Bakom hotellet

En helt vanlig bakgård bakom hotell Mayflower, ett legendariskt hotell i Hamra där många tuffa krigskorrespondenter bott genom tiderna.

För tillfället är det inte direkt överfullt. Förra sommaren var det ofta knökigt i den lilla baren på bottenvåningen, där murvlarna brukar sitta och skrävla.

Nu sitter där mest studenter från väst och en och annan professor, som ska studera de psykologiska effekterna av kriget förra sommaren i de södra delarna av landet.

Han lär väl troligen inte komma fram till att de mår bra. Min helt vilda gissning är att de är lite traumatiserade eller något annat i den stilen. Kanske att de också behöver psykologisk hjälp.

Jag säger som "Miss Universum", alias Katty Brandelius: "Det kunde jag ha berättat för er".

Men det är ju alltid bra att få ner sådant på print.

Henry's regellösa bar

Henry's bar i Hamra lär var den äldsta i Beirut. Henry ser i alla fall ut att ha stått bakom bardisken ett bra tag. Däremellan har han bott i Brasilien, Tyskland, Egypten och lite andra länder, men han tycker att Libanon är bäst.

Henry's skulle kunna vara en sunkig bar i Amsterdam eller någon annan europeisk stad med punkrötter. Här hänger kreti och pleti och det finns inga regler för vad man får eller inte får diskutera.

Efter alla år i baren står Henry numera nästan ut med punk och hårdrock, även om han föredrar arabisk musik. Vi kom väldigt bra överens när jag bad honom sätta på musik av den egyptiska sångerskan Oum Kholthoum. Då log han till och med sitt dystra leende.

På en annan bar jag besökte finns strikta regler. Bakom den bardisken stod också en äldre herre som innehaft sitt ställe i rätt många årtionden.

På hans ställe gäller tre tydliga regler: Man får inte diskutera politik eller religion, och man får inte kyssas.

Den som inte följer reglerna åker ut pronto.

Barometer på stämningen

På det här stället kan man kanske ta temperaturen på Beirut. En liten charmig bar någonstans i Hamra. Kanske skulle jag hitta tillbaka, kanske inte. Jo, det skulle jag nog. Om inte annat för att gå äta deras ruskigt goda mat igen. Kan verkligen rekommenderas.

Anyways. Här kan man stå i baren och diskutera politik öppet med smarta libaneser, som faktiskt inte avskyr alla palestinier, även om de flesta i landet nog kan sägas ha en mindre positiv inställning till dem.

Av detta kan man konstatera att bar-restaurangen Barometre (med franskt uttal) är ett ställe för mer öppensinniga, intellektuella och politiskt intresserade.

Man kan också slå sig i slang med konstnärer, frustrerade unga män från flyktingläger som visar hur man dansar dabke, den i hela Mellanöstern och från Balkan traditionella dansen som man dansar bredvid varandra på ett långt led. (Ser lätt ut, men är grymt svår!).

Om jag var ung palestinier i Libanon skulle jag också vara totalt frustrerad. Enligt libanesisk lag finns det en lista på 73 olika jobb som palestinier INTE får ha. Så har det varit sedan 1948. De får exempelvis inte jobba som läkare, advokater eller ingenjörer. (De får heller inte äga fastigheter eller mark, till skillnad från övriga länder här omkring).

Försök komma på ytterligare 70 förbjudna jobb och tänk er ett sådant liv. Hur ska man då försörja sig?

Det ruttna alternativet är att jobba för FN:s flyktingorgan för palestinska flyktingar, UNWRA. Men det är ju inte direkt någon lysande karriärväg i det långa loppet.

En annan, och lika förnedrande karriärväg, är att låta någon libanes officiellt stå för ens företag. (Om man ens hittar någon som är villig att göra det). Men då är man juridiskt helt utlämnad. Förnedrande i det långa loppet är också att jobba för en västerländsk NGO (Frivilligorganisation), som alla har sina egna regler och värderingar som man då måste följa. Inte kanske alltid för att man vill, utan för att man inte har något annat val.

Eller så kan man tigga sig till svarta skitjobb och jobba för usla pengar. Då kan man hoppas på att man inte alltid blir blåst på sina pengar.

Jag beundrar och hyser all respekt för de få palestinier i Libanon som trots allt orkar studera på universitet, för det leder ytterst sällan till något.

Seriös i Beirut

Gebran Tueni hette en engagerad publicist i Libanon. Mannen med mustaschen och det stora leendet på bilden. Hans farfar startade tidningen al-Nahar på 1930-talet.

På senare år kritiserade Gebran, tydligt, öppet och med starkt patos ett visst grannland och de i Libanon som är pro-detta-land. Det slutade med att Gebran blev mördad med en bilbomb för två år sedan. Vem som stod bakom mordet är ännu oklart.

För att hedra hans minne och för att diskutera pressfrihet (eller snarare bristen på den) i Mellanöstern ordnar den internationella organisationen WAN, World Association of Newspapers, sedan två år en konferens i Beirut.

Här på WAN:s hemsida kan man läsa mer.

Ett särskilt pris delas numera ut till minne av Gebran Tueni, som var mycket aktiv i WAN. Journalister och publicister från länder i regionen samlades för att diskuterade en massa problem som medierna här har i förhållande till myndigheter och allmänheten, till exempel när det gäller att skildra ämnen som kan anses tabu, både av myndigheter och läsare.

Även om det sker med myrsteg, så går utvecklingen i alla fall framåt liiite. I vissa länder kan medierna numera ta upp ämnen som korruption, homosexualitet, prostitution och liknande "heta" ämnen som tidigare ansetts olämpliga.

