Åsnan i Ma'aloula

Det blir alltid snygga bilder när farbrorn med åsnan kommer gående i den så kallade siqen, bergsgången, bakom den heliga Theklas kloster i byn Ma'aloula. Skrivit om det tidigare, men hinner inte länka nu. Thekla flydde undan några ondsinta typer i den här bergsgången, men Gud bistod henne på något sätt genom att öppna och stänga den lagom till de onda kom springande efter henne.
Än i denna dag vandrar åsnefarbrorn genom bergsgången. För övrigt räcker det med ett besök i Ma'aloua. Det händer inte mycket i den lilla byn. Två besök får räcka för mig.

Rockare i Damaskus

I den sunkiga stadsdelen Souk Sarjouja, några minuters promenad från den stora ingången till den stora marknadsgatan i Gamla stan, finns mysiga utecaféer för folk som inte är så fina i kanten.
Här sitter mest studenter, folk som ser ut att inte ha så mycket gemensamt med storgubbarna som styr landet, och lite annat löst folk. I ett hörn satt denne coole Damaskusrockare, fullt utrustad med dator fylld av cool musik och pyttesmå högtalare bredvid. Han såg väldigt nöjd ut när han blev fotograferad. Långt hår också, inte det allra vanligaste här, där killarna springer till hårfrisören stup i kvarten. Kanske tillhör han Damaskus hårdrocks- eller rockkretsar, som jag inte riktigt fått kläm på än. Kanske får jag det aldrig, osäker på om de existerar mer än i enskilda individers egen lilla värld på ett café med en dator.

17 fat med mat

Det tycks vara tävling i flest antal matfat. Nu är vi uppe i 17 fat mezze på vid ett tillfälle. Här var det både kalla och varma förrätter. Med bordet så fullt av fat behövs ingen huvudrätt. Fyra personer orkade inte ens äta upp allt på de 17 faten. Men gott var det. På en restaurang jag inte minns namnet på, men dit ska ni gå. Precis vid the Straight Street i Gamla stan, var de romerska runinerna är, ungefär mitt på. Den gröna sörjan i glasen kallas polo och är en god mintdryck med socker i. Rekommenderas även den. Sedan är det sprit till maten. I glasen med genomskinligt innehåll är det arrak, som ännu inte spätts ut med vatten. Arrak är starkt märkte jag. Det behövs inte särskilt mycket.

Cornichen i Beirut

Irriterande. När man äntligen kommer till ett land där inte vissa sidor är blockerade funkar inte datorns uppladdningssladdningssladd. Snart är batteriet slut och Apple-affären är stängd för idag. Grrrr.
Annars är Beirut en lika trevlig stad som vanligt. Cornichen är alltid kul att promenera på.
Idag har vi varit i världens finaste stalaktitgrotta, en bit nordost från Beirut. Man fick inte ta bilder där, för stalaktiterna kan förstöras, men googla Jeita grotto, så får ni se. Helt makalöst faktiskt. Vi åkte på en liten båttur också i en undervattensgrotta. Hela grottan såg ut som någonting från en science fiction-film. Man väntade bara på att Gollum skulle hoppa fram från någon stalaktit.

Kamelauktion

Ytterligare en sjuk dag vid tv:n råkade jag bläddra förbi den här kanalen från något Gulfland. Det ser man på killarnas klädsel och på att de är på en kamelauktion. (Ok, dromedarauktion då, efter påpekande av vissa läsare. Tydligen är detta evenemang så pass intressant att man sänder det på tv. Auktionen gick till som en hästauktion antar jag, det vill säga dromedarens namn, ålder och tandstatus ropades ut. Dromedarerna gick runt i sin hage, eller vad det nu kallas för dromedarer, och såg stolta ut. Det verkar som att de känner sitt värde. Dock förstod jag inte hur budgivningen gick till, det var en blixtsnabb händelse som gick mina ögon förbi.

45.000 lira

Vissa dagar känner man sig extra rik. Som när man kan lägga upp 45 stycken tusenlappar på golvet och njuta av utsikten. Dock är 45 papp inte så mycket att hänga i julgran, "bara" omkring 7.000 kronor. Visserligen inte att förakta, men det blir inte lika många tusingar att göra solfjäder av.
Men irriterande att den största summa man kan ta ut på de flesta bankomater bara är 10.000 syriska pund (eller lira), vilket motsvarar omkring 1.500 kronor. Inte mycket att hurra för om man ska vara här ett tag. Det blir många extra uttagsavgifter á 35 kronor i hemmabanken.

Äggforsäljaren

En annan dag gick jag lite vilse i ett halvsunkigt område en bit utanför Gamla stan. Nar jag strosade genom de smutsiga gatorna såg jag den har affären. Mycket specialiserad kan man säga. Farbrorn (som skymtar lite i bilden uppe till hoger) säljer bara och endast ägg.
Men man får ju säga att han gör reklam för sina ägg pa ett rätt fint satt - bruna ägg i blåa kartonger, och vita ägg pa lila kartonger för att piffa till det hela. Jag frågade om jag fick ta en bild och det fick jag. Farbrorn undrade inte varför. Han verkade stolt över sina ägg.

Lost i Gamla stan

Strax efter skymningen råkade jag gå vilse i gränderna i Gamla stan. I mörkret är det inte lätt att hitta ut och även om jag råkat ha en karta med mig hade den inte stämt och gatunamn (snarare grändnamn) är inget man öodslar tid på häromkring. Som mina trogna läsare redan vet, används inte officiella gatunamn särskilt mycket i den här delen av världen. Jag lyckades dock hitta ut ur labyrinten efter ett tag. Min metod var att följa de fåtaliga människor jag såg, och visade sig vara smart, för de var tydligen på väg mot något mer befolkade gränder och gator.

