Söndag 1/4 Profetens födelsedag & Oum Kalthoum

Idag var det profeten Muhammeds födelsedag, vilket firas i alla muslimska länder. Man ber extra mycket, reciterar Koranen och tänker på vilket gott föredöme profeten var. Han sägs ha varit mycket klok och mild, inte aggressiv utan en man som löste konflikter genom förhandlingar - vilket för övrigt är en gammal beduintradition. En ”riktig” man ska ha en utvecklad förmåga att förhandla och vara klok i konfliktsituationer, inte ta till våld på en gång. Profeten Muhammed sägs också ha haft mycket gott omdöme och en vänlig och rättvis attityd till sin omgivning. Han beskrivs som en mycket sympatisk man.

Idag var det också första gången den Nationella dagen för Marockos moskéer firades över hela landet. På förmiddagen hördes en massa ljud från Koutoubiahållet, den största och finaste moskén i Marrakech. Men eftersom det regnade och var otroligt kallt (14 grader) stannade jag inne.

Först framåt sen eftermiddag när det klarnade upp tog jag mig ut. Det har inte regnat halva dagen någon gång sedan jag kom hit. Rätt folktomt på stan, först när regnet dragit bort stack folk ut nosen. På Djema el Fna gick en kille omkring med flera uppfällda paraplyer, han hade sålt bra under dagen.

Tog en sväng bort till Koutoubian, för att se om det pågick något firande. Såg inget särskilt, mer än att det vajade en massa marockanska flaggor utanför, vilket lika gärna kan betyda att kungen fortfarande är i stan.

Hörde häromdagen på radion att kungen mottagit någon afrikansk president i sitt palats i Marrakech. Sådant är toppnyheter här. De tre, fyra första nyheterna handlar alltid om vad kungen gjort. Så är det i de flesta arabiska länderna, ofta får man också reda på vad landets första dam ägnat sig åt, främst välgörenhetsjippon så klart.

Eftersom det är påsk är det extra många turister i stan, helt packat överallt. Hörde att det inte finns det skruttigaste hotellrum att uppbringa. Tur jag har ett eget litet hus på taket och en säng.

Strosade runt lite på Djema el Fna. Var tvungen att gå allra högst upp på Cafe de France (legendariskt cafe, restaurang och hotell med utsikt över torget). På takterassen var utsikten extra tjusig just den här kvällen, eftersom solen gick ner bakom de bortdragande regnmolnen. Såg ett vykort som ser nästan exakt ut som en av de bilder jag tog.

På väg hem gick jag in i en ful liten affärsgalleria, egentligen mitt i stan, men inte en turist i sikte. Kan bero på att affärerna mest säljer sådant som turister inte vill ha - mycket guldsmycken, fula moderna kläder och konstiga skor.

I en skoaffär hörde jag en jättehäftig houselåt med den superlegendariska (jag överdriver inte när jag säger SUPER) egyptiska sångerskan Oum Kalthoum. Wow, tänkte jag, den här skivan måste jag ha och frågade skoförsäljaren var han köpt den. Det gick så där på min töntfranska och töntarabiska, men jag fattade så mycket att han inte hade köpt skivan, den var hemmabränd, och skulle jag komma tillbaka imorgon skulle jag få en skiva av honom.

Förresten - säg Oum Kalthoum till vilken människa som helst från Mellanöstern eller Nordafrika och de får något lysande i sina ögon. Säger man att man gillar henne blir de toppenglada. Det är som att man då förstått något av djupet i kulturen, sådant som inte går att förklara, bara förstå med känslorna. Hennes namn kan stavas på många olika sätt, finns inget exakt sätt att översätta från arabiska. Och jo, jag har tagit några bilder från nätet på olika skivomslag, lite svårt för mig att fotografera henne själv.

Oum Kalthoum dog nämligen 1975 och det sägs att flera tusen egyptier tog sina liv av sorg i samband med detta. Idag finns ett museum till hennes ära i Kario, på en ö i Nilen. "Alla" människor i arabvärlden älskar Oum Kalthoum, som sjunger klassiska sånger med stor känslomässig inlevelse. Det finns gamla svarta-vita filmer från 1950- och 1960-talen med hennes konserter. Hon har alltid en stor orkester bakom sig, minst 10-12 personer på rad bakom. Ofta tog det fem till tio minuter av musikaliskt intro innan Oum Kalthoum uppenbarade sig på scenen. Då jublade publiken i extas.

Det finns oändligt många sidor om hennes liv och musik. Här är en med lite mer information.

Idag görs alltså coola housemixar av hennes gamla klassiska musik. Låtarna finns också som ringsignaler till mobiltelefoner (jag har en skitcool som jag hittat på nätet). I väst finns ingen sångerska som är jämförbar med Oum Kalthoum - vars musik spelas dagligen på radio i alla arabiska länder och som fortfarande älskas av alla generationer, från tonåringar till gamlingar.

Det relativt nya och välrenommerade Institute du Monde Arabe i Paris hyllar i början av maj Oum Kalthoum, om någon skulle råka ha vägarna förbi.

Lördag 31/3 Storksjukhuset

Lite kulturevenemang igen på kvällen. På andra sidan Djema el Fna, genom en massa gränder, finns ett ställe som heter Dar el Ballarj. Det är ett gammalt sjukhus för storkar (!) som byggts om till kulturcentrum av en rik schwizisk kvinna, Susanna Biedermann, som liksom många andra européer blivit kära i Marrakech.

Jag måste verkligen ta reda på det här med marrakeschbornas beundran för storkar. Tänk att de hade ett sjukhus för sjuka storkar! Är inte det fascinerande? Nog för att det finns många storkar i stan, en bit bort från mig räknade en vän till mig en gång antalet och kom fram till omkring 200. Wow.

