Torsdag 29/3 Sufihumor

Nu har det blivit varmare igen, kanske runt 25 grader i solen. Fler sufier har anlänt, denna gång några kvinnor. De tycks ha ett litet nätverk av västerländska sufikonfertieter och har intensiv e-mailkontakt. En av deras shejker (andliga ledare) bor i någon liten håla i norra Marocko. En annan bor i Jerusalem. Jag glömmer hela tiden bort namnen de säger, shejk den-eller-den.

Ganska nära mösstorget inne i basaren ligger ett litet återvändstorg. Där är det bara kvinnor som sitter och säljer saker. Vet inte om det är någon regel som styr detta, eller om det bara är hävd och tradition. Det är en loppmarknad där mest begagnade kläder säljs, vintage-jellabor som det skulle heta i Sverige nuförtiden. Man kan få ett par spetsiga tofflor som är nästan som nya för fem dirham. Många har det inte fett häromkring.

Tidigare var återvändstorget den plats där slavar såldes. "Men inte nu längre", upplyste en ung retsam försäljare ett gäng tyska turister. De skrattade gott, men det var något i hans sätt att tilltala dem som fick mig att tro att han drev med dem.

Träffade en liten grabb när jag stod vid ett hörn och skulle ta lite bilder. Han stod och sålde kakor för 1 dirham styck. Kunde bara några ord franska. Hans framtänder var helt svarta. Man ser många barn som går runt i basaren och på Djema el Fna och säljer kakor, pappersnäsdukar i styckförpackningar om tio eller andra småsaker. Mest kakor.

Grabben Sufian är kanske åtta, nio år. Hade smutsiga kläder och såg ledsen ut. Jag undrade i mitt stilla sinne hur många år han stått där och sålt sina futtiga kakor. Han påstod att han gick i skolan, men man undrar.

En stund senare ute på torget såg jag en mycket yngre pojke, kanske bara fyra, fem år som också gick runt och sålde kakor. Ofta kommer det också fram småbarn i samma ålder och vill sälja en förpackning pappersnäsdukar. De ser smutsiga, förskrämda och hunsade ut. Man vill inte direkt ta kort på dem. De lite äldre barnen är kvar till sent på kvällarna på Djema el Fna, men även de små kan vara ute sent på kvällarna, ofta med en tiggande mor någonstans i bakgrunden, ibland med ett småsyskon på ryggen. Det finns inte direkt socialbidrag i det här landet för de många outbildade kvinnor som förskjutits av sin man.



På kvällen när sufikvinnorna kom hem var en av dem upprörd. Hon hade varit i Marrakech för 20 år sedan och tyckte att stan har förändrats till det sämre. Hon var på väg att åka hem på en gång. Hon svor som en borstbindare (!) och var upprörd över både turisternas och marrakechbornas mentalitet, särskilt taxichaufförer. Trots att hon ser marockansk ut och täcker håret försökte de lura henne. Hon menar att folk utanför Marrakech inte är så, att de är mycket trevligare.

Men hon hade också förståelse för situationen, tyckte att många marrakechbor ser stressade ut, särskilt de i basaren som överlever på turisterna. Ju mer jag går runt i basaren desto mer ser jag alla dessa blaserade och trötta försäljare. Ofta sitter de bara och tittar på folkströmmen Ibland gör de något oengagerat utfall mot turisterna.

Förresten drog sufikvinnan ett skämt: "Vad skulle vi göra med Usama bin Laden om vi hittade honom? Jo, vi skulle klä på honom en burka och skicka honom till Afghanistan".

Haha.

Och hon tyckte det var synd att Saddam har avrättats. "Det hade varit bättre om han fått gräva diken resten av livet", tyckte hon.

Onsdag 28/3 Fultråkiga bilder

Var i nya stan, Gueliz, och skulle göra lite ärenden. Kontoret jag letade efter hade flyttat och ingen visste vart. Jaha. Och hur man skulle få reda på vart, det visste ingen.

Sonkade runt och tittade i affärer, men hittade inget jag hade lust att köpa, bara en massa fula saker. Kläder och skor i nya stadsdelen kostar nästan som i Sverige, så det är förhållandevis dyrt med tanke på att normalinkomsten är mycket lägre.

Tog en kaffe vid stora Mohammed V-avenyn, som är genomfartsled, och studerade folklivet. Det gjorde killarna framför mig på caféet också, bara satt där och stirrade utan att prata hur länge som helst. Det är mycket turister också i nya stan. Såg ett ungt västerländskt par, hon med rakad skalle och några knallröda långa hårtestar mitt uppe på huvudet. Det är INTE en vanlig syn här, och jag undrar vad marockanerna tänker när de ser en sådan frisyr på en kvinna.

Inga stora visioner idag, tog några fula kort, för allt är sannerligen inte vackert här omkring. Ska nog bygga ut den fula avdelningen, men just idag orkade jag inte fotografera så mycket. Tog ett tråkigt kort på en helt vanlig bakgata i medelklasskvarter.

Det enda jag fick gjort idag var att tvätta och torka mina kläder, det blåste bra från Atlasbergen, och att jag inte lyckades uträtta det jag tänkt mig, plus några andra tråkiga saker som ingen är intresserad av. Inte en dag som går till historien.

Tisdag 27/3 Vykort och kungen

Har man inget annat för sig kan man alltid ta vykortsaktiga bilder i Marrakech. Eftersom jag haft annat för mig hann jag inte göra annat än att ta några snygga bilder i solnedgången. Här en annan vinkel över Djema el Fna. Den här gången från andra hållet, på en restaurang som heter Chez Chegrouni. Mycket bättre än restaurang Toubkal där jag åt häromdagen, men ungefär samma prisnivå. "Everybody's favourite cheap restaurant in the Medina", står det i en guidbok. Jag håller med, Chegrouni är faktiskt riktigt bra. God mat till hyfsat pris och schysst inredning; inte för plastig, inte för fin, utan lagom rustik utan att vara insmickrande.

