Fredag 23/3 Bön, couscous & lyxmässa

På fredagar är det veckans viktigaste bön i moskén för män. (Kvinnor får stanna hemma eftersom de har hus och barn att ta hand om). Sufikonvertiterna - som återvänt från öknen där de träffade en 102-årig andlig ledare som knappt pratade med dem - gick till den största moskén. ”It was good”, var deras recension.

Sufierna har visat sig vara ett gäng trevliga killar. De dricker te och bjuder på mandelkakor. Vi sitter på taket tillsammans och lyssnar på böneutroparna vid solnedgångsbönen, diskuterar fototeknik, asatro och Ingmar Bergman. De är sannerligen öppensinninga och lättsamma att ha och göra med. Några av dem konverterade på 70-talet, när de flummade runt i Indien. Idag sjöng de en sufisång för oss. En av dem hade smygfotograferat 102-åringen i öknen, men såg inte skuldmedveten ut för det. Jag frågade om jag fick se bilden, och det fick jag. Sufifarbrorn såg ut att befinna sig i en annan värld, och det är väl poängen med hans undandragna ökenliv...

På fredagar äter man också couscous här. Det är som vår söndagsmiddag. Fint och lite högtidligt. Fick couscous enligt konstens alla principer. Först läggs couscousgrynen upp på ett stort fat, modell större bricka, typ 60 cm i diameter. Ovanpå läggs grönsaker och kyckling eller kött, plus buljongsås. Idag blev det kyckling. Grönsakerna är alltid morötter och kålrot, ibland zuccini, lök, kikärtor och gula russin.

Modern bar stolt in det gigantiska fatet. Alla barnen och gästerna satte sig omkring fatet, som alla äter från. Inga hade egna tallrikar. Modern och dottern åt med händerna, som man ska. Vi fegisar som inte kan denna ädla konst (och de lata sönerna) åt med sked. Kniv och gaffel används sällan i arabiska hem.

För att få ihop en boll krafsar man lite med fingrarna och gucklar ihop den så gott det går och slänger in i munnen med handen på något sätt kupad och bakåtvänd. Jag orkade inte ens försöka, har blivit utskrattad en gång i Negevöknen, (M + M kommer ni ihåg?). Att få ihop couscousgryn till en snygg boll kräver träning eller mycket sås. Även modern och dottern spred lite gryn omkring sig, inte ens ett helt livs träning gör att man kan äta utan spill.

Eftersom vi var hemma-hos var det inte direkt finklädsel på husets damer. Jag är mån om folks personliga integritet, men skulle bra gärna ha velat lägga ut en bild på modern, hennes klädsel var väldigt underlig. Någon sorts syntetisk klänningsvariant i spetstyg, som hon hade knölat ihop så att det såg ut som en sorts ballong. Jag kan verkligen inte beskriva den, har aldrig sett något liknande. Till det ett par hiskeligt fula och tjocka hemstickade strumpor i syntetisk kvalitet, plus nergångna tofflor. Dottern hade en ful rosa kofta i syntet, en urtvättad klänning och nerhasade sockor i sina gamla tofflor. Verkligen fult.

Efter lite sött mintte på den totalt insynsskyddade innergården åkte vi till en inredningsmässa med fokus på lyxiga riader, alltså de gamla palatsliknande hus som finns i medinan. Allt fler västerlänningar, främst rika fransmän, köper sådana hus. En marknad för lyxprylar att inreda dessa hus med har därmed vuxit fram.

Det var som Sollentunamässan, först tre dagar för yrkesfolk och i helgen får kreti och pleti komma. Mässhallen var dock tusen gånger snyggare än Sollentunamässans grå betongskal. Blå arabiskt dekorerade tak och kristallkronor. I ett hörn satt några gnawor och fick vara pittoreska. Till skillnad från mot på Djema el Fna fick man fotografera dem gratis. I ett annat hörn ställdes det ut modern marockansk konst.

