Torrlagd flod

Den en gång så stolta Barada-floden (som även gett namn åt den odrickbara lokala ölen med samma namn), som flyter (flöt) genom Damaskus. Numera sorgligt torrlagd, liksom de flesta floderna här.

Tydligen fanns det minst sju floder kring Damaskus i gamla tider, och det var troligen därför folk valde att bosätta sig i detta område. I alla fall enligt en teori av en syrier jag frågade om varför folk för flera tusen år sedan bosatte sig på en plats omgiven av stenöken.

Det här med vatten i den här regionen är inte att leka med. I de flesta stadsdelarna stängs dricksvattnet av klockan 13, så det gäller att fylla vattenflaskor. Sedan sätts vattnet inte på förrän klockan 6 morgonen därpå. I stadsdelar längre ut händer det ofta att kommunen stänger av vattnet plötsligt och utan förvarning. Ingen får veta hur länge. Många har därför stora tankar på taket, även inne i stan, så kranarna är inte helt torrlagda. Men i till exempel Gamla stan går det inte att använda tvättmaskinerna på eftermiddagar och kvällar.

Inte konstigt att landets regering på senare år försöker göra allt för att bli kompisar med Turkiet, som styr tillflödet av vatten i floderna Eufrat och Tigris. Vatten är verkligen politik.

Och i de sunkigare stadsdelarna stängs också elektriciteten av lite random, till folks stora förtret. "Nu säljer regeringen el till utlandet igen", kan folk höras sucka surt, men vem vet om det är sant eller inte. Mellanöstern är ju även känt som konspirationsteoriernas högborg. ;-)

Urkiga toaletter

De här sunkiga toaletterna är vad som står mig till buds halva dagen. Jag kan inte förstå de som påstår att arabiska toaletter är hygieniska. Den som har en vettig förklaring får gärna kontakta mig och berätta vad som är så hygienskt med detta.

De här toaletterna är dessutom ovanligt smala, vilket gör hela proceduren än mer vansklig än om det finns lite mera svängrum.

Att påstå att de hålls rena är ett skämt, det enda jag sett är en håglös kvinna (jag har all förståelse för hennes buttra uppsyn med tanke på jobbet), som har till uppgift att tomma de äckliga papperskorgarna, samt svabba golvet med en mörkgrå skurtrasa. Det är knappast rengöring, snarare utsmetning av smutsen.

En vän till mig kavlar alltid upp byxbenen innan hon går in på toaletten. Naturligtvis finns inget papper, det får man ha med sig själv. Inte heller finns det tvål eller papper att torka sig på vid handfaten utanför. Hygieniskt?

Vanlig trappuppgang

Så här kan det se ut i en helt vanlig trappuppgång i en ganska vanlig och inte alls särskilt sunkig förort. Det är lite svårt att tro att det här är ett hus med fina lägenheter, som folk äger, när man ser trappan. På de övre våningarna ser det dock finare ut i trappan.

Men det här med att samarbeta for att göra det fint även utanför lägenheterna är inget folk håller på med här särskilt ofta, även om alla äger sina lägenheter. Det kan få se hur fult ut som helst, bara det är fint inne. Ett annat tänk helt enkelt.

Fel av mig

Helt fel av mig - det finns VISST flera supermarknader för mat i västerlandsk stil! Tydligen är den nya trenden att öppna shoppingsmalls. Har nu sett hela tre stycken, varav den tredje öppnades för bara ett par månader sedan.

Den här stora matmarknaden ligger i Town Mall, på den stora vägen mot Jordanien, och har faktiskt det mesta i matväg, om än till mycket dyra priser. Jag passade på att köpa lite äkta Emmenthaler-ost, för att slippa mjukost från den Skrattande kon eller liknande trista kopior som är gängse standard.

Skynda till moskén

Den har fina gamla moskén ligger i en hantverksmarknad en bit utanför Gamla stan. Lugnt och stillsamt och schyssta priser på smycken, hantverk och tyger.

Jag märkte inte att det faktiskt var en riktig moské förrän det kallades till eftermiddagsbön och en massa killar och män snabbt skyndade över det lilla torget för att hinna i tid till skymningsbönen.

Skrapa bort allt regn

Ibland har man tur och råkar komma in på lunchrestaurangen precis innan det börjar störtregna. Fin arabisk restaurang, men lite väl turistig, hit ska vi inte gå igen. Maten var bara ok och för dyr. Typisk turistfälla nära Bab Sharqi, ett känt område i Gamla stan.

Kul såg det ut i alla fall när en av kyparna skrapade bort regnvattnet från taket. De gillar att skrapa, eller ska man kanske säga skyffla, bort vatten här. De där skraporna används även i hemmen när man skurar golv, vilket går till på så sätt att man öser ut rätt mycket vatten och sedan skyfflar bort det med en skrapa, särskilt i kök och badrum, där det alltid finns avlopp i golvet. Som gjort för kackerlackor.

