Recyclade bussar

Man ser en hel del sådana här Scaniabussar omkring. Det är tydligen så att de recyclas. Vilket betyder att de återanvänds och säljs i tredje hand till det här landet eller till Afrika.

De flesta av bussarna här verkar ha varit i Pakistan, där de har för vana att smycka ut bussarna i en stil som påminner om epileptisk julpyntning.

När de recyclas hit tar man dock bort en del av det mest iögonfallande pyntet. Men det tycks ju blir kvar en hel del färgglada utsmyckningar ändå.

Trånga sunkgränder

Ibland står husen sjukt nära varandra i gamla stan. Det här är dock i den sunkiga gamla stan, det vill säga några kvarter en bit ifrån den större och lite finare gamla stan.

Där var det fullt av japaner och slummigt klädda västerlänningar. Varför måste de flesta se så sunkiga ut när de reser i den här delen av världen? Det borde stå i guideböckerna att folk här faktiskt föredrar en mer respektfull klädsel av besökare.

I alla fall: Man skulle ju kunna sträcka ut handen och hälsa på sina grannar mitt över gränden.

Bilden till höger är tagen rakt upp. Hur smalt kan det vara mellan husen? 20 eller max 30 centimeter. Jag skulle få grannskräck om jag bodde så där nära.

Departementet för sharialagar

På den här tomten mitt i centrala Damaskus står det här husskelettet. Så har det tydligen sett ut i många år.

Byggnaden är tänkt att hysa departementet för sharia-lagar, de religiösa familjelagarna som reglerar äktenskap, skilsmässa och vårdnadsfrågor. Alla andra frågor avgörs i vanliga domstolar.

Mitt emot husskelettet, alltså bakom min rygg när jag tog bilden, ligger "Tjuvarnas marknad" under en sunkig motovägsviadukt. Där kan man köpa stöldgods till låga priser, fick jag veta. Kan kanske vara bra att känna till. Eller inte.

Skandalbild!

Den här bilden tog jag i Ma'aloula förra veckan, strax utanför sankta Theklas "convent".

Några killar och tjejer som spelade boll tillsammans. No big deal, tänkte jag. Fast det visste jag ju ändå innerst inne att det var. Killar och tjejer brukar verkligen inte spela boll tillsammans utomhus på det här sättet.

Nu har jag fått reda på att det är ännu mera "skandalöst" än jag först trodde. Tjejerna var nämligen från Saudiarabien, och killarna från Syrien. De är inte gifta med varandra eller tillhör samma familj, alltså borde de inte umgås enligt de konservativa sociala regler som finns i den här regionen.

Och saudiska tjejer, som är från ett av världens mest superkonservativa land, borde enligt gängse normer verkligen inte umgås så här otvunget mitt på öppen gata med "okända män".

Kanske är det så att något håller på att hända i Saudiarabien när det gäller attityder och hur man beter sig, bara det att vi inte känner till det?

Ortodox kyrka

Jag tror att det här är en ryskortodox kyrka, men är inte helt säker. Besöket var ganska kort, och det fanns ingen omkring att fråga.

Kyrkan var tom, förutom farbrorn som satt och bad. Inte så konstigt kanske, kyrkan ligger högst upp på ett berg. Att ta sig dit är inte det lättaste.

Kyrkan var fylld av snygga syriska lampor, sådana med pärlhängen som jag gillar.

Normal partysminkning

Satt och bläddrade i några syriska damtidningar. Större delen av tidningarna var fyllda med kändisreportage från olika invigningar och något som såg ut som societetsfester. Typ Svensk Damtidning.

Det är också vanligt med reportage från kändisars bröllop verkar det som.

Damerna på de här festerna är verkligen uppklädda och uppsminkade till groteska nivåer. Som den här damen intill. Hon har en ganska normal partysminkning.

Te-konspiration

I de flesta länderna i Mellanöstern och Nordafrika dominerar Liptons marknaden för te till 90 procent. Och då pratar vi bara EN sorts te, de gula påsarna.

Det är nästan så att man börjar ana en kolonialistisk te-konspiration. Engelsmännen har ju härjat runt i regionen i över 200 år och på olika sätt försökt pracka på folk sina vanor och varor.

Men nu kan man skönja en ny trend! Lipton håller på att få konkurrens av Mahmouds te, som gör reklam för sig som ett reellt alternativ till de evinnerliga gula Liptonpåsarna.

TV-reportage

Jag har ingen aning om vad de sysslar med här, men det är ju någon sorts TV-inslag som spelas in av den konstymklädde mannen till vänster.

Vad de svartklädda damerna gör på bilden vet jag inte heller. Men ett är säkert, de är superreligiösa eftersom de också täcker hela ansiktet.

Om man känner till islam vet man att religionen inte kräver så mycket täckning. De som täcker sig så här mycket deltar i en sorts självutnämnd "tävling", där de försöker vara extra prudentliga. Därmed tycks de tro att de automatiskt blir bättre religiösa.

Reglerna för tävlingen är enkla: Den som täcker sig mest vinner. De här damerna vinner inte, för de har inte också handskar på händerna.

Ibland ser man så här väldraperade damer bli ledda på gatorna, som om de vore blinda. Tacka tusan för det, om man inte ser vart man sätter sina fötter måste man oftast ha en ledsagare.

Julgranar i Damaskus

Trots att solen mest har skinit och det är runt 14-15 grader dagtid nalkas julen även i Damaskus.

Häromdagen stod en tomte och brölade på stora gatan. Det var någon julfest i en skola.