Men den "röda linjen" går ännu vid att öppet kritisera religion och makthavare.

Skönt häng på Prague

Ett av mina favvoställen i Beirut är helt klart Prague, ett avslappnat ställe där man kan dricka kaffe, vin och öl på från tidig morgon till sent på natten. Eller snarare till tidigt nästa morgon.

Öppettiderna här är inte reglerade av någon kommunal myndighet. Man har öppet tills folk går hem. Kanske kan man också äta på Prague, men jag försökte aldrig.

Gratis trådlöst, fritt och SNABBT internet har de också, vanligt på liknande ställen i Hamra.

Fritt och snabbt är något man uppskattar efter Syrien, där nätet är 90-talslångsamt, eftersom alla måste koppla sig förbi brandväggen runt landet för att komma in på de sajter som farbror storebror inte tycker att man ska få komma åt, men som alla klåfingriga och nyfikna ändå vill in på. Typ Facebook, som för övrigt varit blockerat i Syrien i några veckor nu. Löjligt.

Det är tur att bägge sidor i "internetkriget" är lika uppfinningsrika. Katt-och-råtta-leken är hyfsat jämbördig so far, vilket man uppskattar när man besöker vissa länder...

Efter kriget 2006

Så här kan julikrigets efterdyningar se ut. En stor bro bombades sönder i sommarkriget 2006. Gissa av vem.

Fram tills nu är reparationerna av bron uppe i bergen, på vägen ner mot Beirut, inte helt klara.

Det finns de som säger att landets infrastruktur bombades tillbaka 20 år i tiden.

Det man kan konstatera är i alla fall att turistnäringen, som växte snabbt före sommaren 2006, fick sig ett allvarligt avbräck. Det kryllar inte direkt av besökare här nu.

Sedan dess står både Libanon och Syrien på svenska UD:s lista över länder man inte bör besöka. Om man ändå gör det och något händer tar svenska ambassaden inte något ansvar för en.

Samtidigt lever folk sina vanliga liv också här.

Helt vanligt gråväder

En helt vanligt vinterdag i bergen upp mot gränsen Syrien-Libanon. Sunkiga hak längs vägen som inte gör någon glad.

Toaletten vid gränsen var kräkäcklig. Jag var glad att det var vinter. På sommaren hade den antagligen stunkigt som i en grisstia. Eller njae, kanske inte just som hos grisarna, men något annat som luktar vidrigt.

Bildlöst vid gränsen

Det är som sagt inte alltid helt ok att plåta. Särskilt inte vid den syriska gränsen. Personalen där är inte helt charmig. Snarare åt det bister-barska hållet. Här ska upprätthållas auktoritet och inget tjafsande med foto är tillåtet.

Jag hade dock gärna velat ta en bild på en plansch som satt uppsatt hos tullen på syriska sidan. Bilden var på landets chef. Texten ovanför hans huvud löd: "Bashar, hoppet". Om den saken lär det finnas en hel del olika åsikter.

Syrisk packåsnebil

Så här kan det se ut vid den syriska delen av gränsen mot Libanon. (Snabbt smygtagen bild innan vi kom för nära...)

De gula taxibilarna som bara går långdistans kan man se i både Libanon och Jordanien. Oftast dock inte så här fullastade.

Billigast är att dela taxi med andra. Det finns tre platser bak och en plats fram. Varje plats kostar cirka 500-700 syriska pund, beroende på hur bra man dealar med taxichaffisen. Jag prutade ner från 800 till 600.

Vill man ha hela taxin själv eller för två, får man betala för antalet platser. Vi åkte konstigt nog i en fin och ny taxi, sådana man sällan ser. Men de gula amerikanarna är rätt sköna att åka i också.

Svårt posta brev

Här går det inget bra. Hur ska man kunna nå brevlådan?
Postlådan står för övrigt i den totalt uppgrävda basargatan jag tagit bild på tidigare.

Det ser lika illa ut vid affärerna längs gatan. Ibland får kunderna balansera på ranka plankor för att komma in i dem.

Nu har jag fått veta att det inte bara ett allmänt grävande som pågår, även om det faktiskt ser rätt ostrukturerat ut.

Tydligtvis är det så att man hittat en massa gamla arkeologiska fynd under basargatan, surprise surprise - NOT - eftersom Damaskus ju är en stad med mångtusenårig historia.

Men enligt mina underrättelser vet myndigheterna inte riktigt hur de ska hantera utgrävningarna. Jag förstår dem. Hur ska de kunna gräva ut hela gatan när samtliga affärsinnehavares kunder knappt kan komma in i affärerna. Om affärsinnehavarna skulle kunna kräva skadestånd av staden (vilket jag inte har en aning om det är möjligt) lär det handla om miljonbelopp.

Ultramodern bar

Ännu senare på natten blev det besök på en ultramodern bar med trendig inredning som skulle passa i vilken västerländsk storstad som helst.

Barklubben verkade frekventeras av bortskämda unga brats runt högst 20 år. De brölade och dansade till västerländsk musik.

Dock var de inte lika fulla som motsvarande västerländska ungdomar skulle varit vid den tidpunkten, typ strax efter 3 på natten. Alltid något.

Fest med de utvalda

Efter bröllopsyran blev det fest och middag med folk från de fina kretsarna. Lokalen var en lyxig klubb på dyra hotellet.

Förrätterna serverades med start kl 22. Därefter kom det in tre huvudrätter, den sista serverades vid midnatt. Vid ettiden på natten kom desserten in.

