Bab al-Amoud

På fredagar är kommersen livlig utanför en av Jerusalems gamla stads mest kända portar, Damaskusporten. På arabiska heter den Bab al-Amoud.

Här säljs grönsaker, kläder, köksattiraljer och annat för en billig penning. Köpare och säljare är palestinier. Inga israeler syns till, eftersom Damaskusporten ligger i östra arabiska Jerusalem.

Jo, förresten, man ser uniformerade israeler. I gamla stan patrullerar ständigt både israelisk militär och civilklädd säkerhetspolis.

Ibland kräver de civilklädda att få se ID-kort även av utlänningar, utan att självmant identifiera sig själva först. Det kan ju röra sig om västerländska fredsaktivister som ska demonstrera mot utökade illegala judiska bosättningar på Västbanken, och sådana vill man inte gärna ha i landet.

Hur det går ihop med ambitionen att utöka turismen är lite svårt att få ihop. Få turister uppskattar så otrevlig behandling som israelisk militär kan uppvisa. En charmkurs skulle inte skada.

Missing soldiers

De två männen på banderollen är israeliska soldater som saknas i Libanon sedan 1982.

Texten är på arabiska och skylten hänger på den israeliska sidan av gränsen mot Jordanien. Den gräns som palestinier och ett fåtal utlänningar passerar. Ännu färre israeler passerar någonsin här, det är inte många som vill åka till Jordanien.

10 miljoner dollar utlovas till den som har information om de saknade soldaterna.

Man kan läsa mer på den här hemsidan.

Man kan dock fundera över om banderollen hänger på rätt plats. De som passerar den här gränsen är till 99% sådana som anser att Västbanken, Gaza, och östra Jerusalem är ockuperat av Israel sedan 1967.

Arabisk tidningsredaktion

Så här kan det se ut på en arabisk tidningsredaktion. Moderna datorer med platta skärmar och askkoppar på borden.

Alla röker inte, men det är inte heller förbjudet att röka inomhus. Som på svenska redaktioner fram till för några årtionden sedan.

Vad som sedan pågår på redaktionen är en annan sak. Enligt jordansk presslag får man inte kritisera kungahuset, armén eller religion.

Enligt praxis och tradition får man inte heller skriva negativt om exempelvis något projekt som misslyckats, för då kanske någon hög officiell person pekas ut som ansvarig och det går ju inte.

Free sweets

Det här kakfatet fick vi förresten in en gång vid ett restaurangbesök i Damaskus. On the house.

Ingen aning om varför de bjöd på det. Kanske helt enkelt på grund av den syriska gästfriheten.

Jag pallade med ungefär två bitar, men vissa personer vars namn börjar på R skulle nog ha satt i sig hela kakfatet. Kanske också andra.

Den vita skålen innehåller sockervatten. Det ska man hälla över kakorna, om man inte tycker att de är söta nog.

Mot Döda havet

Så här fint kan det se ut när man åker ner mellan bergen mot Döda havet och gränsövergången mellan Jordanien och Västbanken. Det var i de bergen Jesus vandrade omkring.

Det var knappt vi hann över gränsen, den stängde 11.30 och vi kom dit 11.20, då en sur jordansk gränsvakt vägrade släppa in bilen. Taxichaffisen var fiffig och körde till en annan öppning där vi smet in.

Sedan betala 5 JD (50 kr) i gränsskatt. Ett frimärke på en papperslapp + en stämpel. Har aldrig fattat varför man måste betala skatt för att lämna ett land. Troligen handlar det bara om en omotiverad skatt för att som sista åtgärd pungslå besökare.

Whisky i Saudiarabien

Fram till gränsen mellan Syrien och Amman satt alla i bilen tysta. Stämningen var rätt stel.

Strax innan vi lämnade den sista syriska gränskontrollen såg chauffören märkbart nervös ut och uttalade några religiösa ord i stil med Gode gud.

Väl inne på den jordanska sidan slappande alla av och började babbla. Förutom chauffören var det två killar från Jordanien och en saudiarab, han på bilden i vit långklänning, svart sotarmössa och kofta. Tydligen saudisk vinterklädsel.

Saudiern upplyste mig glatt om att det inte är något problem att få tag på whisky i Saudiarabien, trots att alkohol är förbjuden. Han har nämligen en kompis på den amerikanska ambassaden och de tar in en massa whisky i landet och smugglar vidare till saudier som behöver whisky.

Är det bara den amerikanska ambassaden som gör så, undrade jag?

Nej då, försäkrade han. Det gör "alla" ambassader.

Där ser man.

Mot slutet av taxiresan erbjöd han mig att följa med till Saudiarabien dagen efter när han skulle hem.

Min kommentar om att Saudi nog inte är ett land som västerländska kvinnor uppskattar bemötte han oförstående.

”Why not”, sade han.

Ja, det kan man kanske undra om man är en saudiarabisk man.

Och så hävdade han att kvinnorna i Jeddah inte nödvändigtvis behöver täcka håret. Det går framåt även i Saudi. Rena rama frigjordheten.

Man får reda på en hel del intressanta saker när man sunkar runt med saudier i en vanlig taxi.

