Ny kalsongvariant

Den här varianten har jag inte sett tidigare, en farbror i lång skrud, som stoppat in "klänningen" i kalsongerna.

Lite vanvördigt kanske att fotografera honom, men han gick ju runt på gatorna klädd så här, så uppenbarligen tycker han att det är ok.

Trött frukförsäljare

Folk i det här landet har ofta mycket långa arbetsdagar och dåligt betalt. Det är särskilt vanligt för folk inom detaljhandeln och inom statliga institutioner. Men egentligen är rätt många jobb illa betalda, så öppettider från tidig morgon till sen kväll är inte ovanligt.

Inte så konstigt kanske att farbror fruktförsäljare tar sig en tupplur i marknaden i Gamla stan i Aleppo mitt bland sina frukter.

Fotboll på restaurang

Enligt alla västerländska resenärers Bibel, guideboken Lonely Planet, är det här en ganska bra restaurang. Vet inte riktigt om jag håller med. Al Andalib i Aleppo är en ok restaurang, men inte mycket mer än så. Vi fick själva sopa bort smulorna på bordet från de tidigare gästerna, men jag blev i alla fall inte magsjuk.

Serveringspersonalen var dock trevlig och entusiastisk, det måste jag säga. Snabba som attan var de också, inte så konstigt med tanke på den korta menyn, den mesta maten var väl redan förberedd och klar ute i köket.
Det vi hade att välja på var: Kött eller kyckling, ris eller pommes frites, eller mezze.
Flexibelt system på skylten, man uppdaterar bara priset med den första siffran. Undrar hur många år sedan priset var 50?

Det var mest lokala män på restaurangen, varav de i vår hörna ivrigt tittade på den spännande kvalmatchen inför fotbolls-VM nästa år mellan Egypten och Algeriet.

En match som för övrigt föregicks av upplopp och politiska kontroverser, eftersom egyptiska mobilföretags kontor sattes i brand i Algeriet efter att Egypten vann den första kvalmatchen mellan länderna och efter att det algeriska landslaget attackerats när de kom till Egypten, med blodvite på vissa spelare som följd.

Jisses vad folk hetsar upp sig för lite sport ;-).

Man vill bara ut

Visst får man känslan av hur fint Barons Hotel en gång var under sin storhetstid, som helt klart inföll för mycket länge sedan. Men tro mig, inget har förändrats de senaste 70-80 åren. Visserligen charmigt med en gammal telefonväxel i receptionen, men mindre charmigt med sunkiga heltäckningsmattor i rummen.
Alldeles för dyrt dessutom, inte alls prisvärt om ni frågar mig. Det räcker med ett besök i entrén eller i den klassiska baren, men ta in på ett annat hotell.

Spöklikt hotell

I Aleppo finns legendariska Barons Hotel, där storheter som Agatha Christie, Lawrence of Arabia och Churchill bodde på sin tid. Då var det säkerligen ett hotell med stil och klass, men idag har Barons Hotel sjunkit ner till botten.

Korridorerna är spöklika, många rum sunkiga, även om det tydligen finns några fina. Men det är inget hotell jag rekommenderar innan en omfattande renovering genomförs, vilket dock inte verkar stå på planeringslistan. Den enda fördelen var att det finns centralvärme.

1:a klass till Aleppo

Det finns faktiskt tåg i Syrien, om nu någon trodde något annat. Man kan exempelvis åka tåg mellan Damaskus och Aleppo, en resa på fyra och en halv timme.

En biljett enkel resa i 1:a klass kostar 240 syriska pund, cirka 40 kronor. Då kan man också få den här utsikten. Det var faktiskt rätt många fönster i 1:a klassvagnen som hade krossade fönster. Man undrar lite vad som orsakade skadorna, sköt någon på tåget eller kastade sten?

Under resan delade den seriösa tågpersonalen ut en liten burk artificiell dryck till samtliga passagerare. I den så kallade restaurangvagnen kunde man bara köpa chips, godis, läsk och vatten. Helt ok resa, men inte mycket mer än så.

Utsikt från Qasyoon

Man kan inte säga annat än att utsikten från berget Qasyoon, som ligger intill Damaskus, är tjusig! Men det är rena rip-offen att ta en kopp kaffe eller te på någon av caféerna eller resturangerna där, kostnaden är som för en bättre middag.

Klagar man får man höra undanflykter som att restaurangägarna måste betala någon sorts statlig skatt. Troligen är det en lögn, säger andra syrier, som snarare tror att det handlar om att någon tjänsteman någonstans kräver "extra betalt" för att ge tillstånd till näringsidkarna eller att det helt enkelt bara är så att restaurangägarna tycker att de har rätt att ta extra mycket betalt för den snygga utsikten.

Bilden skulle egentligen vara större, men blogspot tycks inte anse att den får vara större än så här.

Ondskans axelmakt - NOT!

Nähä, just när jag skulle gå härifrån kom den snälla interntkillen med ett glas te! (Gratis och med mycket socker i). Då får jag ju stanna kvar en stund så att jag hinner dricka upp det. Folk är faktiskt himlans snälla här. I väst har folk inte riktigt lärt sig skilja på folk och politik. Vi västerlanningar här skrattar åt uttrycket "Ondskans axelmakter" när det gäller det här landets folk, för de är sannerligen så långt från det som man kan komma!