Susanna Biedermann har under många år lagt ner stora pengar på att renovera det tidigare förfallna storksjukhuset. Nu visas utställningar där, ibland är det konserter, och just den här kvällen var det någon sorts fredsfest för barn, samt minnesmanifestation för Susanna, som avlidit för ungefär två veckor sedan. Hon blev omkring 70 år gammal.

Kvällens manifestation skulle börja kl 20. Först en timme senare drog det igång. Musikerna var försenade av någon okänd anledning. Manifestationen utfördes av ett gäng icke-professionella franska dansare iförda vita kläder. De framförde någon sorts dans- och poesiföreställning. En man i svarta kläder skred runt fontänen och läste någon högtidlig dikt på franska. Som vanligt gick en fotograf runt och stod mitt i föreställningen, som så ofta här när saker ska dokumenteras.

Manifestationen var rätt konstig och amatörmässig. Först stod amatördansarna i en cirkel och oummade och vajade tillsammans. Sedan började de skrida ut på golvet och gjorde tillgjorda rörelser. Det passade inte särskilt bra ihop med den marockanska omgivningen och det kändes som att de inte riktigt hade förstått var de befann sig.

Tydligen hade de haft någon sorts workshop med en grupp barn, som sedan också fick vara med och uppträda. Barnen fick vara gulliga och sjunga ”vi vill ha fred” på arabiska. Efter en ganska kort stund kändes det mer som att barnen fick vara gulliga så att de vuxnas ögon skulle tåras, och när det hela framskred blev det mer av ett barnkalas.

Vi gick innan det hela var slut, för sedan skulle den som ville få läsa sina egna (freds)dikter. Vi hade inga på lager och var hungriga. På väg hem passerade vi mösstorget, nu helt öde. Ett helt annat torg än dagtid, då det är full rulle överallt. (Se bild därifrån dagtid fredagen 16/3).

På vägen hem såg vi också ett bröllopståg på Djema el Fna. Först hördes ett himla ljud av musikernas trummor och tutande lurar längst fram, sedan såg kom tåget med gästerna. Alla bröllopspresenterna var lastade på en vagn till allmänt beskådande, (bilden), på nästa vagn låg det obligatoriska fåret - levande, men bundet. Så firas ett riktigt marockanskt bröllop.

Förresten höll jag på att bli väskryckt häromdagen. Grrrrr! Gick i den smala gränden mellan Riad Zeitoun el Kedim och gågatan, en mycket smal gränd (bilden till höger), där det trots det åker mopeder och cyklar. Folk kör som galningar här.

Det hände mitt på blanka dagen, vid tretiden. Jag och en väninna gick i gränden och precis där den svänger lite och sedan svänger igen - en bit på kanske bara 20 meter - kom en kille rusande efter oss med hög fart och drog i min väska. Det var ingen annan i gränden just där, så han passade på. Det kändes som att han gått efter oss och spanat. Men han fick inte tag på min väska, jag höll i den och drog hårt tillbaka. När vi kom runt hörnet var det en massa folk där, och de fattade genast vad som hänt, men ingen sprang efter killen. Han såg för övrigt inte trashig ut, utan var ganska välklädd och i 30-årsåldern.

Min väninna råkade också ut för en otrevlig sak häromdagen. Hon kom gående på Riad Zeitoun el Kedim, den lite större genomfartsgatan (kanske bara 2,5-3 meter bred dock) och en kille som kom cyklande körde medvetet rakt in i henne. Hon blev så arg att hon slog till honom.

Man undrar vad som driver folk till att vara så aggressiva mot turister... Kanske för många rika turister omkring för många vanliga fattiga lokalboende i medinan. För alla är inte framgångsrika basarinnehavare. Och det finns delar av medinan, den norra och östra, där det inte finns något turistiskt alls och där folk kan vara ganska avoga mot de få västerlänningar som förvirrar sig dit.

Fredag 30/3 Turistklädsel

Så fort solen tittar fram blir turisterna som galna. När temperaturen går över 15-18 grader verkar västerlänningarna vara tvungna att klä av sig. När turisterna går runt halvnakna går marockanerna runt i jellabor av ylletyg, tröjor i flera lager, jackor eller till och med dunjackor.

Här anses det inte ok att män går runt i korta shorts. Män ska inte visa sina fulhåriga ben, långbyxor är att föredra tycker man här. Kvinnor ska helst ha kjolar, byxor eller shorts från knähöjd och neråt. Kortkort funkar inte så bra i medinan. Bägge könen bör helst ha axlarna täckta. Att gå runt och visa halva ryggen, barmen och bh-banden uppskattas inte. Tyck vad ni vill om det, men det är ett faktum.

Många turister klär sig förstås helt schysst, men allt fler går mer och mer avklädda. Kvinnor i jätteurringade linnen. Tjejer i korta tajta linnen som visar halva magen. Män i linne och korta shorts. I Marrakech medina och de slingrande gränderna såg man fram till för några år sedan nästan aldrig turistkvinnor i kortkorta shorts eller klänningar (som hon på bilden), och urringade tajta linnen med blottade barmar. Numera är det inte en ovanlig syn.

Inte för att jag är moralist, men det skadar aldrig med lite inkännande respekt. Det här är ändå en kultur där den kroppsliga personliga integriteten värnas mer än i väst när det gäller hur kroppen blottas. (Kontemplera en stund över hur man värnar sin integritet som världen ser ut idag). För övrigt svettas man faktiskt inte ihjäl om man har något som täcker axlarna och som går ner över knäna, särskilt inte nu när temperaturen inte ens är i närheten av 35-40 grader.

Men de senaste fem åren tycks många västerlänningar här inte längre bry sig om att tänka på vilken kultur de besöker. Samtidigt noterar jag och många andra som har varit här regelbundet att den konservativa islamismen ökar. Jag ser allt fler unga religiösa män på gatorna, de har skägg, är klädda i jellaba och bär ofta en virkad vit mössa. (Att bära jellaba innebär dock inte att man är islamist, det är kombinationen av skägg och mössa). Man ser också allt fler kvinnor som täcker hela ansiktet.