De tycks också ha julmarknader här. I en hörna i en gränd i gamla stan började det med de här plastgranarna.

Några dagar senare stod bord uppställda med en massa julkrams, även kallade juldekorationer.

Igår på de engelskspråkiga nyheterna kl 22 (urkassa!) visades ett alldeles för långt inslag om någon julbasar som rika hemmafruar ordnar varje år. När ska Rapport börja visa inslag om julbasarer?

Konstcaféet vid Bab Sharqi

Alldeles innanför den östra porten (Bab al-Sharqi) i gamla stan, finns Art café Ninar.

Ett trevligt ställe där de visar utställningar och där man kan äta mat, dricka alkohol och röka vattenpipa. Det finns alltså många sådana ställen i de kristna kvarteren.

Menyn är dock helt på arabiska, men jag lyckades beställa det jag ville ha, så jag är nöjd!

Nyligen visades en utställning av en kvinnlig syrisk konstnärinna som heter Hala och som bott utomlands i många år. Det är hennes tavlor man ser i bakgrunden.

Vad tycker Song_Lover om de här tavlorna? ;-)

Trött skräddare

Skräddaren runt hörnet har öppet från tidig morgon till sen kväll. Inte konstigt att han är trött ibland.

Kunde inte låta bli att ta en bild i smyg när han satt och sov med huvudet på sin symaskin.

Imorse lämnade jag in min jeans för att de behövde förkortas. Ikväll hämtade jag dem, snyggt uppsydda, för det facila priset av 13 kronor.

Mörkt argheelecafé

Det här var en kväll på ett mörkt hak där man kan röka vattenpipa (argheele), äta mat och till och med dricka vin eller öl. I de kristna kvarteren så klart.

Ibland sitter en kille i ett hörn och spelar oud, den arabiska lutan. Det gjorde han den här kvällen, och jag har en inspelning som jag inte kan ladda upp. Det verkar som att näthastigheten är för långsam här.

Oudkillen hade ett stoooort flin på läpparna hela tiden och flirtade hejvilt med kvinnorna i publiken. Vi tittade bort. Bakom oss satt två syriskor och log stort mot honom, så när han spelat klart slog han sig genast ner vid deras bord med sitt slemma leende.

Framför mig i mörkret på bilen, satt en ensam kvinna i lång svart traditionell klänning och glitter i håret och rökte vattenpipa alldeles för sig själv. Skumt. Det är inte ofta man ser kvinnor härifrån sitta ensamma på en krog.

Vattenpipans munstycke är nästan det enda man ser på bilden.

Frågor från en syrier

Nu har jag suttit en kväll på ett snobbigt och ultra-modernt cafe (med andra ord dyrt) och diskuterat Ingmar Bergman, Henrik Ibsen, Strindberg och H C Andersen med en intellektuell syrier som är totalt inläst på nordiska stora författare och Bergman. Intressant! Det finns sannerligen smarta och tänkande personer överallt i världen.

Självklart kom vi in på andra ämnen, sådana som egentligen är förbi den "röda linjen", som de säger här. Men det här var en person jag kunde ställa en massa frågor till, sådana som man inte självklart kan ställa till vem som helst.

Han hade också några frågor till mig: Ökar rasismen i Sverige mot invandrare från Mellanöstern? (Särskilt med tanke på vad som hände 2001). Vad har svenskar generellt för stereotyper och fördomar om araber?

Vad skulle ni ge honom för svar? Skriv i kommentarsfältet!

Fejkgodis

Som sagt, i det här landet är de inte mycket för västerländska kedjor, även om det finns sådana också här.

Men mycket är mer eller mindre copyright-o-skyddade kopior, som så mycket i den här delen av världen.

Se här, känner man inte igen de flesta av de här godissorterna? Men kanske inte just under namnen Humhum, Demolino och Exent.

Arabisk källarklubb

Den här gången blir det ingen bild. Av flera okända skäl.

Hamnade i en källare, som visade sig vara en klubb där en massa konstnärer och intellektuella hänger. Folk drack arrak, vin och öl, babblade och hade roligt. Det var fest efter en konstnärs vernissage på ett galleri någonstans i den moderna delen av stan.

Jag skulle bra gärna vilja ladda upp en filmsnutt med två konstnärsfarbröder som skojdansade tillsammans så att alla skrattade hejvilt, men det funkar inte.

Självklart var även jag tvungen att ha dansuppvisning, tillsammans med en man, för att jag råkade svara ärligt på frågan om jag kan dansa lite arabiskt. Men det gick väl ganska bra tror jag, eller så var folk snälla och skrattade inte ut mig ;-)

Efter några glas vin gick det också riktigt bra för mig att prata och förstå arabiska, haha. Alkoholen tycktes lösa upp alla hämningar och blockeringar i hjärnan och tungan.

Långt efter midnatt levererades arabisk plockmat till alla gästerna. Smarrigt, gott och trevligt!

Det här med dont drink-and-drive, det tar man inte så hårt på i många arabiska länder märkte jag åter när jag fick skjuts hem vid halvtretiden. Men allt gick bra.

Ingen benzin

Så här ser en bensinstation som har slut på benzinen ut. Det händer tydligen titt som tätt, även om landet har egen olja och egna oljeraffinaderier vad jag vet.

Hur kan benzinen då ta slut? Någon som har ett svar?

På nästa station hade de benzin den här dagen. Den kostade 36 syriska pund per liter. Dyrt. Drygt fem kronor litern.