Bariid

Just det, här är ett bevis på att det finns brevlådor på gatorna. Det står "bariid" på arabiska, vilket betyder just "post", som den listige kan räkna ut.

Undertill står lite olika tömningstider, men jag har ännu inte sett någon postiljon som tömmer lådorna, så jag betvivlar än så länge att det alls sker. Har dessutom hört många historier om hur många brev och vykort aldrig kommer fram till sin destinationer i andra länder.

Maid agency

Liksom i hela Mellanöstern har alla rika familjer en piga. Ingen slump att tjejen på bilden, som är en reklamskylt för en pigförmedling, har ett asiatiskt utseende. Majoriteten av pigorna i Mellanöstern kommer från Sri Lanka, Filippinerna eller liknande fattiga länder. Nar man ser dem på gatorna eller tillsammans med sina arbetsgivare ser de sällan glada ut.

Det handlar om kvinnor som lämnat sina barn med mormor eller farmor i hemlandet, för att i åratal arbeta i ett annat land för att försörja sina barn.

Många behandlas dessutom illa av sina arbetsgivare, som de ofta också bor hos. I Jordaninens huvudstad Amman finns i alla fall sedan ett par år en hjälporganisation där utsatta pigor kan få hjälp och stöd om de misshandlats, våldtagits eller slängts ut på gatan utan pass eller ID-handlingar av sina arbetsgivare. Utan pass eller ID-handlingar räknas de som kriminella och kan arresteras.

Ofta gör deras hemländers ambassader inte mycket för att hjälpa dem, för att inte "skada" samarbetet mellan länderna, eftersom pigornas hemländer är så beroende av pengarna de skickar hem. Särskilt lär detta gälla Filippinerna.

Stora postkontoret

Det finns faktiskt både postkontor och brevlådor här, tänka sig! Har har vi huvudpostkontoret, strax intill den gamla centralt belagna Hijaz-stationen, en stilig tågstation i gammal "fin" kolonialstil. (Dock övergiven sedan många år, då man flyttat ut alla buss-och tågstationer utanför stadens centrala delar sedan vissa "otrevligheter" som smäller högt och orsakar stor skada började förekomma lite för ofta för några årtionden sedan).

Hur som. På postkontoret hänger givetvis en fint inramad bild av Storpotäten. Det var ingen trängsel direkt, att skicka post verkar inte tillhöra de populära sysselsättningarna här. Postgången är val lite si så där, en västerlänning jag känner berättade att hälften av de vykort han skickat aldrig kommit fram.

"Svinet" i Syrien

Den här bilden är från en informationskampanj om hur man ska skydda sig mot svininfluensan och som sänds på någon arabisk tv-kanal, dock inte den syriska.

I det här landet pratar man inte om influensan, det är som att den inte finns, även om flera dödsfall till följd av den nya influensan har inträffat. Men jag har inte hört en enda människa som pratat om den eller som går omkring och oroar sig.

Massvaccinering av hela befolkningen finns inte på kartan. Det finns tydligen större eller viktigare problem att oroa sig för här.

För mycket kikärtor

Dags för lite mat igen. Den här gången av den extrembilliga sorten, alltså kikärtor, en basvara i regionen. Rätten till vänster kallas Fatteh, och består av utspädd kikärtsröra. Under röran ligger brödbitar.

Ovanpå lägger man lite varierande saker, som här till exempel nötter, granatfruktskärnor och vad-det-oranga-nu-är, samt häller på olivolja.

Till det tyckte min bordsgranne att vi skulle ta hoummos, (!) som man också häller olivolja på. Som om det inte räckte med den utspädda kikärtsröran. Jag måste säga att jag inte riktigt förstod logiken.

Detta kalas gick väl på en cirka 15 kronor.

Kollektivtaxi över bergen

Utsikt från den mest obekväma platsen i en kollektivtaxi, det vill säga i mitten. Säkerhetsbälten fanns inte, trots att taxin var relativt ny.

Chaffisen den här gången var en sur gammal farbror. I passagerarsätet framtill satt en kurdfarbror från Aleppo i lång brun klänning, brun yllekavaj och vit sjal runt huvudet.

Det var bra att de babblade så mycket, då somnade i alla fall inte chauffören på de snirklande vägarna över de libanesiska bergen mot Syrien. Han irriterade sig också hela tiden på trafiken, vilket gjorde att risken för att han skulle vara mindre uppmärksam minskade kraftigt.

Här flöt trafiken på hyfsat bra, med inte allt för kraftiga trafikstockningar, men jag kan inte påstå att jag är särskilt imponerad över trafikvettet i den här regionen.

