Busstation i Beirut

Sedan ska man ta sig från Beirut. Man åker stor buss, minibuss eller kollektivtaxi. Stor buss är billigast, minibuss mitt emellan och kollektivtaxi dyrast, men det skiljer kanske bara 10-20 kronor, så varför man väljer att åka buss är obegripligt, för det tar mycket längre tid vid gränsen, när alla passagerare ska krångla med visum och stämplar. Mycket bättre att aåka i ett fordon med bara tre till fyra passagerare.

Men innan taxin fylls på får man vänta en stund vid Charles Helou-stationen, som inte direkt ligger i något trevligt område, utan mitt emellan motorvägarna, under en bro. I väntan på passagerare sitter chaffisarna och spelar schack och lite andra brädspel.

Kända stenar i Beirut

Mitt minne är kort, minns inte vad de här klipporna i slutet av Cornichen (strandpromenaden) i Beirut heter. Kända är de dock.

Här ska man sitta på ett café och njuta av utsikten, vilket vi gjorde.
 Nu var det lite mörkt, men stenarna var snygga ändå. Lite raukartat á la Gotland, fast bara två och mycket större stenar.

Diskussion i Beirut

Från det ena till det andra, om man läser bloggen nerifrån och upp alltså. Här är vi plötsligt tillbaka i Beirut, på mitt favoritställe, ett café med fritt trådlöst internet - utan blockering av några sidor!

Mestadels är det yngre människor som frekventerar det här stället, men en kväll satt de har tre herrarna där och drack öl och såg ut att ha mycket trevligt. De hade livliga diskussioner - om vad vet jag inte, jag satt för långt bort för att kunna tjuvlyssna och dessutom är den libanesiska dialekten inte helt enkel för mig att förstå.

Men säkert satt de och pratade rätt öppet gissar jag, för atmosfären ar klart lättare i Libanon jämfört med i grannlandet. En västerländsk vän som befinner sig i Syrien en längre tid, sade efter sitt första besök i Libanon nyligen att han efter två timmar i landet kände att "Man kan andas där". Det ligger något i hans uttalande.

Badrum i klostret

Jag har nog blivit för bortskämd och bekväm av mig, för jag skulle inte kunna tänka mig att stanna en längre tid på ett ställe med ett så spartanskt badrum som detta. Visserligen ligger klostret mitt ute i öknen så man får ju faktiskt räkna med att vatten inte är den främsta tillgången, men det här badrummet var i enklaste laget. Man får hälla LITE vatten själv i toaletten för spolning och tydligen finns det någon sorts duschanordning i taket, ungefär ovanför den stora vita cylindern i vänstra hörnet. Cylidern är för övrigt inte någon antik pjäs från forntiden, utan det normala sättet man värmer upp vatten på här, en varmvattenberedare helt enkelt. Men med tanke på vattenbristen vågade man knappt borsta tänderna. Att duscha var överkurs, inget att tänka på efter bara en natt. Jag undrade i mitt stilla sinne hur ofta det är acceptabelt att duscha på ett sådant här ställe med konstant vattenbrist.

Kvinnornas sovsal

Klockan 23 skickade en barsk munk alla klosterbesökare i säng, som ni redan vet. Kvinnorna för sig i en sovsal, männen i en annan.

Jag såg aldrig männens sovsal, men det här är kvinnornas: En malmedelsstinkande sal med våningssängar så höga att det var svårt för normallånga kvinnor att kravla sig upp till andra våningen. Några stegar fanns inte.

Sängarna var stenhårda, kuddarna likaså, det måste jag tydligen upprepa. På natten ylande vildhundarna utanför så genomträngande och läskigt att man trots allt kände att sovsalen var det bästa stället att befinna sig på.

Fantastisk klosterkyrka

Just det, klosterpersonalen vill gärna att besökarna deltar i meditationer och böner. Bägge varar en timme åt gången, morgon som kväll. Jag deltog i en timslång tyst meditation, som inleddes med att klostrets enda nunna ledde bönen "Fader vår". Det var intressant att höra den på arabiska och jag fattade en hel del.

Alla satt på golvet på mattor, kuddar och fårskinn i skenet av levande ljus och mediterade tyst för sig själva, eller läste ur bibeln eller någon annan bok resten av timmen. (Tror inte att någon kollade litteraturen). Vissa somnade.

Det hela var faktiskt riktigt mysigt. Allt som hördes var knarret av någon träsak som knirkade i vinddraget.
Men allt var inte harmoni. En lite udda fransk kvinna, som tidigare hade utmärkt sig med högljudda diskussioner och presentationer av sig sjalv och hennes asikter, (man fick inte vara hogljudd, det stod tydligt på flera plakat i klostret), klagade på att hennes meditationsgranne bläddrade för högt i sin bok.
Folk är verkligen känsliga ibland.

För övrigt är klostrets kyrka fantastisk. Gamla bysantiska målningar på väggarna, stilfullt utförda för cirka 1800 år sedan. Mycket vackert och imponerande. Googla Mar Musa om ni vill veta mer och se fler bilder, klostret har en egen hemsida.