Alkohol och hijab

Det här ser inte mycket ut för världen, men visar att allt inte är så enkelt som det ser ut här i världen. Vad man inte ser på bilden är ölglaset framfor mannen till vänster. Kvinnan som sitter mitt emot honom bar hijab, har alltsa täckt har. Det borde ju inte gå ihop tanker man, särskilt inte mitt på blanka dan. Men så är det också vid Bab Touma, det kristna området i Gamla stan. Många kanske tycker att det inte går ihop att en kvinna med täckt hår sitter på restaurang med en man som dricker alkohol. Men i det här landet går mycket ihop som kanske inte förväntas gå ihop i västerländska ögon.

Dagens kackerlacka

Kackerlackorna tillhör inte heller mina favoriter. Den har stora rackaren, 4-5 centimeter lång, uppenbarade sig på en balkong jag råkade befinna mig i närheten av. För att riktigt glädja mina läsare tog jag en närbild.
Det såg ut som att kackerlackan låg död på rygg. Men ack vad sällan kackerlackor dör bara så där... En halvmeter bort stod ett mindre exemplar av samma art och såg arg ut och viftade med sina spröt. Troligen en yngre släkting. Nar jag skulle lyfta bort den mindre med en sopskyffel började den spreta hejvilt. Sedan skulle den stora mamma-kackerlackan bort. Tji vad den inte var död! Den låg bara och vilade på rygg visade det sig. När jag petade på den med skyffeln var det knappt jag hann slänga ner den på gatan innan den började sprattla på ett sätt som fick mig att tro att den ville stanna kvar. Jag tittade aldrig ner på gatan för att se reaktionen från de som eventuellt fick en feting-kackerlacka i huvudet...

Golan-konferens

Är man sjuk händer det att man tittar för mycket på tv. För ett tag sedan var den en konferens om Golanhöjden, ett känsligt ämne i denna region. Det ordnades en "Internationell konferens" kring det hela, som den syriska statstelevisionen naturligvis sände ett långt block om i kvällsnyheterna. Alla på konferensen hade samma uppfattning - att det rör sig om ockuperat område. Inga deltagare från landet sydväst om detta, det onämnbara landet, var så klart inbjudna.
I Golanbergen bor det många druser, vars manliga befolkning är stolta över sina mustacher. Några av de mustaschbeprydda fick säga något i statstelevisionen, (faktiskt en kvinna också, dock utan musche), troligen var det väl inövat och välrepeterat och förhandsgranskat. Rätt snygg bildmix de fick till i tv i alla fall, med flaggan halvt genomskinlig i bakgrunden.

Fredags-TV

Det finns ju hur många arabiska tv-kanaler som helst! Inte så konstigt kanske, det finns ju rätt många arabisktalande länder. Om det fanns flera svensktalande länder kanske det också skulle finnas hundratals svenskspråkiga kanaler. Här finns det så klart också en massa religiösa kanaler. På fredagar, då den viktiga veckobönen infaller, visas bönen i TV för de som inte orkar eller kan gå till moskén. Den här bönestunden sändes från något land kring Gulfen, fattade inte riktigt vilket. Farbrorn längst fram leder bönen, halvsjunger lite recitationer från Koranen och så ber alla.

Tomt lite varstans

Det blev visst lika tomt i uppdateringen som en fredag på en i vanlig marknadsgata, till följd av tidsbrist i att hitta ställen som funkar för uppdatering. Fredagar är som sagt sköna om man vill ha lite lugn och ro. Men nu har jag varit sjuk i flera veckor och är trött på det. En läkare tror att jag är allergisk mot damm och luftföroreningar och det kan mycket väl stämma. Efter tre dagar med lite meducin känner jag mig bättre. Damaskus är inte den ultimata staden om man vill ha frisk luft, i vart fall inte inne i stan, där det mesta är skitigt och dammigt.

Billig restaurang

Har kan man äta prisvard arabisk mat. De har både restaurang och takeaway. Herrarna som jobbar här är kanske en smula väl konservativa, hälsar ibland lite småstelt pa kvinnor - av "respekt", som det heter, för konservativt troende män ska hålla sig undan kvinnor de inte är släkt med.
Men det är hyfsat billigt, en rätt för kanske 20-30 kronor. På menyn finns allt fran kyckling med ris, shawarma, små köttpiroger, till fårhjärna (nu med prickar på "a" i "får) och fårtestiklar (även här nu med prickar på "a":et). Det är vid sådana tillfällen de vegetariska alternativen blir alldeles oemotståndliga...

Olaglig uteservering

I en mindre fin del av staden, som påminner om den gamla staden, röker man vattenpipa på en uteservering, som svämmar över mer än tillåtet. Här sitter lite mer långhåriga män och folk som ser ut att inte vara de mest anpassningsbara. Plötsligt kom två beigeklädda man med auktoritet och ställde sig på andra sidan gatan och stirrade uppfordrande på uteserveringen. Lika plötsligt började personalen hastigt skyffla undan gäster och bord till ett markant mindre område. Flytta, flytta, ihop med borden, bort med gäster, stapla stolar. Inte tillåtet att ha så stor uteservering. Efter en kvart, tjugo minuter när allt motats ihop i en klump, gick de auktoritära herrarna. Lika snabbt svällde uteserveringen igen.

