Onsdag 18/4 Sista natten i Kech

Sista dagen i Marrakech för den här gången. Murra-kusch eller Kech som de säger här. Himlen bjöd på en vacker nymåne. Vädret har blivit lite bättre, nästan som att det och nymånen lockar mig att stanna kvar. Men mitt sinne är redan på väg, jag längtar hem.

Flummade runt på storktorget ett tag. Köpte några myslyktor á la Marrakech. De som är gjorda av metall, med utstansade mönster så att ljusen skapar vackra mönster på väggen.

På kvällen blev det plötsligt spontan utgång. Kozybar igen. Kan verkligen rekommendera det stället, trevlig atmosfär och nära södra medinan. Dessutom har de bra sushi! Av alla ställen. Mötte kocken i trappan upp till takrestaurangen, och han är verkligen från öst, vilket jag tog som en garanti för bra sushi och det var rätt.

För en gångs skull var jag inte lika anti-fransmän, för de utgjorde majoriteten av kunderna. Men jag hade kul och klagade bara lite.

Efter ett tag gled vi ner till baren. Där var det livemusik som vanligt. Idag en svart sångerska, troligen från Frankrike för hon sjöng på så vacker franska. En immigrant från de forna kolonierna. (Jag använde mitt vinglas som kamerastativ, ställde också om vitbalansen i kameran så att bilderna inte skulle bli illröda, vilket imponerade på halva mitt sällskap, mannen som också är fotograf).

Vi babblade en oerhörd massa strunt, plus massor av intressanta och djupa ämnen. Hur kul som helst! Mitt sällskap var både trevligt och intelligent, vad mer kan man önska sig! Jag var glad och på gott humör.

Vi höll på att skratta ihjäl oss när kyparen med emfas hävdade att den marockanska dialekten är närmast den klassiska arabiskan, al Fusha. Han måste vara den enda på planeten som tycker så. Alla som hört marockansk variant av arabiska kan intyga att är minst lik klassisk arabiska.

Av någon mysko anledning slutade kvällen med att vi åkte till ett av Marrakech kasinon. Troligen för att Kozybar stängde kl 1.

OJ vad jag hade velat ta bilder där! Men det var naturligtvis förbjudet.

Mitt i kasinot stod en bedagad platinablonderad västerländsk kvinna i 60-årsåldern och sjöng smöriga sånger. Hon sjöng långsamt och bedagat. Det var som en film. Vid spelborden stod och satt stadens mindre ordentliga invånare, samt blaserade turister. Ingen såg faktiskt ut att ha roligt, men så är det väl på kasinon när folk koncentrerar sig. Eftersom jag aldrig förstått poängen med kasinon kan jag troligvis inte riktigt uppskatta charmen.

För att inte tråkas ihjäl försökte jag förstå logiken bakom roulettborden. Nog för att jag hade en kunnig och bra lärare, men måste säga att jag inte fattade mer än att man kan försöka studera hur roulettmänniskan snurrar på hjulet, om det är regelbundet eller inte, och man därför ungefär kan beräkna var hjulet ska stanna, plus att man får gå på känsla och halvstatistik över siffror som av någon anledning kommer upp oftare. Just vid den här rouletten var det sällan låga siffror kom upp - av någon för mig outgrundlig anledning. Kanske finns det mer vetenskap och logik än jag fattar.

Tisdag 17/4 Regn och fontänförsäljare

Idag regnade det i Marrakech. Under en halvtimme spöregnade det nästan. Då avstannar allt. Folk är inte vana vid regn. Paraplyförsäljare dyker upp från ingenstans.

Även jag överraskades av regnet. Var på väg till fontänförsäljaren i andra ändan av medinan. Stannade upp på gågatan, där alla stod och tryckte under markiser.

Avloppssystemet verkar underdimensionerat, alla butiksförsäljare begav sig ut på gatorna och försökte skyffla bort vattnet utanför just deras affärer. Det var ett himla skyfflande. Inte brydde de sig heller alla gånger om passerande turister. "Rätt åt oss västerlänningar", tänkte jag. Om de (marockanerna) inte kan få ut sin frustration på annat sätt, är regniga dagar en liten ventil för frustration.

På Djema el Fna satt hennamålerskorna och andra och tryckte under paraplyer. Positiv thinking skulle jag säga. Det var knappt en turist ute, och vem skulle vilja ha sin hand målad med kletig henna som riskerar att smetas ut av regnet.

Min fontänförsäljare var på toppenhumör som vanligt. Han är av den karismatiska människotyp som gärna vill visa att han styr världen och har koll på allt. Alltså går ingenting fort. Så fort det dyker upp någon annan eller telefonen ringer så tar det ytterligare en kvart, tjugo minuter innan han kan koncentrera sig igen. Han vill gärna ha en publik när han gör affärer. Jag var den ideala leende kvinnan och förstående kunden. Men jag klagar inte, det är rätt kul att se hur det går till.

Eftersom jag inte är inköpare med stor plånbok, vilket 99 procent av hans kundkrets är, fick jag vänta. Men jag fick i alla fall lunch, efterrätt och kaffe, så det var helt ok. Tog inga kort på honom, vill inte vara utpekande.

Särskilt inte som jag blev lite sur - dock inte förvånad - över att han blev putt för att jag hade lyckats ordna gratis transport till Sverige för min 15 kilo tunga pyttefontän (hur mycket väger inte de stora!) med en annan man. När jag ordnade min snabbare transport visste jag inombords att fontänförsäljaren skulle bli sur, bara kände det på mig, han är av den manstypen.

Mycket riktigt. Det första han sade när jag dök upp för att betala var en smågramsen kommentar om att jag pratat med någon annan. Och han som inte ens lovat mig transport, bara pratat om att det kunde vara möjligt. Bah.

För att smickra honom och göra honom välvilligt inställd till mitt projekt prisade jag hans språkkunskaper, som jag faktiskt är imponerad av, mannen pratar jag vet inte hur många språk flytande - inklusive svenska, och han är inte från Sverige. Han är marockan. Men det var tydligen en statshemlighet var och hur han lärt sig så bra svenska... Vad ska man gissa på när hans "officiella" historia bara sträcker sig sex år tillbaka i tiden, då han startade sin nuvarande bizniz. Vad han gjorde innan dess? Han svar när jag frågade var bara ett stort och hemlighetsfullt leende.

Efter lite smicker och stillsamt leende och bläddrande i en bok om islam betalade jag. Fick inget kvitto, men det får man inte här. Har jag tur anländer min fontän till Stockholm om cirka en månad. Ska bli spännande att se om jag betalade för något verkligt eller bara för en dröm...

På väg hem fotograferade jag hur lokalvalen går till här. I rutorna på väggen sätter man upp bilder på de olika kandidaterna när valen är på gång. Ovanför finns siffror. Eftersom många är analfabeter pekar de då på bilden av "sin" kandidat, och så skrivs siffran upp. Ett mellanting mellan att inte kunna ha val alls, och pragmatisk lösning av att folk som inte kan läsa ändå kan ha åsikter och vara smarta. Alla får bara inte samma möjlighet till skolning.