Kurdfarbrorn verkade bli imponerad av mig, och tyckte antingen att jag skulle följa med honom till Aleppo eller bjuda med honom till Finland.

"Inshallah" svarade jag honom, vilket min kvinnliga syriska medpassagerare tyckte var ett mycket bra svar.

Fd bombad bro

Uppe i de libanesiska bergen, på väg mot grannlandet i öster, ligger den här bron. Under kriget sommaren 2006 bombades den sönder och samman av killarna i grannlandet soderut. Ännu för två år sedan var den inte lagad, men nu ser det ut som att libaneserna har de fått till det. Snart kommer bron att tas i drift igen.

Busstation i Beirut

Sedan ska man ta sig från Beirut. Man åker stor buss, minibuss eller kollektivtaxi. Stor buss är billigast, minibuss mitt emellan och kollektivtaxi dyrast, men det skiljer kanske bara 10-20 kronor, så varför man väljer att åka buss är obegripligt, för det tar mycket längre tid vid gränsen, när alla passagerare ska krångla med visum och stämplar. Mycket bättre att aåka i ett fordon med bara tre till fyra passagerare.

Men innan taxin fylls på får man vänta en stund vid Charles Helou-stationen, som inte direkt ligger i något trevligt område, utan mitt emellan motorvägarna, under en bro. I väntan på passagerare sitter chaffisarna och spelar schack och lite andra brädspel.

Kända stenar i Beirut

Mitt minne är kort, minns inte vad de här klipporna i slutet av Cornichen (strandpromenaden) i Beirut heter. Kända är de dock.

Här ska man sitta på ett café och njuta av utsikten, vilket vi gjorde.
 Nu var det lite mörkt, men stenarna var snygga ändå. Lite raukartat á la Gotland, fast bara två och mycket större stenar.

Diskussion i Beirut

Från det ena till det andra, om man läser bloggen nerifrån och upp alltså. Här är vi plötsligt tillbaka i Beirut, på mitt favoritställe, ett café med fritt trådlöst internet - utan blockering av några sidor!

Mestadels är det yngre människor som frekventerar det här stället, men en kväll satt de har tre herrarna där och drack öl och såg ut att ha mycket trevligt. De hade livliga diskussioner - om vad vet jag inte, jag satt för långt bort för att kunna tjuvlyssna och dessutom är den libanesiska dialekten inte helt enkel för mig att förstå.

Men säkert satt de och pratade rätt öppet gissar jag, för atmosfären ar klart lättare i Libanon jämfört med i grannlandet. En västerländsk vän som befinner sig i Syrien en längre tid, sade efter sitt första besök i Libanon nyligen att han efter två timmar i landet kände att "Man kan andas där". Det ligger något i hans uttalande.

Badrum i klostret

Jag har nog blivit för bortskämd och bekväm av mig, för jag skulle inte kunna tänka mig att stanna en längre tid på ett ställe med ett så spartanskt badrum som detta. Visserligen ligger klostret mitt ute i öknen så man får ju faktiskt räkna med att vatten inte är den främsta tillgången, men det här badrummet var i enklaste laget. Man får hälla LITE vatten själv i toaletten för spolning och tydligen finns det någon sorts duschanordning i taket, ungefär ovanför den stora vita cylindern i vänstra hörnet. Cylidern är för övrigt inte någon antik pjäs från forntiden, utan det normala sättet man värmer upp vatten på här, en varmvattenberedare helt enkelt. Men med tanke på vattenbristen vågade man knappt borsta tänderna. Att duscha var överkurs, inget att tänka på efter bara en natt. Jag undrade i mitt stilla sinne hur ofta det är acceptabelt att duscha på ett sådant här ställe med konstant vattenbrist.

Kvinnornas sovsal

Klockan 23 skickade en barsk munk alla klosterbesökare i säng, som ni redan vet. Kvinnorna för sig i en sovsal, männen i en annan.

Jag såg aldrig männens sovsal, men det här är kvinnornas: En malmedelsstinkande sal med våningssängar så höga att det var svårt för normallånga kvinnor att kravla sig upp till andra våningen. Några stegar fanns inte.

Sängarna var stenhårda, kuddarna likaså, det måste jag tydligen upprepa. På natten ylande vildhundarna utanför så genomträngande och läskigt att man trots allt kände att sovsalen var det bästa stället att befinna sig på.

Fantastisk klosterkyrka

Just det, klosterpersonalen vill gärna att besökarna deltar i meditationer och böner. Bägge varar en timme åt gången, morgon som kväll. Jag deltog i en timslång tyst meditation, som inleddes med att klostrets enda nunna ledde bönen "Fader vår". Det var intressant att höra den på arabiska och jag fattade en hel del.