Däremellan dansade folk västerländska danser som bugg och allmän "styrdans" till en lokal coversångare, som på affischen utannonserades som "den kände sångaren", vilket ju snarare antyder att han inte alls är så känd som han vill vara.

Sångaren var i alla fall språkbegåvad. Han sjöng på arabiska, engelska, franska och spanska med bra uttal på samtliga språk. Repertoaren var allt från Tom Jones "Delila", till Gloria Gaynors "I will survive" och en massa andra hiskeliga västerländska smörsånger.

Först sent på natten blev det arabisk musik, och en stund senare svepte den mest dekadenta magdansös jag någonsin sett in på golvet. Jag hade ingen lust att fota henne, hon dansade inte särskilt mycket, utan ägnade sig mest åt någon sorts otroligt tacky uppvisning som är bäst att förpassa till historiens svarta hål.

Sedan fortsatte det så här...

När brudparet tågat in fortsatte sjungandet och speladet av de rosaklädda kvinnorna i följet, samt män i randiga långskjortor. Trummisen var troligen från Indonesien eller något, han såg definitivt inte ut att vara härifrån.

Sådana här uppvaktningsgäng är ofta professionella och kan hyras in till bröllopsfester.

Bruden såg dock konstig ut. Hatt och klänning á la Marie Antoinette, det har jag aldrig sett förut. Någon trodde att hatten var ett modernt alternativ till brudslöjan. Själv tycker jag att hennes utstyrsel såg rätt corny ut. Det tyckte även några lokala förmågor som jag konsulterade i frågan. Notera att modern håller upp hennes släp.

Den obligatoriska bröllopsfotografen (alla bröllop foto- och filmdokumenteras in i minsta detalj, ju fler kamreror desto bättre) var för ovanlighetens skull en kvinna. Där ser man, yrkeskåren utvecklas även här.

Hotellfint bröllop

Råkade hamna mitt i en bröllopsfest på ett hotell med många stjärnor. Det anses fint att ha fest på sådana ställen.

Utanför entrén stod det här gänget och spelade och sjöng. I en lång vit limosin någonstans utanför bilden satt brudparet och väntade. Exakt varför de väntade visste ingen, men kanske för att entrén skulle bli mer effektfullt.

(Jag försökte för övrigt ta en bild på huset mitt emot hotellet, men då kom det genast en barsk man och sade att det inte gick för sig. Huset råkade nämligen vara högkvarteret för en viss sorts illa beryktad myndighet som inte är särskilt populär bland befolkningen).

Efter en stund traskade bruden och hennes mamma och övriga släktingar in i hotellfoajén, där den tutande musiken med trummor fortsatte en bra stund.

Separatistiska hårsalonger

I den ofta sedvanliga separatistiska anda som ännu råder häromkring finns det naturligtvis hårsalonger för kvinnor och hårsalonger för män. Aldrig mötas de tu.

De som männen går till kan man se in i från gatan. Dem som kvinnor frekventerar går det inte att få den minsta lilla skymt in i, det är heltäckande gardiner som gäller.

Det konstiga är dock att det nästan alltid tycks vara män som är hårfrisörer, oavsett vilket kön som ska piffas till.

I den här lilla minimala salongen trängdes fyra män, två mästare och två underhuggare, som troligen var någon sorts lärlingar. De fick utföra skräpgörat, som att tvätta hår och kamma ut blonderade halvmeterlånga hårförlängningar, som en kvinna utanför bilden skulle ha i sitt naturligen svarta hår.

Notera att killen till vänster, som färgar håret svart på en tjej, inte använder plasthandskar. Hans händer måste ju se fina ut. Det lär väl inte dröja många år innan han utvecklat avancerade allergier.

Familjära hörnhelgon

I vart och vartannat hörn i den kristna delen av gamla stan ser man sådana här helgonburar.

Jag har dock aldrig tidigare sett en mänsklig religiös auktoriet som Moder Theresa inspärrad i en sådan, men någon häromkring gillar henne uppenbarligen skarpt.

De flesta helgonburarna består av en bild på Maria, som här, eller en Jesusfigur. Plus lite dekorationer omkring, ibland blommor, ibland ljus, som någon går och tänder. Ofta också några elektrifierade ljusslingor, som bidrar till gemytet.

Det är tydligen lokala familjer som bygger hörnhelgedomarna för att hedra det helgon eller den religiösa auktoritet de gillar bäst. Det verkar inte som att man behöver byggnadstillstånd för dem, med tanke på hur de är utformade, men jag kan ju ha fel.

Populär lokalkrog

Den här lokala restaurangen, inklämd i en liten gränd, är i princip fullsatt från morgon till kväll. Trots att den ligger i gamla stan i kvarter med många turister, tycks de inte hitta dit.

Vi, plus några japaner i sällskap av ett gäng lokala människor, var de enda utlänningarna.

I övrigt befolkades restaurangen av tjejgäng som satt och bolmade på vattenpipor i timmar, med bebisar och småungar hängandes i hasorna, gubbar som åt affärslunch med vin eller helpavor whisky på bordet och lite blandade sällskap av allehanda slag.

Det var fullt ös hela tiden. Servitörerna sprang som små skållade råttor, alla borden var i princip fullsatta hela tiden. No wonder. Maten var god, servicen bra och inte särskilt dyrt. Hit ska jag gå igen.

Tyvärr är bilden inte särskilt bra. Det blir en del helt eller halvt smygtagna bilder här, för det är inte helt ok att fotografera hur som helst. Jag skyller på att jag är turist.

Restaurangen heter förresten Haretna ("vårt kvarter") och ligger nära Bab Touma.