Landets enda shoppingmall

Inom några dagar är det stor invigning av landets enda "riktiga" shoppinggalleria. Den började byggas för några år sedan, nu har den byggts ut. Massvis med dyra affärer, som de flesta troligtvis inte har råd att handla i. En möbelaffär med svulstiga möbler i modern stil, lite som arabisk W8, för dem som vet vilken affär det är. Men copyright finns inte här, därför får man inte fotografera möblerna och inte heller finns det någon möbelkatalog. Vore det så, skulle de mycket speciella möblerna säkert säljas som billig kopior inom några veckor i andra affärer, och det vill inte affärsinnehavarna riskera. En soffa kostar motsvarande 20.000-30.000 kronor, otroligt dyrt för att vara här. Det tar nog tid innan Ikea etablerar sig här.
I bottenvåningen av gallerian finns landets enda stora snabbköp. Också det dyrt, men man kan köpa västerländska ostar som brie och de har ett större utbud än de små kvartersaffärerna som annars är enda alternativet.

Spelklubb

Sådana här spelklubbar finns lite varstans. I rummet längst ut mot gatan sitter männen, längre in är "familjeavdelningen", där även kvinnor får sitta. Himla "schysst" att de andå får vara med...
Folk sitter här i timtal och hänger och umgås. Spelar schack, pratar lite strunt, spelar kort eller olika brädspel, röker lite vattenpipa och tar en kopp kaffe, te eller sötsliskig fruktdryck. Rökning inomhus är tillåten överallt här. Just i den har lokalen är taket fiffigt nog öppet över en stor del av lokalen, så det är inte så illa som det låter.

Lyxig brunch

På fredagarna kan man lyxa till det med en dyr brunch om man vill. Stekt halloumi, fetaost, tjock yoghurt, zatar (en sorts timjanpulver man ska doppa bröd med olja i), och lite annat som synes.

Drygt 500 syriska pund för detta, med kaffe och juice, motsvarande 75-80 kronor. Dyrt för att vara här, när en normal lön kanske är 10.000-15.000 pund i månaden. Men så sitter det också bara västerlänningar och rika syrier med barnflickor från Filippinerna här och äter den dyra brunchen på det fina stället. Många tar med sig sina laptops, trådlösa nätverk har blivit en trend på många flashiga ställen. Sådant gillar vi, även om det givetvis inte går att komma in på webbsidor som anses "dåliga" av olika anledningar. Men i alla fall, bättre än ingenting.

Fredag = tomma gator

Fredag har är som söndag. Gatorna är tomma, alla är hemma. Vad de gör kan man undra, staden är extremt lugn. Inga tutande bilar, lätt att korsa gator med vanligtvis hysterisk trafik. Den här gatan är i vanliga fall full av liv, en gågata for shopping mitt i centrala stan. Den här fredagen var allt stängt som vanligt och en pojke på cykel var bland de få som rörde sig utanför hemmet. De andra satt väl hemma och åt och gjorde ingenting.

Syriatel & fingeravtryck

Ännu mera modernitet. Ett av det statliga mobilforetaget Syriatels kontor i Damaskus. Nummerlapparna ropas upp av en automatisk röst och kontoret är fräscht och modernt. Man kan till och med skaffa sig mobilt bredband numera. Inte illa med tanke på att det knappt fanns ett syriskt mobilnät 2002, och att det då absolut inte fanns roamingavtal med andra länders mobilföretag. När man då, 2002, passerade gränsen till Syrien var det som att åka in i ett stort svart mobilhål. Först när man lämnade landet och kom över till Libanon eller Jordanien fungerade mobilen igen. Allt är dock inte bra idag: För att få köpa ett kontantkort här måste man visa både pass eller ID och ge sina fingeravtryck. Gissar bara vart den informationen förs över. Inte lär den sparas i någon dammig låda på Syriatels kontor.

Var är konferensen?

Sedan har de någon sorts konferens här just nu. Staden är tapetserad med de här affischerna. Kanske pågår denna "extraordinära internationella" konferens överallt, vad vet jag? Någon annan platsangivelse än Damaskus finns inte för de "kommunister och arbetarpartier som solidariserar sig med palestinierna och arabiska frågor", som det står på affischen, fast det kanske är svårt att läsa. Hur som, man anar ju att inte alla vill ge sig tillkänna hur som helst.

Lapplisan skulle bli galen

Som sagt var. En hel del är rätt "flexibelt" här omkring. Eller oorganiserat om man så vill. Eller bara lite lagom mänskligt, beroende på vilket perspektiv man väljer. En lapplisa skulle nog få krupp av den har parkeringen, en som parkerat mot trafiken, och en som trängt sig in på sniskan på en alldeles för liten plats. Men det funkar faktiskt, förbipasserande bilar kommer förbi, och folk som promenerar går ändå inte alltid på trottoaren.

Uppdaterade trafikljus

Sådana har uppdaterade trafikljus har vi inte hemma. Borde kanske vara något att införa för stressade storstadsbor. Bilisterna får hela tiden veta hur många sekunder det är kvar till att det blir grönt ljus, samt hur många sekunder det är kvar att köra innan det blir rött igen. Just i den här korsningen var det 30 sekunder rött och lika många grönt.

Från regn till sol

När mitt plan lyfte såg det ut som på bilden till vänster. Strax innan vi skulle landa var det lite torrare och soligare. Från några plusgrader till högsommarvärme för oss på några timmar. Den normala sommarvärmen här är 40-45 grader. Inte konstigt att det ser helt uttorkat ut.

Seeeeegt med flexibelt

Nätet är extremt långsamt här i landet. Och "egentligen" ska det inte gå att komma in på blogspot, men med lite trixande går det, till priset av en ännu långsammare uppkoppling. Det är ett riktigt kass nätplejs jag hittat. Finns faktiskt bättre, även om oxo de är kassa. Alldeles nyss gick elen och allt jag skrivit försvann. High tech ;-).