Gråaktig vy

Jag kan inte låta bli ännu en översiktsbild av staden.

Vi åt middag på stället högst upp på berget i skymningen. Då kan det bli så här grått och fint.

Man kan ju få för sig att det är någon sorts socialistisk dysterstad vi blickar ut över.

Alis konstcentrum

En av landets mest kända skulptörer är Mustafa Ali, en charmig och generös man som jag råkade möta.

I de gamla judiska kvarteren i gamla stan har han inrättat ett konstcentrum, med utställningar, happenings, konserter och teaterföreställningar i ett jättestort gammalt hus med öppen gård och springbrunn i mitten.

Helt otroligt att ett sådant ställe finns här!

Konstscenen har tydligen förändrats mycket de senaste fem till tio åren. Allt fler gallerier med seriös konst öppnar. Det rör sannerligen på sig inom det här området.

Kolla in hans sajt http://www.mustafali.com/

Här flydde Thekla

Det här är sprickan genom berget som Gud öppnade för Sankta Thekla, så att hon skulle kunna fly den onda armén. (Mer nedan om henne).

Gången påminner om den långa ingångsgången till den rosa staden Petra, i Jordanien, där nabatéerna bodde för länge sedan.

Den här gången är mycket kortare och med lägre berg. Fast fin ändå.

På vägen mötte vi en åsna och hans förare. Däremellan en korkad kille som inte kunde ta skarpa kort på oss ens med våra simpla digitalkameror. Spännande värre!

Jag drack heligt vatten

Här i den heliga Theklas "convent", (vad heter det på svenska?), kan man dricka heligt vatten ur en källa alldeles bakom bilden.

Jag drack en klunk. Hoppas att det var bra. Har ännu inte märkt någon skillnad, men det kommer nog...

Där under trädet, till höger i bilden, står tre personer och väntar på Sankta Theklas tårar.

Legenden förtäljer att hon flydde från en ondsint armé i närheten av ett berg. För att hjälpa henne öppnade Gud en passage i berget. När Thekla flytt genom bergsgången kom hon fram till det här stället och började gråta.

Den som i sin hand lyckas fånga några av hennes – som droppar ner från bergets insida i det här grottrummet – får önska sig något. Jag lyckades också fånga några tårar i min hand...

Snällaste anti-rökskylten

Man skulle kunna tro att alla tycker att det är helt ok att röka överallt i Mellanöstern. Men så är det inte.

Den här skylten är nog den snällaste anti-rökskylten jag någonsin sett - vare sig i väst eller i öst.

Ma'aloula

Här långt uppe i bergen kanske 50 km norr om Damaskus ligger den lilla byn Ma'aloula, där folk alltså ännu pratar arameiska.

Eftersom det kommer många turister dit har de fått en fin och nyasfalterad väg dit. I staden bor mest kristna, både ortodoxa och katoliker, men också en del muslimer.

Högst uppe, till vänster om skylten, ligger ett hotell med vidunderlig utsikt.

Vin mitt på dagen

Nu har jag börjat dricka vin mitt på dagen. I alla fall en liten plastmugg för att prova på. Men inte vilket vin som helst.

Kolla bara på flaskorna! Värsta kristendomsvinet. 250 pund för en flaska med antingen Jesus som vuxen, eller Maria med Jesusbarnet. Flaskan till höger, också den med hemmagjort vin, kostar bara 150.

Vinet säljs i en liten affär, där de också säljer turistsouvernier, cigaretter och allehanda krimskrams.

Killarna som har affären bor i en av de enda återstående tre byarna i Syrien där folk ännu pratar Jesus språk, arameiska. Ett språk som annars är utdött.

Jag bad en av killarna att prata lite arameiska. Det han sade lät lite som arabiska, men med mera "ish på slutet av orden. Andra ord var helt annorlunda.

P.S Titta på den absurda bilden i bakgrunden, bakom vinflaskorna. Är det inte Britney Spears minsann. Jag hade inte ställt upp flaskorna för fotografering, men affärsinnehavarna var glada åt att jag ville ta bilder på dem.

Religion i vartenda hörn

Undrar om inte den här gamla stan är en av de mest moské- och kyrkotätaste städerna i världen?

I varje hörn finns det något för den religiöse. Maroniternas kyrka, på andra sidan något annat, sedan lite grekisk ortodoxt och andra ortodoxa, lite katoliker och även flera protestantiska kyrkor inom loppet av några hundra meter.

Däremellan är det fullt av moskéer.

I kyrkan på bilden, inklämd på en smal gata, kör de kvällsgudstjänst med öppen dörr i stort sett varje dag. Det tycks de gör i många andra kyrkor också.

Och muslimerna kör sin fem böner per dag, den första vid halvfyratiden på morgonen tror jag. Men jag har än så länge inte vaknat en enda gång av den. Har väl vant mig.

Vägkaos mitt i stan

En av de stora genomfartsgatorna i basaren håller på att byggas om. Eller grävas upp. Eller vad de nu sysslar med.

Vissa affärsinnehavare är totalt avskurna från sina affärer. Andra har små spångar, som kunderna kan balansera sig in i affären på.

Gubben som kör den stora grävmaskinen i modell extra large, som håller till i korsningen 100 meter in i bilden, tittar sig ALDRIG omkring. Då skulle han inte få något gjort, det kryllar av folk överallt. Han bara kör fram och tillbaka hejvilt.

Den som vill överleva den korsningen får både vara snabb och på alerten.

Vad är det som pågår....

