Osynliga bilder

Det är verkligen synd att man inte får fotografera vid vissa gränser. Man skulle kunna ta många spännande bilder som världen sällan får se.

Bland annat på de barska minerna på personalen som står och röker, trots att det precis bakom dem finns skyltar på väggen där det med all tydlighet framgår att det är förbjudet att röka.

Möjligen kan de inte läsa. Eller så skulle man kunna se det som ett genuint uttryck för vanligt hederligt översitteri. Typ "det är faktiskt vi som bestämmer här och vi gör vad vi vill, och om ni inte håller käft eller röker så kommer ni inte över gränsen".

Rent sociologiskt-psykologiskt är det inte svårt att fatta grejen. Det kan inte vara så kul att tjäna så lite pengar och inte ha något vidare inflytande. Då får man ta ut sin rätt på det sätt som står till buds.

Det vore också roligt att ta kort på chauffören när han överräcker lite pengar till någon uniformerad gubbe i (ytterligare) ett bås för att det ska gå snabbare vid tullen. Bah så där. Några kvitton såg jag inte. Men man tackar ju för att slippa sitta och vänta i någon timme extra för att någon blir sur och väljer att i detalj genomsöka hela bilen och allas bagage.

Eller en bild på de otroligt sunkiga, nedgångna och illa upplysta gränskontoren, med stenåldersdatorer och hyllningsbilder till lite olika gubbar.

Men det finns några med humor också, även om de inte är många, så jag ska inte bara klaga.

Och ofta träffar man underhållande medresenärer att babbla med. Som någon härifrån som bott länge i Europa och inte vill tala om vad han sysslar med för att det handlar om ord, för sådana kan ju vara känsliga, och istället hävdar att han säljer grönsaker på något torg.

Årsbästalista?

Har fått en utmaning från Sangerfrannedrebotten om att göra en årsbästalista med låtar. Tydligen måste den vara klar om några dagar.

Jag antar utmaningen, fast i egenmodifierad form. Dels har jag inte hört en massa nya låtar det här året som jag lagt på minnet, knappt gamla heller, och dels tänker jag på andra saker som möjligen skulle kunna vara bäst det här året. Inte heller blir den klar 13 december.

Först måste jag åka till Amman och vara lite ambitiös för en gångs skull. Sedan måste jag hitta ett nätcafé emellan alla mina möten.

Jag återkommer när jag tänkt klart.

Kanske ändrar jag mig och gör en låtlista ändå. Men då finns det risk att det blir många arabiska låtar som ingen annan än jag har hört.

Bakom hotellet

En helt vanlig bakgård bakom hotell Mayflower, ett legendariskt hotell i Hamra där många tuffa krigskorrespondenter bott genom tiderna.

För tillfället är det inte direkt överfullt. Förra sommaren var det ofta knökigt i den lilla baren på bottenvåningen, där murvlarna brukar sitta och skrävla.

Nu sitter där mest studenter från väst och en och annan professor, som ska studera de psykologiska effekterna av kriget förra sommaren i de södra delarna av landet.

Han lär väl troligen inte komma fram till att de mår bra. Min helt vilda gissning är att de är lite traumatiserade eller något annat i den stilen. Kanske att de också behöver psykologisk hjälp.

Jag säger som "Miss Universum", alias Katty Brandelius: "Det kunde jag ha berättat för er".

Men det är ju alltid bra att få ner sådant på print.

Henry's regellösa bar

Henry's bar i Hamra lär var den äldsta i Beirut. Henry ser i alla fall ut att ha stått bakom bardisken ett bra tag. Däremellan har han bott i Brasilien, Tyskland, Egypten och lite andra länder, men han tycker att Libanon är bäst.

Henry's skulle kunna vara en sunkig bar i Amsterdam eller någon annan europeisk stad med punkrötter. Här hänger kreti och pleti och det finns inga regler för vad man får eller inte får diskutera.