Sedan är det en annan sak med gubbarna inom storpolitiken. Vad de sysslar med är det ingen som fattar. Men jag har förstått att landets nuvarande Stor-potät faktiskt verkar uppfattas som en hyfsat hyvens kille, som rätt många hyser en viss beundran för, till skillnad från farsgubben, som inte var så hyvens alla gånger. Men den nya killen tycks verkligen försöka utveckla och förbättra landet så gott han kan, men nu är det ju inte bara han som styr i denna klandominerade region.

Men några saker har blivit bättre. Till exempel har banksystemet privatiseras. Numera finns det bankomater i vart och varannat gatuhörn. Dollar tillåts, om nu det ska ses som ett framsteg.
Han har även sett till att priserna på datorer har sjunkit drastiskt, så att fler har råd att köpa dator, (även om de inte har råd att ha internet, men så finns det ju internethak lite vartstans).
Tydligen kickades också ett gäng gamla stofiler från tekniska högskolor, för att de inte ville hänga med i teknikutvecklingen, för nu är det utveckling och modern utbildning som är ledorden.

Och så lär han officiellt ha sagt att han inte gillar att folk har bilder pa honom överallt, i bilarnas bakfönster (trafikfara faktiskt) och på andra omotiverade ställen som antyder fjäsk (min tolkning), typ i affärer och lite varstans. Det får ses som ett rätt ovanligt uttalande i en region där det är legio att tapetsera landet med bilder på respektive storchef.

Vid sitt första tal, efter att han tillträtt, sade han tydligen något storartat. Han sade att "Vi måste utveckla medbestämmandet i landet", vilket av de som läser mellan raderna tolkades som ett indirekt medgivande av att det inte finns medbestämmande än. (Fast det ju officiellt finns, eftersom både "högsta hönset" och kycklingarna i diskussionsklubben riksdagen "väljs").

Förresten: Bilden är från syriska statstelevisionens nyheter. Det är alltid liknande bilder på storgubbar som träffas och sitter i soffor med fina intarsiainfattade träbord mellan sig.

På väggen hänger ett foto... och visst finns det andra historier också, som inte är lika trevliga och rara...

Sayyida Zeinabs moské

I en dyster förort en dryg mil söder om Damaskus ligger stadsdelen Sayyida Zeinab. Zeinab, med den fina titeln Sayyida, var profeten Muhammeds dotterson har jag för mig. (Måste kolla upp det, ursäkta eventuella faktafel så länge).
I den dystra förorten, som mest befolkas av fattiga irakier, ligger också en mycket berömd moské med samma namn. Eller faktiskt är det tvärtom, förorten har fått sitt namn efter moskén.
Hit kommer en massa iranska pilgrimmer och gråter, eftersom de är shiamuslimer. De gråter över slaget vid Karbala någon gång i slutet av 600-talet, i vilket två kända brorsor som hette Hassan och Hussein deltog, varpå en av dem omkom. Tror det var Hassan. Deras pappa hette Ali och var svärson till profeten Muhammed och från Ali kommer shiamuslimerna, för det uppstod någon sorts tvist i samband med allt detta. ("Ovanligt" med "gnabb" i samband med kombinationen politik-religion? Neh, skulle inte tro det vad).
Hur som helst sörjer shiamuslimerna än idag att det gick så illa, därav den verkliga (eller rituella?) gråt man kan höra inne i moskén. (En psykolog skulle kanske säga att de fastnat i ett långvarigt och destruktivt offer-beteende).
Som ni ser är moskén rikligt utsmyckad med blå mosaikmönster, som är typiska för iranska moskéer, andra länders moskéer ser inte ut så, men så är de ju inte heller shiamuslimska. Den iranska ambassaden i Damaskus har för övrigt likadana utsmyckningar på fasaden.
Bakom den superkända moskén mitt i Gamla stan ligger en liknande, mindre Sayyida Zeinab-moské. Omkring den kan man ocksa se horder av svartklädda iranska kvinnor, som skulle kunna döpas om till "pansarvagnstanter" för att de så effektivt och skoningslöst knuffar undan folk som promenerar i gränderna.
Visst var det intressant att se moskén, men i ärlighetens namn maste jag säga att jag vid det här laget sett tillräckligt med moskéer i olika storlekar och stilar. Det känns som att min dos är uppfylld för ett bra tag framöver. Jag tror jag ska fokusera på andra utflyktsmal framöver.

Hur som helst. För att komma in i moskén i den dystra förorten var man tvungen att svepa in sig i ett svart tygskynke med vissa tendenser till ärmar, även jag, men ni ska inte tro att jag lägger ut någon bild på det spektaklet. (Det ska till mycket mutor för att jag ska visa bilden vid ett senare tillfälle). Det svarta schabraket var cirka 20 centimeter för långt för mig, så jag hade fullt sjå med att hålla ihop det, samtidigt som jag försökte röra mig framåt i riktning mot kvinnoingången. En manlig västerländsk kamrat som var med, och som givetvis slapp tygskynket bara för att han är man, kunde inte hålla sig för skratt. Ja ja, alltid roligt att man glädja någon med så enkla medel.

