Måndag 12/3 Ourikadalen

Bergsklättring i getstil i Ourikadalen en bit upp i bergen ovanför Marrakech. Dal låter kanske inte så högt, men det var det, för dalen börjar uppe i berberbyn Setti Fatma, uppe i bergen där vägen tar slut. Lagom dagsutflykt från Marrakech, en dryg timme. Längst upp är bergen snöklädda, hur tjusigt som helst. Berberna är Marockos urbefolkning, som bodde här före de arabiska muslimerna kom till landet på 800-900 talet. Marrakech lär ha grundats år 1062 av en federation krigiska berberstammar om insåg att ett visst mått av samarbete ändå var lönsamt. Det var mycket tjafs på den tiden (lång historia som jag drar en annan dag) och därför är Marrakech omgiven av en gigantisk stadsmur. Almoraviderna hette den första sammanslutningen av berber som styrde.

På vägen till Setti Fatima besök på en lokal berbermarknad, som sett ut ungefär på samma sätt sedan Medeltiden eller tidigare. Det finns till och med smeder, som arbetar för hand i enkla verkstäder. (Mången västerländsk kille skulle nog ha avundats smedens muskler, det såg ut som att han tillbringat otaliga timmar på gym, men de är en naturlig följd av hårt arbete).

Varje måndag kommer bönder från trakten till souk al-Ithneen (måndagsmarknaden) för att sälja berg av lokalt odlade grönsaker som morötter, tomater, lök, fänkål, plus en massa frukt. Apelsiner är inte oväntat en vara som finns i överflöd. Varorna läggs i stora högar på marken. Det säljs även kött, färska och torkade kryddor, naturliga skönhetsprodukter, kläder, levande eller döda får, keramiktallrikar och skålar, men också avlagda och trasiga småsaker som skulle slängas i väst, t.ex gamla nycklar till hus, trasiga leksaksbiler och andra prylar som verkar helt oanvändbara.

På marknaden finns många tillfälliga restauranger, enkla ställen där folk från trakten samlas för att byta veckans skvaller och ta en kopp te och en tajine tillsammans.

Vid utkanten av marknaden ligger åsneparkeringen. Åsnor är ofta förtalade i den här delen av världen, att kalla någon för ”åsna” är ett starkt nedsättande uttryck, mycket starkare än i väst. Men jag har alltid varit på åsnornas sida, de är snälla och hjälper människorna att bära saker i bergen och på andra oländiga ställen, så de ska ha all uppskattning. Titta bara på grönsaksåsnan som dignar under sin börda, vilket lass den bär. Men faktiskt verkar det som att åsnorna här i berberbergen får den uppskattning de är förtjänta av.

I Setti Fatma startade vi i lättsam stil på en oländig bergsstig full av stenar, upp mot ett första litet vattenfall. Här och där lite smyckesförsäljare i skogen, men jag har fått en överdos av allt komersiellt för tillfället. Strax före oss stapplade en gammal farbror fram över den branta stenstigen, med käpp i handen. Trots sin ålder gick han fortare än vi och tipsade om var man skulle stiga för att inte halka ner för berget.

En bit högre upp kom vi till vattenfallen, snyggt värre! En kille i djellaba med orm höll hov för sina kompisar och lät sig fotograferas av turisterna för några dirhamn. Också ett jobb. Ormen lär ska vara en sorts farlig kobrasläkting från Sahara, dock med gifttänderna borttagna. Jag är ingen ormälskare, så jag höll mig på behörigt avstånd.

Fick supersött mintte, det kanske behövdes en sockerkick för den getklättrarstrapats som visade sig finnas bakom det lilla caféet vid vattenfallen. Berget var kanske inte helt lodrätt brant, men det kändes så, och vår guide hjälpte till att dra oss upp för en särskilt knepig bit. Tror inte att jag hade kommit upp där annars, inte nog med att det var brant, berget var också halt och ingen av oss hade bergsbestigarskor, bara vanliga gympadojjor. Däremot hade vi inte flipflops, som vissa andra turisttjejer hade på sig. Med sådana skor har man inte en chans att klättra upp där vi kravlade.

Efter den värsta biten var det ”bara” brant och en hisnande utsikt i stekande sol. Småläbbigt att gå där på bergsstigarna när det stupade ner rätt många meter och det ligger lömskt grus som är ovanligt halkigt, trots att det inte ser ut så. Vår guide hävdade att det aldrig skett någon olycka där något turist rasat ner för berget.

Så småningom planade berget ut en bit och vi nöjt av utsikten. Där uppe kunde man också se att det inte bara var ett vattenfall, som vi sett vid caféet, utan tre! (Fast jag råkade visst inte ta någon liggande bild, och det verkar inte gå att vända stående bilder i den här bloggredigeraren).

Väl nere från berget åt vi lunch på en av alla de små halvt primitiva restauranger som växt upp längs dalen. Vi åt tajine, standardmarockansk mat tillagad på eld i stort fat med toppigt lock, då blir maten extra saftig. En smågalen trumfarbror kom och underhöll oss, det är tydligen seden i bergen när man går på restaurang. Ganska rolig var han i alla fall.

Sedan en promenad genom berberbyn, eller snarare också lätt bergsbestigning, de flesta gatorna kan knappast kallas gator. Det var snarare steniga uppförslut och knöggliga halvplana ytor. Istället för badrum, vilket fortfarande inte är en självklarhet ens i städerna, har berberfolket i bergsbyarna en egen sorts bastu, ser ut som stora getingbon. Man eldar utifrån och inuti i mitten finns en vattenreservoar som värms upp.

Sedan blev vi bjudna till en berberfamilj, som har sin kossa boende på bottenvåningen och själva bor en våning upp. Ungefär som i Sverige för hundra år sedan.

På vägen hem skulle några rida lite på kameler utmed vägen, och det gick bra i cirka två minuter innan kamelerna fick spader och började kränga och galoppera så att en åkte av och en annan höll på att halka av. Men det var en vig tjej, hon kom ner på bägge fötterna utan att bryta något ben. Lite chockad bara. Sedan fick kamelerna ännu mera spel och skuttade iväg ensamma innan deras skötare hann fånga in dem. Eftersom jag inte fick med kamelskutten på bild blir det inget foto.

Dessutom är kamelerna inte kameler, utan dromedarer med bara en puckel, men alla här säger kameler. Det är bara på den Arabiska halvön som man har riktiga tvåpuckliga kameler, på andra ställen är det dromedarer som gäller. Någon som vet varför?

Förresten kan man paddla någon sorts sportig extrakort kanot i den strida Ourikafloden, se bilden. Om man klickar på den blir den stor och det syns ännu tydligare hur strid den lilla floden är. (Man kan klicka på alla bilderna för att få dem större upptäckte jag häromdagen).

Nu är jag trött och matt. Bergsklättring och för mycket frisk luft. Lär nog sova extra gott inatt.