Valium vid Allenby

Yada, yada. Ytterligare en ful tråkbild på en vägspärr tänker ni.

Till slut blir man dock sur och upprörd. Därför smygtog jag den här bilden. Men att bli sur eller arg vid den israeliska gränsen har man inget för. Då blir man bara straffad (Förklaring följer).

Är man vid den här bilden är det inte helt fel att ta en valium. Då blir man ”lugn och fin”, vilket kan vara bra om man vill undvika problem. Jag tar aldrig valium, men ibland kanske jag borde (ha gjort).

Det man ser är den sista vägspärren strax innan gränsövergången från Israel mot Jordanien.

Alltså på Västbanken, det vill säga palestinskt område som sedan 1967 är ockuperat av Israel – om man ser till internationell rätt. Men det gör inte alla. Västbanken lyder därför fortfarande drygt 40 år senare under militärlagar, vilket gör att mycket av det vi anser självklart ingår i lite olika mänskliga rättigheter helt är satt ur spel för de människor som bor på den ockuperade Västbanken. Hur kul är det?

Tittar man noga på skylten ser man att det står ”Welcome to Allenby Bridge Crossing Point”.

Allenby var för övrigt en brittisk gubbe som var med och såg till att den ”israelisk-palestinska konflikten” pågår än idag. Varför han ska hedras med namnet på en bro kan man undra.

Anyhow.

Just ”VÄLKOMMEN” är det sista man känner sig vid Allenbybron.

Nu har jag ju inte varit i Nordkorea, men annars kan jag tänka mig att välkomnandet är liknande. Allt annat än gästvänligt och mycket konspiratoriskt. Aldrig att man blir vänligt behandlad här. I bästa fall nonchalant, surt och ignorant (då har man tur), av någon tjänstgörande israelisk ungdom i övre tonåren. Mognadsnivån på personer i den åldern är diskutabel inte bara i Israel.

Jag har aldrig blivit vänligt behandlad vid en israelisk gräns. I alla fall inte av en enda israel.

De enda som någonsin varit vänliga är de arabiska lokalanställda som har till uppgift att städa toaletterna eller bära väskor. Har de kommit upp sig får de ha hand om cafeterian. (Palestinern i cafeterian idag gav mig snällt en kopp kaffe för en tredjedel av priset för att jag bara hade så lite i israeliska pengar och han inte kunde/ville växla de större jordanska pengar jag hade, vilket han kunde gjort. Schysst).

Mitt senaste (mycket milda) gränsproblemsexempel: Vid ingången kom en snäll palestinsk kille fram och sade att jag kunde ta med mig alla mina väskor själv. Han till och med log. (Är väskorna för stora får man inte bära dem själv genom ingångshallen, då ska de ställas på ett annat ställe). När jag skulle ta in bagagevagnen i ingångshallen kom en ung aggressiv israelisk soldattjej fram och började skrika att ”VEM har sagt att du får göra SÅ?!?!).

Ehhh…

Om man i det här läget börjar undra vad de håller på med eller ifrågasätter något (vilket jag har råkat göra tidigare) är den enda effekten att den tonåriga soldaten tar fram sin totala övermakt (typ automatvapen) och straffar en med antingen:

1) Massa konstiga och invecklade frågor som syftar till att misstänkliggöra en.
2) Rotar igenom varenda lilla pryttel i hela ens bagage (som man naturligtvis får packa ihop själv när de slängt det i en hög), eller:
3) Håller kvar en onödigt lång tid ”bara så där” och utan förklaringar.

Däremellan är det etnisk rensning som gäller. Palestinier utan medborgarskap blandas ALDRIG med utlänningar och palestinier med medborgarskap i andra länder. Folk med medborgarskap transporteras i särskilda bussar över gränsen.

Hela tiden beter de sig den israeliska gränspersonalen allmänt otrevligt och aggressivt. (Jag skulle vilja vara observatör på den kurs de får genomgå för att jobba vid vägspärrar och gränserna).

Själv har man inget att sätta emot.

Det är då en valium litet tidigare hade suttit bra.

För då hade man aldrig hamnat i situationen att ställa normala frågor, som är onormala vid den israeliska gränsen, för här är det givakt som gäller.

Dessutom noterade jag vid min förra gränspassering att mobiltelefonerna inte fungerade när man står vid passkontrollen = den avgörande platsen för om man blir insläppt i Israel eller inte. Om man t.ex skulle kunna ha någon som kan hjälpa en kan man alltså inte kontakta den personen just då.

Tror inte att det är en slump. Eller är jag bara konspiratorisk? ;-)

Det alla noterat - utom israeliska medborgare – är följande : Den övervägande allmänna andan i Israel tycks vara att ”först börjar vi med otrevligheter, sedan får vi se OM det möjligtvis finns någon anledning att inte skrika och vara hård och otrevlig”.

No wonder att det på hotell i Goa i Indien och i Thailand på vissa hotell finns skyltar där det står: ”NO ISRAELIS WANTED”.

Varför?

För att de är kända för att bete sig otrevligt, aggressivt, ställa till med bråk och slagsmål i största allmänhet med vem som helst, supa och för att de notoriskt stjäl en massa saker från hotellen.

Inte så konstigt. Om samtliga medborgare måste göra lumpen (tjejer bara två år, killar tre år), blir ju samtliga medborgare lite lätt militärstörda. När de är klara med lumpen och åker på semester är de helt utfreakade inombords. Skadade. Störda.

Man får känslan att terapi för hela befolkningen inte vore helt fel.