Alla satt på golvet på mattor, kuddar och fårskinn i skenet av levande ljus och mediterade tyst för sig själva, eller läste ur bibeln eller någon annan bok resten av timmen. (Tror inte att någon kollade litteraturen). Vissa somnade.

Det hela var faktiskt riktigt mysigt. Allt som hördes var knarret av någon träsak som knirkade i vinddraget.
Men allt var inte harmoni. En lite udda fransk kvinna, som tidigare hade utmärkt sig med högljudda diskussioner och presentationer av sig sjalv och hennes asikter, (man fick inte vara hogljudd, det stod tydligt på flera plakat i klostret), klagade på att hennes meditationsgranne bläddrade för högt i sin bok.
Folk är verkligen känsliga ibland.

För övrigt är klostrets kyrka fantastisk. Gamla bysantiska målningar på väggarna, stilfullt utförda för cirka 1800 år sedan. Mycket vackert och imponerande. Googla Mar Musa om ni vill veta mer och se fler bilder, klostret har en egen hemsida.

Samma mat hela tiden

Det är ingen 5-stjärnig meny som bjuds, men det smakar gott ändå, särskilt när man klättrat upp för alla de 300 trappstegen och får middag klockan nio på kvällen. På morgonen är det samma mat, minus riset och linsgrytan från middagen: Te, med mycket socker om man vill, platt bröd som man kan doppa i olivolja och timjanpulver (zatar), oliver, fikonmarmelad och lite god färskost. Det var gott att äta med den magnifika utsikten framför sig. Borde kanske köpt en kopp med klostrets namn, kunde varit kul att ha som minne vid en mörk novemberfrukost hemma.

300 trappsteg

Det lär vara minst 300 trappsteg upp till klostret. Jag räknade dem inte, men det kändes som fler när man gick där, trappstegen är inte direkt anpassade för att enkelt studsa upp till klostret.
Totalt icke-handikappanpassat. Inte en hiss i sikte. 

Det enda som finns är en enkel linbana, med en liten bur i vilken de hissar upp cementpåsar och annat otympligt.

Det verkar för övrigt som att det mesta med klostret är lite svårt, man ska liksom inte "råka" komma förbi utan att ha det som ett mål man verkligen eftersträvar.

När man väl är där är det ganska enkelt och behagligt, kanske inte just det praktiska, men det  är verkligen ett ställe för inre rannsakan och eftertanke.

Utsikt från Mar Musa

Den här tjusiga utsikten möttes vi av morgonen efter att vi klättrat upp för berget till klostret, som ligger cirka 17 kilometer ut i stenöknen från närmaste lilla håla. Rätt maffig utsikt får man  väl säga. Lätt att tänka sig sitta där och meditera ett tag, men det gör man tydligen inte så mycket om man planerar att stanna lite längre i klostret, då får man hugga i med vardagsbestyr som att laga mat, diska eller arbeta med hönsen eller något grovarbete i backen ner mot mindre bergiga områden. Kanske kan man få sitta och dröna och titta på utsikten om man betalar lite för sig, vad vet jag, men jag tror inte det, klosterpersonalen vill helst att man deltar i deras vardagsliv.

Kattmat vid supermoskén

Som vissa redan vet klarar sig gatukatterna hyfsat bra när det gäller mat. Sophanteringssystemet går ut på att man slänger sin soppåse i en grön tunna i narmaste gatuhörn, om man bor i icke-sunkiga kvarter. Bor man i Gamla stan eller halvsunkiga områden ställer man helt sonika soppåsen på trottoaren. Inom kort, både dagar, kvällar och helger, dyker det snart upp en gubbe och tar hand om soporna. Ibland ses en sopbil susa förbi.
De vilda gatukatterna är alltså ganska tjocka, men definitivt mentalt störda, eftersom folk verkar sparka efter dem, och det finns knappt några gatukatter som vågar närma sig människor på ett nyfiket sätt. Inte många djurvänner här omkring. Men det finns tydligen några, för jag har sett minst två djuraffarer som säljer de av så många förhatliga katterna och hundarna. Och så finns det så här snälla människor, som ställer ut överbliven mat från restauranger till gatans katter. Katten på bilden intog sin måltid strax bakom den enormt berömda ummayyadiska moskén mitt i Gamla stan, en moské som för övrigt varit allt från någon gammal civilisations heliga plats, till bysantisk kyrka och romerskt tempel, så att den är moské för tillfallet (sedan omkring tusen år) kan lite hädiskt nästan ses som en tidens fluga med tanke pa Damaskus historia som sträcker sig många tusentals år bakåt i tiden.
Katten ja, den ratade allt utom pommes fritesen.