Två trappor upp finns den här utsikten. Inte så illa i solnedgången och strax efter. Moskén ligger till höger om bilden ovanför, alltså mitt emot Chez Chegrouni.

Förresten hörde jag en rolig diskussion mellan några amerikaner ikväll. De satt och drack öl på sleeziga Hotel Tazi (som verkligen är just så dåligt som ryktet förtäljer). Givetvis var de högljudda som överallt i världen.

En av dem, en amerikanskt tjock kvinna, utropade fascinerat: "Wow can you belive it, they had a picture of the KING on the wall at the busstation?!?!?!"
De övriga i hennes grupp mumlade medkännnande, så hon fortsatte: "Can you imagine what it would look like if we had pictures of Bush everywhere?!?!"
Och det kunde de ju inte. Småchockade skickade de runt hennes mobilkamera och tittade på kungabilden.

Det var som att hon upptäckt världsrymden alldeles själv. Jo, visst är det lite udda för oss västerlänningar att det i alla arabiska länder sitter stora bilder lite överallt, (restauranger, caféer, affärer, busstationer, banker etc) på landets härskare. Men det gör det, och då är det inte så himla konstigt att man hittar ett foto på kungen just på en busstation. Antingen hade amerikanskan precis anlänt, eller också hade hon nyss öppnat ögonen.

I det här landet heter kungen Muhammed VI, han är cirka 45 år och fick ärva tronen av sin framlidne far som avled 1999. Givetvis finns hans bild överallt, ibland poserar han tillsammans med sin far, oftast dock själv. På vissa bilder har han vita kläder på sig (ska signalera att han inte bara är världslig kung, utan också landets högste religiöse auktoritet), ofta är han iklädd militäruniform och på vissa bilder - som den jag tog på apoteket runt hörnet - är han cool i vit skjorta och svarta solglasögon. Ibland ser man coola bilder på honom i något sportsammanhang, typ med någon fräsig bil eller så.

Det man undrar över är om det är en och samma fotograf som tar alla dessa foton på kungen som sätts upp överallt. Eller är det flera? Godkänner kungen alla foton personligen? (Det kan man väl anta). Har kungen en egen fotoavdelning? (Kan man väl också anta). Svaret på dessa frågor har jag inte, men det vore intressant att veta. Och man kan ju undra om härskarna i övriga arabvärlden har någon sorts kunskaps- eller erfarenhetsutbyte när det gäller dessa officiella bilder? Kanske möts de ibland för att diskutera var det är extra bra och effektivt att sätta upp dem? Tja, man blir ju filosofisk på kuppen när man tänker på allt detta...

För att inte tala om tanken på hur folk i Sverige skulle reagera om det började sättas upp bilder på kungen och Silvia i tunnelbanan, i Pressbyrån, på pubar och restauranger, bakom kassan i Konsum, på Friskis och Svettis, och på alla arbetsplatser.

Anyways. Här tycker många att den nya kungen är modern och bra, att han gjort många goda saker för att förändra landet till det bättre. En sak som uppskattas av vissa, men som retar upp andra, är att han efter flera år lyckats få till stånd en förändring av Mudawwana, dvs den lagstiftning som reglerar giftermål, skilsmässa och vårdnadsfrågor. Alltså sådana lagar som i alla länder är eller har varit till för att kontrollera kvinnor.

Med den nya Mudawwana i Marocko har kvinnan bland annat rätt till att ta initativ till skilsmässa utan att ha en massa krångliga skäl som tidigare. Skäl som knappt gick att uppfylla i praktiken. Dessutom måste mannen också tala om utifall han gifter sig med ytterligare en kvinna. Att män har en hemlig "extrafamilj" tycks inte vara allt för ovanligt i Marocko, i andra länder hör man inte talas om det på samma sätt.

Så det är klart att den nya lagstiftningen ogillas av en del. Men det finns ju också västerländska män som tycker att det gått för långt i jämställdheten, så vi ska inte slå oss helt för bröstet. Allt är relativt och saker förbättras även utanför Sverige och EU. Även om det sker till vår stora häpnad.

Måndag 26/3 Kallt & blåsigt

Uhhhh kall måndag, det blåser och har regnat lite. Runt 18 grader, men blåsten gör det värre, fast det är väl inte som Sverige. Sedan klarnade det upp och var bara sol och blåst.

Jag är extremt lat, åt frukost allt för länge. Hasade runt och gjorde ingenting. Tog en sväng och köpte oliver av en ny söt olivfarbror. ”Schuwia min hadak zeitoun” sade jag, alltså ”några av de där oliverna”.

På väg tillbaka såg jag en kvinna i chockrosa jellaba som satt på en pall på en matta på Djema el Fna, med en stor bunt färsk mynta i handen. Hon pratade konstant, drog knappt andan under de tio minuter jag stod där. En stor folkskara lyssnade koncentrerat. Det såg inte ut som att hon sålde något, för hon hade bara en enda myntabunt.

Jag försökte utröna vad budskapet var. Hon pratade om att sälja och köpa, något om hälsa, men jag fattade inte vad det handlade om, hennes svada var snabb och marockansk och jag hängde inte direkt med. Har sällan hört någon som kan prata så länge utan att ta minsta paus. Värsta predikantstilen. Antingen var hon försäljare för någon myntaförsäljande grossist, eller så hade hon något djupare andligt, mystiskt eller bara knasigt budskap.

Tog en kaffe på torget och fotograferade turister och andra passerande. Inga storartade händelser idag, men att sitta och titta på allt som pågår på Djema el Fna är alltid kul. Turistgrupperna går i stora flockar med sina officiella guider, alltid klädda i jellaba. Ska väl se pittoreskt ut. Inne i basaren ser turistgrupperna rätt roliga ut när de går som ankor på rad.

Här om dagen hörde jag talas om en fransk filmstudent som håller på att göra en dokumentärfilm om livet på Djema el Fna. Det låter jättespännande, kan bli hur bra som helst, den skulle jag vilja se.