En av sufikvinnorna berättade att de flesta moskéer inte längre håller öppet hela dagarna - endast vid bönetiderna - för att moskéns ledning inte vill eller fått uppdrag av kungen och regeringen att se till att islamisterna inte ska komma in och kunna predika sitt ensidiga budskap.

Islamismen får också ett starkare grepp ju mer västerlänningar på besök struntar i att respektera den marockanska kulturen. Så vi har själva en viss del i att den religiösa extremismen ökar.

Men de flesta marockoner är snälla och väluppfostrade och säger oftast ingenting när de ser avklädda turister. Förutom kanske yngre trashiga killar, som inte helt taget ur luften har vissa fördomar mot halvt avklädda västerländska kvinnor, ibland får man ta konsekvenserna av sitt agerande säger jag som ändå är feminist och ogillar otrevliga och icke-respektfulla killar. Men man får också vara pragmatiker och inse att det finns andra kulturer än en hyper-feministisk skandinavisk-svensk jämställdhetsagenda som går ut på att blotta sig så mycket man vill i frihetens anda. Det funkar inte så överallt i världen, även om det också finns en feministisk rörelse också här i Marocko.

Anyways. Innerst inne tycker de flesta marockaner att det är lite dålig stil att gå så avklädda som en del västerlänningar envisas med att göra. De kan inte riktigt förstå varför folk på besök i deras land inte kan visa större respekt för den här kulturens klädkod. På något sätt verkar det som att en del västerlänningar blir så provocerade av att klädkoden är en annan här, så att de på rent trots, som genom en sorts undermedveten och praktisk chockterapi försöker ”uppfostra” marockanerna att man minsann ska få gå klädd hur man vill genom att provokativt klä sig halvnakna.

Men jag tycker att det är schysstare när besökare har den goda smaken att i någon mån respektera folk på det ställe de besöker genom att vara lyhörda för klädkoder. Det handlar inte om att burka är kravet. Avklätt och tajt mode är överskattat. Jellbor är skitsnygga, trots att de är långa och inte ett dugg tajta. Jag tycker att det skulle vara snyggt om killar och män i Sverige klädde sig i dessa "klänningar" ;-). Dags för lite rethinking kanske.

Torsdag 29/3 Sufihumor

Nu har det blivit varmare igen, kanske runt 25 grader i solen. Fler sufier har anlänt, denna gång några kvinnor. De tycks ha ett litet nätverk av västerländska sufikonfertieter och har intensiv e-mailkontakt. En av deras shejker (andliga ledare) bor i någon liten håla i norra Marocko. En annan bor i Jerusalem. Jag glömmer hela tiden bort namnen de säger, shejk den-eller-den.

Ganska nära mösstorget inne i basaren ligger ett litet återvändstorg. Där är det bara kvinnor som sitter och säljer saker. Vet inte om det är någon regel som styr detta, eller om det bara är hävd och tradition. Det är en loppmarknad där mest begagnade kläder säljs, vintage-jellabor som det skulle heta i Sverige nuförtiden. Man kan få ett par spetsiga tofflor som är nästan som nya för fem dirham. Många har det inte fett häromkring.

Tidigare var återvändstorget den plats där slavar såldes. "Men inte nu längre", upplyste en ung retsam försäljare ett gäng tyska turister. De skrattade gott, men det var något i hans sätt att tilltala dem som fick mig att tro att han drev med dem.

Träffade en liten grabb när jag stod vid ett hörn och skulle ta lite bilder. Han stod och sålde kakor för 1 dirham styck. Kunde bara några ord franska. Hans framtänder var helt svarta. Man ser många barn som går runt i basaren och på Djema el Fna och säljer kakor, pappersnäsdukar i styckförpackningar om tio eller andra småsaker. Mest kakor.

Grabben Sufian är kanske åtta, nio år. Hade smutsiga kläder och såg ledsen ut. Jag undrade i mitt stilla sinne hur många år han stått där och sålt sina futtiga kakor. Han påstod att han gick i skolan, men man undrar.

En stund senare ute på torget såg jag en mycket yngre pojke, kanske bara fyra, fem år som också gick runt och sålde kakor. Ofta kommer det också fram småbarn i samma ålder och vill sälja en förpackning pappersnäsdukar. De ser smutsiga, förskrämda och hunsade ut. Man vill inte direkt ta kort på dem. De lite äldre barnen är kvar till sent på kvällarna på Djema el Fna, men även de små kan vara ute sent på kvällarna, ofta med en tiggande mor någonstans i bakgrunden, ibland med ett småsyskon på ryggen. Det finns inte direkt socialbidrag i det här landet för de många outbildade kvinnor som förskjutits av sin man.



På kvällen när sufikvinnorna kom hem var en av dem upprörd. Hon hade varit i Marrakech för 20 år sedan och tyckte att stan har förändrats till det sämre. Hon var på väg att åka hem på en gång. Hon svor som en borstbindare (!) och var upprörd över både turisternas och marrakechbornas mentalitet, särskilt taxichaufförer. Trots att hon ser marockansk ut och täcker håret försökte de lura henne. Hon menar att folk utanför Marrakech inte är så, att de är mycket trevligare.

Men hon hade också förståelse för situationen, tyckte att många marrakechbor ser stressade ut, särskilt de i basaren som överlever på turisterna. Ju mer jag går runt i basaren desto mer ser jag alla dessa blaserade och trötta försäljare. Ofta sitter de bara och tittar på folkströmmen Ibland gör de något oengagerat utfall mot turisterna.