På cafeer och restauranger där man kan röka vattenpipa, dricka kaffe och te i timtal, händer det att folk kommer och går.

Vad de pratar om kan man inte alltid prata om. Den "röda linjen" är skarp. Många är de ämnen man inte får beröra. Vissa saker får man inte ens namna vid dess rätta namn.

Tänk om några personer gör lysande karriärer, reser utomlands och deltar i organisationer och föreningar som är staten närstående. Eller tänk om någon är med i en frivilligorganisation som jobbar för olika sorters rättigheter, men organisationen inte registrerats (godkänts) av ministeriet som sköter sådana ärenden. Då kan det röra sig om en "illegal" organisation, och dess medlemmar kan hotas eller bara råka ut för att inte längre få tillstånd att resa utomlands eller ställas inför domstol för något. Karriärer kan gå i stöpet. Liv kan bli inskränkta, utan valmöjligheter.

Personerna på bilderna har inget med texten att göra.

Taxi-art

Bilder tagna från en taxi kan vara roliga. Särskilt om ser något av det som pågår utanför.

Nu gör man inte det just på de här bilderna, men jag gillar dem ändå...

Det är sjukt billigt att åka taxi. En resa genom stan kostar med mätaren påslagen runt 50 syriska pund, cirka 7 kronor.

De senaste tiden har bensinpriserna gått upp drastiskt, men taxichaufförerna har inte fått eller kunnat uppdatera sina mätare, så för att de inte ska gå totalt back gäller det att veta att man ska lägga på en tredjedel på priset.

Häromdagen kostade en halvtimmes resa genom rusningstrafiken 55 pund. Gav taxichaffisen 100, för att han var snäll och inte försökte luras. Han tyckte det var för mycket, och prosade på att ge tillbaka växel. Men vi hoppade ut innan han hann ge tillbaka pengarna.

Det är lätt att få generös-poäng när det mesta är billigt...

Närbutiken runt hörnet

Det här är vår favorit när det gäller små närbutiker i kvarteret. Det finns sådana i vart och vartannat hörn. Oftast öppna till sent på kvällen. Det verkar inte som att de har några särskilda tider, eller också har jag inte fattat det.

I vår favvobutik sitter en liten farbror som är så snäll, så snäll. Han ler sött när vi kommer in och hälsar alltid ultravänligt.

Så även om hans utbud inte är det största och bästa och affären mest är som en större stökig garderob, väljer vi alltid honom först.

Jag tror att hans affär heter något i stil med "Den yttersta affären" eller "Den sista affären", ungefär som en sorts gammeldags och icke-amerikansk variant av 7-Eleven. Ska ta reda på det exakta namnet.

Ful belysning

I Mellanöstern finns en stark tendens till ful belysning i hemmen. Lysrör högt upp på väggarna är det absolut vanligaste.

I vårt rum har vi konstigt nog två varianter av lampor: Ett lysrör och en ljuskrona. I ljuskronan fungerar bara två glödlampor, så det räcker mest som mysbelysning. Lysrörets ljus är anskrämligt, men då ser man faktiskt lite bättre. Läslampor är inte att tala om.

De flesta mellanösternbor skulle nog säga att valet av lysrör handlar om ekonomi, alla klagar ständigt över att elektriciteten är dyr.

Av vår hyrestant har jag nu fått ytterligare en förklaring till valet av anskrämlig belysning. När jag sade att lysrör används för att de är mer ekonomiska hävdade hon att så inte alls är fallet. Nej, det handlar om att ljuskronor (som den på bilden) är sååå gammaldags att man numera hellre väljer modern belysning, nämligen lysrör, som också ger bättre belysning.

Visst, bra belysning, men mysig eller ombonad är den inte. Lysrör i hemmamiljo är bara fult som stryk.

Lunch i palatset

Man skulle kunna tro att det är jättedyrt att äta lunch i ett sådant här fint gammalt arabiskt palats, men så är det inte.

Vi åt god lunch, rökte vattenpipa och drack kaffe för den facila summan av omkring 600 syriska pund, vilket motsvarar kanske 80 kronor. Allt detta i fin miljö.

En annan dag åt vi på en så kallad italiensk restaurang. Lite sunkig och ful. Visserligen med god mat, men när notan kom tyckte vi att de tagit i lite val mycket. En pizza, lite pasta och två glas juice gick pa 130-140 kronor för två. Dyrt för att vara här.

Nu håller vi oss till de arabiska restaurangerna, de är helt klart mest prisvärda.

I bakgrunden satt ett stort kompisgäng och babblade, åt och rökte vattenpipa i flera timmar. De såg ut att ha det riktigt trevligt. Det hade vi med.

Fint hos danskarna

Har hittat ett bra ställe att sitta och plugga på, nämligen hos vara grannar på danska kulturinstitutet i gamla stan. Där finns ett varmt bibliotek med en gratis internetuppkoppling. (Lite seg, men ändå).

Danskarna har det fint. I ett stort gammalt arabiskt palats, som de renoverat grundligt i flera år, invigdes kulturinstitutet omkring år 2000. Syftet med institutet är att öka förståelsen mellan danskar och syrier. Man kan ju hoppas att det fungerar.

Innergården är tjusig värre, och runt omkring den finns lite mottagningssalar i storleken 100 kvadratmeter eller större. Allt är välordnat med regler. Det finns toapapper på toaletten, ett städat gemensamt kök där alla sätter lappar på sin mat. Man får inte röka inomhus, som annars är det vanliga. Inte ha med sig väskor eller dryck i biblioteket. Det känns nästan som "hemma" med alla regler.