25/3 Söndagspromenad

Tog en söndagspromenad i basaren, tänkte hälsa på min gamle vän musikern som numera övergått till affärsverksamhet, men han var inte där, troligen ledig för att det var söndag. Hittade inte heller matt-Sufian, så jag gled runt lite lömskt med min kamera och tog bilder i marknaden. Testade flerbildstagning, och det blev väl så där. Bästa resultatet ovan.

Däremellan irriterade jag mig på alla ”ça va”:are. Som ensamgående västerländsk kvinna får man dessa typer efter sig i högre grad än andra människor. Om man inte svarar glatt på alla får man ibland höra att man är sur. Men jag kan garantera er att marockanskorna för det första inte blir tilltalade på samma sätt, och för det andra ser ordentligt bistra och sura ut när de går omkring på gatorna. Så ”ça va”:arna ska inte komma där med sina anklagelser.... Lite svårt dock att ”uppfostra” dem allihopa.










På Djema el Fna var det full rulle, alla söndagsmarockaner var ute och roade sig. Att strosa runt på torget verkar vara en populär sysselsättning bland lokalbefolkningen.

De lata magdansöserna - som egentligen är två män utklädda i kvinnokläder - dansade som vanligt INTE. De går mest runt och vickar lite på höfterna och ska ha pengar av publiken. Det är sällan de anser sig få in så mycket att de tycker det är lönt att dansa.

Slöare dansöser får man leta efter. Jag har sett dem massvis med gånger under många års tid, men sällan sett dem dansa. Verkar inte som att de tänkt att de skulle få in mer pengar om de satte igång verksamheten för en gångs skull.

Idag lyckades jag ta några kort utan att de upptäckte mig. (De vickade lite på höfterna i ungefär tolv sekunder, det var allt). En stund senare försökte jag ta några kort när de blev fotograferade tillsammans med några turistkvinnor. Jag stod långt bak och sträckte upp kameran, och vips var den ena där och skulle ha pengar. Men jag körde en fuling, eftersom kortet inte blev bra och jag inte ville betala visade jag henne/honom en annan bild, och magdansösen trodde på mig.

Större delen av publiken i dessa ringar som uppstår runt magdansöserna och andra som uppträder, är marockanska män. Man skulle tro att det var turister, men icke. Sagoringarna är populära bland marockanerna, det är ofta gamla gubbar som berättar galna historier och sagor, vilket lär vara en gammal tradition med anor från medeltiden. Det vore kul att fatta vad de säger, för folk som lyssnar skrattar gott. Ormtjusarna lär också ha så gamla anor, men dem går jag inte nära, är ingen ormälskare. Råkar man komma för nära kan man nämligen få en kobra eller någon annan läbbig orm kastad om halsen.

Alla de här typerna som uppträder på torget vill ha pengar av turisterna. Marockanerna tycks inte behöva betala lika ofta. De som uppträder (gnawor, ormtjusare, dansöser, akrobater, musiker etc), eller deras assistenter noterar minsta lilla rörelse med en turistkamera och som icke-marockan kan man inte stå särskilt länge eller långt fram innan de ska ha betalt.

Jag är dock inne på (snål) smygfotografering, häromnatten lyckades jag ta två kort på ett gäng som satt och spelade innan de började gasta på mig. Jag försvann genast i mörkret utan att de hann få fatt i mig. Som ”straff” blev ingen av de två bilderna jag tog skarp...

Sedan blev det hennamålning igen. Vår privata hennamålerska kom och eftersom min första målning nästan är utplånad passade jag på igen. Som vanligt gav jag Khadija fria händer. Den här gången målade hon hela min hand och alla fingrarna. ”Zuin bezzef” (= jättefint) sade jag till henne och hon såg glad ut.

Tidigare på dagen under min söndagsrunda hade jag blivit erbjuden hennamålning av en massa kvinnor på torget, men tackat nej, jag betalar hellre Khadija som jag känner och som är rar och gullig.

Hennakvinnorna på torget sitter och spanar på små plastpallar, så fort de ser en turistkvinna inom någorlunda synhåll kommer de springande efter en och visar foton på målningar. På ett sätt är det ok, jag vet att för många av dem är det troligen den enda inkomst de har, men allt för många av dem är för pushiga och slarvar med målningen.

Sedan lite lunch-middag på Café Toubkal, inte den godaste maten, men hyfsat prisvärt. Här sitter verkligen kreti och pleti, turister och slummiga marockaner. Man får en ok middag för 36 dirham, mat och färskpressad juice. Inget tjafs och det går hyfsat snabbt. Katter stryker omkring vid benen.

Idag var det kallt här, bara 17-20 grader. Mulet och tröja. Inte som första veckan, när det var 27-30 grader dagtid. Jag längtar efter mer värme.

Lördag 24/3 Kultur och sufipresent

Idag var det dags för lite kultur igen. Franska institutet har haft en poesifestival en dryg vecka (märks ingenstans i stan) och som avslutande festlighet skulle det vara något evenemang där den franske konstnären Etienne Yver samarbetat med den marockanske poeten Yassine Adnane. Vi trodde att de skulle samarbeta framför publiken, som en sorts happening. Men så roligt var det inte.

Först höll en fransk chefsgubbe i grå kostym ett inledande föredrag bland tavlorna. Sedan fick den franske konstnären berätta lite om sina tankar. Jag fattade nästan ingenting, men fick veta att de pratat om det jag trodde, nämligen ingenting, mest en massa blaha.

Den marockanske poeten hade inte tid att komma. Vi spekulerade i om han var hemma hos sin mamma och åt middag istället. De två talen var allt som hände, plus en hörna med en videoinspelning där man fick se konstnären måla. Sedan fick man mingla runt och äta snittar fyllda med aubergineröra eller ost, plus mintte. Alla kastade sig över snittarna, konstpubliken är sig lik världen över.