Samma mat hela tiden

Det är ingen 5-stjärnig meny som bjuds, men det smakar gott ändå, särskilt när man klättrat upp för alla de 300 trappstegen och får middag klockan nio på kvällen. På morgonen är det samma mat, minus riset och linsgrytan från middagen: Te, med mycket socker om man vill, platt bröd som man kan doppa i olivolja och timjanpulver (zatar), oliver, fikonmarmelad och lite god färskost. Det var gott att äta med den magnifika utsikten framför sig. Borde kanske köpt en kopp med klostrets namn, kunde varit kul att ha som minne vid en mörk novemberfrukost hemma.

300 trappsteg

Det lär vara minst 300 trappsteg upp till klostret. Jag räknade dem inte, men det kändes som fler när man gick där, trappstegen är inte direkt anpassade för att enkelt studsa upp till klostret.
Totalt icke-handikappanpassat. Inte en hiss i sikte. 

Det enda som finns är en enkel linbana, med en liten bur i vilken de hissar upp cementpåsar och annat otympligt.

Det verkar för övrigt som att det mesta med klostret är lite svårt, man ska liksom inte "råka" komma förbi utan att ha det som ett mål man verkligen eftersträvar.

När man väl är där är det ganska enkelt och behagligt, kanske inte just det praktiska, men det  är verkligen ett ställe för inre rannsakan och eftertanke.

Utsikt från Mar Musa

Den här tjusiga utsikten möttes vi av morgonen efter att vi klättrat upp för berget till klostret, som ligger cirka 17 kilometer ut i stenöknen från närmaste lilla håla. Rätt maffig utsikt får man  väl säga. Lätt att tänka sig sitta där och meditera ett tag, men det gör man tydligen inte så mycket om man planerar att stanna lite längre i klostret, då får man hugga i med vardagsbestyr som att laga mat, diska eller arbeta med hönsen eller något grovarbete i backen ner mot mindre bergiga områden. Kanske kan man få sitta och dröna och titta på utsikten om man betalar lite för sig, vad vet jag, men jag tror inte det, klosterpersonalen vill helst att man deltar i deras vardagsliv.

Kattmat vid supermoskén

Som vissa redan vet klarar sig gatukatterna hyfsat bra när det gäller mat. Sophanteringssystemet går ut på att man slänger sin soppåse i en grön tunna i narmaste gatuhörn, om man bor i icke-sunkiga kvarter. Bor man i Gamla stan eller halvsunkiga områden ställer man helt sonika soppåsen på trottoaren. Inom kort, både dagar, kvällar och helger, dyker det snart upp en gubbe och tar hand om soporna. Ibland ses en sopbil susa förbi.
De vilda gatukatterna är alltså ganska tjocka, men definitivt mentalt störda, eftersom folk verkar sparka efter dem, och det finns knappt några gatukatter som vågar närma sig människor på ett nyfiket sätt. Inte många djurvänner här omkring. Men det finns tydligen några, för jag har sett minst två djuraffarer som säljer de av så många förhatliga katterna och hundarna. Och så finns det så här snälla människor, som ställer ut överbliven mat från restauranger till gatans katter. Katten på bilden intog sin måltid strax bakom den enormt berömda ummayyadiska moskén mitt i Gamla stan, en moské som för övrigt varit allt från någon gammal civilisations heliga plats, till bysantisk kyrka och romerskt tempel, så att den är moské för tillfallet (sedan omkring tusen år) kan lite hädiskt nästan ses som en tidens fluga med tanke pa Damaskus historia som sträcker sig många tusentals år bakåt i tiden.
Katten ja, den ratade allt utom pommes fritesen.

Spöregn i Damaskus

Efter en månad med stekande sol varje dag och temperaturer på över 30 grader dagtid kom hösten eller om det är vinter. Mycket regnande i fyra, fem dagar, med översvämningar på gatorna. Avloppssystemet tycks inte vara anpassat till stora mängder regn. Gubbar sågs skyffla vattnet till avloppsbrunnarna. Folk stannar hemma från jobbet. Allt för en bra ursäkt för att slippa jobba eller gå till skolan. För att inte tala om de få dagar det snöar lite blask, då står hela stan nästan stilla och att stanna hemma är något som ses som normalt. Dock har det inte snöat än, och efter dagarna med regn är det åter runt 20-25 grader dagtid när solen skiner. Helt klart en utståelig höst. Men har man inte värme hemma, vilket sannerligen inte alla har, blir det kallt och rått inomhus kvällar och nätter.

Storpotäterna

Sådana här bilder ser man lite varstans på bilar. Det är landets Storpotäter. Han i mitten är högsta Storpotät. De andra är hans potät-brorsor. Någon av dem är tydligen storpotät för typ något militärt. Den andra vet jag inte.
Vissa syrier gnäller lite i smyg över folk som smörar genom att sätta upp dylika bilder i sina bilfönster eller på väggar på kontor eller i affärer. Men ingen skulle uttala någon kritik offentligt.
Man skulle kunna göra en analys av hur dessa Storpotäter framställs på de officiella bilder som finns uppsatta utanför myndigheter och departement. Ibland ser de tuffa ut som här. Ibland ser man bilder på den högsta Storpotäten utan solglasögon, där han ler och nästan ser gullig ut (typ utbildnings- och barnfrågor). Andra bilder på honom utan solglasögon kan vara för typ handelsfrågor, då han har en grå kostym på sig och har ett uttråkat neutralt ansiktsuttryck. När det gäller de hårda frågorna, som armén och liknande, har han alltid pilotglasögon och tuffa kläder på sig. Helt klart har någon tänkt till över hur han ska framställas.

