Stilleben med kryddor

Ett litet stilleben med kryddor från souqen i Aleppo. Fint upplagt tycker jag, tjusigt med blombladen, fast man undrar ju hur hygienskt det hela egentligen är.

Även kryddor säljs så här, vilket är ok eftersom man ju använder dem i mat. Men när det gäller godis och nötter, som också hanteras på samma oförpackade vis och som man ju inte kokar, kan man nog anta att bakterierna frodas hyfsat bra.

Men å andra sidan vänjer man sig väl vid sina lokala bakterier efter ett tag, vilket dock tar ett bra tag för de flesta utlänningar kan jag intyga...

Rökande honungsförsäljare

På en av marknadsgatorna i Aleppo kan man köpa honung av honungsförsäljaren med en cig i munnen. Ingen tanke här på att askan kan falla ner i byttan när han kluttar ner den fina färska honungen.

Det här med rökförbud (ett näst intill okänt och lätt mystiskt begrepp i Mellanöstern) tas inte på något större allvar häromkring, även om det tydligen har införts en lag som ska förbjuda rökning i offentliga lokaler i Syrien med start någon gång i vår.

Man undrar ju lite hur den lagen kommer att mottas av rökarna här. En föraning säger mig att man kommer att vara lika "flexibel" med den lagen, som med många andra företeelser häromkring. Pragmatism är ordet som ofta gäller.

Polo är gott!

Den här mumsiga drycker får man lite överallt här. Kallas för polo - eller bolo, som de säger här för att bokstaven "p" inte finns i det arabiska alfabetet.

Färsk juice gjorde på mynta och citronsaft, med varierande andel socker i. Gott och läskande! Här intagen efter en tur genom den snåriga marknaden i Aleppos gamla stad.

Den sämsta polon jag fått hade fullt av tjocka myntagrenar i sig. Inte helt delikat. De hade väl inte använt mixern tillräckligt länge. Men i 99 fall av 100 är polo gott.

Sedan blev det lampor

När glasblåsaren var klar blev det sådana här lampor. Inte samma dag, för de kör en färg i taget, så den här lampansamlingen är nog resultatet av många månaders arbetet.

I den mycket dammiga avdelningen i glashyttan där man kunde köpa deras alster, var det rätt utplockat med färger bland glas och mindre glaspryttlar. Vid den här årstiden fanns det mest kvar vanligt genomskinligt glas eller mindre färgglada saker.

Glasblåsaren i Damaskus

Strax utanför Gamla stan, i ett sunkigt industriområde där sopbilarna åker förbi, finns ett litet undangömt glasblåseri. Glasblåsaren använder sig av enkla verktyg och gör allt själv, till skillnad från vad jag fått veta om glasblåsare i Sverige, som tydligen har en assisstent som fixar vissa saker.
Trots hettan lär det vara helt ok att jobba i glashyttan även sommartid, då det är väldans varmt i Damaskus, för att skillnaden mellan värmen i eldstaden och utanför blir mindre. Det hade man ju faktiskt kunnat räkna ut själv om jag tänkt efter.

Ny kalsongvariant

Den här varianten har jag inte sett tidigare, en farbror i lång skrud, som stoppat in "klänningen" i kalsongerna.

Lite vanvördigt kanske att fotografera honom, men han gick ju runt på gatorna klädd så här, så uppenbarligen tycker han att det är ok.

Trött frukförsäljare

Folk i det här landet har ofta mycket långa arbetsdagar och dåligt betalt. Det är särskilt vanligt för folk inom detaljhandeln och inom statliga institutioner. Men egentligen är rätt många jobb illa betalda, så öppettider från tidig morgon till sen kväll är inte ovanligt.

Inte så konstigt kanske att farbror fruktförsäljare tar sig en tupplur i marknaden i Gamla stan i Aleppo mitt bland sina frukter.