Förresten drog sufikvinnan ett skämt: "Vad skulle vi göra med Usama bin Laden om vi hittade honom? Jo, vi skulle klä på honom en burka och skicka honom till Afghanistan".

Haha.

Och hon tyckte det var synd att Saddam har avrättats. "Det hade varit bättre om han fått gräva diken resten av livet", tyckte hon.

Onsdag 28/3 Fultråkiga bilder

Var i nya stan, Gueliz, och skulle göra lite ärenden. Kontoret jag letade efter hade flyttat och ingen visste vart. Jaha. Och hur man skulle få reda på vart, det visste ingen.

Sonkade runt och tittade i affärer, men hittade inget jag hade lust att köpa, bara en massa fula saker. Kläder och skor i nya stadsdelen kostar nästan som i Sverige, så det är förhållandevis dyrt med tanke på att normalinkomsten är mycket lägre.

Tog en kaffe vid stora Mohammed V-avenyn, som är genomfartsled, och studerade folklivet. Det gjorde killarna framför mig på caféet också, bara satt där och stirrade utan att prata hur länge som helst. Det är mycket turister också i nya stan. Såg ett ungt västerländskt par, hon med rakad skalle och några knallröda långa hårtestar mitt uppe på huvudet. Det är INTE en vanlig syn här, och jag undrar vad marockanerna tänker när de ser en sådan frisyr på en kvinna.

Inga stora visioner idag, tog några fula kort, för allt är sannerligen inte vackert här omkring. Ska nog bygga ut den fula avdelningen, men just idag orkade jag inte fotografera så mycket. Tog ett tråkigt kort på en helt vanlig bakgata i medelklasskvarter.

Det enda jag fick gjort idag var att tvätta och torka mina kläder, det blåste bra från Atlasbergen, och att jag inte lyckades uträtta det jag tänkt mig, plus några andra tråkiga saker som ingen är intresserad av. Inte en dag som går till historien.

Tisdag 27/3 Vykort och kungen

Har man inget annat för sig kan man alltid ta vykortsaktiga bilder i Marrakech. Eftersom jag haft annat för mig hann jag inte göra annat än att ta några snygga bilder i solnedgången. Här en annan vinkel över Djema el Fna. Den här gången från andra hållet, på en restaurang som heter Chez Chegrouni. Mycket bättre än restaurang Toubkal där jag åt häromdagen, men ungefär samma prisnivå. "Everybody's favourite cheap restaurant in the Medina", står det i en guidbok. Jag håller med, Chegrouni är faktiskt riktigt bra. God mat till hyfsat pris och schysst inredning; inte för plastig, inte för fin, utan lagom rustik utan att vara insmickrande.

Två trappor upp finns den här utsikten. Inte så illa i solnedgången och strax efter. Moskén ligger till höger om bilden ovanför, alltså mitt emot Chez Chegrouni.

Förresten hörde jag en rolig diskussion mellan några amerikaner ikväll. De satt och drack öl på sleeziga Hotel Tazi (som verkligen är just så dåligt som ryktet förtäljer). Givetvis var de högljudda som överallt i världen.

En av dem, en amerikanskt tjock kvinna, utropade fascinerat: "Wow can you belive it, they had a picture of the KING on the wall at the busstation?!?!?!"
De övriga i hennes grupp mumlade medkännnande, så hon fortsatte: "Can you imagine what it would look like if we had pictures of Bush everywhere?!?!"
Och det kunde de ju inte. Småchockade skickade de runt hennes mobilkamera och tittade på kungabilden.

Det var som att hon upptäckt världsrymden alldeles själv. Jo, visst är det lite udda för oss västerlänningar att det i alla arabiska länder sitter stora bilder lite överallt, (restauranger, caféer, affärer, busstationer, banker etc) på landets härskare. Men det gör det, och då är det inte så himla konstigt att man hittar ett foto på kungen just på en busstation. Antingen hade amerikanskan precis anlänt, eller också hade hon nyss öppnat ögonen.

I det här landet heter kungen Muhammed VI, han är cirka 45 år och fick ärva tronen av sin framlidne far som avled 1999. Givetvis finns hans bild överallt, ibland poserar han tillsammans med sin far, oftast dock själv. På vissa bilder har han vita kläder på sig (ska signalera att han inte bara är världslig kung, utan också landets högste religiöse auktoritet), ofta är han iklädd militäruniform och på vissa bilder - som den jag tog på apoteket runt hörnet - är han cool i vit skjorta och svarta solglasögon. Ibland ser man coola bilder på honom i något sportsammanhang, typ med någon fräsig bil eller så.

Det man undrar över är om det är en och samma fotograf som tar alla dessa foton på kungen som sätts upp överallt. Eller är det flera? Godkänner kungen alla foton personligen? (Det kan man väl anta). Har kungen en egen fotoavdelning? (Kan man väl också anta). Svaret på dessa frågor har jag inte, men det vore intressant att veta. Och man kan ju undra om härskarna i övriga arabvärlden har någon sorts kunskaps- eller erfarenhetsutbyte när det gäller dessa officiella bilder? Kanske möts de ibland för att diskutera var det är extra bra och effektivt att sätta upp dem? Tja, man blir ju filosofisk på kuppen när man tänker på allt detta...

För att inte tala om tanken på hur folk i Sverige skulle reagera om det började sättas upp bilder på kungen och Silvia i tunnelbanan, i Pressbyrån, på pubar och restauranger, bakom kassan i Konsum, på Friskis och Svettis, och på alla arbetsplatser.

Anyways. Här tycker många att den nya kungen är modern och bra, att han gjort många goda saker för att förändra landet till det bättre. En sak som uppskattas av vissa, men som retar upp andra, är att han efter flera år lyckats få till stånd en förändring av Mudawwana, dvs den lagstiftning som reglerar giftermål, skilsmässa och vårdnadsfrågor. Alltså sådana lagar som i alla länder är eller har varit till för att kontrollera kvinnor.