Julfirande på operan

Har varit på finkulturell aktivitet på den nya operan här i Damaskus. Den är några år gammal och det är tydligen prestigefyllt att gå på evenemang där.

Det var någon sorts julfirande, med en gigantisk kör på över 250 personer (jag gjorde en överslagsräkning), som sjöng julsånger på arabiska och engelska.

Det fina med kören, som heter något med "Glädje" (farah, på arabiska), är att den består av både kristna och muslimer. Det gjorde även publiken, så det var ju ett ypperligt tillfälle att visa att det faktiskt går att leva tillsammans i någon sorts harmoni, trots olika religioner. Så är man också i den här regionen sedan tusentals år van att i mer eller mindre grad leva i hyfsad respekt för varandra.

Trots att muslimer inte firar jul så deltog de muslimska körmedlemmarna med liv och lust i sångerna. Inte helt oväntat, man kan ju anta att de deltog frivilligt. Och just blandade körer är väl inte det "man" främst brukar tvinga folk att delta i mot sin vilja som någon sorts straff. (För övrigt tycks många här inte alltid hålla benhårt på alla religiösa regler, folk är rätt pragmatiska och inte så dömande tycks det som, man blandar lite som man vill ibland).

Anyways. Tydligen skulle högste chefen för landet ha kommit till konserten, men han backade ur av någon anledning. Hade ju varit intressant att vara på samma tillställning. Men hade han kommit hade vi inte fått några biljetter, för det här årliga evenemanget är tydligen poppis och biljetterna tar slut direkt.

När chefen inte kom innebar det att alla de biljetterna som han och hans stora följe skulle ha blev fria. Det var några av dem vi fick. VIP-biljetter dessutom, det vill säga på parkett.

Typiskt nog hamnade vi dock på den sidan av salongen där en stor kamerarm störde utsikten. Det är inte helt ovanligt i arabiska länder vid kulturevenemang. Ofta ska en kameraman dokumentera aktiviteteten. Då tycks det vara helt normalt att han går runt på scenen och ställer sig mitt framför en eventuell sångare. Ingen invänder. Eller så är det en kamerarm som i det här fallet störde utsikten nästan hela tiden. Ja ja. Men det var fint ändå.

I slutet av konserten höll en känd präst ett tal, där han bland annat berättade att det var chefen för landet himself som betalat för att kören skulle kunna uppträda på operan, (dyr att boka för en fattig kör), dessutom helt på eget initiativ. Det ni! ;-). Det tyckte alla var fint och bra. I alla var det vad de sade.

Kören var duktig och väldigt stilig. Alla hade guldklänningar och glitter i håret, så det var effektfullt. Mycket finare än på min kassa bild. Väldigt snygga ljusspel hade de också. Plus fluffiga vita moln hängandes från taket. En liten stund snöade det också i ett hörn.

Sedan åkte vi till ett fint ställe i en fin stadsdel där man röker vattenpipa natten lång. Det var fullt, 90% män, och ungefär varannan person satt och puffade på en argheele. Inget rökförbud i sikte här inte. Men å andra sidan är lokalerna hyfsat välventilerade, så det är inte så illa som det låter.

Trängsel vid busshållplatsen

Vad är det här? En busshållplats? Ser ni någon busshållplats? Inte jag. Men det är tydligen en hållplats för något. Troligen för de sunkiga minibussarna där folk inklämda transporteras hem för en billig penning.

Det är troligen inte en taxistation, för det finns inga sådana.

Notera att inte allt för många människor står allt för långt ut i gatan, då blir de påkörda av totalt ignoranta bilister.

För att komma på minibussarna gäller det att tränga sig hejvilt. När jag råkade passera på trottoaren där nere blev jag brutalt bortknuffad av en bastant dam insvept i svart.

Hon "råkade" inte bara buffa till mig, hon gled fram som en pansarvagn med hårt spänd kropp, så att effekten av hennes knuffande skulle vara så effektiv som möjligt. ("J-la kärring", tänkte jag).

Recyclade bussar

Man ser en hel del sådana här Scaniabussar omkring. Det är tydligen så att de recyclas. Vilket betyder att de återanvänds och säljs i tredje hand till det här landet eller till Afrika.

De flesta av bussarna här verkar ha varit i Pakistan, där de har för vana att smycka ut bussarna i en stil som påminner om epileptisk julpyntning.

När de recyclas hit tar man dock bort en del av det mest iögonfallande pyntet. Men det tycks ju blir kvar en hel del färgglada utsmyckningar ändå.

Trånga sunkgränder

Ibland står husen sjukt nära varandra i gamla stan. Det här är dock i den sunkiga gamla stan, det vill säga några kvarter en bit ifrån den större och lite finare gamla stan.

Där var det fullt av japaner och slummigt klädda västerlänningar. Varför måste de flesta se så sunkiga ut när de reser i den här delen av världen? Det borde stå i guideböckerna att folk här faktiskt föredrar en mer respektfull klädsel av besökare.

I alla fall: Man skulle ju kunna sträcka ut handen och hälsa på sina grannar mitt över gränden.

Bilden till höger är tagen rakt upp. Hur smalt kan det vara mellan husen? 20 eller max 30 centimeter. Jag skulle få grannskräck om jag bodde så där nära.

Departementet för sharialagar

På den här tomten mitt i centrala Damaskus står det här husskelettet. Så har det tydligen sett ut i många år.

Byggnaden är tänkt att hysa departementet för sharia-lagar, de religiösa familjelagarna som reglerar äktenskap, skilsmässa och vårdnadsfrågor. Alla andra frågor avgörs i vanliga domstolar.