Mera gatukonst

Den här bilden kan jag i alla fall tyda. Den stora krumelueren är bokstaven "k som den skrivs i slutet av ett ord. (I mitten ser den annorlunda ut).
Den lilla texten nedanför, som är översatt till engelska bokstäver (som om det skulle hjälpa om man ändå inte förstår arabiska), betyder "allt är skit".
Undrar vem som tycker det?
Kanske det Hamra-baserade hip-hop-kollektivet Fareeq al-Atrash, som ska uppträda ikväll. Synd att jag inte hinner se det uppträdandet, skulle vara kul att se och höra hur det går till när libaneser rappar.

Vanlig gata i Hamra

Stadsdelen Hamra i Beirut är trevlig, även om det också finns andra trevliga stadsdelar. Stämningen i Hamra är avslappnad, det är nära till vattnet och promenadstråket Cornichen, många små trevliga affärer och barer och klubbar som inte är så pretentiösa som vissa ställen i Beirut kan vara. I Beirut är det showoff och bling-bling som gäller. Allt är mycket dyrt också. Libaneserna gillar att visa att de har pengar. Männen ska ha stora flotta bilar, kvinnorna ska vara supermejkade i flashiga kläder, och när de kommer upp i åldrarna ser man många som är plastikopererade. Stela leenden och konstigt utsträckta ansikten är inte en ovanlig syn häromkring. Måste dock säga att dessa stela ansikten ser lite makabra ut.

Gatukonst i Beirut

Det tycks pågå någon sorts aktivitet kring gatukonst i stadsdelen Hamra i Beirut. Jag ser figurer i samma stil lite överallt. Synd att jag inte förstår allt, men det jag förstår är att kvinnan med de svarta solglasögonen är den super-berömda egyptiska sångerskan Oum Khoulthoum, som dog på 1970-talet och som fortfarande spelas varje dag överallt i alla arabiska länder. Låter överdrivet, jag vet, men det är sant.
Även om jag kan läsa pratbubblan förstår jag inte riktigt vad det står där. Får ta reda på det och återkomma. Den blå handen till vänster är Fatimas hand, och smycken och dekorationer med Fatimas hand syns lite varstans, handen är ett skydd mot det onda ögat. Dock kanske inte denna, som tycks ha fått en annan, mer modern betydelse. Vad ugglorna och Musse Pigg har med saken att göra har jag ingen aning om.

Uppdatering: Nu har jag fatt reda pa att det Oum Khoulthoum sager ar nagot mycket fult, tydligen titeln pa en "dalig" sang, vilket ju blir valdans hadiskt eftersom Oum Khoulthoum ar en sadan hyllad legend. Och Musse Pigg sager tydligen det Storpotaterna ofta sager pa sina storaffischer runt om i landet har, namligen "Vi ar med er". Samt undertecknat av en "bomb", dar det star "folket". Mycket kul, hehe.

Nära cykelkrock

Här i Medhat Basha, den andra stora marknadsgatan i Gamla stan i Damaskus, en liten pyttig gränd, inte ens en meter bred, stod jag och spanade lite smålömskt, för att försöka fotografera folk utan att de tänkte på det. Men det blev lite "straff" direkt, plötsligt svängde det inte en cyklist i den lilla gången, som jag knappt skulle kalla gränd ändå och höll på att köra på mig. Det var nära ögat. Sedan gick det inte att stå där och försöka vara osynlig fotograf av typen fluga-på-väggen.

Klostret Mar Musa

Det här är ett speciellt ställe måste jag säga. Klostret Mar Musa, som ligger en bra bit ut i stenöknen utanför en liten håla en timmes väg norrut från Damaskus. Googla så hittar ni en massa spejsade bilder på deras hemsida. (Modern, till skillnad från levnadsstandarden på klostret. Men bor man högst uppe på en bergstopp kan man inte direkt kräva lyxliv).
Vi anlände i skymningen, strax innan det blev alldeles för mörkt att klättra upp för de hundratals trappstegen den sista biten till klostret.
Enkel middagsförtäring serverades gratis, linsgryta och ris, med lite bröd och ett fåtaliga grönsaker. Vid 23-tiden skickade en munk alla gäster till sängs. March pannkaka liksom till den malmedelsluktande sovsalen för kvinnor. Stenhårda mardasser och kuddar, men vem har sagt att livet i ett kloster ska vara enkelt eller bekvämt. Man får bo gratis och får gratis mat om man hjälper till med arbetet i klostret eller donerar valfri summa pengar. Munkarna och den enda nunnan var mycket trevliga och vänliga.
Vi hade ingen aning om vad vi skulle få se när vi anlände i mörkret kvällen innan, men utsikten på morgonen från klostret var fantastisk, en upplevelse att vakna och se ut över stenöknen från bergstoppen. Fler bilder kommer, nu tar nog datorns batteri slut när som helst. Om inte, är det dags för en natt i Beirut. Synd att jag inte kan vara här längre tid här, himla trevligt med fritt internet, även om allt är m y c k e t dyrare än i sunkiga Syrien, men som dock faktiskt har sina icke-sunkiga sidor också.