Fast så illa är det inte - det finns en massa high tech-saker som fungerar. Återkommer om det.

För övrigt har det införts en lag som säger att alla som går till nätcaféer måste registera sig med sitt ID eller pass. Det hänger en sådan stooor skylt bakom mig. Men det är flexibelt här - hittills har jag inte blivit ombedd att visa något leg. Bilden är inte från där jag sitter, bara en generell skylt från ett annat internetställe.

Ahlan wa sahlan

Ahlan wa sahlan, alltså hej och välkomna igen! Syrien har hängt med, redan på flygplatsen informeras man om svininfluensan, att man ska vara uppmärksam på om man har feber typ.
Passkontrollen tar evigheter, trots att köerna ser korta ut. En massa pilgrimmer återvänder från Mecka och de sitter i stora grupper på golvet och väntar på när deras informella reseledare sköter passkontrollen. En gubbe tar 30-40 pass med sig till passkontrollanten. Det är lurigt för andra resenärer, for köerna ser korta ut, men är i praktiken långa. Det tar evigheter att få 40 pass stämplade. Dessutom går de här reseledarna inte till kön för grupper, utan de blockerar alla köer, grrr! Utlänningar får däremot inte gå till alla köer.
Och i väntan på kontrollen passar vissa på att be i ett hörn.

Back home again

Jaha, så var jag hemma igen efter fyra veckor i Mellanöstern.

Njuter av centralvärme, egen säng med duntäcke och att inte ständigt behöva tjafsa med taxichaufförer som vill ha mer betalt.

Mycket är bra, roligt och intressant i Mellanöstern. Vi har en del att lära oss av generositet och medmänsklig värme. Annat kan människorna där lära av oss.

När jag far iväg nästa gång har jag ingen aning om, men det lär inte vara sista gången jag besökte regionen.

Nyårsfest i Damaskus

Skulle det vara kul att gå på det här nyårspartajet?

Kanske. Kanske inte. Har ingen aning.

Men troligen mer intressant än att gå på en vanlig svensk nyårsfest. I alla fall om man inte redan råkar vara uttråkad av syriska nyårsfester.

Om jag var i Damaskus vid nyår skulle jag åtminstone överväga att gå dit.

Reklam görs i alla fall per affisch på väggarna i Damaskus.

Den som vill anmäla sig har telefonnumret längst ner på affischen. Lägg bara till Syriens riktnummer - 00961, efter numret som börjar med 0955 (syriskt mobilnummer) - och ring och anmäl er.

Julpyntade taxibilar

Eftersom det snart är jul pyntar även taxichaufförerna (företrädsvis de kristna så klart) sina bilar.

Det är vanligt att se den här synen - nackstöd prydda med tomteluvor.

Kanske något för oss att ta efter?

Det är trots allt lite charmigt med tomteluvor i bilarna.

Vissa luvor har också blinkande lampor. Dock inte i den här taxin. Synd. Hade varit extra fint.

Barpersonalen dansar

Sedan gick vi till ett annat icke-flashight ställe, "Marmar" vid Bab Touma, där många västerländska studenter som läser arabiska i Damaskus hänger.

Men också den lokala crowden av "utåtriktade" killar. Lokala tjejer går sällan ut utan "ordentligt" sällskap, huh, hur illa skulle inte det se ut! (Mycket illa. Jupp, det är mycket mera konservativt, that's a fact. Endast "dåliga" och västerländska kvinnor går ut utan manlig eskort).

Efter ett tag - vilket var ganska sent, typ vid tretiden på natten - började barpersonalen dansa. Jag frågade om jag fick filma, och de log glatt och nickade, så den här filmen är inte smygfilmad.

Notera hur de börjar städa mot slutet av filmen och skickar glas över disken. En barkille skickade glas från vänstra sidan av bilden till den högra, där en annan kille stod och tog emot dem. Vad jag såg eller hörde gick inget sönder.

Källarklubb i Damaskus

I Damaskus kan man hitta klubbar som bara finns här och i Beirut, om man talar om det arabiska Mellanöstern.

Alltså i "sunkiga" eller "alternativa" lokaler. I Amman kan man visserligen gå på klubb och dricka alkohol, men då är det mesta flashigt och extremt inriktat på över medelklass och överklass. I Jerusalems östra arabiska kvarter finns inget liknande, endast i de västra judiskt västerländska.

I en källare i Damaskus gamla stad, finns den här klubben. "Baals cave" heter den.

Inträde 500 syriska pund. Typ 75 kronor. Inträde plus två drinkar ingår. Dyrt för de flesta här.

Det spelas både västerländsk och arabisk musik, och folk blir lite berusade. Inte så illa som det kan bli i väst, och här dansar folk utan att vara aspackade. Inte allt är torrlagt i Mellanöstern.

Ödsliga vägstopp

Längs vägarna i Mellanöstern kan man hitta mer eller mindre dystra rastställen.

Åker man långtaxi mellan städerna stannar chaffisen ibland så att man kan köpa kaffe och äta.

Ibland ligger dessa ställen mitt på vischan, där inget annat liv tycks pågå omkring.

Skulle kunna platsa i någon amerikansk roadmovie. Eller varför inte en dylik mellanösternsk?

När kommer den första sådana roadmovien? (Måste jag göra den?). (Eller har den redan kommit och jag har missat den?)

Helgmiddag med familjen

När det är Eid al-Adha, en av de stora helgerna för muslimer, går man ofta ut och äter middag på restaurang med hela familjen. För det mesta blir det runt 10-15 personer när den närmaste familjen samlas.