Dimashq by night

Högst uppe på berget Qayoun kan man se den här vyn över staden. Rätt snyggt vad? De gröna prickarna är moskéer, finns i vart och vartannat kvarter. Vi fick en sightseeingtur runt staden en kväll. Uppe på utsiktsberget finns en massa restauranger, dar ska vi äta någon dag.

Att bo högt upp på berget anses fint. Men inte för högt upp, där bor bara de fattiga och dit går inga bra vägar eller kommunala transporter. Så klart. Så är det i de flesta städer verkar det som.

Mitt favoritställe

Ett av mina favoritställen so far i Dimasq (arabiska namnet på Damaskus) är ett internetställe i de kristna kvarteren i gamla stan.

Man får ha överseende med den arabiska stavningen av "internet". Eftersom de inte har samma bokstaver som vi, händer det ofta att man ser lite udda stavningar av västerländska ord.

Stället är öppet dygnet runt, en snäll kille fixar allt man vill ha, tillgång till alla sajter, kaffe, te eller läsk. Fast alldeles nyss undrade han om jag vill ha vin. Jag tackade nej, klockan är bara runt ett på dagen. Brukar inte heller sitta och dricka vin på internethak.

Men billigaste stället hittills, ungefär 7 kronor i timmen.

Stormoskéns minaret

Där har vi den, den stora historietyngda moskéns minaret, sett från öppningen av en gränd i basaren.

Alldeles intill en massa affärer som säljer guldsmycken, parfymer utan alkohol i, konstiga torkade ödlor och annat som används till jag vet inte vad, kryddor, oliver, mat, kläder, skor, turistkrams och en massa annat.

Hysteriska partyklänningar finns det också. Vi gick in i en affär, där det vänliga biträdet upplyste oss om vad det absolut lägsta priset man kan få pruta ner en klänning till är, nämligen 175-200 kronor.

Finns risk att jag kommer hem med en galen klänning. Ska ta bild på en sådan någon dag.

Ska inte köpa...

... en sådan här leksak.

Lite absurdt att sälja en krypande leksakssoldat 20 meter från ingången till den stora Ummayyadiska moskén, full av historia och där lugn och fred härskar.

Finns det sådana här på Stor och Liten, eller är den lilla krypskytten i plast en spegelbild av verkligheten här omkring i regionen?

I goda vänners lag...

På en bakgata nära den stora genomfartsgatan i basaren kan man se den här skylten ovanför ett falaffelställe.

I mitten det här landets ledare, till vänster om honom det högra grannlandets ledare och till höger en ledare i det lilla grannlandet i väst.

Varför ler inte mannen i mitten? Han kan ju le. Och varför ser hans vänner till vänster och höger så glada ut?

Mellanösterns New York

Vi har kommit fram till att Damaskus troligen är Mellanösterns New York.

Massor av gula taxibilar överallt, ständig rusningstrafik och en avslappnad attityd på gatorna. Konstigt nog, kan kan tycka.

Men det gäller att hålla sig undan bilarna, de kör som vettvillingar. Och vissa gator kan man inte korsa, som den här galet trafikerade genomfartsgatan.

Konsthandlaren i Dimashq

Strosade runt i gamla stan och mötte en pratsam konsthandlare. Han pratade god engelska och berättade om hur många inte förstår sig på konst.

Med ett snett flin berättade han om hur en rik saudisk kvinna ville ha någon "bra" tavla, det vill säga en dyr enligt hennes sätt att se på saken.

Eftersom hon uppenbarligen inte förstod sig på konst, enligt konsthandlaren, prackade han på henne de fulaste och naivaste tavlorna han hade. Dyrt.

Och vad tycker Song-Lover om tavlorna på bilden? Den blåaktiga högst upp är inte så tokig, tycker jag. Vad säger du?

Inga amerikanska kedjor

Klarar man sig utan amerikanska snabbmatskedjor och andra amerikanska företag ska man inte åka hit. Har finns varken McDonalds eller Starbucks coffee.

Istället finns det syriska motsvarigheter, som In House Coffee, en kedja av kaffeställen i ultramodern stil med fräsch inredning som skulle passa i vilket västland som helst.

Goda smoothies och kaffe med snygga dekorationer.

Vem tror Syrien på?

Jag har nog aldrig sett president Bashar så här glad! Vad har hänt? Varfor leeer karln så stort helt plötsligt? Han som mest brukar se sur ut på alla bilder som sitter uppsatta överallt.

Vem är det som behövs? Turisterna som ska gå in på huvudgatan i den stora basaren souk al-Hamadiyya? Eller folket? Något har hänt i alla fall. Numera är det verkligen high-tech som gäller här. Mobilnätet är utbyggt och internetcafeerna kan hjälpa till med att forcera de flesta brandväggar.

Kristna tanter

Nu har vi blivit inspekterade av vår hyrestant, en kristen kvinna i 50-årsåldern som bor med man och en hemmavarande vuxen son i de kristna kvarteren i Damaskus. Madame I med familj bor ovanpå oss. Vi har ett rum på bottenvåningen, bredvid en japansk hippie, som hängt runt i Damaskus ett år eller så. Utanför vara rum finns en innergård. Det var lite kallt att äta frukost där imorse. Men på sommaren är det nog grymt bra att sitta där.