Mitt emot husskelettet, alltså bakom min rygg när jag tog bilden, ligger "Tjuvarnas marknad" under en sunkig motovägsviadukt. Där kan man köpa stöldgods till låga priser, fick jag veta. Kan kanske vara bra att känna till. Eller inte.

Skandalbild!

Den här bilden tog jag i Ma'aloula förra veckan, strax utanför sankta Theklas "convent".

Några killar och tjejer som spelade boll tillsammans. No big deal, tänkte jag. Fast det visste jag ju ändå innerst inne att det var. Killar och tjejer brukar verkligen inte spela boll tillsammans utomhus på det här sättet.

Nu har jag fått reda på att det är ännu mera "skandalöst" än jag först trodde. Tjejerna var nämligen från Saudiarabien, och killarna från Syrien. De är inte gifta med varandra eller tillhör samma familj, alltså borde de inte umgås enligt de konservativa sociala regler som finns i den här regionen.

Och saudiska tjejer, som är från ett av världens mest superkonservativa land, borde enligt gängse normer verkligen inte umgås så här otvunget mitt på öppen gata med "okända män".

Kanske är det så att något håller på att hända i Saudiarabien när det gäller attityder och hur man beter sig, bara det att vi inte känner till det?

Ortodox kyrka

Jag tror att det här är en ryskortodox kyrka, men är inte helt säker. Besöket var ganska kort, och det fanns ingen omkring att fråga.

Kyrkan var tom, förutom farbrorn som satt och bad. Inte så konstigt kanske, kyrkan ligger högst upp på ett berg. Att ta sig dit är inte det lättaste.

Kyrkan var fylld av snygga syriska lampor, sådana med pärlhängen som jag gillar.

Normal partysminkning

Satt och bläddrade i några syriska damtidningar. Större delen av tidningarna var fyllda med kändisreportage från olika invigningar och något som såg ut som societetsfester. Typ Svensk Damtidning.

Det är också vanligt med reportage från kändisars bröllop verkar det som.

Damerna på de här festerna är verkligen uppklädda och uppsminkade till groteska nivåer. Som den här damen intill. Hon har en ganska normal partysminkning.

Te-konspiration

I de flesta länderna i Mellanöstern och Nordafrika dominerar Liptons marknaden för te till 90 procent. Och då pratar vi bara EN sorts te, de gula påsarna.

Det är nästan så att man börjar ana en kolonialistisk te-konspiration. Engelsmännen har ju härjat runt i regionen i över 200 år och på olika sätt försökt pracka på folk sina vanor och varor.

Men nu kan man skönja en ny trend! Lipton håller på att få konkurrens av Mahmouds te, som gör reklam för sig som ett reellt alternativ till de evinnerliga gula Liptonpåsarna.

TV-reportage

Jag har ingen aning om vad de sysslar med här, men det är ju någon sorts TV-inslag som spelas in av den konstymklädde mannen till vänster.

Vad de svartklädda damerna gör på bilden vet jag inte heller. Men ett är säkert, de är superreligiösa eftersom de också täcker hela ansiktet.

Om man känner till islam vet man att religionen inte kräver så mycket täckning. De som täcker sig så här mycket deltar i en sorts självutnämnd "tävling", där de försöker vara extra prudentliga. Därmed tycks de tro att de automatiskt blir bättre religiösa.

Reglerna för tävlingen är enkla: Den som täcker sig mest vinner. De här damerna vinner inte, för de har inte också handskar på händerna.

Ibland ser man så här väldraperade damer bli ledda på gatorna, som om de vore blinda. Tacka tusan för det, om man inte ser vart man sätter sina fötter måste man oftast ha en ledsagare.

Julgranar i Damaskus

Trots att solen mest har skinit och det är runt 14-15 grader dagtid nalkas julen även i Damaskus.

Häromdagen stod en tomte och brölade på stora gatan. Det var någon julfest i en skola.

De tycks också ha julmarknader här. I en hörna i en gränd i gamla stan började det med de här plastgranarna.

Några dagar senare stod bord uppställda med en massa julkrams, även kallade juldekorationer.

Igår på de engelskspråkiga nyheterna kl 22 (urkassa!) visades ett alldeles för långt inslag om någon julbasar som rika hemmafruar ordnar varje år. När ska Rapport börja visa inslag om julbasarer?

Konstcaféet vid Bab Sharqi

Alldeles innanför den östra porten (Bab al-Sharqi) i gamla stan, finns Art café Ninar.

Ett trevligt ställe där de visar utställningar och där man kan äta mat, dricka alkohol och röka vattenpipa. Det finns alltså många sådana ställen i de kristna kvarteren.

Menyn är dock helt på arabiska, men jag lyckades beställa det jag ville ha, så jag är nöjd!

Nyligen visades en utställning av en kvinnlig syrisk konstnärinna som heter Hala och som bott utomlands i många år. Det är hennes tavlor man ser i bakgrunden.

Vad tycker Song_Lover om de här tavlorna? ;-)

Trött skräddare

Skräddaren runt hörnet har öppet från tidig morgon till sen kväll. Inte konstigt att han är trött ibland.

Kunde inte låta bli att ta en bild i smyg när han satt och sov med huvudet på sin symaskin.

Imorse lämnade jag in min jeans för att de behövde förkortas. Ikväll hämtade jag dem, snyggt uppsydda, för det facila priset av 13 kronor.

Mörkt argheelecafé

Det här var en kväll på ett mörkt hak där man kan röka vattenpipa (argheele), äta mat och till och med dricka vin eller öl. I de kristna kvarteren så klart.