Efter alla år i baren står Henry numera nästan ut med punk och hårdrock, även om han föredrar arabisk musik. Vi kom väldigt bra överens när jag bad honom sätta på musik av den egyptiska sångerskan Oum Kholthoum. Då log han till och med sitt dystra leende.

På en annan bar jag besökte finns strikta regler. Bakom den bardisken stod också en äldre herre som innehaft sitt ställe i rätt många årtionden.

På hans ställe gäller tre tydliga regler: Man får inte diskutera politik eller religion, och man får inte kyssas.

Den som inte följer reglerna åker ut pronto.

Barometer på stämningen

På det här stället kan man kanske ta temperaturen på Beirut. En liten charmig bar någonstans i Hamra. Kanske skulle jag hitta tillbaka, kanske inte. Jo, det skulle jag nog. Om inte annat för att gå äta deras ruskigt goda mat igen. Kan verkligen rekommenderas.

Anyways. Här kan man stå i baren och diskutera politik öppet med smarta libaneser, som faktiskt inte avskyr alla palestinier, även om de flesta i landet nog kan sägas ha en mindre positiv inställning till dem.

Av detta kan man konstatera att bar-restaurangen Barometre (med franskt uttal) är ett ställe för mer öppensinniga, intellektuella och politiskt intresserade.

Man kan också slå sig i slang med konstnärer, frustrerade unga män från flyktingläger som visar hur man dansar dabke, den i hela Mellanöstern och från Balkan traditionella dansen som man dansar bredvid varandra på ett långt led. (Ser lätt ut, men är grymt svår!).

Om jag var ung palestinier i Libanon skulle jag också vara totalt frustrerad. Enligt libanesisk lag finns det en lista på 73 olika jobb som palestinier INTE får ha. Så har det varit sedan 1948. De får exempelvis inte jobba som läkare, advokater eller ingenjörer. (De får heller inte äga fastigheter eller mark, till skillnad från övriga länder här omkring).

Försök komma på ytterligare 70 förbjudna jobb och tänk er ett sådant liv. Hur ska man då försörja sig?

Det ruttna alternativet är att jobba för FN:s flyktingorgan för palestinska flyktingar, UNWRA. Men det är ju inte direkt någon lysande karriärväg i det långa loppet.

En annan, och lika förnedrande karriärväg, är att låta någon libanes officiellt stå för ens företag. (Om man ens hittar någon som är villig att göra det). Men då är man juridiskt helt utlämnad. Förnedrande i det långa loppet är också att jobba för en västerländsk NGO (Frivilligorganisation), som alla har sina egna regler och värderingar som man då måste följa. Inte kanske alltid för att man vill, utan för att man inte har något annat val.

Eller så kan man tigga sig till svarta skitjobb och jobba för usla pengar. Då kan man hoppas på att man inte alltid blir blåst på sina pengar.

Jag beundrar och hyser all respekt för de få palestinier i Libanon som trots allt orkar studera på universitet, för det leder ytterst sällan till något.

Seriös i Beirut

Gebran Tueni hette en engagerad publicist i Libanon. Mannen med mustaschen och det stora leendet på bilden. Hans farfar startade tidningen al-Nahar på 1930-talet.

På senare år kritiserade Gebran, tydligt, öppet och med starkt patos ett visst grannland och de i Libanon som är pro-detta-land. Det slutade med att Gebran blev mördad med en bilbomb för två år sedan. Vem som stod bakom mordet är ännu oklart.

För att hedra hans minne och för att diskutera pressfrihet (eller snarare bristen på den) i Mellanöstern ordnar den internationella organisationen WAN, World Association of Newspapers, sedan två år en konferens i Beirut.

Här på WAN:s hemsida kan man läsa mer.

Ett särskilt pris delas numera ut till minne av Gebran Tueni, som var mycket aktiv i WAN. Journalister och publicister från länder i regionen samlades för att diskuterade en massa problem som medierna här har i förhållande till myndigheter och allmänheten, till exempel när det gäller att skildra ämnen som kan anses tabu, både av myndigheter och läsare.