Första dagen bjöd madame I in oss på te, kaffe och kakor hos henne. I soffan satt hennes svägerska. Ingen av dem kunde engelska, men svägerskan hade i alla fall varit i både Los Angeles, där hennes ena dotter bor, och i Florida, så det hade vi gemensamt. Ok, lite mer hade vi gemensamt, vi lyckades också föra en diskussion i nästan en timme på min något haltande arabiska. (Jag får ju inte saga "tönt-arabiska" for Sangerfrannedrebotten, så jag lyder).

Mitt ressällskap var faktiskt lite imponerad av att jag lyckades klara av så mycket. Jag med, jag har tydligen inte glömt all min arabiska. Inte för att jag förstod allt, men det funkade ändå att dra de sedvanliga samtalsämnena; var vi kommer ifrån, hur gamla vi är, om vi är gifta (sambo existerar inte) och har barn, om vi "älskar" Syrien och vad vi gör här. Helt normala samtalsämnen här omkring.

Vi diskuterade också lämplig giftasålder för tjejer här, vilket tydligen är 20 till max max 30 år. Men bäst-före-datum for tjejer är nog snarare 25. Sedan fick jag översätta från engelska för hyrestanten på en massa små sminkförpackningar och tvålar som hennes dotter lämnat efter sig när hon återvände till Saudiarabien med sin man (Dit de smugglade in griskött). Sedan fick vi lite mera kaffe.

Och det där med att alla ständigt frågar en om man "älskar" landet ar en felöversättning från arabiskan, eller snarare att man inte skiljer på "älskar" eller "gillar". Samma ord används, det är sammanhanget som ger det hela på arabiska. Men tydligen har engelsklärarna glömt att informera sina elever om att det finns två betydelser på engelska, "love" eller "like". Ja ja, vi fattar i alla fall vad de menar.

Folk e snälla

Hade glömt hur snälla de allra flesta är i Syrien. Rykte är helt sant. Dessutom ovanligt lite hastel på gatorna, folk glor inte lika mycket, de är mycket coolare än i många andra arabiska länder känns det som just nu, kanske en gammal tradition av att vara ett kulturland. Tjejerna är coolt klädda, men inte lika pråligt som i Libanon.

För tillfället är jag helt inne på detta land, även om jag också känner till baksidorna. Men för att turista i är det otroligt bra, billigt och prisvärt, otroligt trevliga och roliga och vänliga manniskor, plus mycket lite tjafs och jidder.

Hittills har ett antal okända människor varit hjälpsamma och trevliga, det började redan på flyget, då en random kille gav oss tips om shopping och ungefärliga summor pa taxiresor.

Igår slapp vi betala för en taxiresa från hotellet till vårt nya boende i de kristna kvarteren i gamla stan bara för att jag klagade på att taxichauffören som kört oss till hotellet försökte ta tre gånger så mycket betalt som var normalt. Trots att hotellreceptionisten inte hade en aning om vilken taxichaffis som försökt blåsa oss verkade han kanna ansvar för att vi inte skulle vara negativa mot landets taxichaffisar.

Inte ens efter att vi propsade på att få betala efter en lång taxitur mitt i rusningstrafiken fick vi betala. Vad?! Snacka om snälla manniskor. Skulle nog inte ha hänt i Sverige.

Error in Syria

Landade i Syrien igar natt. Idag skulle jag in pa bloggen for forsta gangen sedan i april. Det forsta som hander ar "ERROR". Stora feta bokstvar. "The requested URL could not be retrieved".
Ah meh vad fan, tankte jag!
Sa klart att det inte gar att komma at alla webbsajter i det har landet. Men folk ar ju sallan dumma i huvudet - sa killen pa internetcafet, som vi hittade med hjalp av en snall irakiska som vi fragade pa gatan - knappade vant in lite andra IP-nummer. Inte forsta gangen det hande.

"Det ar bra att ha flera linor", sade han och tillade flinande, "vi ar ju i Syrien".

Irakiskan hade bott i Damaskus drygt ett ar som flykting och upplyste oss om att inga irakiska flyktingar far jobba i Syrien, varken som anstallda eller ha egna foretag. Blir ju lite svart for dem att forsorja sig. Sjalv hade hon jobbat pa arbetsmarknadsdepartementet hemma i Bagdad.

Syrien har blivit riktigt high-tech sedan jag var har for typ fem ar sedan. Nu finns det roamingavtal med utlandska mobiloperatorer, sa hemmamobilen fungerar. Det kostade 500 syriska pund (ungefar 50 kronor) att kopa ett lokalt kontantkort till mobilen, da ingick 400 pund att ringa for. Prisvart far man saga. For oss. Har ar en normallon bara runt 600 kronor i manaden.

Men for att fa kopa kortet var man tvungen att visa upp passet, lamna fingeravtryck och bli registrerad i nagon dator, som man ju bara kan ana vart den ar kopplad...
"It's for your security", havdade den i och for sig trevliga mannen som hjalpte oss med allt och dessutom kunde engelska.

Men inga nyheter fran presidentvalet i det lilla grannnlandet vid kusten ens pa BBC World imorse. Hur skumt ar inte det? Kan man misstanka att det finns en syrisk variant av BBC World.

Onsdag 18/4 Sista natten i Kech

Sista dagen i Marrakech för den här gången. Murra-kusch eller Kech som de säger här. Himlen bjöd på en vacker nymåne. Vädret har blivit lite bättre, nästan som att det och nymånen lockar mig att stanna kvar. Men mitt sinne är redan på väg, jag längtar hem.

Flummade runt på storktorget ett tag. Köpte några myslyktor á la Marrakech. De som är gjorda av metall, med utstansade mönster så att ljusen skapar vackra mönster på väggen.

