Wednesday 25 November 2009

Ondskans axelmakt - NOT!


Nähä, just när jag skulle gå härifrån kom den snälla interntkillen med ett glas te! (Gratis och med mycket socker i). Då får jag ju stanna kvar en stund så att jag hinner dricka upp det. Folk är faktiskt himlans snälla här. I väst har folk inte riktigt lärt sig skilja på folk och politik. Vi västerlanningar här skrattar åt uttrycket "Ondskans axelmakter" när det gäller det här landets folk, för de är sannerligen så långt från det som man kan komma!

Sedan är det en annan sak med gubbarna inom storpolitiken. Vad de sysslar med är det ingen som fattar. Men jag har förstått att landets nuvarande Stor-potät faktiskt verkar uppfattas som en hyfsat hyvens kille, som rätt många hyser en viss beundran för, till skillnad från farsgubben, som inte var så hyvens alla gånger. Men den nya killen tycks verkligen försöka utveckla och förbättra landet så gott han kan, men nu är det ju inte bara han som styr i denna klandominerade region.

Men några saker har blivit bättre. Till exempel har banksystemet privatiseras. Numera finns det bankomater i vart och varannat gatuhörn. Dollar tillåts, om nu det ska ses som ett framsteg.
Han har även sett till att priserna på datorer har sjunkit drastiskt, så att fler har råd att köpa dator, (även om de inte har råd att ha internet, men så finns det ju internethak lite vartstans).
Tydligen kickades också ett gäng gamla stofiler från tekniska högskolor, för att de inte ville hänga med i teknikutvecklingen, för nu är det utveckling och modern utbildning som är ledorden.

Och så lär han officiellt ha sagt att han inte gillar att folk har bilder pa honom överallt, i bilarnas bakfönster (trafikfara faktiskt) och på andra omotiverade ställen som antyder fjäsk (min tolkning), typ i affärer och lite varstans. Det får ses som ett rätt ovanligt uttalande i en region där det är legio att tapetsera landet med bilder på respektive storchef.

Vid sitt första tal, efter att han tillträtt, sade han tydligen något storartat. Han sade att "Vi måste utveckla medbestämmandet i landet", vilket av de som läser mellan raderna tolkades som ett indirekt medgivande av att det inte finns medbestämmande än. (Fast det ju officiellt finns, eftersom både "högsta hönset" och kycklingarna i diskussionsklubben riksdagen "väljs").

Förresten: Bilden är från syriska statstelevisionens nyheter. Det är alltid liknande bilder på storgubbar som träffas och sitter i soffor med fina intarsiainfattade träbord mellan sig.

På väggen hänger ett foto... och visst finns det andra historier också, som inte är lika trevliga och rara...

Sayyida Zeinabs moské


I en dyster förort en dryg mil söder om Damaskus ligger stadsdelen Sayyida Zeinab. Zeinab, med den fina titeln Sayyida, var profeten Muhammeds dotterson har jag för mig. (Måste kolla upp det, ursäkta eventuella faktafel så länge).
I den dystra förorten, som mest befolkas av fattiga irakier, ligger också en mycket berömd moské med samma namn. Eller faktiskt är det tvärtom, förorten har fått sitt namn efter moskén.
Hit kommer en massa iranska pilgrimmer och gråter, eftersom de är shiamuslimer. De gråter över slaget vid Karbala någon gång i slutet av 600-talet, i vilket två kända brorsor som hette Hassan och Hussein deltog, varpå en av dem omkom. Tror det var Hassan. Deras pappa hette Ali och var svärson till profeten Muhammed och från Ali kommer shiamuslimerna, för det uppstod någon sorts tvist i samband med allt detta. ("Ovanligt" med "gnabb" i samband med kombinationen politik-religion? Neh, skulle inte tro det vad).
Hur som helst sörjer shiamuslimerna än idag att det gick så illa, därav den verkliga (eller rituella?) gråt man kan höra inne i moskén. (En psykolog skulle kanske säga att de fastnat i ett långvarigt och destruktivt offer-beteende).
Som ni ser är moskén rikligt utsmyckad med blå mosaikmönster, som är typiska för iranska moskéer, andra länders moskéer ser inte ut så, men så är de ju inte heller shiamuslimska. Den iranska ambassaden i Damaskus har för övrigt likadana utsmyckningar på fasaden.
Bakom den superkända moskén mitt i Gamla stan ligger en liknande, mindre Sayyida Zeinab-moské. Omkring den kan man ocksa se horder av svartklädda iranska kvinnor, som skulle kunna döpas om till "pansarvagnstanter" för att de så effektivt och skoningslöst knuffar undan folk som promenerar i gränderna.
Visst var det intressant att se moskén, men i ärlighetens namn maste jag säga att jag vid det här laget sett tillräckligt med moskéer i olika storlekar och stilar. Det känns som att min dos är uppfylld för ett bra tag framöver. Jag tror jag ska fokusera på andra utflyktsmal framöver.

Hur som helst. För att komma in i moskén i den dystra förorten var man tvungen att svepa in sig i ett svart tygskynke med vissa tendenser till ärmar, även jag, men ni ska inte tro att jag lägger ut någon bild på det spektaklet. (Det ska till mycket mutor för att jag ska visa bilden vid ett senare tillfälle). Det svarta schabraket var cirka 20 centimeter för långt för mig, så jag hade fullt sjå med att hålla ihop det, samtidigt som jag försökte röra mig framåt i riktning mot kvinnoingången. En manlig västerländsk kamrat som var med, och som givetvis slapp tygskynket bara för att han är man, kunde inte hålla sig för skratt. Ja ja, alltid roligt att man glädja någon med så enkla medel.

Lata tjejer på gymmet


Aven om det inte direkt finns någon tradition av att röra på sig särskilt mycket i Mellanöstern finns det faktiskt de som anammat den västerländska stilen med gym och "klasser" i aerobics och liknande. På ett gymställe här kan man exempelvis delta i "Bootcamp" (hård träning) med en kille som heter Mansour. Tänk er: Bootcamp med Mansour! Det låter nästan lite poetiskt.

Men jag är inte imponerad av de arabiska tjejerna och kvinnornas stil på gymmet. För det första är de väldigt slöa, det är som att ingen förklarat för dem att själva poängen med att gå på gym eller gympa är att ta i så att man blir svettig och trött. Nej, de flesta ställer in trappmaskinen eller löpbandet på de lägsta nivåerna och håller hårt i handtagen eller går långsamt på löpbandet, så att det inte ska bli jobbigt. Ytterst få använder styrketräningsmaskinerna. För det andra är de nästan alltid kraftigt sminkade med tjusigt friserat hår. Vet inte riktigt hur de tänker.


Och efteråt ska ni inte tro att de duschar. Nej då, de byter bakom ett skynke i omklädningsrummet (inte gemensamt, utan bara för kvinnor) och kletar på ännu mera smink innan de går därifrån. Man får hoppas att de i alla fall duschar när de kommer hem... Den enda som jag sett duscha tog med sig alla kläder in i duschkabinen med icke-genomskinlig dörr. Mycket kroppstabun här.

Jag har hittills inte sett en enda kvinna som varit svettig och flåsig. De måste tycka att jag är ett ufo som är osminkad och tar i så att jag blir rödflammig och svettig.