Fotboll på restaurang

Enligt alla västerländska resenärers Bibel, guideboken Lonely Planet, är det här en ganska bra restaurang. Vet inte riktigt om jag håller med. Al Andalib i Aleppo är en ok restaurang, men inte mycket mer än så. Vi fick själva sopa bort smulorna på bordet från de tidigare gästerna, men jag blev i alla fall inte magsjuk.

Serveringspersonalen var dock trevlig och entusiastisk, det måste jag säga. Snabba som attan var de också, inte så konstigt med tanke på den korta menyn, den mesta maten var väl redan förberedd och klar ute i köket.
Det vi hade att välja på var: Kött eller kyckling, ris eller pommes frites, eller mezze.
Flexibelt system på skylten, man uppdaterar bara priset med den första siffran. Undrar hur många år sedan priset var 50?

Det var mest lokala män på restaurangen, varav de i vår hörna ivrigt tittade på den spännande kvalmatchen inför fotbolls-VM nästa år mellan Egypten och Algeriet.

En match som för övrigt föregicks av upplopp och politiska kontroverser, eftersom egyptiska mobilföretags kontor sattes i brand i Algeriet efter att Egypten vann den första kvalmatchen mellan länderna och efter att det algeriska landslaget attackerats när de kom till Egypten, med blodvite på vissa spelare som följd.

Jisses vad folk hetsar upp sig för lite sport ;-).

Man vill bara ut

Visst får man känslan av hur fint Barons Hotel en gång var under sin storhetstid, som helt klart inföll för mycket länge sedan. Men tro mig, inget har förändrats de senaste 70-80 åren. Visserligen charmigt med en gammal telefonväxel i receptionen, men mindre charmigt med sunkiga heltäckningsmattor i rummen.
Alldeles för dyrt dessutom, inte alls prisvärt om ni frågar mig. Det räcker med ett besök i entrén eller i den klassiska baren, men ta in på ett annat hotell.

Spöklikt hotell

I Aleppo finns legendariska Barons Hotel, där storheter som Agatha Christie, Lawrence of Arabia och Churchill bodde på sin tid. Då var det säkerligen ett hotell med stil och klass, men idag har Barons Hotel sjunkit ner till botten.

Korridorerna är spöklika, många rum sunkiga, även om det tydligen finns några fina. Men det är inget hotell jag rekommenderar innan en omfattande renovering genomförs, vilket dock inte verkar stå på planeringslistan. Den enda fördelen var att det finns centralvärme.

1:a klass till Aleppo

Det finns faktiskt tåg i Syrien, om nu någon trodde något annat. Man kan exempelvis åka tåg mellan Damaskus och Aleppo, en resa på fyra och en halv timme.

En biljett enkel resa i 1:a klass kostar 240 syriska pund, cirka 40 kronor. Då kan man också få den här utsikten. Det var faktiskt rätt många fönster i 1:a klassvagnen som hade krossade fönster. Man undrar lite vad som orsakade skadorna, sköt någon på tåget eller kastade sten?

Under resan delade den seriösa tågpersonalen ut en liten burk artificiell dryck till samtliga passagerare. I den så kallade restaurangvagnen kunde man bara köpa chips, godis, läsk och vatten. Helt ok resa, men inte mycket mer än så.

Utsikt från Qasyoon

Man kan inte säga annat än att utsikten från berget Qasyoon, som ligger intill Damaskus, är tjusig! Men det är rena rip-offen att ta en kopp kaffe eller te på någon av caféerna eller resturangerna där, kostnaden är som för en bättre middag.

Klagar man får man höra undanflykter som att restaurangägarna måste betala någon sorts statlig skatt. Troligen är det en lögn, säger andra syrier, som snarare tror att det handlar om att någon tjänsteman någonstans kräver "extra betalt" för att ge tillstånd till näringsidkarna eller att det helt enkelt bara är så att restaurangägarna tycker att de har rätt att ta extra mycket betalt för den snygga utsikten.

