Det pågår nästan alltid en massa festivaler i Marrakech. Men de är inte alltid vad som utlovas. Ibland ställs de in med kort varsel, till exempel för att det görs för lite reklam och ingen kommer. Folk verkar inte vara så värst intresserade av kultur, möjligen fransmän som bor här och medel- och överklassen, men folk har så mycket med sina familjer och släkter som ska besökas i tid och otid att kulturevenemang inte prioriteras högt. Inte heller av turisterna, som helst sitter i hotellbarer på kvällarna.Så det var jag och en kompis och inte särskilt många marockaner som gick på musikfestival på Kungliga teatern. Mysko byggnad hade vi fått veta och det stämde. Inget tak över den stora amfiteatern och det regnar faktiskt även i Marrakech. Det måste ha varit den minst begåvade arkitekten som fått uppdraget, för maken till mischmasch när det gäller stilar och material har jag sällan sett. Romerskt, betong, knallfula färger blandat med arabisk inspiration och jag vet inte vad. Ocharmigt och mastondontisk.
Musiken började förstås inte i tid, det händer aldrig här. Soundchecken drog ut mer än en timme efter utsatt tid. (Måste lära mig att aldrig komma i tid här, det är helt onödigt, dessutom accepteras alla dåliga ursäkter). Publikantalet var extremt litet, trots att konserten var gratis. Tyckte nästan synd om musikerna som fick spela för inte ens en kvartsfull teater.Först spelade tre duktiga franska killar klassisk europeisk musik, Trio Garoune hette de. Spelade Bach, Vivaldi och sådant. Helt ok, men jag hade egentligen ingen lust att lyssna på sådan musik här. Särskilt inte som amfiteaterns bänkar var gjorda av sten. Trä- eller stensmak innan musiken ens börjat. Mitt i alltihopa sprang en katt omkring under flygeln. Den återkom då och då från olika håll under konserterna och verkade småintresserad.
Nästa framträdande var turkisk opera. Vad sångerskan hette framgick inte. Hade aldrig hört sådant tidigare och längtar inte efter mer. Kan verkligen inte påstå att opera är min grej, det inslaget hade jag gärna hoppat över. Det turkiska bestod i att sångerskan sjöng på turkiska. Om opera är näst intill oförståeligt i vanliga fall är mitt intryck att det inte blir bättre när det framförs på språk man inte förstår. Någon galning/entusiast skrek ”bravo” med emfas då och då. (Ska man göra så när man lyssnar på opera?).
Publiken var inte heller så hängiven som operapublik i väst. Folk promenerade omkring, babblade högt med sina kompisar och pratade i mobiltelefon. Mitt i La Traviata (den enda opera jag känner igen) ringde en ovanligt äcklig mobilsignal HÖGT. Tjejen som ägde mobilen tyckte inte att det var ett dugg pinsamt att svara och prata högt och länge med den som ringde. ”Hej, ça va, la bas, hur mår du, vad gör du, var är du, hur mår familjen, bla bla bla”. Mig spelade det ingen roll att hon störde, jag gillar inte opera ens om den sjungs på turkiska.Som vanligt gick det omkring folk på scenen och fotograferade. Det tycks vara helt ok här att störa föreställningar med sådant. Men förresten vid närmare eftertanke är det bara jag som är fjantigt västerländskt kontrollerande. Vad spelar det för roll, det blir ju bara mer att titta på.
Kvällens höjdpunkt var en tunisisk 11-mannaorkester som spelade klassisk arabisk-andalusisk musik, Patrimoine Arabe. De var ruskigt bra! Rysningar.... Helt klart värt att vänta på. Alla låtar var minst tio minuter långa, vissa upp till en kvart. Klassiska arabiska låtar måste vara långa, det tar tid att bygga upp stämningen, men det är värt att lyssna så länge. Det är grymt!
Orkesterledaren var en kvinna som spelade Oud, den arabiska lutan. Den futtiga publiken kom nästan lite i extas, så mycket det nu gick med så få lyssnare.
Orkestern satt på rad, som alltid när klassiska arabiska orkestrar spelar. Två kvinnliga sångerskor, tre manliga, två fiolspelare och några killar som slog på trummor och annat. Ibland sjöng alla. Hur vackert som helst!... Jag slutade tänka på de hårda bänkarna och blev snäll och glad i själen.
Imorgon fortsätter festivalen på fler ställen, bland annat i den nya så kallade Cyberparken. Har aldrig fattat vad som menas med det, så jag får gå dit och titta. Kanske vill de bara visa att det också finns datorer i det här landet och därför har de placerat ut dem i en park centralt? Ehh....
