Svårt posta brev

Här går det inget bra. Hur ska man kunna nå brevlådan?
Postlådan står för övrigt i den totalt uppgrävda basargatan jag tagit bild på tidigare.

Det ser lika illa ut vid affärerna längs gatan. Ibland får kunderna balansera på ranka plankor för att komma in i dem.

Nu har jag fått veta att det inte bara ett allmänt grävande som pågår, även om det faktiskt ser rätt ostrukturerat ut.

Tydligtvis är det så att man hittat en massa gamla arkeologiska fynd under basargatan, surprise surprise - NOT - eftersom Damaskus ju är en stad med mångtusenårig historia.

Men enligt mina underrättelser vet myndigheterna inte riktigt hur de ska hantera utgrävningarna. Jag förstår dem. Hur ska de kunna gräva ut hela gatan när samtliga affärsinnehavares kunder knappt kan komma in i affärerna. Om affärsinnehavarna skulle kunna kräva skadestånd av staden (vilket jag inte har en aning om det är möjligt) lär det handla om miljonbelopp.

Ultramodern bar

Ännu senare på natten blev det besök på en ultramodern bar med trendig inredning som skulle passa i vilken västerländsk storstad som helst.

Barklubben verkade frekventeras av bortskämda unga brats runt högst 20 år. De brölade och dansade till västerländsk musik.

Dock var de inte lika fulla som motsvarande västerländska ungdomar skulle varit vid den tidpunkten, typ strax efter 3 på natten. Alltid något.

Fest med de utvalda

Efter bröllopsyran blev det fest och middag med folk från de fina kretsarna. Lokalen var en lyxig klubb på dyra hotellet.

Förrätterna serverades med start kl 22. Därefter kom det in tre huvudrätter, den sista serverades vid midnatt. Vid ettiden på natten kom desserten in.

Däremellan dansade folk västerländska danser som bugg och allmän "styrdans" till en lokal coversångare, som på affischen utannonserades som "den kände sångaren", vilket ju snarare antyder att han inte alls är så känd som han vill vara.

Sångaren var i alla fall språkbegåvad. Han sjöng på arabiska, engelska, franska och spanska med bra uttal på samtliga språk. Repertoaren var allt från Tom Jones "Delila", till Gloria Gaynors "I will survive" och en massa andra hiskeliga västerländska smörsånger.

Först sent på natten blev det arabisk musik, och en stund senare svepte den mest dekadenta magdansös jag någonsin sett in på golvet. Jag hade ingen lust att fota henne, hon dansade inte särskilt mycket, utan ägnade sig mest åt någon sorts otroligt tacky uppvisning som är bäst att förpassa till historiens svarta hål.

Sedan fortsatte det så här...

När brudparet tågat in fortsatte sjungandet och speladet av de rosaklädda kvinnorna i följet, samt män i randiga långskjortor. Trummisen var troligen från Indonesien eller något, han såg definitivt inte ut att vara härifrån.

Sådana här uppvaktningsgäng är ofta professionella och kan hyras in till bröllopsfester.

Bruden såg dock konstig ut. Hatt och klänning á la Marie Antoinette, det har jag aldrig sett förut. Någon trodde att hatten var ett modernt alternativ till brudslöjan. Själv tycker jag att hennes utstyrsel såg rätt corny ut. Det tyckte även några lokala förmågor som jag konsulterade i frågan. Notera att modern håller upp hennes släp.

Den obligatoriska bröllopsfotografen (alla bröllop foto- och filmdokumenteras in i minsta detalj, ju fler kamreror desto bättre) var för ovanlighetens skull en kvinna. Där ser man, yrkeskåren utvecklas även här.

Hotellfint bröllop

Råkade hamna mitt i en bröllopsfest på ett hotell med många stjärnor. Det anses fint att ha fest på sådana ställen.

Utanför entrén stod det här gänget och spelade och sjöng. I en lång vit limosin någonstans utanför bilden satt brudparet och väntade. Exakt varför de väntade visste ingen, men kanske för att entrén skulle bli mer effektfullt.

(Jag försökte för övrigt ta en bild på huset mitt emot hotellet, men då kom det genast en barsk man och sade att det inte gick för sig. Huset råkade nämligen vara högkvarteret för en viss sorts illa beryktad myndighet som inte är särskilt populär bland befolkningen).

Efter en stund traskade bruden och hennes mamma och övriga släktingar in i hotellfoajén, där den tutande musiken med trummor fortsatte en bra stund.

Separatistiska hårsalonger

I den ofta sedvanliga separatistiska anda som ännu råder häromkring finns det naturligtvis hårsalonger för kvinnor och hårsalonger för män. Aldrig mötas de tu.

De som männen går till kan man se in i från gatan. Dem som kvinnor frekventerar går det inte att få den minsta lilla skymt in i, det är heltäckande gardiner som gäller.

Det konstiga är dock att det nästan alltid tycks vara män som är hårfrisörer, oavsett vilket kön som ska piffas till.

I den här lilla minimala salongen trängdes fyra män, två mästare och två underhuggare, som troligen var någon sorts lärlingar. De fick utföra skräpgörat, som att tvätta hår och kamma ut blonderade halvmeterlånga hårförlängningar, som en kvinna utanför bilden skulle ha i sitt naturligen svarta hår.

Notera att killen till vänster, som färgar håret svart på en tjej, inte använder plasthandskar. Hans händer måste ju se fina ut. Det lär väl inte dröja många år innan han utvecklat avancerade allergier.

Familjära hörnhelgon

I vart och vartannat hörn i den kristna delen av gamla stan ser man sådana här helgonburar.

Jag har dock aldrig tidigare sett en mänsklig religiös auktoriet som Moder Theresa inspärrad i en sådan, men någon häromkring gillar henne uppenbarligen skarpt.

De flesta helgonburarna består av en bild på Maria, som här, eller en Jesusfigur. Plus lite dekorationer omkring, ibland blommor, ibland ljus, som någon går och tänder. Ofta också några elektrifierade ljusslingor, som bidrar till gemytet.

Det är tydligen lokala familjer som bygger hörnhelgedomarna för att hedra det helgon eller den religiösa auktoritet de gillar bäst. Det verkar inte som att man behöver byggnadstillstånd för dem, med tanke på hur de är utformade, men jag kan ju ha fel.