Ibland sitter en kille i ett hörn och spelar oud, den arabiska lutan. Det gjorde han den här kvällen, och jag har en inspelning som jag inte kan ladda upp. Det verkar som att näthastigheten är för långsam här.

Oudkillen hade ett stoooort flin på läpparna hela tiden och flirtade hejvilt med kvinnorna i publiken. Vi tittade bort. Bakom oss satt två syriskor och log stort mot honom, så när han spelat klart slog han sig genast ner vid deras bord med sitt slemma leende.

Framför mig i mörkret på bilen, satt en ensam kvinna i lång svart traditionell klänning och glitter i håret och rökte vattenpipa alldeles för sig själv. Skumt. Det är inte ofta man ser kvinnor härifrån sitta ensamma på en krog.

Vattenpipans munstycke är nästan det enda man ser på bilden.

Frågor från en syrier

Nu har jag suttit en kväll på ett snobbigt och ultra-modernt cafe (med andra ord dyrt) och diskuterat Ingmar Bergman, Henrik Ibsen, Strindberg och H C Andersen med en intellektuell syrier som är totalt inläst på nordiska stora författare och Bergman. Intressant! Det finns sannerligen smarta och tänkande personer överallt i världen.

Självklart kom vi in på andra ämnen, sådana som egentligen är förbi den "röda linjen", som de säger här. Men det här var en person jag kunde ställa en massa frågor till, sådana som man inte självklart kan ställa till vem som helst.

Han hade också några frågor till mig: Ökar rasismen i Sverige mot invandrare från Mellanöstern? (Särskilt med tanke på vad som hände 2001). Vad har svenskar generellt för stereotyper och fördomar om araber?

Vad skulle ni ge honom för svar? Skriv i kommentarsfältet!

Fejkgodis

Som sagt, i det här landet är de inte mycket för västerländska kedjor, även om det finns sådana också här.

Men mycket är mer eller mindre copyright-o-skyddade kopior, som så mycket i den här delen av världen.

Se här, känner man inte igen de flesta av de här godissorterna? Men kanske inte just under namnen Humhum, Demolino och Exent.

Arabisk källarklubb

Den här gången blir det ingen bild. Av flera okända skäl.

Hamnade i en källare, som visade sig vara en klubb där en massa konstnärer och intellektuella hänger. Folk drack arrak, vin och öl, babblade och hade roligt. Det var fest efter en konstnärs vernissage på ett galleri någonstans i den moderna delen av stan.

Jag skulle bra gärna vilja ladda upp en filmsnutt med två konstnärsfarbröder som skojdansade tillsammans så att alla skrattade hejvilt, men det funkar inte.

Självklart var även jag tvungen att ha dansuppvisning, tillsammans med en man, för att jag råkade svara ärligt på frågan om jag kan dansa lite arabiskt. Men det gick väl ganska bra tror jag, eller så var folk snälla och skrattade inte ut mig ;-)

Efter några glas vin gick det också riktigt bra för mig att prata och förstå arabiska, haha. Alkoholen tycktes lösa upp alla hämningar och blockeringar i hjärnan och tungan.

Långt efter midnatt levererades arabisk plockmat till alla gästerna. Smarrigt, gott och trevligt!

Det här med dont drink-and-drive, det tar man inte så hårt på i många arabiska länder märkte jag åter när jag fick skjuts hem vid halvtretiden. Men allt gick bra.

Ingen benzin

Så här ser en bensinstation som har slut på benzinen ut. Det händer tydligen titt som tätt, även om landet har egen olja och egna oljeraffinaderier vad jag vet.

Hur kan benzinen då ta slut? Någon som har ett svar?

På nästa station hade de benzin den här dagen. Den kostade 36 syriska pund per liter. Dyrt. Drygt fem kronor litern.

Gråaktig vy

Jag kan inte låta bli ännu en översiktsbild av staden.

Vi åt middag på stället högst upp på berget i skymningen. Då kan det bli så här grått och fint.

Man kan ju få för sig att det är någon sorts socialistisk dysterstad vi blickar ut över.

Alis konstcentrum

En av landets mest kända skulptörer är Mustafa Ali, en charmig och generös man som jag råkade möta.

I de gamla judiska kvarteren i gamla stan har han inrättat ett konstcentrum, med utställningar, happenings, konserter och teaterföreställningar i ett jättestort gammalt hus med öppen gård och springbrunn i mitten.

Helt otroligt att ett sådant ställe finns här!

Konstscenen har tydligen förändrats mycket de senaste fem till tio åren. Allt fler gallerier med seriös konst öppnar. Det rör sannerligen på sig inom det här området.

Kolla in hans sajt http://www.mustafali.com/

Här flydde Thekla

Det här är sprickan genom berget som Gud öppnade för Sankta Thekla, så att hon skulle kunna fly den onda armén. (Mer nedan om henne).

Gången påminner om den långa ingångsgången till den rosa staden Petra, i Jordanien, där nabatéerna bodde för länge sedan.

Den här gången är mycket kortare och med lägre berg. Fast fin ändå.

På vägen mötte vi en åsna och hans förare. Däremellan en korkad kille som inte kunde ta skarpa kort på oss ens med våra simpla digitalkameror. Spännande värre!

Jag drack heligt vatten

Här i den heliga Theklas "convent", (vad heter det på svenska?), kan man dricka heligt vatten ur en källa alldeles bakom bilden.

Jag drack en klunk. Hoppas att det var bra. Har ännu inte märkt någon skillnad, men det kommer nog...

Där under trädet, till höger i bilden, står tre personer och väntar på Sankta Theklas tårar.