Det var mest fransmän och en del frankofierade marockaner, kanske sådana som gärna vill vara en del av den franska finkulturen och/eller lite överklassmarockaner. Konstnären är han i grå kavaj och svarta byxor till höger på bilden.

Vi tittade lite på tavlorna och läste dikterna bredvid. Poeten tycktes ha fastnat på frasen ”paradiset i helvetet”, det var en återkommande formulering. Vi spekulerade i vad han fastnat i för inre trauma, men kom inte fram till någon vettig förklaring.

Och tavlorna, ja de var väl inte de finaste jag har sett, men inte de fulaste heller. Bedöm själva.

På kvällen blev det Kozybar igen, trevligt avslappnat ställe några stenkast härifrån. Praktiskt, man slipper åka till nya stan och det är inte så trashigt som Hotel Tazi, där det också serveras akolhol och som ligger på gångavstånd. På Tazi är det sleezigt värre, nedgången hotellfoajé, skumma män och bedagade marockanska kvinnor av den sort som man misstänker för prostitution. På Kozybar är det mest västerländska turister och medelklassmarockaner av trevlig sort och miljön är lagom trendig.

På kvällen när jag kom hem höll sufierna på att packa. De hade varit på någon böneseans med en lokal sufikompis här. De sade, ”we have something for you”, och så gav de mig en vacker plansch med kalligrafi från Koranen. En av dem sysslar med kalligrafi och är duktig. Planschen jag fick är ett kapitel (sura) ur Koranen, ”al-Rahman” (den barmhärtige). Jag blev alldeles rörd och glad, vilka sötingar! Ska rama in plaschen när jag kommer hem.

Fredag 23/3 Bön, couscous & lyxmässa

På fredagar är det veckans viktigaste bön i moskén för män. (Kvinnor får stanna hemma eftersom de har hus och barn att ta hand om). Sufikonvertiterna - som återvänt från öknen där de träffade en 102-årig andlig ledare som knappt pratade med dem - gick till den största moskén. ”It was good”, var deras recension.

Sufierna har visat sig vara ett gäng trevliga killar. De dricker te och bjuder på mandelkakor. Vi sitter på taket tillsammans och lyssnar på böneutroparna vid solnedgångsbönen, diskuterar fototeknik, asatro och Ingmar Bergman. De är sannerligen öppensinninga och lättsamma att ha och göra med. Några av dem konverterade på 70-talet, när de flummade runt i Indien. Idag sjöng de en sufisång för oss. En av dem hade smygfotograferat 102-åringen i öknen, men såg inte skuldmedveten ut för det. Jag frågade om jag fick se bilden, och det fick jag. Sufifarbrorn såg ut att befinna sig i en annan värld, och det är väl poängen med hans undandragna ökenliv...

På fredagar äter man också couscous här. Det är som vår söndagsmiddag. Fint och lite högtidligt. Fick couscous enligt konstens alla principer. Först läggs couscousgrynen upp på ett stort fat, modell större bricka, typ 60 cm i diameter. Ovanpå läggs grönsaker och kyckling eller kött, plus buljongsås. Idag blev det kyckling. Grönsakerna är alltid morötter och kålrot, ibland zuccini, lök, kikärtor och gula russin.

Modern bar stolt in det gigantiska fatet. Alla barnen och gästerna satte sig omkring fatet, som alla äter från. Inga hade egna tallrikar. Modern och dottern åt med händerna, som man ska. Vi fegisar som inte kan denna ädla konst (och de lata sönerna) åt med sked. Kniv och gaffel används sällan i arabiska hem.

För att få ihop en boll krafsar man lite med fingrarna och gucklar ihop den så gott det går och slänger in i munnen med handen på något sätt kupad och bakåtvänd. Jag orkade inte ens försöka, har blivit utskrattad en gång i Negevöknen, (M + M kommer ni ihåg?). Att få ihop couscousgryn till en snygg boll kräver träning eller mycket sås. Även modern och dottern spred lite gryn omkring sig, inte ens ett helt livs träning gör att man kan äta utan spill.

Eftersom vi var hemma-hos var det inte direkt finklädsel på husets damer. Jag är mån om folks personliga integritet, men skulle bra gärna ha velat lägga ut en bild på modern, hennes klädsel var väldigt underlig. Någon sorts syntetisk klänningsvariant i spetstyg, som hon hade knölat ihop så att det såg ut som en sorts ballong. Jag kan verkligen inte beskriva den, har aldrig sett något liknande. Till det ett par hiskeligt fula och tjocka hemstickade strumpor i syntetisk kvalitet, plus nergångna tofflor. Dottern hade en ful rosa kofta i syntet, en urtvättad klänning och nerhasade sockor i sina gamla tofflor. Verkligen fult.

Efter lite sött mintte på den totalt insynsskyddade innergården åkte vi till en inredningsmässa med fokus på lyxiga riader, alltså de gamla palatsliknande hus som finns i medinan. Allt fler västerlänningar, främst rika fransmän, köper sådana hus. En marknad för lyxprylar att inreda dessa hus med har därmed vuxit fram.

Det var som Sollentunamässan, först tre dagar för yrkesfolk och i helgen får kreti och pleti komma. Mässhallen var dock tusen gånger snyggare än Sollentunamässans grå betongskal. Blå arabiskt dekorerade tak och kristallkronor. I ett hörn satt några gnawor och fick vara pittoreska. Till skillnad från mot på Djema el Fna fick man fotografera dem gratis. I ett annat hörn ställdes det ut modern marockansk konst.

Lampan till vänster ingår inte i mässhallen. Den säljs av något företag. Som vanligt fick jag inte fotografera, fast den här gången har jag förståelse för dem. De trodde nog att jag var en spion som skulle sno deras idé, för här finns ingen copyright och alla bra idéer sprider sig med vindens hastighet i basaren. De ville att jag skulle radera bilden, men jag låtsades inte förstå franska och smet iväg.