På kvällen blev det plötsligt spontan utgång. Kozybar igen. Kan verkligen rekommendera det stället, trevlig atmosfär och nära södra medinan. Dessutom har de bra sushi! Av alla ställen. Mötte kocken i trappan upp till takrestaurangen, och han är verkligen från öst, vilket jag tog som en garanti för bra sushi och det var rätt.

För en gångs skull var jag inte lika anti-fransmän, för de utgjorde majoriteten av kunderna. Men jag hade kul och klagade bara lite.

Efter ett tag gled vi ner till baren. Där var det livemusik som vanligt. Idag en svart sångerska, troligen från Frankrike för hon sjöng på så vacker franska. En immigrant från de forna kolonierna. (Jag använde mitt vinglas som kamerastativ, ställde också om vitbalansen i kameran så att bilderna inte skulle bli illröda, vilket imponerade på halva mitt sällskap, mannen som också är fotograf).

Vi babblade en oerhörd massa strunt, plus massor av intressanta och djupa ämnen. Hur kul som helst! Mitt sällskap var både trevligt och intelligent, vad mer kan man önska sig! Jag var glad och på gott humör.

Vi höll på att skratta ihjäl oss när kyparen med emfas hävdade att den marockanska dialekten är närmast den klassiska arabiskan, al Fusha. Han måste vara den enda på planeten som tycker så. Alla som hört marockansk variant av arabiska kan intyga att är minst lik klassisk arabiska.

Av någon mysko anledning slutade kvällen med att vi åkte till ett av Marrakech kasinon. Troligen för att Kozybar stängde kl 1.

OJ vad jag hade velat ta bilder där! Men det var naturligtvis förbjudet.

Mitt i kasinot stod en bedagad platinablonderad västerländsk kvinna i 60-årsåldern och sjöng smöriga sånger. Hon sjöng långsamt och bedagat. Det var som en film. Vid spelborden stod och satt stadens mindre ordentliga invånare, samt blaserade turister. Ingen såg faktiskt ut att ha roligt, men så är det väl på kasinon när folk koncentrerar sig. Eftersom jag aldrig förstått poängen med kasinon kan jag troligvis inte riktigt uppskatta charmen.

För att inte tråkas ihjäl försökte jag förstå logiken bakom roulettborden. Nog för att jag hade en kunnig och bra lärare, men måste säga att jag inte fattade mer än att man kan försöka studera hur roulettmänniskan snurrar på hjulet, om det är regelbundet eller inte, och man därför ungefär kan beräkna var hjulet ska stanna, plus att man får gå på känsla och halvstatistik över siffror som av någon anledning kommer upp oftare. Just vid den här rouletten var det sällan låga siffror kom upp - av någon för mig outgrundlig anledning. Kanske finns det mer vetenskap och logik än jag fattar.

Tisdag 17/4 Regn och fontänförsäljare

Idag regnade det i Marrakech. Under en halvtimme spöregnade det nästan. Då avstannar allt. Folk är inte vana vid regn. Paraplyförsäljare dyker upp från ingenstans.

Även jag överraskades av regnet. Var på väg till fontänförsäljaren i andra ändan av medinan. Stannade upp på gågatan, där alla stod och tryckte under markiser.

Avloppssystemet verkar underdimensionerat, alla butiksförsäljare begav sig ut på gatorna och försökte skyffla bort vattnet utanför just deras affärer. Det var ett himla skyfflande. Inte brydde de sig heller alla gånger om passerande turister. "Rätt åt oss västerlänningar", tänkte jag. Om de (marockanerna) inte kan få ut sin frustration på annat sätt, är regniga dagar en liten ventil för frustration.

På Djema el Fna satt hennamålerskorna och andra och tryckte under paraplyer. Positiv thinking skulle jag säga. Det var knappt en turist ute, och vem skulle vilja ha sin hand målad med kletig henna som riskerar att smetas ut av regnet.

Min fontänförsäljare var på toppenhumör som vanligt. Han är av den karismatiska människotyp som gärna vill visa att han styr världen och har koll på allt. Alltså går ingenting fort. Så fort det dyker upp någon annan eller telefonen ringer så tar det ytterligare en kvart, tjugo minuter innan han kan koncentrera sig igen. Han vill gärna ha en publik när han gör affärer. Jag var den ideala leende kvinnan och förstående kunden. Men jag klagar inte, det är rätt kul att se hur det går till.

Eftersom jag inte är inköpare med stor plånbok, vilket 99 procent av hans kundkrets är, fick jag vänta. Men jag fick i alla fall lunch, efterrätt och kaffe, så det var helt ok. Tog inga kort på honom, vill inte vara utpekande.

Särskilt inte som jag blev lite sur - dock inte förvånad - över att han blev putt för att jag hade lyckats ordna gratis transport till Sverige för min 15 kilo tunga pyttefontän (hur mycket väger inte de stora!) med en annan man. När jag ordnade min snabbare transport visste jag inombords att fontänförsäljaren skulle bli sur, bara kände det på mig, han är av den manstypen.

Mycket riktigt. Det första han sade när jag dök upp för att betala var en smågramsen kommentar om att jag pratat med någon annan. Och han som inte ens lovat mig transport, bara pratat om att det kunde vara möjligt. Bah.