Åsnan i Ma'aloula

Det blir alltid snygga bilder när farbrorn med åsnan kommer gående i den så kallade siqen, bergsgången, bakom den heliga Theklas kloster i byn Ma'aloula. Skrivit om det tidigare, men hinner inte länka nu. Thekla flydde undan några ondsinta typer i den här bergsgången, men Gud bistod henne på något sätt genom att öppna och stänga den lagom till de onda kom springande efter henne.
Än i denna dag vandrar åsnefarbrorn genom bergsgången. För övrigt räcker det med ett besök i Ma'aloua. Det händer inte mycket i den lilla byn. Två besök får räcka för mig.

Rockare i Damaskus

I den sunkiga stadsdelen Souk Sarjouja, några minuters promenad från den stora ingången till den stora marknadsgatan i Gamla stan, finns mysiga utecaféer för folk som inte är så fina i kanten.
Här sitter mest studenter, folk som ser ut att inte ha så mycket gemensamt med storgubbarna som styr landet, och lite annat löst folk. I ett hörn satt denne coole Damaskusrockare, fullt utrustad med dator fylld av cool musik och pyttesmå högtalare bredvid. Han såg väldigt nöjd ut när han blev fotograferad. Långt hår också, inte det allra vanligaste här, där killarna springer till hårfrisören stup i kvarten. Kanske tillhör han Damaskus hårdrocks- eller rockkretsar, som jag inte riktigt fått kläm på än. Kanske får jag det aldrig, osäker på om de existerar mer än i enskilda individers egen lilla värld på ett café med en dator.

17 fat med mat

Det tycks vara tävling i flest antal matfat. Nu är vi uppe i 17 fat mezze på vid ett tillfälle. Här var det både kalla och varma förrätter. Med bordet så fullt av fat behövs ingen huvudrätt. Fyra personer orkade inte ens äta upp allt på de 17 faten. Men gott var det. På en restaurang jag inte minns namnet på, men dit ska ni gå. Precis vid the Straight Street i Gamla stan, var de romerska runinerna är, ungefär mitt på. Den gröna sörjan i glasen kallas polo och är en god mintdryck med socker i. Rekommenderas även den. Sedan är det sprit till maten. I glasen med genomskinligt innehåll är det arrak, som ännu inte spätts ut med vatten. Arrak är starkt märkte jag. Det behövs inte särskilt mycket.

Cornichen i Beirut

Irriterande. När man äntligen kommer till ett land där inte vissa sidor är blockerade funkar inte datorns uppladdningssladdningssladd. Snart är batteriet slut och Apple-affären är stängd för idag. Grrrr.
Annars är Beirut en lika trevlig stad som vanligt. Cornichen är alltid kul att promenera på.
Idag har vi varit i världens finaste stalaktitgrotta, en bit nordost från Beirut. Man fick inte ta bilder där, för stalaktiterna kan förstöras, men googla Jeita grotto, så får ni se. Helt makalöst faktiskt. Vi åkte på en liten båttur också i en undervattensgrotta. Hela grottan såg ut som någonting från en science fiction-film. Man väntade bara på att Gollum skulle hoppa fram från någon stalaktit.

Kamelauktion

Ytterligare en sjuk dag vid tv:n råkade jag bläddra förbi den här kanalen från något Gulfland. Det ser man på killarnas klädsel och på att de är på en kamelauktion. (Ok, dromedarauktion då, efter påpekande av vissa läsare. Tydligen är detta evenemang så pass intressant att man sänder det på tv. Auktionen gick till som en hästauktion antar jag, det vill säga dromedarens namn, ålder och tandstatus ropades ut. Dromedarerna gick runt i sin hage, eller vad det nu kallas för dromedarer, och såg stolta ut. Det verkar som att de känner sitt värde. Dock förstod jag inte hur budgivningen gick till, det var en blixtsnabb händelse som gick mina ögon förbi.

45.000 lira

Vissa dagar känner man sig extra rik. Som när man kan lägga upp 45 stycken tusenlappar på golvet och njuta av utsikten. Dock är 45 papp inte så mycket att hänga i julgran, "bara" omkring 7.000 kronor. Visserligen inte att förakta, men det blir inte lika många tusingar att göra solfjäder av.
Men irriterande att den största summa man kan ta ut på de flesta bankomater bara är 10.000 syriska pund (eller lira), vilket motsvarar omkring 1.500 kronor. Inte mycket att hurra för om man ska vara här ett tag. Det blir många extra uttagsavgifter á 35 kronor i hemmabanken.

Äggforsäljaren

En annan dag gick jag lite vilse i ett halvsunkigt område en bit utanför Gamla stan. Nar jag strosade genom de smutsiga gatorna såg jag den har affären. Mycket specialiserad kan man säga. Farbrorn (som skymtar lite i bilden uppe till hoger) säljer bara och endast ägg.
Men man får ju säga att han gör reklam för sina ägg pa ett rätt fint satt - bruna ägg i blåa kartonger, och vita ägg pa lila kartonger för att piffa till det hela. Jag frågade om jag fick ta en bild och det fick jag. Farbrorn undrade inte varför. Han verkade stolt över sina ägg.