Legenden förtäljer att hon flydde från en ondsint armé i närheten av ett berg. För att hjälpa henne öppnade Gud en passage i berget. När Thekla flytt genom bergsgången kom hon fram till det här stället och började gråta.

Den som i sin hand lyckas fånga några av hennes – som droppar ner från bergets insida i det här grottrummet – får önska sig något. Jag lyckades också fånga några tårar i min hand...

Snällaste anti-rökskylten

Man skulle kunna tro att alla tycker att det är helt ok att röka överallt i Mellanöstern. Men så är det inte.

Den här skylten är nog den snällaste anti-rökskylten jag någonsin sett - vare sig i väst eller i öst.

Ma'aloula

Här långt uppe i bergen kanske 50 km norr om Damaskus ligger den lilla byn Ma'aloula, där folk alltså ännu pratar arameiska.

Eftersom det kommer många turister dit har de fått en fin och nyasfalterad väg dit. I staden bor mest kristna, både ortodoxa och katoliker, men också en del muslimer.

Högst uppe, till vänster om skylten, ligger ett hotell med vidunderlig utsikt.

Vin mitt på dagen

Nu har jag börjat dricka vin mitt på dagen. I alla fall en liten plastmugg för att prova på. Men inte vilket vin som helst.

Kolla bara på flaskorna! Värsta kristendomsvinet. 250 pund för en flaska med antingen Jesus som vuxen, eller Maria med Jesusbarnet. Flaskan till höger, också den med hemmagjort vin, kostar bara 150.

Vinet säljs i en liten affär, där de också säljer turistsouvernier, cigaretter och allehanda krimskrams.

Killarna som har affären bor i en av de enda återstående tre byarna i Syrien där folk ännu pratar Jesus språk, arameiska. Ett språk som annars är utdött.

Jag bad en av killarna att prata lite arameiska. Det han sade lät lite som arabiska, men med mera "ish på slutet av orden. Andra ord var helt annorlunda.

P.S Titta på den absurda bilden i bakgrunden, bakom vinflaskorna. Är det inte Britney Spears minsann. Jag hade inte ställt upp flaskorna för fotografering, men affärsinnehavarna var glada åt att jag ville ta bilder på dem.

Religion i vartenda hörn

Undrar om inte den här gamla stan är en av de mest moské- och kyrkotätaste städerna i världen?

I varje hörn finns det något för den religiöse. Maroniternas kyrka, på andra sidan något annat, sedan lite grekisk ortodoxt och andra ortodoxa, lite katoliker och även flera protestantiska kyrkor inom loppet av några hundra meter.

Däremellan är det fullt av moskéer.

I kyrkan på bilden, inklämd på en smal gata, kör de kvällsgudstjänst med öppen dörr i stort sett varje dag. Det tycks de gör i många andra kyrkor också.

Och muslimerna kör sin fem böner per dag, den första vid halvfyratiden på morgonen tror jag. Men jag har än så länge inte vaknat en enda gång av den. Har väl vant mig.

Vägkaos mitt i stan

En av de stora genomfartsgatorna i basaren håller på att byggas om. Eller grävas upp. Eller vad de nu sysslar med.

Vissa affärsinnehavare är totalt avskurna från sina affärer. Andra har små spångar, som kunderna kan balansera sig in i affären på.

Gubben som kör den stora grävmaskinen i modell extra large, som håller till i korsningen 100 meter in i bilden, tittar sig ALDRIG omkring. Då skulle han inte få något gjort, det kryllar av folk överallt. Han bara kör fram och tillbaka hejvilt.

Den som vill överleva den korsningen får både vara snabb och på alerten.

Vad är det som pågår....

På cafeer och restauranger där man kan röka vattenpipa, dricka kaffe och te i timtal, händer det att folk kommer och går.

Vad de pratar om kan man inte alltid prata om. Den "röda linjen" är skarp. Många är de ämnen man inte får beröra. Vissa saker får man inte ens namna vid dess rätta namn.

Tänk om några personer gör lysande karriärer, reser utomlands och deltar i organisationer och föreningar som är staten närstående. Eller tänk om någon är med i en frivilligorganisation som jobbar för olika sorters rättigheter, men organisationen inte registrerats (godkänts) av ministeriet som sköter sådana ärenden. Då kan det röra sig om en "illegal" organisation, och dess medlemmar kan hotas eller bara råka ut för att inte längre få tillstånd att resa utomlands eller ställas inför domstol för något. Karriärer kan gå i stöpet. Liv kan bli inskränkta, utan valmöjligheter.

Personerna på bilderna har inget med texten att göra.

Taxi-art

Bilder tagna från en taxi kan vara roliga. Särskilt om ser något av det som pågår utanför.

Nu gör man inte det just på de här bilderna, men jag gillar dem ändå...

Det är sjukt billigt att åka taxi. En resa genom stan kostar med mätaren påslagen runt 50 syriska pund, cirka 7 kronor.

De senaste tiden har bensinpriserna gått upp drastiskt, men taxichaufförerna har inte fått eller kunnat uppdatera sina mätare, så för att de inte ska gå totalt back gäller det att veta att man ska lägga på en tredjedel på priset.

Häromdagen kostade en halvtimmes resa genom rusningstrafiken 55 pund. Gav taxichaffisen 100, för att han var snäll och inte försökte luras. Han tyckte det var för mycket, och prosade på att ge tillbaka växel. Men vi hoppade ut innan han hann ge tillbaka pengarna.

Det är lätt att få generös-poäng när det mesta är billigt...

