Söndag 18/3 Sufier & konvertiter

Man möter många intressanta människor där jag bor. Senast begåvades jag med ett gäng västerlänningar som konverterat till islam och blivit sufier på kuppen. Det är en ganska ovanlig kombination, de flesta konvertiter blir bara "vanliga" muslimer.

Sufismen är islams mystiska tradition. Mystisk i bemärkelsen att man söker kontakt med Gud genom olika sorters transcendentala upplevelser, till exempel genom dans eller meditativ bön. I gamla tider fanns det två sorters sufier, en sort som drog sig undan världen och mest mediterade och sökte kontakt med Gud för sig själv, en annan sort som var ute bland folk och deltog i det vanliga livet. De spred sitt budskap bara genom att vara, mission har aldrig legat i islams anda.

Jag har ännu inte fått kläm på vilket brödraskap de här konvertitsufierna tillhör, får luska lite. De klär sig mest västerländskt, men vissa av dem har små mössor på huvudet för att markera sin islamskhet. De skrider runt i vördnadsfull långsamhet och ser milda ut. (Men de snodde av mitt kaffe och diskade inte upp efter sig, så för tillfället är jag inte helt positiv till sufikonvertiter haha).

En sak som har slagit mig när det gäller konvertieter av alla de slag är hur de ofta blir lite too much. Det är som att eftersom de tagit steget att gå från en sida till en annan, då tror de att de måste vara extra bra och duktiga för att känna sig hemma i sin nya miljö. Som att de är rädda att inte accepteras av de andra i sitt nya gäng om de inte är "mest" muslimer, följer reglerna hårdast och tar till sig allt som påbjuds.

Och hur många gånger har man inte sett västerländska kvinnor som blivit muslimer och börjat klä sig nästan som i Saudiarabien, trots att det inte alls är påbjudet enligt islam. (Respektabel klädsel är det som påbjuds). Jag skulle vilja se fler konvertieter som kör samma lågmälda stil som de ursprungliga muslimerna, som bara "är" och inte håller på och ska pracka på andra sin övertygelse.

Mötte nyligen en gammal kompis här, västerlänning som konverterade för några år sedan. Han klär sig fortfarande västerländskt, men pratade BARA om islam och Koranen. Och då får man tänka på att han är gammal rockmusiker och att vi var på ett raveparty i öknen utanför Ouarzazate en gång för flera år sedan och att vi hängt runt i Casablancas marknad på natten och köpt öl svart av skumma typer i gränderna. Men tiderna förändras.

Nu erbjöd han sig att hitta en bra muslimsk man åt mig att gifta mig med. Han kände till flera stycken som kunde passa. Jag sade "thanks, but no thanks". Inte för att jag har något emot matchmaking (om det sker på rätt sätt) eller muslimer, det kan faktiskt vara en bra sak om vänner som känner en väl tipsar om någon lämplig, men i det här fallet tror jag inte att hans äktenskapskandidater har riktigt samma syn som jag på vissa saker.

(Bilden har egentligen inte alls med saken att göra, inte mer än att sufikonvertiterna har suttit på altanen och druckit te).

Lördag 17/3 Hantverkare

Som någon så klokt mailade mig får man vara tacksam och glad över att man har ett bra jobb som inte sliter ut en totalt. Marrakech har sedan över tusen år varit ett centrum för hantverk och handel, så än idag. Att vara hantverkare anses inte vara något dåligt arbete här, tvärtom har skickliga yrkeshantverkare rätt hög status, men jag kan ändå ibland inte upphöra att förundras över vilka jobb folk har.

Farbrorn som hackar ut mönster i vita plattor (som jag skrev om 13/3) är en av de hantverkare som har hög status. Han kan nämligen också renovera gamla stuckaturer och har ständigt mycket jobb.

Mötte en söt farbror som satt i solen och gjorde korgstolar. (Bilden högst upp om ni inte fattat det redan). Jag började prata lite med honom, så mycket det nu gick på min blandning av töntfranska och töntarabiska. Han visade mig hela sitt yrkesmässiga fotoalbum, en massa bilder på honom och pappan från 1960-talet och framåt där de satt och tillverkade korgsaker. Korgmakaryrket hade gått i arv inom familjen. Farbror Abdul Suleiman var uppenbarligen mycket stolt och glad och visade också upp en mängd diplom han fått genom årens lopp. Stolen han höll på att arbeta på när jag fotograferade honom tar två dagar att göra. Snacka om tålamod.