Lost i Gamla stan

Strax efter skymningen råkade jag gå vilse i gränderna i Gamla stan. I mörkret är det inte lätt att hitta ut och även om jag råkat ha en karta med mig hade den inte stämt och gatunamn (snarare grändnamn) är inget man öodslar tid på häromkring. Som mina trogna läsare redan vet, används inte officiella gatunamn särskilt mycket i den här delen av världen. Jag lyckades dock hitta ut ur labyrinten efter ett tag. Min metod var att följa de fåtaliga människor jag såg, och visade sig vara smart, för de var tydligen på väg mot något mer befolkade gränder och gator.

Alkohol och hijab

Det här ser inte mycket ut för världen, men visar att allt inte är så enkelt som det ser ut här i världen. Vad man inte ser på bilden är ölglaset framfor mannen till vänster. Kvinnan som sitter mitt emot honom bar hijab, har alltsa täckt har. Det borde ju inte gå ihop tanker man, särskilt inte mitt på blanka dan. Men så är det också vid Bab Touma, det kristna området i Gamla stan. Många kanske tycker att det inte går ihop att en kvinna med täckt hår sitter på restaurang med en man som dricker alkohol. Men i det här landet går mycket ihop som kanske inte förväntas gå ihop i västerländska ögon.

Dagens kackerlacka

Kackerlackorna tillhör inte heller mina favoriter. Den har stora rackaren, 4-5 centimeter lång, uppenbarade sig på en balkong jag råkade befinna mig i närheten av. För att riktigt glädja mina läsare tog jag en närbild.
Det såg ut som att kackerlackan låg död på rygg. Men ack vad sällan kackerlackor dör bara så där... En halvmeter bort stod ett mindre exemplar av samma art och såg arg ut och viftade med sina spröt. Troligen en yngre släkting. Nar jag skulle lyfta bort den mindre med en sopskyffel började den spreta hejvilt. Sedan skulle den stora mamma-kackerlackan bort. Tji vad den inte var död! Den låg bara och vilade på rygg visade det sig. När jag petade på den med skyffeln var det knappt jag hann slänga ner den på gatan innan den började sprattla på ett sätt som fick mig att tro att den ville stanna kvar. Jag tittade aldrig ner på gatan för att se reaktionen från de som eventuellt fick en feting-kackerlacka i huvudet...

Golan-konferens

Är man sjuk händer det att man tittar för mycket på tv. För ett tag sedan var den en konferens om Golanhöjden, ett känsligt ämne i denna region. Det ordnades en "Internationell konferens" kring det hela, som den syriska statstelevisionen naturligvis sände ett långt block om i kvällsnyheterna. Alla på konferensen hade samma uppfattning - att det rör sig om ockuperat område. Inga deltagare från landet sydväst om detta, det onämnbara landet, var så klart inbjudna.
I Golanbergen bor det många druser, vars manliga befolkning är stolta över sina mustacher. Några av de mustaschbeprydda fick säga något i statstelevisionen, (faktiskt en kvinna också, dock utan musche), troligen var det väl inövat och välrepeterat och förhandsgranskat. Rätt snygg bildmix de fick till i tv i alla fall, med flaggan halvt genomskinlig i bakgrunden.

Fredags-TV

Det finns ju hur många arabiska tv-kanaler som helst! Inte så konstigt kanske, det finns ju rätt många arabisktalande länder. Om det fanns flera svensktalande länder kanske det också skulle finnas hundratals svenskspråkiga kanaler. Här finns det så klart också en massa religiösa kanaler. På fredagar, då den viktiga veckobönen infaller, visas bönen i TV för de som inte orkar eller kan gå till moskén. Den här bönestunden sändes från något land kring Gulfen, fattade inte riktigt vilket. Farbrorn längst fram leder bönen, halvsjunger lite recitationer från Koranen och så ber alla.

Tomt lite varstans

Det blev visst lika tomt i uppdateringen som en fredag på en i vanlig marknadsgata, till följd av tidsbrist i att hitta ställen som funkar för uppdatering. Fredagar är som sagt sköna om man vill ha lite lugn och ro. Men nu har jag varit sjuk i flera veckor och är trött på det. En läkare tror att jag är allergisk mot damm och luftföroreningar och det kan mycket väl stämma. Efter tre dagar med lite meducin känner jag mig bättre. Damaskus är inte den ultimata staden om man vill ha frisk luft, i vart fall inte inne i stan, där det mesta är skitigt och dammigt.

Billig restaurang

Har kan man äta prisvard arabisk mat. De har både restaurang och takeaway. Herrarna som jobbar här är kanske en smula väl konservativa, hälsar ibland lite småstelt pa kvinnor - av "respekt", som det heter, för konservativt troende män ska hålla sig undan kvinnor de inte är släkt med.
Men det är hyfsat billigt, en rätt för kanske 20-30 kronor. På menyn finns allt fran kyckling med ris, shawarma, små köttpiroger, till fårhjärna (nu med prickar på "a" i "får) och fårtestiklar (även här nu med prickar på "a":et). Det är vid sådana tillfällen de vegetariska alternativen blir alldeles oemotståndliga...

Olaglig uteservering

I en mindre fin del av staden, som påminner om den gamla staden, röker man vattenpipa på en uteservering, som svämmar över mer än tillåtet. Här sitter lite mer långhåriga män och folk som ser ut att inte vara de mest anpassningsbara. Plötsligt kom två beigeklädda man med auktoritet och ställde sig på andra sidan gatan och stirrade uppfordrande på uteserveringen. Lika plötsligt började personalen hastigt skyffla undan gäster och bord till ett markant mindre område. Flytta, flytta, ihop med borden, bort med gäster, stapla stolar. Inte tillåtet att ha så stor uteservering. Efter en kvart, tjugo minuter när allt motats ihop i en klump, gick de auktoritära herrarna. Lika snabbt svällde uteserveringen igen.