Med den nya Mudawwana i Marocko har kvinnan bland annat rätt till att ta initativ till skilsmässa utan att ha en massa krångliga skäl som tidigare. Skäl som knappt gick att uppfylla i praktiken. Dessutom måste mannen också tala om utifall han gifter sig med ytterligare en kvinna. Att män har en hemlig "extrafamilj" tycks inte vara allt för ovanligt i Marocko, i andra länder hör man inte talas om det på samma sätt.

Så det är klart att den nya lagstiftningen ogillas av en del. Men det finns ju också västerländska män som tycker att det gått för långt i jämställdheten, så vi ska inte slå oss helt för bröstet. Allt är relativt och saker förbättras även utanför Sverige och EU. Även om det sker till vår stora häpnad.

Måndag 26/3 Kallt & blåsigt

Uhhhh kall måndag, det blåser och har regnat lite. Runt 18 grader, men blåsten gör det värre, fast det är väl inte som Sverige. Sedan klarnade det upp och var bara sol och blåst.

Jag är extremt lat, åt frukost allt för länge. Hasade runt och gjorde ingenting. Tog en sväng och köpte oliver av en ny söt olivfarbror. ”Schuwia min hadak zeitoun” sade jag, alltså ”några av de där oliverna”.

På väg tillbaka såg jag en kvinna i chockrosa jellaba som satt på en pall på en matta på Djema el Fna, med en stor bunt färsk mynta i handen. Hon pratade konstant, drog knappt andan under de tio minuter jag stod där. En stor folkskara lyssnade koncentrerat. Det såg inte ut som att hon sålde något, för hon hade bara en enda myntabunt.

Jag försökte utröna vad budskapet var. Hon pratade om att sälja och köpa, något om hälsa, men jag fattade inte vad det handlade om, hennes svada var snabb och marockansk och jag hängde inte direkt med. Har sällan hört någon som kan prata så länge utan att ta minsta paus. Värsta predikantstilen. Antingen var hon försäljare för någon myntaförsäljande grossist, eller så hade hon något djupare andligt, mystiskt eller bara knasigt budskap.

Tog en kaffe på torget och fotograferade turister och andra passerande. Inga storartade händelser idag, men att sitta och titta på allt som pågår på Djema el Fna är alltid kul. Turistgrupperna går i stora flockar med sina officiella guider, alltid klädda i jellaba. Ska väl se pittoreskt ut. Inne i basaren ser turistgrupperna rätt roliga ut när de går som ankor på rad.

Här om dagen hörde jag talas om en fransk filmstudent som håller på att göra en dokumentärfilm om livet på Djema el Fna. Det låter jättespännande, kan bli hur bra som helst, den skulle jag vilja se.

25/3 Söndagspromenad

Tog en söndagspromenad i basaren, tänkte hälsa på min gamle vän musikern som numera övergått till affärsverksamhet, men han var inte där, troligen ledig för att det var söndag. Hittade inte heller matt-Sufian, så jag gled runt lite lömskt med min kamera och tog bilder i marknaden. Testade flerbildstagning, och det blev väl så där. Bästa resultatet ovan.

Däremellan irriterade jag mig på alla ”ça va”:are. Som ensamgående västerländsk kvinna får man dessa typer efter sig i högre grad än andra människor. Om man inte svarar glatt på alla får man ibland höra att man är sur. Men jag kan garantera er att marockanskorna för det första inte blir tilltalade på samma sätt, och för det andra ser ordentligt bistra och sura ut när de går omkring på gatorna. Så ”ça va”:arna ska inte komma där med sina anklagelser.... Lite svårt dock att ”uppfostra” dem allihopa.










På Djema el Fna var det full rulle, alla söndagsmarockaner var ute och roade sig. Att strosa runt på torget verkar vara en populär sysselsättning bland lokalbefolkningen.

De lata magdansöserna - som egentligen är två män utklädda i kvinnokläder - dansade som vanligt INTE. De går mest runt och vickar lite på höfterna och ska ha pengar av publiken. Det är sällan de anser sig få in så mycket att de tycker det är lönt att dansa.

Slöare dansöser får man leta efter. Jag har sett dem massvis med gånger under många års tid, men sällan sett dem dansa. Verkar inte som att de tänkt att de skulle få in mer pengar om de satte igång verksamheten för en gångs skull.

Idag lyckades jag ta några kort utan att de upptäckte mig. (De vickade lite på höfterna i ungefär tolv sekunder, det var allt). En stund senare försökte jag ta några kort när de blev fotograferade tillsammans med några turistkvinnor. Jag stod långt bak och sträckte upp kameran, och vips var den ena där och skulle ha pengar. Men jag körde en fuling, eftersom kortet inte blev bra och jag inte ville betala visade jag henne/honom en annan bild, och magdansösen trodde på mig.

Större delen av publiken i dessa ringar som uppstår runt magdansöserna och andra som uppträder, är marockanska män. Man skulle tro att det var turister, men icke. Sagoringarna är populära bland marockanerna, det är ofta gamla gubbar som berättar galna historier och sagor, vilket lär vara en gammal tradition med anor från medeltiden. Det vore kul att fatta vad de säger, för folk som lyssnar skrattar gott. Ormtjusarna lär också ha så gamla anor, men dem går jag inte nära, är ingen ormälskare. Råkar man komma för nära kan man nämligen få en kobra eller någon annan läbbig orm kastad om halsen.

Alla de här typerna som uppträder på torget vill ha pengar av turisterna. Marockanerna tycks inte behöva betala lika ofta. De som uppträder (gnawor, ormtjusare, dansöser, akrobater, musiker etc), eller deras assistenter noterar minsta lilla rörelse med en turistkamera och som icke-marockan kan man inte stå särskilt länge eller långt fram innan de ska ha betalt.