Lata tjejer på gymmet

Aven om det inte direkt finns någon tradition av att röra på sig särskilt mycket i Mellanöstern finns det faktiskt de som anammat den västerländska stilen med gym och "klasser" i aerobics och liknande. På ett gymställe här kan man exempelvis delta i "Bootcamp" (hård träning) med en kille som heter Mansour. Tänk er: Bootcamp med Mansour! Det låter nästan lite poetiskt.

Men jag är inte imponerad av de arabiska tjejerna och kvinnornas stil på gymmet. För det första är de väldigt slöa, det är som att ingen förklarat för dem att själva poängen med att gå på gym eller gympa är att ta i så att man blir svettig och trött. Nej, de flesta ställer in trappmaskinen eller löpbandet på de lägsta nivåerna och håller hårt i handtagen eller går långsamt på löpbandet, så att det inte ska bli jobbigt. Ytterst få använder styrketräningsmaskinerna. För det andra är de nästan alltid kraftigt sminkade med tjusigt friserat hår. Vet inte riktigt hur de tänker.

Och efteråt ska ni inte tro att de duschar. Nej då, de byter bakom ett skynke i omklädningsrummet (inte gemensamt, utan bara för kvinnor) och kletar på ännu mera smink innan de går därifrån. Man får hoppas att de i alla fall duschar när de kommer hem... Den enda som jag sett duscha tog med sig alla kläder in i duschkabinen med icke-genomskinlig dörr. Mycket kroppstabun här.

Jag har hittills inte sett en enda kvinna som varit svettig och flåsig. De måste tycka att jag är ett ufo som är osminkad och tar i så att jag blir rödflammig och svettig.

Torrlagd flod

Den en gång så stolta Barada-floden (som även gett namn åt den odrickbara lokala ölen med samma namn), som flyter (flöt) genom Damaskus. Numera sorgligt torrlagd, liksom de flesta floderna här.

Tydligen fanns det minst sju floder kring Damaskus i gamla tider, och det var troligen därför folk valde att bosätta sig i detta område. I alla fall enligt en teori av en syrier jag frågade om varför folk för flera tusen år sedan bosatte sig på en plats omgiven av stenöken.

Det här med vatten i den här regionen är inte att leka med. I de flesta stadsdelarna stängs dricksvattnet av klockan 13, så det gäller att fylla vattenflaskor. Sedan sätts vattnet inte på förrän klockan 6 morgonen därpå. I stadsdelar längre ut händer det ofta att kommunen stänger av vattnet plötsligt och utan förvarning. Ingen får veta hur länge. Många har därför stora tankar på taket, även inne i stan, så kranarna är inte helt torrlagda. Men i till exempel Gamla stan går det inte att använda tvättmaskinerna på eftermiddagar och kvällar.

Inte konstigt att landets regering på senare år försöker göra allt för att bli kompisar med Turkiet, som styr tillflödet av vatten i floderna Eufrat och Tigris. Vatten är verkligen politik.

Och i de sunkigare stadsdelarna stängs också elektriciteten av lite random, till folks stora förtret. "Nu säljer regeringen el till utlandet igen", kan folk höras sucka surt, men vem vet om det är sant eller inte. Mellanöstern är ju även känt som konspirationsteoriernas högborg. ;-)

Urkiga toaletter

De här sunkiga toaletterna är vad som står mig till buds halva dagen. Jag kan inte förstå de som påstår att arabiska toaletter är hygieniska. Den som har en vettig förklaring får gärna kontakta mig och berätta vad som är så hygienskt med detta.

De här toaletterna är dessutom ovanligt smala, vilket gör hela proceduren än mer vansklig än om det finns lite mera svängrum.

Att påstå att de hålls rena är ett skämt, det enda jag sett är en håglös kvinna (jag har all förståelse för hennes buttra uppsyn med tanke på jobbet), som har till uppgift att tomma de äckliga papperskorgarna, samt svabba golvet med en mörkgrå skurtrasa. Det är knappast rengöring, snarare utsmetning av smutsen.

En vän till mig kavlar alltid upp byxbenen innan hon går in på toaletten. Naturligtvis finns inget papper, det får man ha med sig själv. Inte heller finns det tvål eller papper att torka sig på vid handfaten utanför. Hygieniskt?

Vanlig trappuppgang

Så här kan det se ut i en helt vanlig trappuppgång i en ganska vanlig och inte alls särskilt sunkig förort. Det är lite svårt att tro att det här är ett hus med fina lägenheter, som folk äger, när man ser trappan. På de övre våningarna ser det dock finare ut i trappan.

Men det här med att samarbeta for att göra det fint även utanför lägenheterna är inget folk håller på med här särskilt ofta, även om alla äger sina lägenheter. Det kan få se hur fult ut som helst, bara det är fint inne. Ett annat tänk helt enkelt.

Fel av mig

Helt fel av mig - det finns VISST flera supermarknader för mat i västerlandsk stil! Tydligen är den nya trenden att öppna shoppingsmalls. Har nu sett hela tre stycken, varav den tredje öppnades för bara ett par månader sedan.