Var på besök i en verkstad där man tillverkar de snygga mosaikbord som numera också säljs i Stockholm. Killarna som jobbar med detta sitter på golvet och hackar för hand fram dessa mosaikbitar. Inte en skymt att skyddsutrustning eller munskydd. Luften var full av stendamm, det kändes som att man fick stenlunga efter fem minuter.

Ändå var deras arbetsmiljö rätt ok, lokalen låg i alla fall i gatuplan med dagsljus och dörren stod öppen så en del av stendammet flög väl ut av sig själv.

Nu när jag ser sådana bord känns tanken på att köpa ett inte lika rolig. Men å andra sidan lever dessa människor på sitt jobb, så vad ska man göra? Skicka svenska yrkesmiljöinspektionen på besök? Ta dit fabrikarbetarförbundet för att strida för bättre arbetsmiljö, tider och lön?

Längre in i den stora marknaden finns det en massa mörka små hål i väggen där hantverkare sitter böjda över sina arbeten med dåligt ljus, ibland med starka kemikaliska ångor omkring sig. Särskilt de som arbetar med läderväskor och metallföremål. Det ser ut som på medeltiden och är förmodligen också det, många hantverkstraditioner här har minst så gamla rötter och traditioner. Men dessa små hål i vägger ser verkligen inte så kul ut, skitiga, dammiga och stinkande.

Längst in i en ända av basaren håller färgarna till. De färgar tyger och garner, och det sker inte direkt på ett sätt som motverkar allergier. I stora kar, av storleken bubbelbadkar, står de och rör om med armar och händer.

Jag såg en gubbe vars armar var blå upp till armbågarna, det såg faktiskt absurdt vackert ut, men kan det vara nyttigt? Jag frågade om jag fick fotografera hans händer, för de var verkligen fantastiskt vackra i sin genomskinliga blåhet, men det fick jag inte och någonstans kan jag verkligen fatta att han sade nej. Han såg sur ut, troligen trött på alla idiot-turister som bara ser hans händer och förfasas, inte respekterar hans yrke och bara vill pruta ner hans varor till lägsta möjliga pris. Ibland är vi västerlänningar verkligen drygsnåla när vi är utomlands. Vad spelar det för roll om vi betalar några tior eller en femtilapp mer? Vi tjänar ju oftast fem till tio gånger så mycket som de, vissa ännu mer.

I närheten av där jag bor finns ett välrenommerat väveri. Det ligger i en källare. Där sitter dagarna i ända ett gäng män och väver dyra och vackra tyger. Ett överkast med maskinbroderier kostar 3.000-3.500 dirham. Jag tycker det skulle vara förfärligt att jobba i en källare dagarna i ända utan dagsljus, men vävarna såg stolta ut. Dessutom jobbade de med blixtens hastighet. Men det finns ju också folk som jobbar i källare utan dagsljus i Sverige, så jag ska väl inte dra för stora växlar just på vävarjobbet.

Men den del av medinan där man bearbetar läder har nog den värsta arbetsmiljön. Och den äckligaste. Det stinker av jag-vet-inte vad över hela området. Vidrigt värre. Någon har sagt att man bland annat bearbetar och mjukar upp skinnen med duvskit, för att det innehåller någon starkt frätande ingrediens. Skulle inte förvåna mig med tanke på stanken. Läderområdet ser ut som en stor låda för akvareller, det är ganska stor yta med fyrkantiga djupa färgbad där skinnen sänks ner för både bearbetning och infärgning. Killar och män står och trampar med sina fötter, om jag minns rätt både i de stinkande duvskitskaren och i färgbaden.

Skulle ett svenskt fackförbund gå runt i medinans verkstäder skulle de få dåndimpen. Här finns inte direkt några fackförbund som tar strid, är det någon som klagar finns det alltid fler som är villiga att ta över jobben, arbetslösheten är hög i Marocko.

Ibland är det läge att vara extra tacksam för det liv man har....