No hubbly bubbly

På Hotell Abdali vid knutpunkten i Amman för taxibilar till Damaskus och Beirut har man vissa förhållningsregler som man möjligen inte ser på alla hotell. Särskilt inte på hotell med många stjärnor.

Jag vet inte hur många stjärnor detta hotell har, men de har i alla fall typ fyra eller fem flaggstänger utanför, vilket ser hyfsat tjusigt ut, även om flaggorna inte direkt är nya.

Inomhus är det också lite avdankat, men rent. Typ 1980-tal som aldrig uppdaterats.

Punkt 1 på förhållningslistan är väl helt ok: Att checka ut vid 12 är normalt.

Punkt 2 är mer dubiös: Det verkar som att man får räkna med att hotellpersonalen stjäl allt av värde som man inte deponerar i säkerhetsboxen. Hmm. Ska det vara så?

Punkt 3 om att man inte får röka hubbly bubbly (vattenpipa) är lite intressant. Det finns nämligen inte en enda vattenpipa i sikte på hotellet. Alltså räknar hotellets ledning med att folk reser runt med sin egen vattenpipa.

Jag har dock aldrig sett någon rese-vattenpipa. Vattenpiporna är ju normalt sett inte direkt något man knökar ner i någon liten väska, men visst går de att transportera om man verkligen vill, om man har en lång väska.

Men för att röka vattenpipa behövs dessutom mycket värme för att få till den glödande kolen, så jag undrar verkligen hur folk gör som smygröker vattenpipa på hotellrum.

Punkt 4 om att husdjur inte är tillåtna är också intressant. Det är få människor i Mellanöstern som har katter eller hundar som husdjur, särskilt inte hundar, som av många anses orena. Inte heller katter är särskilt väl behandlade här vad jag har sett. Vad är det då för husdjur som folk transporterar runt kan man fråga sig? I have no idea.

Punkt 5 kan man också fundera över: Inte lämna barn ensamma i rummet. Här är det inte direkt vanligt att man dumpar sina barn oövervakade. Tvärtom är barn mycket välkomna överallt, så jag fattar ingenting om denna punkt.

Några idéér eller svar?

Helvetesflin

Vid den alltid och tydligen for-ever totalt kaotiska taxistationen i Damaskus (trots att den flyttats ut från centrala staden till något som ser mer modernt ut) för taxibilar till Amman och Beirut mötte jag denne man.

Det första han hojtade till mig när han ”spottade” mig tre sekunder efter att jag hoppat ur taxin från stan var ”helvete” med ett brett flin.

Det var uppenbart att han haft att göra med andra skandinaver tidigare.

Tyvärr glömde jag fråga vad han hette, men han upplyste mig omgående om att han hade jobbat som översättare och ”fixare” åt amerikanerna i Libanon på 1960-talet, och pratade utmärkt amerikansk slang.

Att han är enbent och går på kryckor beror på en bilolycka i barndomen, fick jag också veta. Därför jobbar han som guide på taxistationen, där 95% av de som hänger runt där inte kan engelska. Han fyller en funktion, eftersom inte alla resenärer kan arabiska.

Sedan gaggade vi på "dålig amerikanska" innan kollektivtaxins fyra platser fylldes upp. (Man kan betala för alla platser om man vill, men det är ett fast pris per plats. Mer ekonomiskt att vänta en stund).

Den enbente höll med mig om att det samlades för många män som stirrade och bara hängde runt när jag skulle tjafsa om priset. (Utlänningar får ofta ett högre ”alternativ” från början, men om man kan lite arabiska och bråkar kan priset helt plötsligt sjunka, särskilt om man har förmåga att fråga de andra på arabiska om vad de får betala).

Den enbente var hur som helst relativt trevlig med tanke på omständigheterna och det var han som propsade på att jag skulle ta en bild med honom och mig. Fin vad?

Fattigmans grönsak

Det här är någon sorts grönsak som de fattiga i Syrien äter. Jag minns inte vad den heter, men man kokar den tydligtvis bara med lök och salt och då tycker vissa söner i vissa familjer att det är supergott att gucka till med det tunna arabiska brödet.

Man köper grönsaken antingen tvättad eller otvättad. Tvättad kostar den mer, men då får hemmafruarna mindre arbete. Det handlar alltså om hur mycket e-coli-bakterier som finns kvar bland blasten.

Jag rekommenderar den dyrare varianten, eftersom jag en gång blev gravt magsjuk i Syrien efter att ha ätit den i Libanon och Syrien traditionella salladen tabbouleh (bestående av 70% persilja, vilken i mitt fall var otvättad).

Jag hade ont i magen en månad efteråt, för att inte tala om hur helvetiskt illa jag mådde de första fyra dagarna. Hög feber, sju filtar, en halv burk cola per dag och total vekhet. Visserligen en effektiv bantningskur, men inget jag rekommenderar.

Varje gång jag nämner denna händelse skakar alla på huvudet och säger att ”tabbouleh, det äter man ALDRIG på restaurang i Syrien”.

Jaha ja. Tack för den informationen i efterhand.