Den här stora matmarknaden ligger i Town Mall, på den stora vägen mot Jordanien, och har faktiskt det mesta i matväg, om än till mycket dyra priser. Jag passade på att köpa lite äkta Emmenthaler-ost, för att slippa mjukost från den Skrattande kon eller liknande trista kopior som är gängse standard.

Skynda till moskén

Den har fina gamla moskén ligger i en hantverksmarknad en bit utanför Gamla stan. Lugnt och stillsamt och schyssta priser på smycken, hantverk och tyger.

Jag märkte inte att det faktiskt var en riktig moské förrän det kallades till eftermiddagsbön och en massa killar och män snabbt skyndade över det lilla torget för att hinna i tid till skymningsbönen.

Skrapa bort allt regn

Ibland har man tur och råkar komma in på lunchrestaurangen precis innan det börjar störtregna. Fin arabisk restaurang, men lite väl turistig, hit ska vi inte gå igen. Maten var bara ok och för dyr. Typisk turistfälla nära Bab Sharqi, ett känt område i Gamla stan.

Kul såg det ut i alla fall när en av kyparna skrapade bort regnvattnet från taket. De gillar att skrapa, eller ska man kanske säga skyffla, bort vatten här. De där skraporna används även i hemmen när man skurar golv, vilket går till på så sätt att man öser ut rätt mycket vatten och sedan skyfflar bort det med en skrapa, särskilt i kök och badrum, där det alltid finns avlopp i golvet. Som gjort för kackerlackor.

Bariid

Just det, här är ett bevis på att det finns brevlådor på gatorna. Det står "bariid" på arabiska, vilket betyder just "post", som den listige kan räkna ut.

Undertill står lite olika tömningstider, men jag har ännu inte sett någon postiljon som tömmer lådorna, så jag betvivlar än så länge att det alls sker. Har dessutom hört många historier om hur många brev och vykort aldrig kommer fram till sin destinationer i andra länder.

Maid agency

Liksom i hela Mellanöstern har alla rika familjer en piga. Ingen slump att tjejen på bilden, som är en reklamskylt för en pigförmedling, har ett asiatiskt utseende. Majoriteten av pigorna i Mellanöstern kommer från Sri Lanka, Filippinerna eller liknande fattiga länder. Nar man ser dem på gatorna eller tillsammans med sina arbetsgivare ser de sällan glada ut.

Det handlar om kvinnor som lämnat sina barn med mormor eller farmor i hemlandet, för att i åratal arbeta i ett annat land för att försörja sina barn.

Många behandlas dessutom illa av sina arbetsgivare, som de ofta också bor hos. I Jordaninens huvudstad Amman finns i alla fall sedan ett par år en hjälporganisation där utsatta pigor kan få hjälp och stöd om de misshandlats, våldtagits eller slängts ut på gatan utan pass eller ID-handlingar av sina arbetsgivare. Utan pass eller ID-handlingar räknas de som kriminella och kan arresteras.

Ofta gör deras hemländers ambassader inte mycket för att hjälpa dem, för att inte "skada" samarbetet mellan länderna, eftersom pigornas hemländer är så beroende av pengarna de skickar hem. Särskilt lär detta gälla Filippinerna.

Stora postkontoret

Det finns faktiskt både postkontor och brevlådor här, tänka sig! Har har vi huvudpostkontoret, strax intill den gamla centralt belagna Hijaz-stationen, en stilig tågstation i gammal "fin" kolonialstil. (Dock övergiven sedan många år, då man flyttat ut alla buss-och tågstationer utanför stadens centrala delar sedan vissa "otrevligheter" som smäller högt och orsakar stor skada började förekomma lite för ofta för några årtionden sedan).

Hur som. På postkontoret hänger givetvis en fint inramad bild av Storpotäten. Det var ingen trängsel direkt, att skicka post verkar inte tillhöra de populära sysselsättningarna här. Postgången är val lite si så där, en västerlänning jag känner berättade att hälften av de vykort han skickat aldrig kommit fram.

"Svinet" i Syrien

Den här bilden är från en informationskampanj om hur man ska skydda sig mot svininfluensan och som sänds på någon arabisk tv-kanal, dock inte den syriska.

I det här landet pratar man inte om influensan, det är som att den inte finns, även om flera dödsfall till följd av den nya influensan har inträffat. Men jag har inte hört en enda människa som pratat om den eller som går omkring och oroar sig.

Massvaccinering av hela befolkningen finns inte på kartan. Det finns tydligen större eller viktigare problem att oroa sig för här.

För mycket kikärtor

Dags för lite mat igen. Den här gången av den extrembilliga sorten, alltså kikärtor, en basvara i regionen. Rätten till vänster kallas Fatteh, och består av utspädd kikärtsröra. Under röran ligger brödbitar.

Ovanpå lägger man lite varierande saker, som här till exempel nötter, granatfruktskärnor och vad-det-oranga-nu-är, samt häller på olivolja.

Till det tyckte min bordsgranne att vi skulle ta hoummos, (!) som man också häller olivolja på. Som om det inte räckte med den utspädda kikärtsröran. Jag måste säga att jag inte riktigt förstod logiken.