Landets enda shoppingmall

Inom några dagar är det stor invigning av landets enda "riktiga" shoppinggalleria. Den började byggas för några år sedan, nu har den byggts ut. Massvis med dyra affärer, som de flesta troligtvis inte har råd att handla i. En möbelaffär med svulstiga möbler i modern stil, lite som arabisk W8, för dem som vet vilken affär det är. Men copyright finns inte här, därför får man inte fotografera möblerna och inte heller finns det någon möbelkatalog. Vore det så, skulle de mycket speciella möblerna säkert säljas som billig kopior inom några veckor i andra affärer, och det vill inte affärsinnehavarna riskera. En soffa kostar motsvarande 20.000-30.000 kronor, otroligt dyrt för att vara här. Det tar nog tid innan Ikea etablerar sig här.
I bottenvåningen av gallerian finns landets enda stora snabbköp. Också det dyrt, men man kan köpa västerländska ostar som brie och de har ett större utbud än de små kvartersaffärerna som annars är enda alternativet.

Spelklubb

Sådana här spelklubbar finns lite varstans. I rummet längst ut mot gatan sitter männen, längre in är "familjeavdelningen", där även kvinnor får sitta. Himla "schysst" att de andå får vara med...
Folk sitter här i timtal och hänger och umgås. Spelar schack, pratar lite strunt, spelar kort eller olika brädspel, röker lite vattenpipa och tar en kopp kaffe, te eller sötsliskig fruktdryck. Rökning inomhus är tillåten överallt här. Just i den har lokalen är taket fiffigt nog öppet över en stor del av lokalen, så det är inte så illa som det låter.

Lyxig brunch

På fredagarna kan man lyxa till det med en dyr brunch om man vill. Stekt halloumi, fetaost, tjock yoghurt, zatar (en sorts timjanpulver man ska doppa bröd med olja i), och lite annat som synes.

Drygt 500 syriska pund för detta, med kaffe och juice, motsvarande 75-80 kronor. Dyrt för att vara här, när en normal lön kanske är 10.000-15.000 pund i månaden. Men så sitter det också bara västerlänningar och rika syrier med barnflickor från Filippinerna här och äter den dyra brunchen på det fina stället. Många tar med sig sina laptops, trådlösa nätverk har blivit en trend på många flashiga ställen. Sådant gillar vi, även om det givetvis inte går att komma in på webbsidor som anses "dåliga" av olika anledningar. Men i alla fall, bättre än ingenting.

Fredag = tomma gator

Fredag har är som söndag. Gatorna är tomma, alla är hemma. Vad de gör kan man undra, staden är extremt lugn. Inga tutande bilar, lätt att korsa gator med vanligtvis hysterisk trafik. Den här gatan är i vanliga fall full av liv, en gågata for shopping mitt i centrala stan. Den här fredagen var allt stängt som vanligt och en pojke på cykel var bland de få som rörde sig utanför hemmet. De andra satt väl hemma och åt och gjorde ingenting.

Syriatel & fingeravtryck

Ännu mera modernitet. Ett av det statliga mobilforetaget Syriatels kontor i Damaskus. Nummerlapparna ropas upp av en automatisk röst och kontoret är fräscht och modernt. Man kan till och med skaffa sig mobilt bredband numera. Inte illa med tanke på att det knappt fanns ett syriskt mobilnät 2002, och att det då absolut inte fanns roamingavtal med andra länders mobilföretag. När man då, 2002, passerade gränsen till Syrien var det som att åka in i ett stort svart mobilhål. Först när man lämnade landet och kom över till Libanon eller Jordanien fungerade mobilen igen. Allt är dock inte bra idag: För att få köpa ett kontantkort här måste man visa både pass eller ID och ge sina fingeravtryck. Gissar bara vart den informationen förs över. Inte lär den sparas i någon dammig låda på Syriatels kontor.

Var är konferensen?

Sedan har de någon sorts konferens här just nu. Staden är tapetserad med de här affischerna. Kanske pågår denna "extraordinära internationella" konferens överallt, vad vet jag? Någon annan platsangivelse än Damaskus finns inte för de "kommunister och arbetarpartier som solidariserar sig med palestinierna och arabiska frågor", som det står på affischen, fast det kanske är svårt att läsa. Hur som, man anar ju att inte alla vill ge sig tillkänna hur som helst.

Lapplisan skulle bli galen

Som sagt var. En hel del är rätt "flexibelt" här omkring. Eller oorganiserat om man så vill. Eller bara lite lagom mänskligt, beroende på vilket perspektiv man väljer. En lapplisa skulle nog få krupp av den har parkeringen, en som parkerat mot trafiken, och en som trängt sig in på sniskan på en alldeles för liten plats. Men det funkar faktiskt, förbipasserande bilar kommer förbi, och folk som promenerar går ändå inte alltid på trottoaren.