Även om det sker med myrsteg, så går utvecklingen i alla fall framåt liiite. I vissa länder kan medierna numera ta upp ämnen som korruption, homosexualitet, prostitution och liknande "heta" ämnen som tidigare ansetts olämpliga.

Men den "röda linjen" går ännu vid att öppet kritisera religion och makthavare.

Skönt häng på Prague

Ett av mina favvoställen i Beirut är helt klart Prague, ett avslappnat ställe där man kan dricka kaffe, vin och öl på från tidig morgon till sent på natten. Eller snarare till tidigt nästa morgon.

Öppettiderna här är inte reglerade av någon kommunal myndighet. Man har öppet tills folk går hem. Kanske kan man också äta på Prague, men jag försökte aldrig.

Gratis trådlöst, fritt och SNABBT internet har de också, vanligt på liknande ställen i Hamra.

Fritt och snabbt är något man uppskattar efter Syrien, där nätet är 90-talslångsamt, eftersom alla måste koppla sig förbi brandväggen runt landet för att komma in på de sajter som farbror storebror inte tycker att man ska få komma åt, men som alla klåfingriga och nyfikna ändå vill in på. Typ Facebook, som för övrigt varit blockerat i Syrien i några veckor nu. Löjligt.

Det är tur att bägge sidor i "internetkriget" är lika uppfinningsrika. Katt-och-råtta-leken är hyfsat jämbördig so far, vilket man uppskattar när man besöker vissa länder...

Efter kriget 2006

Så här kan julikrigets efterdyningar se ut. En stor bro bombades sönder i sommarkriget 2006. Gissa av vem.

Fram tills nu är reparationerna av bron uppe i bergen, på vägen ner mot Beirut, inte helt klara.

Det finns de som säger att landets infrastruktur bombades tillbaka 20 år i tiden.

Det man kan konstatera är i alla fall att turistnäringen, som växte snabbt före sommaren 2006, fick sig ett allvarligt avbräck. Det kryllar inte direkt av besökare här nu.

Sedan dess står både Libanon och Syrien på svenska UD:s lista över länder man inte bör besöka. Om man ändå gör det och något händer tar svenska ambassaden inte något ansvar för en.

Samtidigt lever folk sina vanliga liv också här.

Helt vanligt gråväder

En helt vanligt vinterdag i bergen upp mot gränsen Syrien-Libanon. Sunkiga hak längs vägen som inte gör någon glad.

Toaletten vid gränsen var kräkäcklig. Jag var glad att det var vinter. På sommaren hade den antagligen stunkigt som i en grisstia. Eller njae, kanske inte just som hos grisarna, men något annat som luktar vidrigt.

Bildlöst vid gränsen

Det är som sagt inte alltid helt ok att plåta. Särskilt inte vid den syriska gränsen. Personalen där är inte helt charmig. Snarare åt det bister-barska hållet. Här ska upprätthållas auktoritet och inget tjafsande med foto är tillåtet.

Jag hade dock gärna velat ta en bild på en plansch som satt uppsatt hos tullen på syriska sidan. Bilden var på landets chef. Texten ovanför hans huvud löd: "Bashar, hoppet". Om den saken lär det finnas en hel del olika åsikter.

Syrisk packåsnebil

Så här kan det se ut vid den syriska delen av gränsen mot Libanon. (Snabbt smygtagen bild innan vi kom för nära...)

De gula taxibilarna som bara går långdistans kan man se i både Libanon och Jordanien. Oftast dock inte så här fullastade.

Billigast är att dela taxi med andra. Det finns tre platser bak och en plats fram. Varje plats kostar cirka 500-700 syriska pund, beroende på hur bra man dealar med taxichaffisen. Jag prutade ner från 800 till 600.

Vill man ha hela taxin själv eller för två, får man betala för antalet platser. Vi åkte konstigt nog i en fin och ny taxi, sådana man sällan ser. Men de gula amerikanarna är rätt sköna att åka i också.