Jag är dock inne på (snål) smygfotografering, häromnatten lyckades jag ta två kort på ett gäng som satt och spelade innan de började gasta på mig. Jag försvann genast i mörkret utan att de hann få fatt i mig. Som ”straff” blev ingen av de två bilderna jag tog skarp...

Sedan blev det hennamålning igen. Vår privata hennamålerska kom och eftersom min första målning nästan är utplånad passade jag på igen. Som vanligt gav jag Khadija fria händer. Den här gången målade hon hela min hand och alla fingrarna. ”Zuin bezzef” (= jättefint) sade jag till henne och hon såg glad ut.

Tidigare på dagen under min söndagsrunda hade jag blivit erbjuden hennamålning av en massa kvinnor på torget, men tackat nej, jag betalar hellre Khadija som jag känner och som är rar och gullig.

Hennakvinnorna på torget sitter och spanar på små plastpallar, så fort de ser en turistkvinna inom någorlunda synhåll kommer de springande efter en och visar foton på målningar. På ett sätt är det ok, jag vet att för många av dem är det troligen den enda inkomst de har, men allt för många av dem är för pushiga och slarvar med målningen.

Sedan lite lunch-middag på Café Toubkal, inte den godaste maten, men hyfsat prisvärt. Här sitter verkligen kreti och pleti, turister och slummiga marockaner. Man får en ok middag för 36 dirham, mat och färskpressad juice. Inget tjafs och det går hyfsat snabbt. Katter stryker omkring vid benen.

Idag var det kallt här, bara 17-20 grader. Mulet och tröja. Inte som första veckan, när det var 27-30 grader dagtid. Jag längtar efter mer värme.

Lördag 24/3 Kultur och sufipresent

Idag var det dags för lite kultur igen. Franska institutet har haft en poesifestival en dryg vecka (märks ingenstans i stan) och som avslutande festlighet skulle det vara något evenemang där den franske konstnären Etienne Yver samarbetat med den marockanske poeten Yassine Adnane. Vi trodde att de skulle samarbeta framför publiken, som en sorts happening. Men så roligt var det inte.

Först höll en fransk chefsgubbe i grå kostym ett inledande föredrag bland tavlorna. Sedan fick den franske konstnären berätta lite om sina tankar. Jag fattade nästan ingenting, men fick veta att de pratat om det jag trodde, nämligen ingenting, mest en massa blaha.

Den marockanske poeten hade inte tid att komma. Vi spekulerade i om han var hemma hos sin mamma och åt middag istället. De två talen var allt som hände, plus en hörna med en videoinspelning där man fick se konstnären måla. Sedan fick man mingla runt och äta snittar fyllda med aubergineröra eller ost, plus mintte. Alla kastade sig över snittarna, konstpubliken är sig lik världen över.

Det var mest fransmän och en del frankofierade marockaner, kanske sådana som gärna vill vara en del av den franska finkulturen och/eller lite överklassmarockaner. Konstnären är han i grå kavaj och svarta byxor till höger på bilden.

Vi tittade lite på tavlorna och läste dikterna bredvid. Poeten tycktes ha fastnat på frasen ”paradiset i helvetet”, det var en återkommande formulering. Vi spekulerade i vad han fastnat i för inre trauma, men kom inte fram till någon vettig förklaring.

Och tavlorna, ja de var väl inte de finaste jag har sett, men inte de fulaste heller. Bedöm själva.

På kvällen blev det Kozybar igen, trevligt avslappnat ställe några stenkast härifrån. Praktiskt, man slipper åka till nya stan och det är inte så trashigt som Hotel Tazi, där det också serveras akolhol och som ligger på gångavstånd. På Tazi är det sleezigt värre, nedgången hotellfoajé, skumma män och bedagade marockanska kvinnor av den sort som man misstänker för prostitution. På Kozybar är det mest västerländska turister och medelklassmarockaner av trevlig sort och miljön är lagom trendig.

På kvällen när jag kom hem höll sufierna på att packa. De hade varit på någon böneseans med en lokal sufikompis här. De sade, ”we have something for you”, och så gav de mig en vacker plansch med kalligrafi från Koranen. En av dem sysslar med kalligrafi och är duktig. Planschen jag fick är ett kapitel (sura) ur Koranen, ”al-Rahman” (den barmhärtige). Jag blev alldeles rörd och glad, vilka sötingar! Ska rama in plaschen när jag kommer hem.

Fredag 23/3 Bön, couscous & lyxmässa

På fredagar är det veckans viktigaste bön i moskén för män. (Kvinnor får stanna hemma eftersom de har hus och barn att ta hand om). Sufikonvertiterna - som återvänt från öknen där de träffade en 102-årig andlig ledare som knappt pratade med dem - gick till den största moskén. ”It was good”, var deras recension.

Sufierna har visat sig vara ett gäng trevliga killar. De dricker te och bjuder på mandelkakor. Vi sitter på taket tillsammans och lyssnar på böneutroparna vid solnedgångsbönen, diskuterar fototeknik, asatro och Ingmar Bergman. De är sannerligen öppensinninga och lättsamma att ha och göra med. Några av dem konverterade på 70-talet, när de flummade runt i Indien. Idag sjöng de en sufisång för oss. En av dem hade smygfotograferat 102-åringen i öknen, men såg inte skuldmedveten ut för det. Jag frågade om jag fick se bilden, och det fick jag. Sufifarbrorn såg ut att befinna sig i en annan värld, och det är väl poängen med hans undandragna ökenliv...

På fredagar äter man också couscous här. Det är som vår söndagsmiddag. Fint och lite högtidligt. Fick couscous enligt konstens alla principer. Först läggs couscousgrynen upp på ett stort fat, modell större bricka, typ 60 cm i diameter. Ovanpå läggs grönsaker och kyckling eller kött, plus buljongsås. Idag blev det kyckling. Grönsakerna är alltid morötter och kålrot, ibland zuccini, lök, kikärtor och gula russin.