Bilden skulle egentligen vara större, men blogspot tycks inte anse att den får vara större än så här.

Ondskans axelmakt - NOT!

Nähä, just när jag skulle gå härifrån kom den snälla interntkillen med ett glas te! (Gratis och med mycket socker i). Då får jag ju stanna kvar en stund så att jag hinner dricka upp det. Folk är faktiskt himlans snälla här. I väst har folk inte riktigt lärt sig skilja på folk och politik. Vi västerlanningar här skrattar åt uttrycket "Ondskans axelmakter" när det gäller det här landets folk, för de är sannerligen så långt från det som man kan komma!

Sedan är det en annan sak med gubbarna inom storpolitiken. Vad de sysslar med är det ingen som fattar. Men jag har förstått att landets nuvarande Stor-potät faktiskt verkar uppfattas som en hyfsat hyvens kille, som rätt många hyser en viss beundran för, till skillnad från farsgubben, som inte var så hyvens alla gånger. Men den nya killen tycks verkligen försöka utveckla och förbättra landet så gott han kan, men nu är det ju inte bara han som styr i denna klandominerade region.

Men några saker har blivit bättre. Till exempel har banksystemet privatiseras. Numera finns det bankomater i vart och varannat gatuhörn. Dollar tillåts, om nu det ska ses som ett framsteg.
Han har även sett till att priserna på datorer har sjunkit drastiskt, så att fler har råd att köpa dator, (även om de inte har råd att ha internet, men så finns det ju internethak lite vartstans).
Tydligen kickades också ett gäng gamla stofiler från tekniska högskolor, för att de inte ville hänga med i teknikutvecklingen, för nu är det utveckling och modern utbildning som är ledorden.

Och så lär han officiellt ha sagt att han inte gillar att folk har bilder pa honom överallt, i bilarnas bakfönster (trafikfara faktiskt) och på andra omotiverade ställen som antyder fjäsk (min tolkning), typ i affärer och lite varstans. Det får ses som ett rätt ovanligt uttalande i en region där det är legio att tapetsera landet med bilder på respektive storchef.

Vid sitt första tal, efter att han tillträtt, sade han tydligen något storartat. Han sade att "Vi måste utveckla medbestämmandet i landet", vilket av de som läser mellan raderna tolkades som ett indirekt medgivande av att det inte finns medbestämmande än. (Fast det ju officiellt finns, eftersom både "högsta hönset" och kycklingarna i diskussionsklubben riksdagen "väljs").

Förresten: Bilden är från syriska statstelevisionens nyheter. Det är alltid liknande bilder på storgubbar som träffas och sitter i soffor med fina intarsiainfattade träbord mellan sig.

På väggen hänger ett foto... och visst finns det andra historier också, som inte är lika trevliga och rara...