Under mässhallens snygga tak gled det runt fisförnäma franska damer med så sura och extremt uttråkade miner på sina plastikopererade ansikten att man undrade varför de inte tagit sig av daga för länge sedan, (det verkar vara fruktansvärt tråkigt att vara rik och fransk), men också rika marockaner. De såg mindre sura ut.
Försökte fotografera en kvinna i lyxjellaba, det syntes på långt håll på det dyra tyget och den mer moderna skärningen att den var extra tjusig. (Har sett liknande jellabor designade av Chanel, i rutigt tyg, som kostar 3.000-4.000 dirham). Men jag vågade inte fotografera henne rakt av, så bilden blev dålig.

Hittade snygg soffa som jag skulle kunna tänka mig. Den är gjord av kamelskinn och gammalt cederträ och kostar 22.000 dirham. (Med tanke på att det kostar 900 dirham att skicka 15 kilo per post till Sverige skulle det väl kosta ungefär lika mycket som hela soffan att skicka hem den, så jag avstod från att ta fram mitt VISA-kort). Soffan är förstås handgjord. Oväntat bekväm också.
I samma exklusiva affär fanns ett maffigt set, två blaffiga fåtöljer av cederträ med ljuslila kuddar och en tillhörande soffa som jag också hade kunnat tänka mig. Pris för alla tre 30.000 dirham.

Det fanns en hel del terassmöblemang också. Terasserna är många här och används flitigt. Eftersom solen steker nästan jämt gäller det att ha möbler med tak över. Såg en stor soffliknande sak med massvis av kuddar och vitt tak för 67.000 dirham. Visserligen skön, men jag tyckte verkligen inte att den var värd så mycket. Nog finns det pengar i överflöd.
Vill man ha hjälp att designa sitt eget terasstak går det bra. Det finns en firma, fransk förstås, som kan komma och ge kostnadsförslag och bygga upp det hela. De är väl inte direkt billiga, men smakar det så kostar det.

Ny trend i år, inte bara på lyxmässan utan även i basaren, är de ljuslyktor (av färgat stearin tror jag) med mönster på, som man ställer ner ett värmeljus i. Som en halvt genomskinlig ljuslykta. Kan vara kubformade, runda eller klotformade. Finns överallt och är rätt snygga á mon avis. En del har kinesiska mönster på, andra arabisk text eller slingriga hennamönster. Jag skulle kunna tänka mig en.

Fick förresten veta en underlig sak igår. Marrakech marknadsförs som ”Huvudstad i konsten att leva marockanskt”. Är inte det en märklig formulering? Vilken stad skulle ni utse till den svenska motsvarigheten? ”Huvudstad i konsten att leva svenskt”. Maila förslag till marexa@yahoo.com. (Ingen tävling där pris utdelas den här gången, men bra förslag kommer att publiceras).

Nu har sufierna kommit tillbaka från sin buffémiddag på hotell Ali, ett stenkast från Djema el Fna. Jag rekommenderade dem att gå dit. 60 dirham för sallad, en massa huvudrätter, frukt och te är prisvärt. De tyckte det var gott. Dessutom beundrar de mitt röda datorskal till min nya macbook. (Jag sitter på altanen och skriver när de kommer hem). Dagens sufier är inte helt världsfrånvända.

Och nu ber de sin kvällsbön några meter ifrån mig... En av dem leder bönen, de andra ber bakom honom.... de halvsjunger en bön.... Åh, vad jag hade velat ta upp kameran och ta en bild!...

Torsdag 22/3 Mer skvaller

Efter långvariga och omfattande fältstudier (yeah right) av skvallerkulturen i Mellanöstern och Nordafrika har jag kommit fram till följande: Det är hemmafruar och folk som inte har särskilt mycket intressant att sysselsätta sig med på dagarna som är skvallrets främsta expeditörer. Sådana finns det många av, eftersom hemmafrukulten ännu är utbredd, arbetslösheten likaså.

Men skvallerkulturen florerar också i högutbildade grupper, som dock händelsevis inte alltid är totalt sysselsatta.... (Mer längre ner).

Ni kan inte ana vilka rykten som går i gränderna i medinan! (Jo, det kan ni säkert och ni har troligen rätt). Gissa bara en gång och ni kommer snabbt fram till den korrekta iakttagelsen att de rykten som florerar mest är de som handlar om vem som har eller eventuellt har ett förhållande med den eller den.

Nota bene, detta är ett muslimskt land där varken för- eller utomäktenskapliga relationer är ok, men det har väl aldrig hindrat folk från att göra dumheter, varken här eller på andra platser på jorden, människan är lika god eller rutten överallt. (Bara olika täckmantlar och bortförklaringar, här finns det t.ex en icke-islamisk folklorefigur som heter Aisha Kandisha, en vacker kvinna med bockfot och svans som män kan hänvisa till om de blir galna, lämnar sina fruar eller på något annat sätt blir ”förförda” av någon annan än sin lagvidga, dvs i alla de situationer där de inte vill ta personligt ansvar).

Inte heller har det hindrat folk från att sprida rykten utan andra bevis än att flera personer ”tror” sig veta... (Tur att naturvetenskapen med sin empiriska bevisföring till slut utvecklades).

Det är sällan ryktena verkligen är sanna, men det spelar ingen roll - det är inte vad man faktiskt gör, utan vad ryktet förtäljer som går till historien. Ett ungefärligt exempel: Hon som bor längst inne i den andra gränden har ’faktiskt’ ett förhållande med han-där-borta, det ”vet” alla... För hon har varit på fest hos han-där-borta och sovit över och då vet man ju... och hon tänker dumpa sin nuvarande pojkvän om han-där-borta bara ger henne ett lillfinger.... och hon är snabb på att berätta för vissa andra kvinnor i gränden, för att de ska bli upprörda, ledsna eller något i den stilen. Tänk på det fjantigaste ni kan komma på och det florerar sådana rykten här - och - de tas på allvar!