Detta kalas gick väl på en cirka 15 kronor.

Kollektivtaxi över bergen

Utsikt från den mest obekväma platsen i en kollektivtaxi, det vill säga i mitten. Säkerhetsbälten fanns inte, trots att taxin var relativt ny.

Chaffisen den här gången var en sur gammal farbror. I passagerarsätet framtill satt en kurdfarbror från Aleppo i lång brun klänning, brun yllekavaj och vit sjal runt huvudet.

Det var bra att de babblade så mycket, då somnade i alla fall inte chauffören på de snirklande vägarna över de libanesiska bergen mot Syrien. Han irriterade sig också hela tiden på trafiken, vilket gjorde att risken för att han skulle vara mindre uppmärksam minskade kraftigt.

Här flöt trafiken på hyfsat bra, med inte allt för kraftiga trafikstockningar, men jag kan inte påstå att jag är särskilt imponerad över trafikvettet i den här regionen.

Kurdfarbrorn verkade bli imponerad av mig, och tyckte antingen att jag skulle följa med honom till Aleppo eller bjuda med honom till Finland.

"Inshallah" svarade jag honom, vilket min kvinnliga syriska medpassagerare tyckte var ett mycket bra svar.

Fd bombad bro

Uppe i de libanesiska bergen, på väg mot grannlandet i öster, ligger den här bron. Under kriget sommaren 2006 bombades den sönder och samman av killarna i grannlandet soderut. Ännu för två år sedan var den inte lagad, men nu ser det ut som att libaneserna har de fått till det. Snart kommer bron att tas i drift igen.

Busstation i Beirut

Sedan ska man ta sig från Beirut. Man åker stor buss, minibuss eller kollektivtaxi. Stor buss är billigast, minibuss mitt emellan och kollektivtaxi dyrast, men det skiljer kanske bara 10-20 kronor, så varför man väljer att åka buss är obegripligt, för det tar mycket längre tid vid gränsen, när alla passagerare ska krångla med visum och stämplar. Mycket bättre att aåka i ett fordon med bara tre till fyra passagerare.

Men innan taxin fylls på får man vänta en stund vid Charles Helou-stationen, som inte direkt ligger i något trevligt område, utan mitt emellan motorvägarna, under en bro. I väntan på passagerare sitter chaffisarna och spelar schack och lite andra brädspel.

Kända stenar i Beirut

Mitt minne är kort, minns inte vad de här klipporna i slutet av Cornichen (strandpromenaden) i Beirut heter. Kända är de dock.

Här ska man sitta på ett café och njuta av utsikten, vilket vi gjorde.
 Nu var det lite mörkt, men stenarna var snygga ändå. Lite raukartat á la Gotland, fast bara två och mycket större stenar.

Diskussion i Beirut

Från det ena till det andra, om man läser bloggen nerifrån och upp alltså. Här är vi plötsligt tillbaka i Beirut, på mitt favoritställe, ett café med fritt trådlöst internet - utan blockering av några sidor!

Mestadels är det yngre människor som frekventerar det här stället, men en kväll satt de har tre herrarna där och drack öl och såg ut att ha mycket trevligt. De hade livliga diskussioner - om vad vet jag inte, jag satt för långt bort för att kunna tjuvlyssna och dessutom är den libanesiska dialekten inte helt enkel för mig att förstå.

Men säkert satt de och pratade rätt öppet gissar jag, för atmosfären ar klart lättare i Libanon jämfört med i grannlandet. En västerländsk vän som befinner sig i Syrien en längre tid, sade efter sitt första besök i Libanon nyligen att han efter två timmar i landet kände att "Man kan andas där". Det ligger något i hans uttalande.

Badrum i klostret

Jag har nog blivit för bortskämd och bekväm av mig, för jag skulle inte kunna tänka mig att stanna en längre tid på ett ställe med ett så spartanskt badrum som detta. Visserligen ligger klostret mitt ute i öknen så man får ju faktiskt räkna med att vatten inte är den främsta tillgången, men det här badrummet var i enklaste laget. Man får hälla LITE vatten själv i toaletten för spolning och tydligen finns det någon sorts duschanordning i taket, ungefär ovanför den stora vita cylindern i vänstra hörnet. Cylidern är för övrigt inte någon antik pjäs från forntiden, utan det normala sättet man värmer upp vatten på här, en varmvattenberedare helt enkelt. Men med tanke på vattenbristen vågade man knappt borsta tänderna. Att duscha var överkurs, inget att tänka på efter bara en natt. Jag undrade i mitt stilla sinne hur ofta det är acceptabelt att duscha på ett sådant här ställe med konstant vattenbrist.

Kvinnornas sovsal

Klockan 23 skickade en barsk munk alla klosterbesökare i säng, som ni redan vet. Kvinnorna för sig i en sovsal, männen i en annan.

Jag såg aldrig männens sovsal, men det här är kvinnornas: En malmedelsstinkande sal med våningssängar så höga att det var svårt för normallånga kvinnor att kravla sig upp till andra våningen. Några stegar fanns inte.