Sayyida Zeinabs moské

I en dyster förort en dryg mil söder om Damaskus ligger stadsdelen Sayyida Zeinab. Zeinab, med den fina titeln Sayyida, var profeten Muhammeds dotterson har jag för mig. (Måste kolla upp det, ursäkta eventuella faktafel så länge).
I den dystra förorten, som mest befolkas av fattiga irakier, ligger också en mycket berömd moské med samma namn. Eller faktiskt är det tvärtom, förorten har fått sitt namn efter moskén.
Hit kommer en massa iranska pilgrimmer och gråter, eftersom de är shiamuslimer. De gråter över slaget vid Karbala någon gång i slutet av 600-talet, i vilket två kända brorsor som hette Hassan och Hussein deltog, varpå en av dem omkom. Tror det var Hassan. Deras pappa hette Ali och var svärson till profeten Muhammed och från Ali kommer shiamuslimerna, för det uppstod någon sorts tvist i samband med allt detta. ("Ovanligt" med "gnabb" i samband med kombinationen politik-religion? Neh, skulle inte tro det vad).
Hur som helst sörjer shiamuslimerna än idag att det gick så illa, därav den verkliga (eller rituella?) gråt man kan höra inne i moskén. (En psykolog skulle kanske säga att de fastnat i ett långvarigt och destruktivt offer-beteende).
Som ni ser är moskén rikligt utsmyckad med blå mosaikmönster, som är typiska för iranska moskéer, andra länders moskéer ser inte ut så, men så är de ju inte heller shiamuslimska. Den iranska ambassaden i Damaskus har för övrigt likadana utsmyckningar på fasaden.
Bakom den superkända moskén mitt i Gamla stan ligger en liknande, mindre Sayyida Zeinab-moské. Omkring den kan man ocksa se horder av svartklädda iranska kvinnor, som skulle kunna döpas om till "pansarvagnstanter" för att de så effektivt och skoningslöst knuffar undan folk som promenerar i gränderna.
Visst var det intressant att se moskén, men i ärlighetens namn maste jag säga att jag vid det här laget sett tillräckligt med moskéer i olika storlekar och stilar. Det känns som att min dos är uppfylld för ett bra tag framöver. Jag tror jag ska fokusera på andra utflyktsmal framöver.

Hur som helst. För att komma in i moskén i den dystra förorten var man tvungen att svepa in sig i ett svart tygskynke med vissa tendenser till ärmar, även jag, men ni ska inte tro att jag lägger ut någon bild på det spektaklet. (Det ska till mycket mutor för att jag ska visa bilden vid ett senare tillfälle). Det svarta schabraket var cirka 20 centimeter för långt för mig, så jag hade fullt sjå med att hålla ihop det, samtidigt som jag försökte röra mig framåt i riktning mot kvinnoingången. En manlig västerländsk kamrat som var med, och som givetvis slapp tygskynket bara för att han är man, kunde inte hålla sig för skratt. Ja ja, alltid roligt att man glädja någon med så enkla medel.

Lata tjejer på gymmet

Aven om det inte direkt finns någon tradition av att röra på sig särskilt mycket i Mellanöstern finns det faktiskt de som anammat den västerländska stilen med gym och "klasser" i aerobics och liknande. På ett gymställe här kan man exempelvis delta i "Bootcamp" (hård träning) med en kille som heter Mansour. Tänk er: Bootcamp med Mansour! Det låter nästan lite poetiskt.

Men jag är inte imponerad av de arabiska tjejerna och kvinnornas stil på gymmet. För det första är de väldigt slöa, det är som att ingen förklarat för dem att själva poängen med att gå på gym eller gympa är att ta i så att man blir svettig och trött. Nej, de flesta ställer in trappmaskinen eller löpbandet på de lägsta nivåerna och håller hårt i handtagen eller går långsamt på löpbandet, så att det inte ska bli jobbigt. Ytterst få använder styrketräningsmaskinerna. För det andra är de nästan alltid kraftigt sminkade med tjusigt friserat hår. Vet inte riktigt hur de tänker.

Och efteråt ska ni inte tro att de duschar. Nej då, de byter bakom ett skynke i omklädningsrummet (inte gemensamt, utan bara för kvinnor) och kletar på ännu mera smink innan de går därifrån. Man får hoppas att de i alla fall duschar när de kommer hem... Den enda som jag sett duscha tog med sig alla kläder in i duschkabinen med icke-genomskinlig dörr. Mycket kroppstabun här.

Jag har hittills inte sett en enda kvinna som varit svettig och flåsig. De måste tycka att jag är ett ufo som är osminkad och tar i så att jag blir rödflammig och svettig.

Torrlagd flod

Den en gång så stolta Barada-floden (som även gett namn åt den odrickbara lokala ölen med samma namn), som flyter (flöt) genom Damaskus. Numera sorgligt torrlagd, liksom de flesta floderna här.

