Söndag 18/3 Sufier & konvertiter

Man möter många intressanta människor där jag bor. Senast begåvades jag med ett gäng västerlänningar som konverterat till islam och blivit sufier på kuppen. Det är en ganska ovanlig kombination, de flesta konvertiter blir bara "vanliga" muslimer.

Sufismen är islams mystiska tradition. Mystisk i bemärkelsen att man söker kontakt med Gud genom olika sorters transcendentala upplevelser, till exempel genom dans eller meditativ bön. I gamla tider fanns det två sorters sufier, en sort som drog sig undan världen och mest mediterade och sökte kontakt med Gud för sig själv, en annan sort som var ute bland folk och deltog i det vanliga livet. De spred sitt budskap bara genom att vara, mission har aldrig legat i islams anda.

Jag har ännu inte fått kläm på vilket brödraskap de här konvertitsufierna tillhör, får luska lite. De klär sig mest västerländskt, men vissa av dem har små mössor på huvudet för att markera sin islamskhet. De skrider runt i vördnadsfull långsamhet och ser milda ut. (Men de snodde av mitt kaffe och diskade inte upp efter sig, så för tillfället är jag inte helt positiv till sufikonvertiter haha).

En sak som har slagit mig när det gäller konvertieter av alla de slag är hur de ofta blir lite too much. Det är som att eftersom de tagit steget att gå från en sida till en annan, då tror de att de måste vara extra bra och duktiga för att känna sig hemma i sin nya miljö. Som att de är rädda att inte accepteras av de andra i sitt nya gäng om de inte är "mest" muslimer, följer reglerna hårdast och tar till sig allt som påbjuds.

Och hur många gånger har man inte sett västerländska kvinnor som blivit muslimer och börjat klä sig nästan som i Saudiarabien, trots att det inte alls är påbjudet enligt islam. (Respektabel klädsel är det som påbjuds). Jag skulle vilja se fler konvertieter som kör samma lågmälda stil som de ursprungliga muslimerna, som bara "är" och inte håller på och ska pracka på andra sin övertygelse.

Mötte nyligen en gammal kompis här, västerlänning som konverterade för några år sedan. Han klär sig fortfarande västerländskt, men pratade BARA om islam och Koranen. Och då får man tänka på att han är gammal rockmusiker och att vi var på ett raveparty i öknen utanför Ouarzazate en gång för flera år sedan och att vi hängt runt i Casablancas marknad på natten och köpt öl svart av skumma typer i gränderna. Men tiderna förändras.

Nu erbjöd han sig att hitta en bra muslimsk man åt mig att gifta mig med. Han kände till flera stycken som kunde passa. Jag sade "thanks, but no thanks". Inte för att jag har något emot matchmaking (om det sker på rätt sätt) eller muslimer, det kan faktiskt vara en bra sak om vänner som känner en väl tipsar om någon lämplig, men i det här fallet tror jag inte att hans äktenskapskandidater har riktigt samma syn som jag på vissa saker.

(Bilden har egentligen inte alls med saken att göra, inte mer än att sufikonvertiterna har suttit på altanen och druckit te).