Modern bar stolt in det gigantiska fatet. Alla barnen och gästerna satte sig omkring fatet, som alla äter från. Inga hade egna tallrikar. Modern och dottern åt med händerna, som man ska. Vi fegisar som inte kan denna ädla konst (och de lata sönerna) åt med sked. Kniv och gaffel används sällan i arabiska hem.

För att få ihop en boll krafsar man lite med fingrarna och gucklar ihop den så gott det går och slänger in i munnen med handen på något sätt kupad och bakåtvänd. Jag orkade inte ens försöka, har blivit utskrattad en gång i Negevöknen, (M + M kommer ni ihåg?). Att få ihop couscousgryn till en snygg boll kräver träning eller mycket sås. Även modern och dottern spred lite gryn omkring sig, inte ens ett helt livs träning gör att man kan äta utan spill.

Eftersom vi var hemma-hos var det inte direkt finklädsel på husets damer. Jag är mån om folks personliga integritet, men skulle bra gärna ha velat lägga ut en bild på modern, hennes klädsel var väldigt underlig. Någon sorts syntetisk klänningsvariant i spetstyg, som hon hade knölat ihop så att det såg ut som en sorts ballong. Jag kan verkligen inte beskriva den, har aldrig sett något liknande. Till det ett par hiskeligt fula och tjocka hemstickade strumpor i syntetisk kvalitet, plus nergångna tofflor. Dottern hade en ful rosa kofta i syntet, en urtvättad klänning och nerhasade sockor i sina gamla tofflor. Verkligen fult.

Efter lite sött mintte på den totalt insynsskyddade innergården åkte vi till en inredningsmässa med fokus på lyxiga riader, alltså de gamla palatsliknande hus som finns i medinan. Allt fler västerlänningar, främst rika fransmän, köper sådana hus. En marknad för lyxprylar att inreda dessa hus med har därmed vuxit fram.

Det var som Sollentunamässan, först tre dagar för yrkesfolk och i helgen får kreti och pleti komma. Mässhallen var dock tusen gånger snyggare än Sollentunamässans grå betongskal. Blå arabiskt dekorerade tak och kristallkronor. I ett hörn satt några gnawor och fick vara pittoreska. Till skillnad från mot på Djema el Fna fick man fotografera dem gratis. I ett annat hörn ställdes det ut modern marockansk konst.

Lampan till vänster ingår inte i mässhallen. Den säljs av något företag. Som vanligt fick jag inte fotografera, fast den här gången har jag förståelse för dem. De trodde nog att jag var en spion som skulle sno deras idé, för här finns ingen copyright och alla bra idéer sprider sig med vindens hastighet i basaren. De ville att jag skulle radera bilden, men jag låtsades inte förstå franska och smet iväg.

Under mässhallens snygga tak gled det runt fisförnäma franska damer med så sura och extremt uttråkade miner på sina plastikopererade ansikten att man undrade varför de inte tagit sig av daga för länge sedan, (det verkar vara fruktansvärt tråkigt att vara rik och fransk), men också rika marockaner. De såg mindre sura ut.
Försökte fotografera en kvinna i lyxjellaba, det syntes på långt håll på det dyra tyget och den mer moderna skärningen att den var extra tjusig. (Har sett liknande jellabor designade av Chanel, i rutigt tyg, som kostar 3.000-4.000 dirham). Men jag vågade inte fotografera henne rakt av, så bilden blev dålig.

Hittade snygg soffa som jag skulle kunna tänka mig. Den är gjord av kamelskinn och gammalt cederträ och kostar 22.000 dirham. (Med tanke på att det kostar 900 dirham att skicka 15 kilo per post till Sverige skulle det väl kosta ungefär lika mycket som hela soffan att skicka hem den, så jag avstod från att ta fram mitt VISA-kort). Soffan är förstås handgjord. Oväntat bekväm också.
I samma exklusiva affär fanns ett maffigt set, två blaffiga fåtöljer av cederträ med ljuslila kuddar och en tillhörande soffa som jag också hade kunnat tänka mig. Pris för alla tre 30.000 dirham.

Det fanns en hel del terassmöblemang också. Terasserna är många här och används flitigt. Eftersom solen steker nästan jämt gäller det att ha möbler med tak över. Såg en stor soffliknande sak med massvis av kuddar och vitt tak för 67.000 dirham. Visserligen skön, men jag tyckte verkligen inte att den var värd så mycket. Nog finns det pengar i överflöd.
Vill man ha hjälp att designa sitt eget terasstak går det bra. Det finns en firma, fransk förstås, som kan komma och ge kostnadsförslag och bygga upp det hela. De är väl inte direkt billiga, men smakar det så kostar det.

Ny trend i år, inte bara på lyxmässan utan även i basaren, är de ljuslyktor (av färgat stearin tror jag) med mönster på, som man ställer ner ett värmeljus i. Som en halvt genomskinlig ljuslykta. Kan vara kubformade, runda eller klotformade. Finns överallt och är rätt snygga á mon avis. En del har kinesiska mönster på, andra arabisk text eller slingriga hennamönster. Jag skulle kunna tänka mig en.

Fick förresten veta en underlig sak igår. Marrakech marknadsförs som ”Huvudstad i konsten att leva marockanskt”. Är inte det en märklig formulering? Vilken stad skulle ni utse till den svenska motsvarigheten? ”Huvudstad i konsten att leva svenskt”. Maila förslag till marexa@yahoo.com. (Ingen tävling där pris utdelas den här gången, men bra förslag kommer att publiceras).