Sängarna var stenhårda, kuddarna likaså, det måste jag tydligen upprepa. På natten ylande vildhundarna utanför så genomträngande och läskigt att man trots allt kände att sovsalen var det bästa stället att befinna sig på.

Fantastisk klosterkyrka

Just det, klosterpersonalen vill gärna att besökarna deltar i meditationer och böner. Bägge varar en timme åt gången, morgon som kväll. Jag deltog i en timslång tyst meditation, som inleddes med att klostrets enda nunna ledde bönen "Fader vår". Det var intressant att höra den på arabiska och jag fattade en hel del.

Alla satt på golvet på mattor, kuddar och fårskinn i skenet av levande ljus och mediterade tyst för sig själva, eller läste ur bibeln eller någon annan bok resten av timmen. (Tror inte att någon kollade litteraturen). Vissa somnade.

Det hela var faktiskt riktigt mysigt. Allt som hördes var knarret av någon träsak som knirkade i vinddraget.
Men allt var inte harmoni. En lite udda fransk kvinna, som tidigare hade utmärkt sig med högljudda diskussioner och presentationer av sig sjalv och hennes asikter, (man fick inte vara hogljudd, det stod tydligt på flera plakat i klostret), klagade på att hennes meditationsgranne bläddrade för högt i sin bok.
Folk är verkligen känsliga ibland.

För övrigt är klostrets kyrka fantastisk. Gamla bysantiska målningar på väggarna, stilfullt utförda för cirka 1800 år sedan. Mycket vackert och imponerande. Googla Mar Musa om ni vill veta mer och se fler bilder, klostret har en egen hemsida.

Samma mat hela tiden

Det är ingen 5-stjärnig meny som bjuds, men det smakar gott ändå, särskilt när man klättrat upp för alla de 300 trappstegen och får middag klockan nio på kvällen. På morgonen är det samma mat, minus riset och linsgrytan från middagen: Te, med mycket socker om man vill, platt bröd som man kan doppa i olivolja och timjanpulver (zatar), oliver, fikonmarmelad och lite god färskost. Det var gott att äta med den magnifika utsikten framför sig. Borde kanske köpt en kopp med klostrets namn, kunde varit kul att ha som minne vid en mörk novemberfrukost hemma.

300 trappsteg

Det lär vara minst 300 trappsteg upp till klostret. Jag räknade dem inte, men det kändes som fler när man gick där, trappstegen är inte direkt anpassade för att enkelt studsa upp till klostret.
Totalt icke-handikappanpassat. Inte en hiss i sikte. 

Det enda som finns är en enkel linbana, med en liten bur i vilken de hissar upp cementpåsar och annat otympligt.

Det verkar för övrigt som att det mesta med klostret är lite svårt, man ska liksom inte "råka" komma förbi utan att ha det som ett mål man verkligen eftersträvar.

När man väl är där är det ganska enkelt och behagligt, kanske inte just det praktiska, men det  är verkligen ett ställe för inre rannsakan och eftertanke.

Utsikt från Mar Musa

Den här tjusiga utsikten möttes vi av morgonen efter att vi klättrat upp för berget till klostret, som ligger cirka 17 kilometer ut i stenöknen från närmaste lilla håla. Rätt maffig utsikt får man  väl säga. Lätt att tänka sig sitta där och meditera ett tag, men det gör man tydligen inte så mycket om man planerar att stanna lite längre i klostret, då får man hugga i med vardagsbestyr som att laga mat, diska eller arbeta med hönsen eller något grovarbete i backen ner mot mindre bergiga områden. Kanske kan man få sitta och dröna och titta på utsikten om man betalar lite för sig, vad vet jag, men jag tror inte det, klosterpersonalen vill helst att man deltar i deras vardagsliv.

Kattmat vid supermoskén

Som vissa redan vet klarar sig gatukatterna hyfsat bra när det gäller mat. Sophanteringssystemet går ut på att man slänger sin soppåse i en grön tunna i narmaste gatuhörn, om man bor i icke-sunkiga kvarter. Bor man i Gamla stan eller halvsunkiga områden ställer man helt sonika soppåsen på trottoaren. Inom kort, både dagar, kvällar och helger, dyker det snart upp en gubbe och tar hand om soporna. Ibland ses en sopbil susa förbi.
De vilda gatukatterna är alltså ganska tjocka, men definitivt mentalt störda, eftersom folk verkar sparka efter dem, och det finns knappt några gatukatter som vågar närma sig människor på ett nyfiket sätt. Inte många djurvänner här omkring. Men det finns tydligen några, för jag har sett minst två djuraffarer som säljer de av så många förhatliga katterna och hundarna. Och så finns det så här snälla människor, som ställer ut överbliven mat från restauranger till gatans katter. Katten på bilden intog sin måltid strax bakom den enormt berömda ummayyadiska moskén mitt i Gamla stan, en moské som för övrigt varit allt från någon gammal civilisations heliga plats, till bysantisk kyrka och romerskt tempel, så att den är moské för tillfallet (sedan omkring tusen år) kan lite hädiskt nästan ses som en tidens fluga med tanke pa Damaskus historia som sträcker sig många tusentals år bakåt i tiden.
Katten ja, den ratade allt utom pommes fritesen.