Lampan till vänster ingår inte i mässhallen. Den säljs av något företag. Som vanligt fick jag inte fotografera, fast den här gången har jag förståelse för dem. De trodde nog att jag var en spion som skulle sno deras idé, för här finns ingen copyright och alla bra idéer sprider sig med vindens hastighet i basaren. De ville att jag skulle radera bilden, men jag låtsades inte förstå franska och smet iväg.

Under mässhallens snygga tak gled det runt fisförnäma franska damer med så sura och extremt uttråkade miner på sina plastikopererade ansikten att man undrade varför de inte tagit sig av daga för länge sedan, (det verkar vara fruktansvärt tråkigt att vara rik och fransk), men också rika marockaner. De såg mindre sura ut.
Försökte fotografera en kvinna i lyxjellaba, det syntes på långt håll på det dyra tyget och den mer moderna skärningen att den var extra tjusig. (Har sett liknande jellabor designade av Chanel, i rutigt tyg, som kostar 3.000-4.000 dirham). Men jag vågade inte fotografera henne rakt av, så bilden blev dålig.

Hittade snygg soffa som jag skulle kunna tänka mig. Den är gjord av kamelskinn och gammalt cederträ och kostar 22.000 dirham. (Med tanke på att det kostar 900 dirham att skicka 15 kilo per post till Sverige skulle det väl kosta ungefär lika mycket som hela soffan att skicka hem den, så jag avstod från att ta fram mitt VISA-kort). Soffan är förstås handgjord. Oväntat bekväm också.
I samma exklusiva affär fanns ett maffigt set, två blaffiga fåtöljer av cederträ med ljuslila kuddar och en tillhörande soffa som jag också hade kunnat tänka mig. Pris för alla tre 30.000 dirham.

Det fanns en hel del terassmöblemang också. Terasserna är många här och används flitigt. Eftersom solen steker nästan jämt gäller det att ha möbler med tak över. Såg en stor soffliknande sak med massvis av kuddar och vitt tak för 67.000 dirham. Visserligen skön, men jag tyckte verkligen inte att den var värd så mycket. Nog finns det pengar i överflöd.
Vill man ha hjälp att designa sitt eget terasstak går det bra. Det finns en firma, fransk förstås, som kan komma och ge kostnadsförslag och bygga upp det hela. De är väl inte direkt billiga, men smakar det så kostar det.

Ny trend i år, inte bara på lyxmässan utan även i basaren, är de ljuslyktor (av färgat stearin tror jag) med mönster på, som man ställer ner ett värmeljus i. Som en halvt genomskinlig ljuslykta. Kan vara kubformade, runda eller klotformade. Finns överallt och är rätt snygga á mon avis. En del har kinesiska mönster på, andra arabisk text eller slingriga hennamönster. Jag skulle kunna tänka mig en.

Fick förresten veta en underlig sak igår. Marrakech marknadsförs som ”Huvudstad i konsten att leva marockanskt”. Är inte det en märklig formulering? Vilken stad skulle ni utse till den svenska motsvarigheten? ”Huvudstad i konsten att leva svenskt”. Maila förslag till marexa@yahoo.com. (Ingen tävling där pris utdelas den här gången, men bra förslag kommer att publiceras).

Nu har sufierna kommit tillbaka från sin buffémiddag på hotell Ali, ett stenkast från Djema el Fna. Jag rekommenderade dem att gå dit. 60 dirham för sallad, en massa huvudrätter, frukt och te är prisvärt. De tyckte det var gott. Dessutom beundrar de mitt röda datorskal till min nya macbook. (Jag sitter på altanen och skriver när de kommer hem). Dagens sufier är inte helt världsfrånvända.

Och nu ber de sin kvällsbön några meter ifrån mig... En av dem leder bönen, de andra ber bakom honom.... de halvsjunger en bön.... Åh, vad jag hade velat ta upp kameran och ta en bild!...