Som västerlänning stönar man plågat inombords. Det känns som att alla befinner sig på en 13- eller 14-årings nivå.

Men man måste förhålla sig till det...

Och nåde den tjej eller kvinna som klär sig lite för ekivokt eller pratar lite för glatt med en man. Då står hela gränden på spänn med de stora elefantöronen fladdrandes. Men när man möts i gränden ler alla vänligt och hälsar på varandra som om inget hade hänt. Schizat (schizofrent) värre för oss naivt ärliga nordbor, ovana vid ränksmidare av grov kaliber.

Utan att vara elak kan man konstatera att det ännu idag finns många mer eller mindre outbildade hemmafruar i Marocko, och att de har svårt att få sina dagar att gå med vettig sysselsättning. De har aldrig fått en chans. Därför florerar skvallerkulturen. Vart annars ska de rikta sin energi när de aldrig tränats att ta intiativ och det inte finns några kommunala bibliotek där de kan kanalisera sin energi, som så många människor i det svenska folkhemmet fått möjlighet att göra.

Men det är inte bara här det skvallras. Alla människor med för mycket tid tycks gilla rykten. Av min specialförsänkning i den ryska flygbranschens mer privata segment (vi pratar inte charterresor till Spanien, utan andra typer av specialresor) har jag fått veta följande. På de exekutiva våningsplanen på vissa fina hotell ägnar sig flygpersonalen åt att sprida rykten om vem som fått ihop det med vem. (Ingen tycks heller där ta reda på om det verkligen är sant eller inte).

De smarta flygnördarna har dock, till skillnad mot de marockanska hemmafruarna, gjort egna studier av hur snabbt ett rykte de själva sprider kommer tillbaka till dem. Rykten som har med yrkeskompentens eller liknande ”tråkiga” saker att göra sprids långsammast. Vilka rykten som sprids snabbast kan ni räkna ut själva.

Ryktestesten kommer sig av att också de har för mycket ledig tid, vad ska man göra när man bara väntar? Skillnaden är att folket inom flygbranschen har det bättre; de har status och får pengar för det de gör när de inte skvallrar. Tänk om hemmafruarna fick samma betalning för att sprida rykten när de bara sitter och hänger, wow.

Men annars, vilken lysande idé att testa ryktesspridning! (Tack Mickovitch-on-the-Westside för din berättelse). Jag skulle också vilja göra sådana experiment, om jag bara hade tid... Synd bara att jag alltid har så mycket på jobbet att jag inte ens hunnit komma på tanken!

Men oj! Nu hör jag hur några åsnor skriker galet (har ni hört skrikande åsnor?) och hur katterna utkämpar en kamp på liv och död, det låter som ett slagsmål mellan människor. Det tog mig några dagar att inse att det faktiskt var katterna och inte ett krogslagsmål med dödlig utgång som pågår i gränderna på nätterna....

Over and out....

Onsdag 21/3 Coop stormarknad

Det är alltid kul att gå i vanliga mataffärer och stormarknader utomlands. Var på motsvarigheten till Coop stormarknad, som här heter Marjane. I utkanten av stan förstås, stor parkeringsplats, en massa andra affärer under samma tak och givetvis en McDonalds. Omkring stormarknaden har det växt upp ett affärscentrum med en massa affärer som säljer Benetton och andra västerländska märken.

På Marjane finns ungefär allt som finns hemma; platta storbilds-tv, spisar, kylskåp och datorer. Men det kostar ungefär lika mycket som i Sverige, så man inser att det inte är för alla och envar att köpa. På ett vanligt jobb tjänar man kanske 2.000 dirham per månad här, typ chaufför, hembiträde eller liknande. Vissa tjänar ännu mindre, som kvinnor som jobbar som daglönarstäderskor, de tjänar ungefär 50 dirham per dag.

På Marjane hade de en fin fiskdisk med några fula fiskar som jag inte vet vad de heter. Först efteråt när jag tittade på bilden märkte jag att någon sorts butikschef tittade skeptiskt på mig när jag plåtade. Efter en stund kom chefens underhuggare fram och sade att jag inte fick ta bilder. Orkade inte tjafsa om varför inte, för jag hade redan plåtat en hel del.

Bra olivdisk hade de också, plus välsorterad bröd- och kakdisk. Matavdelningen var extremt välsorterad, hur många olika varianter som helst av alla varor. Teavdelningen var extra välsorterad. Jag visste inte att det fanns så många olika sorters grönt te, som är grunden i det obligatoriska minttéet här.

På klädavdelningen fanns det en hörna för jellabor, dock av ganska god kvalitet, så den här stormarknaden var inte i Coop-nivå. Träningsredskap för hemmabruk verkar vara populärt, det fanns massvis. Man kunde också köpa de typiska marockanska lampskärmarna som är målade med henna i olika färger, och marockanska mattor, fast de var i sunkig kvalitet och verkligen inte prisvärda.

Skivavdelningen var ju bra för mig förstås, en massa arabisk musik till bra priser. CD-skivor från 18 dirham upp till cirka 45-50. Inte mycket att bråka om. Köpte några Oum Khoulthoum-skivor och en en skiva med en marockansk popkille som heter Bilal.

Under samma tak fanns det också en nyöppnad sushi- och kinesrestaurang där vi åt lunch. Det tar inte allt för lång tid innan man tröttnar på couscous och tajine, så det var trevligt med lite omväxling. Maten var riktigt god, äkta importerade kinesiska kockar hade lagat den. Rätt dyrt med marockanska mått för snabbmat, 50-70 dirham, så var det också mest snobbiga unga marockaner som åt där. Inga fattiglappar i sikte.

Sedan taxi hemåt, med extra rundtur och trafikaos till följd av att kungen ännu är i stan och var ute och rörde sig. Då spärras hela stan av och den röda marockanska flaggan med en grön stjärna på vajar där kungen far förbi. Vilken konstig uppfattning han måste få om sitt land, han måste tro att det alltid vajar en massa flaggor överallt, men så är det ju inte.