Spöregn i Damaskus

Efter en månad med stekande sol varje dag och temperaturer på över 30 grader dagtid kom hösten eller om det är vinter. Mycket regnande i fyra, fem dagar, med översvämningar på gatorna. Avloppssystemet tycks inte vara anpassat till stora mängder regn. Gubbar sågs skyffla vattnet till avloppsbrunnarna. Folk stannar hemma från jobbet. Allt för en bra ursäkt för att slippa jobba eller gå till skolan. För att inte tala om de få dagar det snöar lite blask, då står hela stan nästan stilla och att stanna hemma är något som ses som normalt. Dock har det inte snöat än, och efter dagarna med regn är det åter runt 20-25 grader dagtid när solen skiner. Helt klart en utståelig höst. Men har man inte värme hemma, vilket sannerligen inte alla har, blir det kallt och rått inomhus kvällar och nätter.

Storpotäterna

Sådana här bilder ser man lite varstans på bilar. Det är landets Storpotäter. Han i mitten är högsta Storpotät. De andra är hans potät-brorsor. Någon av dem är tydligen storpotät för typ något militärt. Den andra vet jag inte.
Vissa syrier gnäller lite i smyg över folk som smörar genom att sätta upp dylika bilder i sina bilfönster eller på väggar på kontor eller i affärer. Men ingen skulle uttala någon kritik offentligt.
Man skulle kunna göra en analys av hur dessa Storpotäter framställs på de officiella bilder som finns uppsatta utanför myndigheter och departement. Ibland ser de tuffa ut som här. Ibland ser man bilder på den högsta Storpotäten utan solglasögon, där han ler och nästan ser gullig ut (typ utbildnings- och barnfrågor). Andra bilder på honom utan solglasögon kan vara för typ handelsfrågor, då han har en grå kostym på sig och har ett uttråkat neutralt ansiktsuttryck. När det gäller de hårda frågorna, som armén och liknande, har han alltid pilotglasögon och tuffa kläder på sig. Helt klart har någon tänkt till över hur han ska framställas.

Mera gatukonst

Den här bilden kan jag i alla fall tyda. Den stora krumelueren är bokstaven "k som den skrivs i slutet av ett ord. (I mitten ser den annorlunda ut).
Den lilla texten nedanför, som är översatt till engelska bokstäver (som om det skulle hjälpa om man ändå inte förstår arabiska), betyder "allt är skit".
Undrar vem som tycker det?
Kanske det Hamra-baserade hip-hop-kollektivet Fareeq al-Atrash, som ska uppträda ikväll. Synd att jag inte hinner se det uppträdandet, skulle vara kul att se och höra hur det går till när libaneser rappar.

Vanlig gata i Hamra

Stadsdelen Hamra i Beirut är trevlig, även om det också finns andra trevliga stadsdelar. Stämningen i Hamra är avslappnad, det är nära till vattnet och promenadstråket Cornichen, många små trevliga affärer och barer och klubbar som inte är så pretentiösa som vissa ställen i Beirut kan vara. I Beirut är det showoff och bling-bling som gäller. Allt är mycket dyrt också. Libaneserna gillar att visa att de har pengar. Männen ska ha stora flotta bilar, kvinnorna ska vara supermejkade i flashiga kläder, och när de kommer upp i åldrarna ser man många som är plastikopererade. Stela leenden och konstigt utsträckta ansikten är inte en ovanlig syn häromkring. Måste dock säga att dessa stela ansikten ser lite makabra ut.

Gatukonst i Beirut

Det tycks pågå någon sorts aktivitet kring gatukonst i stadsdelen Hamra i Beirut. Jag ser figurer i samma stil lite överallt. Synd att jag inte förstår allt, men det jag förstår är att kvinnan med de svarta solglasögonen är den super-berömda egyptiska sångerskan Oum Khoulthoum, som dog på 1970-talet och som fortfarande spelas varje dag överallt i alla arabiska länder. Låter överdrivet, jag vet, men det är sant.
Även om jag kan läsa pratbubblan förstår jag inte riktigt vad det står där. Får ta reda på det och återkomma. Den blå handen till vänster är Fatimas hand, och smycken och dekorationer med Fatimas hand syns lite varstans, handen är ett skydd mot det onda ögat. Dock kanske inte denna, som tycks ha fått en annan, mer modern betydelse. Vad ugglorna och Musse Pigg har med saken att göra har jag ingen aning om.

Uppdatering: Nu har jag fatt reda pa att det Oum Khoulthoum sager ar nagot mycket fult, tydligen titeln pa en "dalig" sang, vilket ju blir valdans hadiskt eftersom Oum Khoulthoum ar en sadan hyllad legend. Och Musse Pigg sager tydligen det Storpotaterna ofta sager pa sina storaffischer runt om i landet har, namligen "Vi ar med er". Samt undertecknat av en "bomb", dar det star "folket". Mycket kul, hehe.