På arabiska restuaranger som är inhysta i gamla fina arabiska palatsliknande hus, äter man middag i timtal, röker vattenpipa och umgås.

Här på restaurangen al-Khawali i Damakus. Kan rekommenderas.

Mycket stilig inredning, men när det regnar kan det droppa vatten på en, eftersom innergården saknar tak och endast täcks med en pressenning vintertid.

Efterlängtat vinterregn

Det är inte alltid soligt och varmt i Mellanöstern.

På vintern regnar det och kan vara både grått, kallt och trist. Se också hur vindrutetorkarna faktiskt används ibland.

Som vid vädret under en taxiresa mellan Amman och Damaskus, i en gammal amerikanare. Sunkig och nedgången. Fördelen med dessa långtaxibilar är att de är rymliga. (Notera även den lilla hundstatyetten som pryder bilen).

Fast vinterregnet i Mellanöstern är efterlängtat, det fyller på grundvattenförråden. De vintrar då det regnar lite är dåliga vintrar.

Snäll hotellportier

Om man blir sjuk när man är på resa är det lite eländigt. Särskilt om man vaknar upp med rinnande näsa, trötthet i kroppen och dånande huvudvärk utan den minsta Treo eller Ibuprofen eller liknande i närheten.

Checka ut klockan 12 utan att ha ätit frukost, för att man varit tvungen att sova ut, är ingen höjdare heller.

Men då dyker en liten räddande hotellängel upp. I det här fallet hette han Amer.

När jag bad om en huvudvärkstablett sade han "Ja, visst, men först måste du äta. Man kan inte ta huvudvärkstabletter på fastande mage".

"Jo då, det går bra ändå, ge mig bara en tablett NU", tyckte jag (med hemsk huvudvärk).

"Nej, det går INTE, nu ska du få mat", sade Amer och pinnade ut i köket.

Några minuter senare fick jag frukost (gratis), trots att frukosttiden var passerad för flera timmar sedan. Bara för att han var så snäll.

Först när jag ätit upp ALLT fick jag mina huvudvärkstabletter.

Ibland blir man rörd av omtänksamma och rara människor som man aldrig träffat förut.

"Julaftonstomt" på Abdali

För dem som inte varit på den sunkiga knutpunkten al-Abali i Amman kan jag tala om att den här bilden är unik.

Det är extremt sällan man ser denna plats så totalt utan bilar och mänsklig aktivitet. Som på julafton klockan 15 när Kalle Anka visas på TV.

I vanliga fall är det ständigt trafikkaos här. Det går knappt att springa över gatan utan att riskera livet. Parkeringen till vänster brukar vara full och det är människor överallt.

Idag hade man kunnat krypa över gatan.

Det var alltså första dagen av Eid al-Adha, då alla är hemma eller åker till sin släktingar, som gjorde att trafiken var stendöd vid tolvtiden mitt på dagen. Tydligen har ingen särskilt många släktingar i det här området.

Tältläger i Mecka

Idag började en av muslimernas största högtider - Eid al-Adha. Samtidigt avslutas pilgrimsfärden i Mecka, som pågått i cirka tio dagar. Dessa två händelser hänger ihop.

Imorse på al-Jazeera satt en välsminkad kvinna i en soffa och programledde något som såg ut som den muslimska motsvarigheten till Nyhetsmorgon på julafton.

I soffan mitt emot henne satt ett gäng gamla arabiska farbröder i traditionell klädsel (lång vit klänning och sjal på huvudet) och berättade bland annat om vad deras mammor hade lagat för speciell mat till Eid al-Adha när de var barn. Ungefär som Arne Weise hade kunnat göra i svensk tv.

I Mecka stod en reporter och gjorde en direktsänd ståuppa i pilgrimmernas tältläger. Först tänkte jag lite hädiskt att har de börjat med rockfestivaler á la Roskilde i Mellanöstern, men insåg snabbt vad det handlade om.

När det är tid för hadj (pilgrimsfärden) och miljoner muslimer från hela världen samlas i Mecka räcker inte hotellen till och de fattigaste får bo i tältläger.

Valium vid Allenby

Yada, yada. Ytterligare en ful tråkbild på en vägspärr tänker ni.

Till slut blir man dock sur och upprörd. Därför smygtog jag den här bilden. Men att bli sur eller arg vid den israeliska gränsen har man inget för. Då blir man bara straffad (Förklaring följer).

Är man vid den här bilden är det inte helt fel att ta en valium. Då blir man ”lugn och fin”, vilket kan vara bra om man vill undvika problem. Jag tar aldrig valium, men ibland kanske jag borde (ha gjort).

Det man ser är den sista vägspärren strax innan gränsövergången från Israel mot Jordanien.

Alltså på Västbanken, det vill säga palestinskt område som sedan 1967 är ockuperat av Israel – om man ser till internationell rätt. Men det gör inte alla. Västbanken lyder därför fortfarande drygt 40 år senare under militärlagar, vilket gör att mycket av det vi anser självklart ingår i lite olika mänskliga rättigheter helt är satt ur spel för de människor som bor på den ockuperade Västbanken. Hur kul är det?

Tittar man noga på skylten ser man att det står ”Welcome to Allenby Bridge Crossing Point”.

Allenby var för övrigt en brittisk gubbe som var med och såg till att den ”israelisk-palestinska konflikten” pågår än idag. Varför han ska hedras med namnet på en bro kan man undra.

Anyhow.

Just ”VÄLKOMMEN” är det sista man känner sig vid Allenbybron.