Närbutiken runt hörnet

Det här är vår favorit när det gäller små närbutiker i kvarteret. Det finns sådana i vart och vartannat hörn. Oftast öppna till sent på kvällen. Det verkar inte som att de har några särskilda tider, eller också har jag inte fattat det.

I vår favvobutik sitter en liten farbror som är så snäll, så snäll. Han ler sött när vi kommer in och hälsar alltid ultravänligt.

Så även om hans utbud inte är det största och bästa och affären mest är som en större stökig garderob, väljer vi alltid honom först.

Jag tror att hans affär heter något i stil med "Den yttersta affären" eller "Den sista affären", ungefär som en sorts gammeldags och icke-amerikansk variant av 7-Eleven. Ska ta reda på det exakta namnet.

Ful belysning

I Mellanöstern finns en stark tendens till ful belysning i hemmen. Lysrör högt upp på väggarna är det absolut vanligaste.

I vårt rum har vi konstigt nog två varianter av lampor: Ett lysrör och en ljuskrona. I ljuskronan fungerar bara två glödlampor, så det räcker mest som mysbelysning. Lysrörets ljus är anskrämligt, men då ser man faktiskt lite bättre. Läslampor är inte att tala om.

De flesta mellanösternbor skulle nog säga att valet av lysrör handlar om ekonomi, alla klagar ständigt över att elektriciteten är dyr.

Av vår hyrestant har jag nu fått ytterligare en förklaring till valet av anskrämlig belysning. När jag sade att lysrör används för att de är mer ekonomiska hävdade hon att så inte alls är fallet. Nej, det handlar om att ljuskronor (som den på bilden) är sååå gammaldags att man numera hellre väljer modern belysning, nämligen lysrör, som också ger bättre belysning.

Visst, bra belysning, men mysig eller ombonad är den inte. Lysrör i hemmamiljo är bara fult som stryk.

Lunch i palatset

Man skulle kunna tro att det är jättedyrt att äta lunch i ett sådant här fint gammalt arabiskt palats, men så är det inte.

Vi åt god lunch, rökte vattenpipa och drack kaffe för den facila summan av omkring 600 syriska pund, vilket motsvarar kanske 80 kronor. Allt detta i fin miljö.

En annan dag åt vi på en så kallad italiensk restaurang. Lite sunkig och ful. Visserligen med god mat, men när notan kom tyckte vi att de tagit i lite val mycket. En pizza, lite pasta och två glas juice gick pa 130-140 kronor för två. Dyrt för att vara här.

Nu håller vi oss till de arabiska restaurangerna, de är helt klart mest prisvärda.

I bakgrunden satt ett stort kompisgäng och babblade, åt och rökte vattenpipa i flera timmar. De såg ut att ha det riktigt trevligt. Det hade vi med.

Fint hos danskarna

Har hittat ett bra ställe att sitta och plugga på, nämligen hos vara grannar på danska kulturinstitutet i gamla stan. Där finns ett varmt bibliotek med en gratis internetuppkoppling. (Lite seg, men ändå).

Danskarna har det fint. I ett stort gammalt arabiskt palats, som de renoverat grundligt i flera år, invigdes kulturinstitutet omkring år 2000. Syftet med institutet är att öka förståelsen mellan danskar och syrier. Man kan ju hoppas att det fungerar.

Innergården är tjusig värre, och runt omkring den finns lite mottagningssalar i storleken 100 kvadratmeter eller större. Allt är välordnat med regler. Det finns toapapper på toaletten, ett städat gemensamt kök där alla sätter lappar på sin mat. Man får inte röka inomhus, som annars är det vanliga. Inte ha med sig väskor eller dryck i biblioteket. Det känns nästan som "hemma" med alla regler.

Dimashq by night

Högst uppe på berget Qayoun kan man se den här vyn över staden. Rätt snyggt vad? De gröna prickarna är moskéer, finns i vart och vartannat kvarter. Vi fick en sightseeingtur runt staden en kväll. Uppe på utsiktsberget finns en massa restauranger, dar ska vi äta någon dag.

Att bo högt upp på berget anses fint. Men inte för högt upp, där bor bara de fattiga och dit går inga bra vägar eller kommunala transporter. Så klart. Så är det i de flesta städer verkar det som.

Mitt favoritställe

Ett av mina favoritställen so far i Dimasq (arabiska namnet på Damaskus) är ett internetställe i de kristna kvarteren i gamla stan.

Man får ha överseende med den arabiska stavningen av "internet". Eftersom de inte har samma bokstaver som vi, händer det ofta att man ser lite udda stavningar av västerländska ord.

Stället är öppet dygnet runt, en snäll kille fixar allt man vill ha, tillgång till alla sajter, kaffe, te eller läsk. Fast alldeles nyss undrade han om jag vill ha vin. Jag tackade nej, klockan är bara runt ett på dagen. Brukar inte heller sitta och dricka vin på internethak.

Men billigaste stället hittills, ungefär 7 kronor i timmen.

Stormoskéns minaret

Där har vi den, den stora historietyngda moskéns minaret, sett från öppningen av en gränd i basaren.

Alldeles intill en massa affärer som säljer guldsmycken, parfymer utan alkohol i, konstiga torkade ödlor och annat som används till jag vet inte vad, kryddor, oliver, mat, kläder, skor, turistkrams och en massa annat.

Hysteriska partyklänningar finns det också. Vi gick in i en affär, där det vänliga biträdet upplyste oss om vad det absolut lägsta priset man kan få pruta ner en klänning till är, nämligen 175-200 kronor.

Finns risk att jag kommer hem med en galen klänning. Ska ta bild på en sådan någon dag.