Nära cykelkrock

Här i Medhat Basha, den andra stora marknadsgatan i Gamla stan i Damaskus, en liten pyttig gränd, inte ens en meter bred, stod jag och spanade lite smålömskt, för att försöka fotografera folk utan att de tänkte på det. Men det blev lite "straff" direkt, plötsligt svängde det inte en cyklist i den lilla gången, som jag knappt skulle kalla gränd ändå och höll på att köra på mig. Det var nära ögat. Sedan gick det inte att stå där och försöka vara osynlig fotograf av typen fluga-på-väggen.

Klostret Mar Musa

Det här är ett speciellt ställe måste jag säga. Klostret Mar Musa, som ligger en bra bit ut i stenöknen utanför en liten håla en timmes väg norrut från Damaskus. Googla så hittar ni en massa spejsade bilder på deras hemsida. (Modern, till skillnad från levnadsstandarden på klostret. Men bor man högst uppe på en bergstopp kan man inte direkt kräva lyxliv).
Vi anlände i skymningen, strax innan det blev alldeles för mörkt att klättra upp för de hundratals trappstegen den sista biten till klostret.
Enkel middagsförtäring serverades gratis, linsgryta och ris, med lite bröd och ett fåtaliga grönsaker. Vid 23-tiden skickade en munk alla gäster till sängs. March pannkaka liksom till den malmedelsluktande sovsalen för kvinnor. Stenhårda mardasser och kuddar, men vem har sagt att livet i ett kloster ska vara enkelt eller bekvämt. Man får bo gratis och får gratis mat om man hjälper till med arbetet i klostret eller donerar valfri summa pengar. Munkarna och den enda nunnan var mycket trevliga och vänliga.
Vi hade ingen aning om vad vi skulle få se när vi anlände i mörkret kvällen innan, men utsikten på morgonen från klostret var fantastisk, en upplevelse att vakna och se ut över stenöknen från bergstoppen. Fler bilder kommer, nu tar nog datorns batteri slut när som helst. Om inte, är det dags för en natt i Beirut. Synd att jag inte kan vara här längre tid här, himla trevligt med fritt internet, även om allt är m y c k e t dyrare än i sunkiga Syrien, men som dock faktiskt har sina icke-sunkiga sidor också.

Åsnan i Ma'aloula

Det blir alltid snygga bilder när farbrorn med åsnan kommer gående i den så kallade siqen, bergsgången, bakom den heliga Theklas kloster i byn Ma'aloula. Skrivit om det tidigare, men hinner inte länka nu. Thekla flydde undan några ondsinta typer i den här bergsgången, men Gud bistod henne på något sätt genom att öppna och stänga den lagom till de onda kom springande efter henne.
Än i denna dag vandrar åsnefarbrorn genom bergsgången. För övrigt räcker det med ett besök i Ma'aloua. Det händer inte mycket i den lilla byn. Två besök får räcka för mig.

Rockare i Damaskus

I den sunkiga stadsdelen Souk Sarjouja, några minuters promenad från den stora ingången till den stora marknadsgatan i Gamla stan, finns mysiga utecaféer för folk som inte är så fina i kanten.
Här sitter mest studenter, folk som ser ut att inte ha så mycket gemensamt med storgubbarna som styr landet, och lite annat löst folk. I ett hörn satt denne coole Damaskusrockare, fullt utrustad med dator fylld av cool musik och pyttesmå högtalare bredvid. Han såg väldigt nöjd ut när han blev fotograferad. Långt hår också, inte det allra vanligaste här, där killarna springer till hårfrisören stup i kvarten. Kanske tillhör han Damaskus hårdrocks- eller rockkretsar, som jag inte riktigt fått kläm på än. Kanske får jag det aldrig, osäker på om de existerar mer än i enskilda individers egen lilla värld på ett café med en dator.

17 fat med mat

Det tycks vara tävling i flest antal matfat. Nu är vi uppe i 17 fat mezze på vid ett tillfälle. Här var det både kalla och varma förrätter. Med bordet så fullt av fat behövs ingen huvudrätt. Fyra personer orkade inte ens äta upp allt på de 17 faten. Men gott var det. På en restaurang jag inte minns namnet på, men dit ska ni gå. Precis vid the Straight Street i Gamla stan, var de romerska runinerna är, ungefär mitt på. Den gröna sörjan i glasen kallas polo och är en god mintdryck med socker i. Rekommenderas även den. Sedan är det sprit till maten. I glasen med genomskinligt innehåll är det arrak, som ännu inte spätts ut med vatten. Arrak är starkt märkte jag. Det behövs inte särskilt mycket.

Cornichen i Beirut

Irriterande. När man äntligen kommer till ett land där inte vissa sidor är blockerade funkar inte datorns uppladdningssladdningssladd. Snart är batteriet slut och Apple-affären är stängd för idag. Grrrr.
Annars är Beirut en lika trevlig stad som vanligt. Cornichen är alltid kul att promenera på.
Idag har vi varit i världens finaste stalaktitgrotta, en bit nordost från Beirut. Man fick inte ta bilder där, för stalaktiterna kan förstöras, men googla Jeita grotto, så får ni se. Helt makalöst faktiskt. Vi åkte på en liten båttur också i en undervattensgrotta. Hela grottan såg ut som någonting från en science fiction-film. Man väntade bara på att Gollum skulle hoppa fram från någon stalaktit.