Nu har jag ju inte varit i Nordkorea, men annars kan jag tänka mig att välkomnandet är liknande. Allt annat än gästvänligt och mycket konspiratoriskt. Aldrig att man blir vänligt behandlad här. I bästa fall nonchalant, surt och ignorant (då har man tur), av någon tjänstgörande israelisk ungdom i övre tonåren. Mognadsnivån på personer i den åldern är diskutabel inte bara i Israel.

Jag har aldrig blivit vänligt behandlad vid en israelisk gräns. I alla fall inte av en enda israel.

De enda som någonsin varit vänliga är de arabiska lokalanställda som har till uppgift att städa toaletterna eller bära väskor. Har de kommit upp sig får de ha hand om cafeterian. (Palestinern i cafeterian idag gav mig snällt en kopp kaffe för en tredjedel av priset för att jag bara hade så lite i israeliska pengar och han inte kunde/ville växla de större jordanska pengar jag hade, vilket han kunde gjort. Schysst).

Mitt senaste (mycket milda) gränsproblemsexempel: Vid ingången kom en snäll palestinsk kille fram och sade att jag kunde ta med mig alla mina väskor själv. Han till och med log. (Är väskorna för stora får man inte bära dem själv genom ingångshallen, då ska de ställas på ett annat ställe). När jag skulle ta in bagagevagnen i ingångshallen kom en ung aggressiv israelisk soldattjej fram och började skrika att ”VEM har sagt att du får göra SÅ?!?!).

Ehhh…

Om man i det här läget börjar undra vad de håller på med eller ifrågasätter något (vilket jag har råkat göra tidigare) är den enda effekten att den tonåriga soldaten tar fram sin totala övermakt (typ automatvapen) och straffar en med antingen:

1) Massa konstiga och invecklade frågor som syftar till att misstänkliggöra en.
2) Rotar igenom varenda lilla pryttel i hela ens bagage (som man naturligtvis får packa ihop själv när de slängt det i en hög), eller:
3) Håller kvar en onödigt lång tid ”bara så där” och utan förklaringar.

Däremellan är det etnisk rensning som gäller. Palestinier utan medborgarskap blandas ALDRIG med utlänningar och palestinier med medborgarskap i andra länder. Folk med medborgarskap transporteras i särskilda bussar över gränsen.

Hela tiden beter de sig den israeliska gränspersonalen allmänt otrevligt och aggressivt. (Jag skulle vilja vara observatör på den kurs de får genomgå för att jobba vid vägspärrar och gränserna).

Själv har man inget att sätta emot.

Det är då en valium litet tidigare hade suttit bra.

För då hade man aldrig hamnat i situationen att ställa normala frågor, som är onormala vid den israeliska gränsen, för här är det givakt som gäller.

Dessutom noterade jag vid min förra gränspassering att mobiltelefonerna inte fungerade när man står vid passkontrollen = den avgörande platsen för om man blir insläppt i Israel eller inte. Om man t.ex skulle kunna ha någon som kan hjälpa en kan man alltså inte kontakta den personen just då.

Tror inte att det är en slump. Eller är jag bara konspiratorisk? ;-)

Det alla noterat - utom israeliska medborgare – är följande : Den övervägande allmänna andan i Israel tycks vara att ”först börjar vi med otrevligheter, sedan får vi se OM det möjligtvis finns någon anledning att inte skrika och vara hård och otrevlig”.

No wonder att det på hotell i Goa i Indien och i Thailand på vissa hotell finns skyltar där det står: ”NO ISRAELIS WANTED”.

Varför?

För att de är kända för att bete sig otrevligt, aggressivt, ställa till med bråk och slagsmål i största allmänhet med vem som helst, supa och för att de notoriskt stjäl en massa saker från hotellen.

Inte så konstigt. Om samtliga medborgare måste göra lumpen (tjejer bara två år, killar tre år), blir ju samtliga medborgare lite lätt militärstörda. När de är klara med lumpen och åker på semester är de helt utfreakade inombords. Skadade. Störda.

Man får känslan att terapi för hela befolkningen inte vore helt fel.

Mannen med bensinhästarna

Den här mannen är innehavare av en bensinstation på vägen ner mot Döda havet. Man kan fika på uteserveringen under solskydd och köpa falaffel.

Innehavaren har tydligen någon eller några släktingar i Sverige, men exakt var vet han inte, trots att de bott där i över 20 år.

Inte första gången jag hört den historien. Verkar som att folk här har för mycket annat att tänka på än att fundera på detaljerade platsangivelser om var släktingar i exil befinner sig i världen.

Har man dessutom Västbanks-ID-kort är det näst intill omöjligt att få visum till andra länder. (För att inte tala om Gaza. Därifrån har i princip ingen palestiner fått åka ut på fyra, fem år). Man misstänks troligen vilja söka asyl i det landet. Inte så konstigt. Skulle man säkert själv göra om man var i samma situation.

Det är i alla fall sådana människor som kallas ”statslösa palestinier”. Så för de flesta räcker det med att veta vilket land släktingarna har flyttat till, för det är sällan folk härifrån har möjlighet att åka på semester långväga. (Undantaget de så kallade ”israeliska araberna”, vilket är de palestinier som inte kördes ut ur sitt land när Israel skapades, vilket föregick av etnisk rensning av ”Palestina”). Här jobbas det dessutom mycket.

Bensinstationsinnehavaren med släktingar i Sverige har också minst två hästar, som står parkerade bakom bensinstationen.

När han får besök av taxichaufförer han känner tar han fram hästarna och gullar lite med dem på uteserveringen. Naturligtvis dyker det upp någon obligatorisk nyfiken i bakgrunden. Händer alltid här.

På bilden syns den lilla hästen. Det finns också en större, vit häst. Bägge är tydligen av fin arabisk sort.

