Wednesday 25 November 2009

Sayyida Zeinabs moské


I en dyster förort en dryg mil söder om Damaskus ligger stadsdelen Sayyida Zeinab. Zeinab, med den fina titeln Sayyida, var profeten Muhammeds dotterson har jag för mig. (Måste kolla upp det, ursäkta eventuella faktafel så länge).
I den dystra förorten, som mest befolkas av fattiga irakier, ligger också en mycket berömd moské med samma namn. Eller faktiskt är det tvärtom, förorten har fått sitt namn efter moskén.
Hit kommer en massa iranska pilgrimmer och gråter, eftersom de är shiamuslimer. De gråter över slaget vid Karbala någon gång i slutet av 600-talet, i vilket två kända brorsor som hette Hassan och Hussein deltog, varpå en av dem omkom. Tror det var Hassan. Deras pappa hette Ali och var svärson till profeten Muhammed och från Ali kommer shiamuslimerna, för det uppstod någon sorts tvist i samband med allt detta. ("Ovanligt" med "gnabb" i samband med kombinationen politik-religion? Neh, skulle inte tro det vad).
Hur som helst sörjer shiamuslimerna än idag att det gick så illa, därav den verkliga (eller rituella?) gråt man kan höra inne i moskén. (En psykolog skulle kanske säga att de fastnat i ett långvarigt och destruktivt offer-beteende).
Som ni ser är moskén rikligt utsmyckad med blå mosaikmönster, som är typiska för iranska moskéer, andra länders moskéer ser inte ut så, men så är de ju inte heller shiamuslimska. Den iranska ambassaden i Damaskus har för övrigt likadana utsmyckningar på fasaden.
Bakom den superkända moskén mitt i Gamla stan ligger en liknande, mindre Sayyida Zeinab-moské. Omkring den kan man ocksa se horder av svartklädda iranska kvinnor, som skulle kunna döpas om till "pansarvagnstanter" för att de så effektivt och skoningslöst knuffar undan folk som promenerar i gränderna.
Visst var det intressant att se moskén, men i ärlighetens namn maste jag säga att jag vid det här laget sett tillräckligt med moskéer i olika storlekar och stilar. Det känns som att min dos är uppfylld för ett bra tag framöver. Jag tror jag ska fokusera på andra utflyktsmal framöver.

Hur som helst. För att komma in i moskén i den dystra förorten var man tvungen att svepa in sig i ett svart tygskynke med vissa tendenser till ärmar, även jag, men ni ska inte tro att jag lägger ut någon bild på det spektaklet. (Det ska till mycket mutor för att jag ska visa bilden vid ett senare tillfälle). Det svarta schabraket var cirka 20 centimeter för långt för mig, så jag hade fullt sjå med att hålla ihop det, samtidigt som jag försökte röra mig framåt i riktning mot kvinnoingången. En manlig västerländsk kamrat som var med, och som givetvis slapp tygskynket bara för att han är man, kunde inte hålla sig för skratt. Ja ja, alltid roligt att man glädja någon med så enkla medel.

No comments: