Yada, yada. Ytterligare en ful tråkbild på en vägspärr tänker ni.
Till slut blir man dock sur och upprörd. Därför smygtog jag den här bilden. Men att bli sur eller arg vid den israeliska gränsen har man inget för. Då blir man bara straffad (Förklaring följer).
Är man vid den här bilden är det inte helt fel att ta en valium. Då blir man ”lugn och fin”, vilket kan vara bra om man vill undvika problem. Jag tar aldrig valium, men ibland kanske jag borde (ha gjort).
Det man ser är den sista vägspärren strax innan gränsövergången från Israel mot Jordanien.
Alltså på Västbanken, det vill säga palestinskt område som sedan 1967 är ockuperat av Israel – om man ser till internationell rätt. Men det gör inte alla. Västbanken lyder därför fortfarande drygt 40 år senare under militärlagar, vilket gör att mycket av det vi anser självklart ingår i lite olika mänskliga rättigheter helt är satt ur spel för de människor som bor på den ockuperade Västbanken. Hur kul är det?
Tittar man noga på skylten ser man att det står ”Welcome to Allenby Bridge Crossing Point”.
Allenby var för övrigt en brittisk gubbe som var med och såg till att den ”israelisk-palestinska konflikten” pågår än idag. Varför han ska hedras med namnet på en bro kan man undra.
Anyhow.
Just ”VÄLKOMMEN” är det sista man känner sig vid Allenbybron.
Nu har jag ju inte varit i Nordkorea, men annars kan jag tänka mig att välkomnandet är liknande. Allt annat än gästvänligt och mycket konspiratoriskt. Aldrig att man blir vänligt behandlad här. I bästa fall nonchalant, surt och ignorant (då har man tur), av någon tjänstgörande israelisk ungdom i övre tonåren. Mognadsnivån på personer i den åldern är diskutabel inte bara i Israel.
Jag har aldrig blivit vänligt behandlad vid en israelisk gräns. I alla fall inte av en enda israel.
De enda som någonsin varit vänliga är de arabiska lokalanställda som har till uppgift att städa toaletterna eller bära väskor. Har de kommit upp sig får de ha hand om cafeterian. (Palestinern i cafeterian idag gav mig snällt en kopp kaffe för en tredjedel av priset för att jag bara hade så lite i israeliska pengar och han inte kunde/ville växla de större jordanska pengar jag hade, vilket han kunde gjort. Schysst).
Mitt senaste (mycket milda) gränsproblemsexempel: Vid ingången kom en snäll palestinsk kille fram och sade att jag kunde ta med mig alla mina väskor själv. Han till och med log. (Är väskorna för stora får man inte bära dem själv genom ingångshallen, då ska de ställas på ett annat ställe). När jag skulle ta in bagagevagnen i ingångshallen kom en ung aggressiv israelisk soldattjej fram och började skrika att ”VEM har sagt att du får göra SÅ?!?!).
Ehhh…
Om man i det här läget börjar undra vad de håller på med eller ifrågasätter något (vilket jag har råkat göra tidigare) är den enda effekten att den tonåriga soldaten tar fram sin totala övermakt (typ automatvapen) och straffar en med antingen:
1) Massa konstiga och invecklade frågor som syftar till att misstänkliggöra en.
2) Rotar igenom varenda lilla pryttel i hela ens bagage (som man naturligtvis får packa ihop själv när de slängt det i en hög), eller:
3) Håller kvar en onödigt lång tid ”bara så där” och utan förklaringar.
Däremellan är det etnisk rensning som gäller. Palestinier utan medborgarskap blandas ALDRIG med utlänningar och palestinier med medborgarskap i andra länder. Folk med medborgarskap transporteras i särskilda bussar över gränsen.
Hela tiden beter de sig den israeliska gränspersonalen allmänt otrevligt och aggressivt. (Jag skulle vilja vara observatör på den kurs de får genomgå för att jobba vid vägspärrar och gränserna).
Själv har man inget att sätta emot.
Det är då en valium litet tidigare hade suttit bra.
För då hade man aldrig hamnat i situationen att ställa normala frågor, som är onormala vid den israeliska gränsen, för här är det givakt som gäller.
Dessutom noterade jag vid min förra gränspassering att mobiltelefonerna inte fungerade när man står vid passkontrollen = den avgörande platsen för om man blir insläppt i Israel eller inte. Om man t.ex skulle kunna ha någon som kan hjälpa en kan man alltså inte kontakta den personen just då.
Tror inte att det är en slump. Eller är jag bara konspiratorisk? ;-)
Det alla noterat - utom israeliska medborgare – är följande : Den övervägande allmänna andan i Israel tycks vara att ”först börjar vi med otrevligheter, sedan får vi se OM det möjligtvis finns någon anledning att inte skrika och vara hård och otrevlig”.
No wonder att det på hotell i Goa i Indien och i Thailand på vissa hotell finns skyltar där det står: ”NO ISRAELIS WANTED”.
Varför?
För att de är kända för att bete sig otrevligt, aggressivt, ställa till med bråk och slagsmål i största allmänhet med vem som helst, supa och för att de notoriskt stjäl en massa saker från hotellen.
Inte så konstigt. Om samtliga medborgare måste göra lumpen (tjejer bara två år, killar tre år), blir ju samtliga medborgare lite lätt militärstörda. När de är klara med lumpen och åker på semester är de helt utfreakade inombords. Skadade. Störda.
Man får känslan att terapi för hela befolkningen inte vore helt fel.
Ännu mera modernitet. Ett av det statliga mobilforetaget Syriatels kontor i Damaskus. Nummerlapparna ropas upp av en automatisk röst och kontoret är fräscht och modernt. Man kan till och med skaffa sig mobilt bredband numera. Inte illa med tanke på att det knappt fanns ett syriskt mobilnät 2002, och att det då absolut inte fanns roamingavtal med andra länders mobilföretag. När man då, 2002, passerade gränsen till Syrien var det som att åka in i ett stort svart mobilhål. Först när man lämnade landet och kom över till Libanon eller Jordanien fungerade mobilen igen. Allt är dock inte bra idag: För att få köpa ett kontantkort här måste man visa både pass eller ID och ge sina fingeravtryck. Gissar bara vart den informationen förs över. Inte lär den sparas i någon dammig låda på Syriatels kontor.
Som sagt var. En hel del är rätt "flexibelt" här omkring. Eller oorganiserat om man så vill. Eller bara lite lagom mänskligt, beroende på vilket perspektiv man väljer. En lapplisa skulle nog få krupp av den har parkeringen, en som parkerat mot trafiken, och en som trängt sig in på sniskan på en alldeles för liten plats. Men det funkar faktiskt, förbipasserande bilar kommer förbi, och folk som promenerar går ändå inte alltid på trottoaren.
Sådana har uppdaterade trafikljus har vi inte hemma. Borde kanske vara något att införa för stressade storstadsbor. Bilisterna får hela tiden veta hur många sekunder det är kvar till att det blir grönt ljus, samt hur många sekunder det är kvar att köra innan det blir rött igen. Just i den här korsningen var det 30 sekunder rött och lika många grönt.
När mitt plan lyfte såg det ut som på bilden till vänster. Strax innan vi skulle landa var det lite torrare och soligare. Från några plusgrader till högsommarvärme för oss på några timmar. Den normala sommarvärmen här är 40-45 grader. Inte konstigt att det ser helt uttorkat ut. 
Skulle det vara kul att gå på det här nyårspartajet?
Eftersom det snart är jul pyntar även taxichaufförerna (företrädsvis de kristna så klart) sina bilar.
Längs vägarna i Mellanöstern kan man hitta mer eller mindre dystra rastställen.
När det är Eid al-Adha, en av de stora helgerna för muslimer, går man ofta ut och äter middag på restaurang med hela familjen. För det mesta blir det runt 10-15 personer när den närmaste familjen samlas.
Det är inte alltid soligt och varmt i Mellanöstern.
För dem som inte varit på den sunkiga knutpunkten al-Abali i Amman kan jag tala om att den här bilden är unik. 
Idag började en av muslimernas största högtider - Eid al-Adha. Samtidigt avslutas pilgrimsfärden i Mecka, som pågått i cirka tio dagar. Dessa två händelser hänger ihop.
Yada, yada. Ytterligare en ful tråkbild på en vägspärr tänker ni.
Den här mannen är innehavare av en bensinstation på vägen ner mot Döda havet. Man kan fika på uteserveringen under solskydd och köpa falaffel.
Babblade med en taxichaufför som i över 20 år kört passagerare till eller från gränsövergången vid Allenby. Den som ligger nere vid Döda havet, cirka 400 meter under havsnivån.
Det är ju lysande! Det gamla kända stället Books @ Café vid första cirkeln i Amman (ett av få ställen som kan liknas vid en lite alternativ bar-restaurang), har uppgradets så pass att det nu finns gratis trådlöst nätverk!
Strax utanför porten närmast klagomuren ligger en del av Jerusalem som heter Silwan, länge dominerad av palestinier. En ganska ful och sunkig del av staden.
Här sitter vi och väntar på att kasta oss över en middag med 13 tallrikar olika röror att ätas tillsammans med god grillad kyckling.
Här ser vi åter den extremheliga al-Aqsamoskén, uppe till vänster. Den ligger i utkanten av gamla stan.
Ibland kan man bli kräktrött på alla överreligiösa som samlas i Jerusalem.
Så har vi den armeniska frågan. I gamla stan finns det kristna kvarter, muslimska kvarter, judiska kvarter och armeniska kvarter.
Det här är den mycket älskade sötsaken kunafa. Kan också uttalas knafa.
Det här är shoppinggallerian Malha i västra Jerusalem. Där finns en massa kända märkesaffärer, biografer och restauranger.
Näe, nu blev det så dystert, så jag får lägga ut en trevlig bild på stora, fina, mogna granatäpplen.
Här har vi en äldre och omodernare variant av vägspärr för palestinier. Inte lika fint inbyggd som den moderna vid Olivberget, vilket beror på att man helt enkelt började vägspärrningen på vanliga gator som här.
Här har vi en annan ny skapelse. Det är den nybyggda checkpointen – vägspärren – vid Olivberget för palestinier.
Muren används som en plats för klotter, konst eller för diskussioner om vad som pågår i det Heliga landet. Typ som på bilden.
Här har vi den berömda konstruktionen runt Jerusalem som numera effektivt avskärmar familjer och grannar från varandra. Vissa har fått den några meter från sina hus. Snacka om trist utsikt.
En av alla dessa trånga gränder i Jerusalems gamla stad som man måste passera om man ska besöka de tre heliga platserna.
Här är den Heliga gravens kyrka, även kallad Uppståndelsekyrkan. En av tre superheliga helgedomar i Jerusalem.
Här är förresten den så berömda al-Aqsamoskén. En del av orsaken till den andra palestinska intifadans ursprung.
... för sedan jag var här sist har det hänt något.
Sådana här killar ser man ofta vid Jaffa-porten i Jerusalems gamla stad. Alldeles intill ligger Davids torn. Jaffa-porten ligger närmast de judiska delarna av Jerusalem som inte ligger i gamla stan, vilket innebär att de som tar den vägen inte möter allt för många palestinier.
Hur gamla kan de här gatstenarna vara? Typ några tusen år?
Här ligger de tre abrahamitiska religionernas ursprung och heliga platser. Judendom, kristendom och islam.
Så här kan det se ut i Jerusalems gamla stad när man tittar ut genom dörren.
På fredagar är kommersen livlig utanför en av Jerusalems gamla stads mest kända portar, Damaskusporten. På arabiska heter den Bab al-Amoud.
De två männen på banderollen är israeliska soldater som saknas i Libanon sedan 1982.
Så här kan det se ut på en arabisk tidningsredaktion. Moderna datorer med platta skärmar och askkoppar på borden.
Det här kakfatet fick vi förresten in en gång vid ett restaurangbesök i Damaskus. On the house.
Så här fint kan det se ut när man åker ner mellan bergen mot Döda havet och gränsövergången mellan Jordanien och Västbanken. Det var i de bergen Jesus vandrade omkring.
Fram till gränsen mellan Syrien och Amman satt alla i bilen tysta. Stämningen var rätt stel.
På Hotell Abdali vid knutpunkten i Amman för taxibilar till Damaskus och Beirut har man vissa förhållningsregler som man möjligen inte ser på alla hotell. Särskilt inte på hotell med många stjärnor.
Vid den alltid och tydligen for-ever totalt kaotiska taxistationen i Damaskus (trots att den flyttats ut från centrala staden till något som ser mer modernt ut) för taxibilar till Amman och Beirut mötte jag denne man.
Det här är någon sorts grönsak som de fattiga i Syrien äter. Jag minns inte vad den heter, men man kokar den tydligtvis bara med lök och salt och då tycker vissa söner i vissa familjer att det är supergott att gucka till med det tunna arabiska brödet.