Månlandskap kring vägen

Babblade med en taxichaufför som i över 20 år kört passagerare till eller från gränsövergången vid Allenby. Den som ligger nere vid Döda havet, cirka 400 meter under havsnivån.

På väg ner passerar man ett märkligt landskap. Skulle kunna vara med i någon Star Warsfilm.

Jag frågade taximannen om han någonsin tröttnat på landskapet omkring honom när han kör genom de karga bergen.

"Never", sade han.

Åsnorna återkomst

Vet inte om det är sant eller inte. Men det verkar som att åsnorna återkomst är på gång. De tycks äntligen börja få verklig uppskattning för sin arbetsinsats.

Tidigare var åsnor i princip gratis. Numera kostar de runt 10.000 kronor. Sägs det.

Det är i alla fall sådant man får höra om situationen på Gaza nuförtiden.

Skämtet eller förändringen av synen på åsnorna beror inte på att traditionen av att tala illa om åsnor (inte bara i den här delen av världen) har förändrats.

Det är bara en reell effekt av den israeliska bojkotten mot Gaza, som innebär att det knappt finns någon bensin att tillgå längre.

Då är det inte så konstigt att en åsna plötsligt blir ett transportalternativ, hellre än att gå till fots och bära allt själv.

Uppgradering av Books @ Cafe

Det är ju lysande! Det gamla kända stället Books @ Café vid första cirkeln i Amman (ett av få ställen som kan liknas vid en lite alternativ bar-restaurang), har uppgradets så pass att det nu finns gratis trådlöst nätverk!

Så nu sitter jag här mitt på stället och uppdaterar, har precis tagit bilden med mobilkameran och bluetoothat över till datorn. Jag gillar teknik!

I bottenvåningen finns en bokhandel med böcker man inte hittar på många andra ställen här. På övervåningen har allt fräschats upp till moderna nivåer. Glitterkula i taket, tunna bandgardiner och till och med en bardisk.

Från terasserna har man som vanligt fin utsikt över glittret från alla hus på några av Ammans kullar, men på vintern är det faktiskt för kallt att sitta ute, även om många tror att det ständigt är 30 grader eller mer i Mellanöstern. Men glöm det. Det snöar ibland i Amman.

Ytterligare nymodigheter är en rökfri avdelning, något som inte tillhör vanligheterna här omkring. Men i den inre avdelningen får man röka, och det röks vattenpipa.

Kampen om Silwan

Strax utanför porten närmast klagomuren ligger en del av Jerusalem som heter Silwan, länge dominerad av palestinier. En ganska ful och sunkig del av staden.

Sedan många år håller allt fler judiska bosättare på att ta över. Det är också vanligt att judar köper hus av palestinier till ruskiga överpriser.

Dessa palestinier är garanterat inte populära bland sina landsmän, men fattigdom och brist på inkomster gör att vissa ibland säljer.

Silwan är viktig för judarna då det finns en massa religiös historia där. Kampen hårdnar och det ryktas om planer om att etniskt ha rensat Silwan från palestinier till omkring år 2020.

13 tallrikar mat

Här sitter vi och väntar på att kasta oss över en middag med 13 tallrikar olika röror att ätas tillsammans med god grillad kyckling.

(Nej, alla tallrikar kom inte med på bilden).

Hoummus, aubergineröra, aioli, oliver, sallader och en massa andra okända röror.

Gott var det i alla fall. Och snyggt upplagt.

Men den här gången tog det 30 minuter att ta sig till restaurangen, som ligger i en förort till Jerusalem. Resan tog tidigare fem minuter, men vägspärrar har gjort att man får ta en stor omväg.

Olika status på kyrkogårdar

Här ser vi åter den extremheliga al-Aqsamoskén, uppe till vänster. Den ligger i utkanten av gamla stan.

Strax utanför, i östra arabiska Jerusalem, ligger en viktig judisk kyrkogård. Det stora beiga fältet till höger på bilden.

Tanken på att skövla denna kyrkogård och exempelvis bygga ett nytt hus på den är otänkbar för judarna.

Samtidigt pågår just nu en skövling av en muslimsk kyrkogård, ett stenkast utanför gamla stan, fast i de västra judiska delarna av stan.

På den ska den israeliska staten bygga ett museum för tolerans. Need I say more?

Fotboll vid de heliga platserna

Ibland kan man bli kräktrött på alla överreligiösa som samlas i Jerusalem.

Jag menar inte seriöst religiösa, men det finns något som kallas "Jerusalemsyndromet", som innebär att folk blir lite galna när de kommer hit. En del kan börja tro att de är Jesus. Andra får för sig motsvarande saker som passar deras religion.

Då kan det vara skönt att se att det pågår ett normalt vardagsliv med fotbollsträning även innanför murarna, bara några stenkast från klagomuren och al-Aqsamoskén.

Armeniska frågan

Så har vi den armeniska frågan. I gamla stan finns det kristna kvarter, muslimska kvarter, judiska kvarter och armeniska kvarter.

I de armeniska kan man se sådana här affischer på väggarna, affischer som påminner om det som turkarna förnekar - nämligen folkmordet på armenier 1915, då flera miljoner dödades.

Många minoriteter i regionen har drabbats hårt genom historien. Så blir det när man bor i ett område som ständigt genomkorsats av olika folk, och som varit genomfart för handelsvägar.

Seg kunafa

Det här är den mycket älskade sötsaken kunafa. Kan också uttalas knafa.

Man får en stor portion och ett glas vatten. Jag orkar sällan äta upp allt, men de flesta smäller snabbt i sig hela biten.

Det gör man för att kunafan ska ätas varm. Man äter den aldrig kall, nej hugaliga!