För att smickra honom och göra honom välvilligt inställd till mitt projekt prisade jag hans språkkunskaper, som jag faktiskt är imponerad av, mannen pratar jag vet inte hur många språk flytande - inklusive svenska, och han är inte från Sverige. Han är marockan. Men det var tydligen en statshemlighet var och hur han lärt sig så bra svenska... Vad ska man gissa på när hans "officiella" historia bara sträcker sig sex år tillbaka i tiden, då han startade sin nuvarande bizniz. Vad han gjorde innan dess? Han svar när jag frågade var bara ett stort och hemlighetsfullt leende.

Efter lite smicker och stillsamt leende och bläddrande i en bok om islam betalade jag. Fick inget kvitto, men det får man inte här. Har jag tur anländer min fontän till Stockholm om cirka en månad. Ska bli spännande att se om jag betalade för något verkligt eller bara för en dröm...

På väg hem fotograferade jag hur lokalvalen går till här. I rutorna på väggen sätter man upp bilder på de olika kandidaterna när valen är på gång. Ovanför finns siffror. Eftersom många är analfabeter pekar de då på bilden av "sin" kandidat, och så skrivs siffran upp. Ett mellanting mellan att inte kunna ha val alls, och pragmatisk lösning av att folk som inte kan läsa ändå kan ha åsikter och vara smarta. Alla får bara inte samma möjlighet till skolning.

Måndag 16/4 Dåtida motell

Skulle vara organiserad idag och göra en massa viktiga saker. Istället råkade en kort shoppingrunda dra ut hela dagen, det är så lätt att prata strunt lite här och där med halvbekanta affärsinnehavare och bara flumma runt i största allmänhet.

Denna gång blev det inköp till mig själv. Köpte två snygga klänningar, eller vad man nu ska kalla dem. Inte direkt vanliga svenska klänningar. Ett par glittertofflor fastnade också i mina händer, det var oväntat även för mig, men kanske passar de lite lagom hädiskt till jeans. Annars får jag väl hänga dem på väggen.

Lite kulturrunda blev det också. I nordvästra kvarteren av medinan finns det en massa gamla spännande hus, gamla karavanseraljer. Det var ungefär som gamla tiders motell för handelsresande.

Den tidens motell var stora hus med gigantiska dörrar, för att hästar och kameler skulle kunna komma in på gården. Minst fyra meter i höjd.

En rak gång leder in till en stor fyrkantig gård, där det finns en massa rum åt alla håll. I rummen förvarades djuren och varorna. En trappa upp finns det mindre rum, där de handelsresande kunde hyra in sig för en natt eller fler.

Idag används dessa seraljer mest som hantverksverkstäder eller utställningslokaler och en trappa upp bor det fattiga människor i små rum med kanske i bästa fall ett gasolkök i ett hörn. Numera ser det inte så tilltalande ut.

I en av seraljerna hade kungen (inte nu igen!) varit på besök i slutet av mars i år. Självklart hängde då ett inramat tidningsurklipp på väggen.
”Det känns lite feodalt och medeltid”, anmärkte en västerlänning.
Man kan inte annat än hålla med.

I samma kvarter finns idag en massa fina caféer för rika turister. Det är gamla riader som lyxrenoverats till vansinne. Priserna för en kaffe är minst dubbelt så högt som på normala ställen. Inne på de pittoreska gårdarna sitter turisterna och drar andan, men västerländska oaser som dessa caféer kan nog behövas ibland.

I den vänstra basargatan är det lite lugnare än på den högra galna gatan. Inte lika många attackerande försäljare. Det var länge sedan jag var där, och det var rätt skönt måste jag säga.

In i en liten gränd man aldrig skulle tänka på att gå in i ligger Dar Sherif, ett kulturcentrum, startat av en marockansk arkitekt som lät renovera ett gammalt fallfärdigt palats i början av 2000-talet. (Även bilden högst upp). Nu ställer marockanska och andra konstnärer ut och på taket kan man fika i en superpittoresk miljö.

Huset är ett av de äldsta i Marrakech, från 1600-talets mitt. Ursprungligen var det ett mottagningspalats för någon rik pascha, amir eller liknande potentat, därför är det ungefär tre normala våningar på höjden innan nästa våning kommer. Inte något intimt vardagsrum alltså.

Hela stället är renoverat på ett smakfullt och exotiskt sätt som tilltalar västerlänningar som vill ha lite Marocko, men också vita trendiga kuddar och avskalad renhet. Det får de där. Det är ytterligare ett av de ställen som mest frekventeras av västerlänningar och intellektuella och kulturella marockaner.

Sneglade in över en mur, vilket man inte egentligen får, för det är ”privacy” som gäller i den här kulturen. På andra sidan muren var det värsta lyxriaden. Under ett ”exotiskt” tälttak låg en slö västerlänning och läste, på nästa altan låg två feta vita män och solade. Allt var perfekt renoverat i yttersta pittoresksmak. Det såg dyrt ut. Några snäpp bort på ett annat lyxrenoverat tak satt några västerländska kvinnor och drack kaffe. En ”ödmjuk” marockan serverade. Det såg också dyrt ut.

Sedan råkade det sig så att jag nästan håller på att köpa en minifontän i mosaik. Inte särskilt någon av dem på bilden, man kan beställa vilken färgkombination som helst. Jag som alltid längtat efter en fontän för att få porlande ljud hemma. Snart blir det verklighet.

Pris: Drygt 600 svenska kronor och med lite socialisering verkar det som att jag får billig eller rent av gratis frakt till Sverige. Hur nöjd blir man inte av en sådan deal?! :-) Insha’allah når den fram till mig i Sverige någon gång innan stjärnorna slutar lysa över Marrakech natthimmel...