Tydligen fanns det minst sju floder kring Damaskus i gamla tider, och det var troligen därför folk valde att bosätta sig i detta område. I alla fall enligt en teori av en syrier jag frågade om varför folk för flera tusen år sedan bosatte sig på en plats omgiven av stenöken.

Det här med vatten i den här regionen är inte att leka med. I de flesta stadsdelarna stängs dricksvattnet av klockan 13, så det gäller att fylla vattenflaskor. Sedan sätts vattnet inte på förrän klockan 6 morgonen därpå. I stadsdelar längre ut händer det ofta att kommunen stänger av vattnet plötsligt och utan förvarning. Ingen får veta hur länge. Många har därför stora tankar på taket, även inne i stan, så kranarna är inte helt torrlagda. Men i till exempel Gamla stan går det inte att använda tvättmaskinerna på eftermiddagar och kvällar.

Inte konstigt att landets regering på senare år försöker göra allt för att bli kompisar med Turkiet, som styr tillflödet av vatten i floderna Eufrat och Tigris. Vatten är verkligen politik.

Och i de sunkigare stadsdelarna stängs också elektriciteten av lite random, till folks stora förtret. "Nu säljer regeringen el till utlandet igen", kan folk höras sucka surt, men vem vet om det är sant eller inte. Mellanöstern är ju även känt som konspirationsteoriernas högborg. ;-)

Urkiga toaletter

De här sunkiga toaletterna är vad som står mig till buds halva dagen. Jag kan inte förstå de som påstår att arabiska toaletter är hygieniska. Den som har en vettig förklaring får gärna kontakta mig och berätta vad som är så hygienskt med detta.

De här toaletterna är dessutom ovanligt smala, vilket gör hela proceduren än mer vansklig än om det finns lite mera svängrum.

Att påstå att de hålls rena är ett skämt, det enda jag sett är en håglös kvinna (jag har all förståelse för hennes buttra uppsyn med tanke på jobbet), som har till uppgift att tomma de äckliga papperskorgarna, samt svabba golvet med en mörkgrå skurtrasa. Det är knappast rengöring, snarare utsmetning av smutsen.

En vän till mig kavlar alltid upp byxbenen innan hon går in på toaletten. Naturligtvis finns inget papper, det får man ha med sig själv. Inte heller finns det tvål eller papper att torka sig på vid handfaten utanför. Hygieniskt?

Vanlig trappuppgang

Så här kan det se ut i en helt vanlig trappuppgång i en ganska vanlig och inte alls särskilt sunkig förort. Det är lite svårt att tro att det här är ett hus med fina lägenheter, som folk äger, när man ser trappan. På de övre våningarna ser det dock finare ut i trappan.

Men det här med att samarbeta for att göra det fint även utanför lägenheterna är inget folk håller på med här särskilt ofta, även om alla äger sina lägenheter. Det kan få se hur fult ut som helst, bara det är fint inne. Ett annat tänk helt enkelt.

Fel av mig

Helt fel av mig - det finns VISST flera supermarknader för mat i västerlandsk stil! Tydligen är den nya trenden att öppna shoppingsmalls. Har nu sett hela tre stycken, varav den tredje öppnades för bara ett par månader sedan.

Den här stora matmarknaden ligger i Town Mall, på den stora vägen mot Jordanien, och har faktiskt det mesta i matväg, om än till mycket dyra priser. Jag passade på att köpa lite äkta Emmenthaler-ost, för att slippa mjukost från den Skrattande kon eller liknande trista kopior som är gängse standard.

Skynda till moskén

Den har fina gamla moskén ligger i en hantverksmarknad en bit utanför Gamla stan. Lugnt och stillsamt och schyssta priser på smycken, hantverk och tyger.

Jag märkte inte att det faktiskt var en riktig moské förrän det kallades till eftermiddagsbön och en massa killar och män snabbt skyndade över det lilla torget för att hinna i tid till skymningsbönen.