Tisdag 20/3 Skvaller

Idag har jag inte gjort många knop. Ätit frukost på taket med ett gäng danska bögar på besök. De lever hårt, ute sent varje kväll, ser trötta och slitna ut på morgonen. ”Oj, vi glömde tiden, vi satt och pratade och plötsligt var klockan två”, säger de i köket på morgnarna och luktar ofräscht. Men de är kulturellt intresserade också, så jag konstaterar bara att det finns besökare med olika intressen.

Var lite spontanguide åt en timid holländsk flicka på besök. Hon var mest ganska tystlåten, tills hon med tindrade lycksaliga ögon berättade att hon varit och hälsat på i Marocko för ett år sedan med sin före detta arbetskamrat - en marockan hon är vän med, att hon hängde runt med hans familj en vecka i en liten ökenhåla och inte förstod någonting av vad de sade och att det är därför hon nu börjat läsa arabiska, plus att hon nu har halva sitt bagage fullt med fotografier i olika storlekar på familjen, inklusive godis och pennor till barnen.

Fick en känsla av att hon är typen som kommer att konvertera inom några år och börja täcka sig totalt. Holländskan var lite lost, men hon hittade i alla fall nästan hem genom gränderna (en ingång är gränden som börjar vid valvet på bilden, bilden nertill är en annan väg hemåt), och jag skaffade ett marockanskt sim-kort åt henne, så hon klarar sig nog.

På väg hem passerade vi den välartade parfym- och tvålförsäljaren som alltid hälsar på ett trevligt sätt. (Till skillnad från många andra försäljare). Han klär sig i jellaba, har skägg och liten vit kalottmössa och säger alltid ”ca va” med stor entusiasm. Han säljer bara naturprodukter och givetvis är parfymerna utan alkohol, dvs korrekta enligt islam.

Under dagen har jag också fått höra en hel del rykten av alla de slag. Rykten är något som är stort här. Folk tycks tro på de mest häpnadsväckande saker. Ibland undrar jag om de inte har för lite att göra när de ägnar så mycket tid åt illvilliga rykten om varandra. Fransmännen tar också en ganska aktiv del i spridandet av rykten har jag insett. Det finns ett talesätt som lyder: ”Det handlar inte om vad du gör, utan om vad folk tror att du gör”. Här har det relevans.

Dessutom har jag läst en absurd bok. ”Sa’id peptimisten” av Emile Habibi. Både boken och författaren är rätt kända. En peptimist är en kombination av optimist och pessimist. Bokens Sa’id är en gestalt i Candides anda, en entusiastisk, men naiv iakttagare av världen.

Boken har sina djupare klanger och är kanske är extra rolig, sorglig eller relevant om man varit i Israel/Palestina och kan lite om historien däromkring. Sa’id är en s.k israelisk arab, en palestinier som blev kvar inom staten Israels gränser när Israel bildades 1948, med alla de lojalitetsproblem som följer av att vara medborgare i en stat som fördrivit många av Sa'ids medpalestinier och konfiskerat deras egendom och land.

Till följd av sin naiva peptimistiskhet hamnar bokens Sa'id i det ökända Shattafängelset i Israel. (Ökänt även i verkligheten, det ligger mitt ute i öknen och är fruktansvärt kallt på nätterna och stekhett på dagarna).

Jag citerar ett stycke ur boken, när Sa’id är på väg till fängelset och ”Den Store” tilltalar Sa’id:

”- Om en fångvaktare ropar på dig, måste ditt första svar vara: Ja, herre. Och om han skäller ut dig måste du svara: Som ni befaller, herre. Och om du skulle få höra de andra intagna samtala om något som hotar säkerheten i fängelset, även om det bara är indirekt, så måste du informera direktören. Om han klår upp dig, så säg då:....
Jag (Sa’id) avbröt honom med det rätta svaret:
- Det är er rätt, herre.
- Hur vet du det? Har du någonsin suttit i fängelse förr? sade Den Store.
- Oh nej. Gud förbjude, herre, att nån skulle ha kommit före er med att ge mig den favören! Jag har bara förstått av er redogörelse för fängelsets etiketts- och uppföranderegler att era fängelser behandlar de intagna med stor människokärlek och medkänsla - precis som ni behandlar oss utanför. Och vi uppför oss likadant också. Men hur straffar ni araber som är kriminella, herre?
- Det är ett stort bekymmer för oss. Det är därför vår försvarsminister har sagt att vår ockupation har varit den skonsammaste som är känd på denna jord alltsedan paradiset befriades från ockupationen av Adam och Eva. Bland våra ledare är det somliga som tror att vi behandlar araber i fängelse ännu bättre än dem som är utanför fastän vi som du vet behandlar de senare utmärkt”.

Och så där fortgår det. Sa’id Peptimistens främsta kännetecken är hur han så helhjärtat entusiastiskt kan prisa det absurda och onda omkring honom. Läs boken, den är speciell, inte bara för ämnesvalet, utan hur historien berättas.

Måndag 19/3 Snabbköp och tredje världen

Idag var jag ute och strosade på den stora avenyn som går från Koutobian ner till nya stan. Där finns en stor supermarket där man kan köpa sådant som inte finns i medinan, som camembert (mums) och vin.

Jag ville ta bilder i vin- och sprithörnan, men genast kom en vakt och sade att det fick man inte göra, därför blev bilderna trista, jag hann inte vänta ut de motiv jag ville ha.

Jag frågade varför jag inte fick fotografera och fick svaret att "reglementet är sådant". Eftersom jag har svårt att acceptera svar utan motivering envisades jag och frågade ”varför då”? Man fick inte ta bilder så att priserna på vinflaskorna syntes, fick jag veta.

Jag visade då den dåliga bild jag redan tagit så vakten fick se att det inte syntes några priser, och fick ta en bild till lite snabbt. (Den marockanska killen till vänster på bilden smet iväg när han såg att jag skulle plåta). Jag ville ta bilder på hur marockanerna stod och såg skuldmedvetna ut vid vin- och sprithyllorna (kanske taskigt av mig), vilket de gjorde, men det gick inte.