Uppdaterade trafikljus

Sådana har uppdaterade trafikljus har vi inte hemma. Borde kanske vara något att införa för stressade storstadsbor. Bilisterna får hela tiden veta hur många sekunder det är kvar till att det blir grönt ljus, samt hur många sekunder det är kvar att köra innan det blir rött igen. Just i den här korsningen var det 30 sekunder rött och lika många grönt.

Från regn till sol

När mitt plan lyfte såg det ut som på bilden till vänster. Strax innan vi skulle landa var det lite torrare och soligare. Från några plusgrader till högsommarvärme för oss på några timmar. Den normala sommarvärmen här är 40-45 grader. Inte konstigt att det ser helt uttorkat ut.

Seeeeegt med flexibelt

Nätet är extremt långsamt här i landet. Och "egentligen" ska det inte gå att komma in på blogspot, men med lite trixande går det, till priset av en ännu långsammare uppkoppling. Det är ett riktigt kass nätplejs jag hittat. Finns faktiskt bättre, även om oxo de är kassa. Alldeles nyss gick elen och allt jag skrivit försvann. High tech ;-).

Fast så illa är det inte - det finns en massa high tech-saker som fungerar. Återkommer om det.

För övrigt har det införts en lag som säger att alla som går till nätcaféer måste registera sig med sitt ID eller pass. Det hänger en sådan stooor skylt bakom mig. Men det är flexibelt här - hittills har jag inte blivit ombedd att visa något leg. Bilden är inte från där jag sitter, bara en generell skylt från ett annat internetställe.

Ahlan wa sahlan

Ahlan wa sahlan, alltså hej och välkomna igen! Syrien har hängt med, redan på flygplatsen informeras man om svininfluensan, att man ska vara uppmärksam på om man har feber typ.
Passkontrollen tar evigheter, trots att köerna ser korta ut. En massa pilgrimmer återvänder från Mecka och de sitter i stora grupper på golvet och väntar på när deras informella reseledare sköter passkontrollen. En gubbe tar 30-40 pass med sig till passkontrollanten. Det är lurigt för andra resenärer, for köerna ser korta ut, men är i praktiken långa. Det tar evigheter att få 40 pass stämplade. Dessutom går de här reseledarna inte till kön för grupper, utan de blockerar alla köer, grrr! Utlänningar får däremot inte gå till alla köer.
Och i väntan på kontrollen passar vissa på att be i ett hörn.

Back home again

Jaha, så var jag hemma igen efter fyra veckor i Mellanöstern.

Njuter av centralvärme, egen säng med duntäcke och att inte ständigt behöva tjafsa med taxichaufförer som vill ha mer betalt.

Mycket är bra, roligt och intressant i Mellanöstern. Vi har en del att lära oss av generositet och medmänsklig värme. Annat kan människorna där lära av oss.

När jag far iväg nästa gång har jag ingen aning om, men det lär inte vara sista gången jag besökte regionen.

Nyårsfest i Damaskus

Skulle det vara kul att gå på det här nyårspartajet?

Kanske. Kanske inte. Har ingen aning.

Men troligen mer intressant än att gå på en vanlig svensk nyårsfest. I alla fall om man inte redan råkar vara uttråkad av syriska nyårsfester.

Om jag var i Damaskus vid nyår skulle jag åtminstone överväga att gå dit.

Reklam görs i alla fall per affisch på väggarna i Damaskus.

Den som vill anmäla sig har telefonnumret längst ner på affischen. Lägg bara till Syriens riktnummer - 00961, efter numret som börjar med 0955 (syriskt mobilnummer) - och ring och anmäl er.

Julpyntade taxibilar

Eftersom det snart är jul pyntar även taxichaufförerna (företrädsvis de kristna så klart) sina bilar.

Det är vanligt att se den här synen - nackstöd prydda med tomteluvor.

Kanske något för oss att ta efter?

Det är trots allt lite charmigt med tomteluvor i bilarna.

Vissa luvor har också blinkande lampor. Dock inte i den här taxin. Synd. Hade varit extra fint.

Barpersonalen dansar

Sedan gick vi till ett annat icke-flashight ställe, "Marmar" vid Bab Touma, där många västerländska studenter som läser arabiska i Damaskus hänger.

Men också den lokala crowden av "utåtriktade" killar. Lokala tjejer går sällan ut utan "ordentligt" sällskap, huh, hur illa skulle inte det se ut! (Mycket illa. Jupp, det är mycket mera konservativt, that's a fact. Endast "dåliga" och västerländska kvinnor går ut utan manlig eskort).

Efter ett tag - vilket var ganska sent, typ vid tretiden på natten - började barpersonalen dansa. Jag frågade om jag fick filma, och de log glatt och nickade, så den här filmen är inte smygfilmad.

Notera hur de börjar städa mot slutet av filmen och skickar glas över disken. En barkille skickade glas från vänstra sidan av bilden till den högra, där en annan kille stod och tog emot dem. Vad jag såg eller hörde gick inget sönder.

Källarklubb i Damaskus

I Damaskus kan man hitta klubbar som bara finns här och i Beirut, om man talar om det arabiska Mellanöstern.

Alltså i "sunkiga" eller "alternativa" lokaler. I Amman kan man visserligen gå på klubb och dricka alkohol, men då är det mesta flashigt och extremt inriktat på över medelklass och överklass. I Jerusalems östra arabiska kvarter finns inget liknande, endast i de västra judiskt västerländska.