Nu har sufierna kommit tillbaka från sin buffémiddag på hotell Ali, ett stenkast från Djema el Fna. Jag rekommenderade dem att gå dit. 60 dirham för sallad, en massa huvudrätter, frukt och te är prisvärt. De tyckte det var gott. Dessutom beundrar de mitt röda datorskal till min nya macbook. (Jag sitter på altanen och skriver när de kommer hem). Dagens sufier är inte helt världsfrånvända.

Och nu ber de sin kvällsbön några meter ifrån mig... En av dem leder bönen, de andra ber bakom honom.... de halvsjunger en bön.... Åh, vad jag hade velat ta upp kameran och ta en bild!...

Torsdag 22/3 Mer skvaller

Efter långvariga och omfattande fältstudier (yeah right) av skvallerkulturen i Mellanöstern och Nordafrika har jag kommit fram till följande: Det är hemmafruar och folk som inte har särskilt mycket intressant att sysselsätta sig med på dagarna som är skvallrets främsta expeditörer. Sådana finns det många av, eftersom hemmafrukulten ännu är utbredd, arbetslösheten likaså.

Men skvallerkulturen florerar också i högutbildade grupper, som dock händelsevis inte alltid är totalt sysselsatta.... (Mer längre ner).

Ni kan inte ana vilka rykten som går i gränderna i medinan! (Jo, det kan ni säkert och ni har troligen rätt). Gissa bara en gång och ni kommer snabbt fram till den korrekta iakttagelsen att de rykten som florerar mest är de som handlar om vem som har eller eventuellt har ett förhållande med den eller den.

Nota bene, detta är ett muslimskt land där varken för- eller utomäktenskapliga relationer är ok, men det har väl aldrig hindrat folk från att göra dumheter, varken här eller på andra platser på jorden, människan är lika god eller rutten överallt. (Bara olika täckmantlar och bortförklaringar, här finns det t.ex en icke-islamisk folklorefigur som heter Aisha Kandisha, en vacker kvinna med bockfot och svans som män kan hänvisa till om de blir galna, lämnar sina fruar eller på något annat sätt blir ”förförda” av någon annan än sin lagvidga, dvs i alla de situationer där de inte vill ta personligt ansvar).

Inte heller har det hindrat folk från att sprida rykten utan andra bevis än att flera personer ”tror” sig veta... (Tur att naturvetenskapen med sin empiriska bevisföring till slut utvecklades).

Det är sällan ryktena verkligen är sanna, men det spelar ingen roll - det är inte vad man faktiskt gör, utan vad ryktet förtäljer som går till historien. Ett ungefärligt exempel: Hon som bor längst inne i den andra gränden har ’faktiskt’ ett förhållande med han-där-borta, det ”vet” alla... För hon har varit på fest hos han-där-borta och sovit över och då vet man ju... och hon tänker dumpa sin nuvarande pojkvän om han-där-borta bara ger henne ett lillfinger.... och hon är snabb på att berätta för vissa andra kvinnor i gränden, för att de ska bli upprörda, ledsna eller något i den stilen. Tänk på det fjantigaste ni kan komma på och det florerar sådana rykten här - och - de tas på allvar!

Som västerlänning stönar man plågat inombords. Det känns som att alla befinner sig på en 13- eller 14-årings nivå.

Men man måste förhålla sig till det...

Och nåde den tjej eller kvinna som klär sig lite för ekivokt eller pratar lite för glatt med en man. Då står hela gränden på spänn med de stora elefantöronen fladdrandes. Men när man möts i gränden ler alla vänligt och hälsar på varandra som om inget hade hänt. Schizat (schizofrent) värre för oss naivt ärliga nordbor, ovana vid ränksmidare av grov kaliber.

Utan att vara elak kan man konstatera att det ännu idag finns många mer eller mindre outbildade hemmafruar i Marocko, och att de har svårt att få sina dagar att gå med vettig sysselsättning. De har aldrig fått en chans. Därför florerar skvallerkulturen. Vart annars ska de rikta sin energi när de aldrig tränats att ta intiativ och det inte finns några kommunala bibliotek där de kan kanalisera sin energi, som så många människor i det svenska folkhemmet fått möjlighet att göra.

Men det är inte bara här det skvallras. Alla människor med för mycket tid tycks gilla rykten. Av min specialförsänkning i den ryska flygbranschens mer privata segment (vi pratar inte charterresor till Spanien, utan andra typer av specialresor) har jag fått veta följande. På de exekutiva våningsplanen på vissa fina hotell ägnar sig flygpersonalen åt att sprida rykten om vem som fått ihop det med vem. (Ingen tycks heller där ta reda på om det verkligen är sant eller inte).

De smarta flygnördarna har dock, till skillnad mot de marockanska hemmafruarna, gjort egna studier av hur snabbt ett rykte de själva sprider kommer tillbaka till dem. Rykten som har med yrkeskompentens eller liknande ”tråkiga” saker att göra sprids långsammast. Vilka rykten som sprids snabbast kan ni räkna ut själva.

Ryktestesten kommer sig av att också de har för mycket ledig tid, vad ska man göra när man bara väntar? Skillnaden är att folket inom flygbranschen har det bättre; de har status och får pengar för det de gör när de inte skvallrar. Tänk om hemmafruarna fick samma betalning för att sprida rykten när de bara sitter och hänger, wow.

Men annars, vilken lysande idé att testa ryktesspridning! (Tack Mickovitch-on-the-Westside för din berättelse). Jag skulle också vilja göra sådana experiment, om jag bara hade tid... Synd bara att jag alltid har så mycket på jobbet att jag inte ens hunnit komma på tanken!

Men oj! Nu hör jag hur några åsnor skriker galet (har ni hört skrikande åsnor?) och hur katterna utkämpar en kamp på liv och död, det låter som ett slagsmål mellan människor. Det tog mig några dagar att inse att det faktiskt var katterna och inte ett krogslagsmål med dödlig utgång som pågår i gränderna på nätterna....

Over and out....