Utan att skämmas köpte jag i alla fall vin och camembert och gick nöjd ut från affären, där de också har en himla trevlig plockbuffé med allehanda oliver och kryddor. Tomater kostar sex dirham kilot och det fanns så o-islamska saker som griskött och gåslever (för de franska kolonisatörernas efterträdare säger jag elakt).

Sedan tog det hundra år innan jag hittade en taxi. Det tycks alltid vara rusningstid när man ska ha tag på en taxi här. Till slut fick jag tag på en, och samtidigt som jag hoppade in i taxin hoppade en full marockansk man in framsätet och en jättegammal tant knölade in sig bredvid mig i baksätet. (Taxibilarna är pyttesmå). Här delar man taxi med okända personer om man ska åt samma håll, det inte frågan om den första passageraren tillåter andra att följa med.

Jag hade tidigare försökt få en taxi runt hörnet, men den chauffören ville inte köra mig dit jag skulle, för gatan som han kört in på gick inte åt mitt håll, det vill säga åt fel håll. Tycks som att de inte vill använda ratten allt för ofta, raksträckor tycks vara att föredra, kanske sliter det för mycket att vrida ratten?

I alla fall, fyllisen i framsätet babblade på och jag fattade ingenting. Tanten i baksätet svarade muttrande ibland, och taxichauffören var väl rätt tyst. När vi kom en bit närmare frågade jag tanten på min töntarabiska vad det var för stor baluns som pågick i en park, det var en massa röda mattor utlagda överallt. "Kungen är i stan", sade tanten. "Aha", sade jag. Sedan tror jag att hon sade att kungen föredrar Marrakech framför Rabat, plus en harang som jag absolut inte fattade.

Jag har många gånger tidigare hört att kungen gillar Marrakech, så det kanske stämmer. Visserligen kan det väl bli en vandringssägen om tillräckligt många hävdar att det är så, men kanske är det faktiskt så. Jag skulle inte vara förvånad om det stämmer, Rabat är rätt trist i jämförelse med Marrakech. Enda fördelen skulle väl vara att Rabat ligger vid Atlanten.

Den här taxichaffisen körde faktiskt på taxameter, för en gångs skull. Samma sträcka som tagit mig runt 45 minuer att gå kostade strax under åtta dirham när jag skulle hoppa av. Jag hade sett hur mycket tanten tänkte betala, (tre dirham), så jag slog till med fyra. Då hade inte fyllisen betalt något alls, så jag tänkte att det är väl en ok deal. Chaffisen verkade nöjd med fyra, men fyllisen började gorma om att jag borde betala mer. Tja, det hade jag väl kunnat göra, men nu gjorde jag inte det och hoppade ur taxin utan att chauffören skrek argt efter mig.

Senare på kvällen tog jag en promenad på Djema el Fna. En irriterande sådan. Man kan säga att jag fick erfara baksidorna av turism till utvecklingsländer, för Marocko är ett land med hög arbetslöshet och många unga män vill söka sig en bättre framtid någon annanstans. Jag kan förstå drivkraften, vad skulle man själv göra i samma situation? Ändå är det störande att drabbas.

Helt fredligt står jag och tar lite kort på ett juicestånd. Det enda "fel" jag gör är att jag är och ser västerländsk ut. Genast närmar sig diverse killar. Jag säger att jag inte vill prata med dem. De blir sura för att jag också tycker att de hellre ska gå och prata med sina medmarockanskor, särskilt som jag så uppenbart inte vill prata med dem och inte inbjudit till något samtal.

På tre röda blir de riktigt arga, skriker okvädingsord till mig och hävdar att jag är otrevlig. "Men hello excuse me", säger jag, "jag har ju inte ens tittat på er, jag stod bara här helt lugnt och skulle fotografera lite". Men näe, det funkar inte, de blir skitförbannade - det är deras rätt att jag ska prata med dem när DE vill. "Vi är faktiskt trevliga", skriker de till mig med arga ögon och fäktande armar. "Trevliga tycker ni ja", tänker jag argt och går vidare.

Tio meter senare träffar jag den trevlige matthandlaren Sufian som jag känner lite, och jag berättar om det som hänt. Han ser olycklig ut och hävdar att infödda marrakechbor inte beter sig så, men är helt med på att det är allt för många män som beter sig illa mot turistkvinnor.

”Det är för att de vill försöka komma till Europa, de tror att det är ett paradis där", förklarar Sufian.

"Till och med killarna som jobbbar här på utomhusrestaurangerna på Djema el Fna står ständigt och spanar efter västerländska kvinnor att flirta med så att kanske ska hitta någon att gifta sig med och kunna flytta till väst”, säger han.

En effekt av Schengen-muren och EU, som så effektivt utestänger alla icke-européer från att jobba i Europa. Kanske borde vi lätta på vissa regler för människor från andra länder, så att de inte ska behöva gifta sig till ett uppehållstillstånd i Europa eller behöva riskera dö i små fjuttiga båtar över Medelhavet på väg till Spanien.

Sufian berättar också hur många äldre amerikanskor och fransyskor gifter sig med marockanska killar som kan vara 20-30 år yngre än dem. Det är inte ovanligt att analfabetkillar i öknen får en eller två fyrhjulsdrivna jeepar eller ett antal kameler av bättre bemedlade damer i väst. Damer som gifter sig med dem i Marocko och kommer på regelbundna besök, men inte alltid registrerar äktenskapet i sitt hemland. Prostitution kan se ut på många sätt här i världen tänker jag...

Jag frågar om Sufian också vill hitta en västerländsk turistkvinna att gifta sig med för att kunna flytta härifrån. "Nej", svarar han. Men man kan ju undra.... och vad kan han annat svara när jag frågar på det sättet i det sammanhanget.