I en källare i Damaskus gamla stad, finns den här klubben. "Baals cave" heter den.

Inträde 500 syriska pund. Typ 75 kronor. Inträde plus två drinkar ingår. Dyrt för de flesta här.

Det spelas både västerländsk och arabisk musik, och folk blir lite berusade. Inte så illa som det kan bli i väst, och här dansar folk utan att vara aspackade. Inte allt är torrlagt i Mellanöstern.

Ödsliga vägstopp

Längs vägarna i Mellanöstern kan man hitta mer eller mindre dystra rastställen.

Åker man långtaxi mellan städerna stannar chaffisen ibland så att man kan köpa kaffe och äta.

Ibland ligger dessa ställen mitt på vischan, där inget annat liv tycks pågå omkring.

Skulle kunna platsa i någon amerikansk roadmovie. Eller varför inte en dylik mellanösternsk?

När kommer den första sådana roadmovien? (Måste jag göra den?). (Eller har den redan kommit och jag har missat den?)

Helgmiddag med familjen

När det är Eid al-Adha, en av de stora helgerna för muslimer, går man ofta ut och äter middag på restaurang med hela familjen. För det mesta blir det runt 10-15 personer när den närmaste familjen samlas.

På arabiska restuaranger som är inhysta i gamla fina arabiska palatsliknande hus, äter man middag i timtal, röker vattenpipa och umgås.

Här på restaurangen al-Khawali i Damakus. Kan rekommenderas.

Mycket stilig inredning, men när det regnar kan det droppa vatten på en, eftersom innergården saknar tak och endast täcks med en pressenning vintertid.

Efterlängtat vinterregn

Det är inte alltid soligt och varmt i Mellanöstern.

På vintern regnar det och kan vara både grått, kallt och trist. Se också hur vindrutetorkarna faktiskt används ibland.

Som vid vädret under en taxiresa mellan Amman och Damaskus, i en gammal amerikanare. Sunkig och nedgången. Fördelen med dessa långtaxibilar är att de är rymliga. (Notera även den lilla hundstatyetten som pryder bilen).

Fast vinterregnet i Mellanöstern är efterlängtat, det fyller på grundvattenförråden. De vintrar då det regnar lite är dåliga vintrar.

Snäll hotellportier

Om man blir sjuk när man är på resa är det lite eländigt. Särskilt om man vaknar upp med rinnande näsa, trötthet i kroppen och dånande huvudvärk utan den minsta Treo eller Ibuprofen eller liknande i närheten.

Checka ut klockan 12 utan att ha ätit frukost, för att man varit tvungen att sova ut, är ingen höjdare heller.

Men då dyker en liten räddande hotellängel upp. I det här fallet hette han Amer.

När jag bad om en huvudvärkstablett sade han "Ja, visst, men först måste du äta. Man kan inte ta huvudvärkstabletter på fastande mage".

"Jo då, det går bra ändå, ge mig bara en tablett NU", tyckte jag (med hemsk huvudvärk).

"Nej, det går INTE, nu ska du få mat", sade Amer och pinnade ut i köket.

Några minuter senare fick jag frukost (gratis), trots att frukosttiden var passerad för flera timmar sedan. Bara för att han var så snäll.

Först när jag ätit upp ALLT fick jag mina huvudvärkstabletter.

Ibland blir man rörd av omtänksamma och rara människor som man aldrig träffat förut.

"Julaftonstomt" på Abdali

För dem som inte varit på den sunkiga knutpunkten al-Abali i Amman kan jag tala om att den här bilden är unik.

Det är extremt sällan man ser denna plats så totalt utan bilar och mänsklig aktivitet. Som på julafton klockan 15 när Kalle Anka visas på TV.

I vanliga fall är det ständigt trafikkaos här. Det går knappt att springa över gatan utan att riskera livet. Parkeringen till vänster brukar vara full och det är människor överallt.

Idag hade man kunnat krypa över gatan.

Det var alltså första dagen av Eid al-Adha, då alla är hemma eller åker till sin släktingar, som gjorde att trafiken var stendöd vid tolvtiden mitt på dagen. Tydligen har ingen särskilt många släktingar i det här området.

Tältläger i Mecka

Idag började en av muslimernas största högtider - Eid al-Adha. Samtidigt avslutas pilgrimsfärden i Mecka, som pågått i cirka tio dagar. Dessa två händelser hänger ihop.

Imorse på al-Jazeera satt en välsminkad kvinna i en soffa och programledde något som såg ut som den muslimska motsvarigheten till Nyhetsmorgon på julafton.

I soffan mitt emot henne satt ett gäng gamla arabiska farbröder i traditionell klädsel (lång vit klänning och sjal på huvudet) och berättade bland annat om vad deras mammor hade lagat för speciell mat till Eid al-Adha när de var barn. Ungefär som Arne Weise hade kunnat göra i svensk tv.

I Mecka stod en reporter och gjorde en direktsänd ståuppa i pilgrimmernas tältläger. Först tänkte jag lite hädiskt att har de börjat med rockfestivaler á la Roskilde i Mellanöstern, men insåg snabbt vad det handlade om.

När det är tid för hadj (pilgrimsfärden) och miljoner muslimer från hela världen samlas i Mecka räcker inte hotellen till och de fattigaste får bo i tältläger.