Inuti är det som synes någon sorts ostmassa. Ovanpå jag vet inte vad plus hackade pistagenötter. Mycket sött är det i alla fall.

Kunafa kan man äta nästan dygnet runt, eftersom dessa sötsaksställen håller öppet till sent på natten. Behovet av sötsaker är uppenbarligen stort.

Självklart finns det bättre och sämre kunafa. Men en riktigt bra kunafa bangar man definitivt inte för, av en sådan blir alla glada.

K-pist i shoppingcentret

Det här är shoppinggallerian Malha i västra Jerusalem. Där finns en massa kända märkesaffärer, biografer och restauranger.

Man kan också se modernt klädda tjejer gå runt med en k-pist hängandes på axeln, som ytterligare en modedetalj eller väska. Titta bara på tjejen i svart på bilden.

Hon och hennes väninna strosade runt helt avslappnat, som om det var den naturligaste saken att ha ett automatvapen på axeln när man är ute och shoppar.

Faktum är att det ÄR helt "normalt" i Israel.

Under mitt besök i gallerian, som varande en dryg timme, såg jag ytterligare tre k-pistar: Två killar i jeans med var sin pickadoll hängandes över axeln, och ett romantiskt par som höll om varandra, samtidigt som killen hade en k-pist med sig.

De flesta som går beväpnade så här jobbar antingen för privata säkerhetsföretag eller är militanta bosättare.

Precis på väg in i gallerian såg jag hur en av jeanskillarna inte såg sig för och snubblade in en grupp småbarn med sin k-pist... Hmm.

Granatäppeljuice

Näe, nu blev det så dystert, så jag får lägga ut en trevlig bild på stora, fina, mogna granatäpplen.

Av dem görs det färskpressad juice, som man kan köpa lite överallt i gamla stan.

Granatäppeljuice lär vara extremt nyttigt, hur mycket c-vitaminer som helst. Säkert fullt av anti-oxidanter också.

Gammal vägspärr

Här har vi en äldre och omodernare variant av vägspärr för palestinier. Inte lika fint inbyggd som den moderna vid Olivberget, vilket beror på att man helt enkelt började vägspärrningen på vanliga gator som här.

De nya bygger man lite avskilt i samband med nya vägbyggen när man ändå konfiskerar mark av palestinier.

Det är inte helt uppskattat att utomstående plåtar, så det blev smygfotografering på avstånd igen.

Tittar man noga ser man att en soldat håller på att kolla bilen till vänster. Bakom står en lång rad bilar och väntar på sin tur.

Det kan ta sin lilla tid. Soldaterna är inte mycket för att stressa när de jobbar vid vägspärrar.

Olivbergets nya checkpoint

Här har vi en annan ny skapelse. Det är den nybyggda checkpointen – vägspärren – vid Olivberget för palestinier.

Ny och fin, ser lite ut som en bensinstation på långt håll. På lite närmare håll är det mera taggtråd, stark belysning och utkikstorn.

Israelerna passerar naturligtvis inte här. De har en annan egen checkpoint längre bort.

Varför blanda folk när man kan skilja dem åt?

Vem är en människa?

Muren används som en plats för klotter, konst eller för diskussioner om vad som pågår i det Heliga landet. Typ som på bilden.

"Vem är en mänsklig varelse", undrar nog alla som är inlåsta bakom muren och fått sitt vardagsliv gravt inskränkt.

De måste stå i kö länge, ibland i timtal, vid de få öppningarna genom muren. Därefter också passera genom ett ständigt ökande antal vägspärrar, där det heller inte alltid går fort.

Kan inte vara roligt att ha det så.

Muren/barriären

Här har vi den berömda konstruktionen runt Jerusalem som numera effektivt avskärmar familjer och grannar från varandra. Vissa har fått den några meter från sina hus. Snacka om trist utsikt.

Hur hög kan denna skapelse vara? Tio meter?

Palestinierna kallar den för mur. Israelerna säger säkerhetsbarriär. Perspektiven är olika.

För palestinierna är effekten en sorts kollektiv bestraffning som drabbar alla, oavsett vad de gjort eller inte gjort.

Det man ser på bilden är halva bredden av en tidigare mycket trafikerad gata med många butiker och livlig kommers. Nu är det helt dött.

Så har det också blivit på många andra ställen runt om i Jerusalem där muren har smäckats upp mitt genom lokalsamhällen. Rakt genom gator. Helt utan tanke på vad effekterna blir för dem som bor omkring.

Ingen ersättning utgår naturligtvis för de affärsinnehavare vars verksamhet slagits i spillror.

En trång gränd

En av alla dessa trånga gränder i Jerusalems gamla stad som man måste passera om man ska besöka de tre heliga platserna.

Särskilt på fredagar och lördagar är det hopplöst att ha bråttom, det kan vara knökfullt och tar lång tid att ta sig fram, eftersom flera av marknadsgatorna inte är till för turister.

Här köper lokalbefolkningen allt de behöver. Mat, kläder, musik, tyger, kryddor och allt mellan himmel och jord.

Just här är det rätt framkomligt, men det varade bara en kort stund. Gränderna är smala och det är inte bara fotgängare som ska fram. Varorna transporteras på vagnar och ibland ska någon cyklist igenom myllret.

Verkligen osmart kan man tycka. Men det är klart, bor man mitt i gamla stan har man väl rätt att ta sig fram också på cykel.

Män sjunger i kyrkan

Här började plötsligt någon annan sorts ceremoni, mitt bland alla turister. Det doftade från rökelsekaret som mannen längst fram svängde.

Han är väl präst kan man anta, men jag är ingen expert på de ortodoxa kyrkornas hierarki.