Gud ville inte ha tjafs

Här ligger de tre abrahamitiska religionernas ursprung och heliga platser. Judendom, kristendom och islam.

Alla tre ligger mitt i Jerusalems gamla stad, på löjligt nära avstånd från varandra. Jag lovar, om det inte vore så trångt i gränderna vissa dagar så kan man gå mellan dessa platser på mindre än fem minuter. Så stort och så litet.

Den gyllene kupolen tillhör Klippmoskén – Qobat al-Sakhra. Strax till höger om den, utanför bilden, ligger Al-Aqsamoskén – en av de allra heligaste platserna i islam.

Muren nertill på bilden är judarnas allra heligaste plats - Klagomuren.

Några stenkast snett till vänster om bilden ligger Den heliga gravens kyrka - en av kristendomens allra heligast platser.

En vän till mig sade: Om Gud nu placerade alla dessa tre religioners heligaste platser med bara några minuters gångavstånd emellan, då måste Gud ha menat något med det. Jag tror att närheten beror på att Gud inte menade att dessa tre religioner skulle bråka och tjafsa och kriga sinsemellan.

So true.

Om man dessutom ägnar lite tid att studera de tre religionerna inser man snabbt att grundbudskapet är detsamma.

Sedan är det en annan sak att folk alltid ägnar sig åt detaljtolkningar.

På det stora hela vill alla människor ha samma sak: Kärlek, omtanke, familj, vänner och ett gott liv i värdighet och respekt.

Att hävda att den ena, eller andra eller tredje religionen inte vill ha ett sådant liv är bara korkat.

Oudspelare i Damaskus

Nu har jag äntligen hittat en snabb internetuppkoppling som det funkar att lägga ut filmsnuttar med. Ok, den är rätt mörk, så det blir mer som en ljudfil.

Det är i alla fall oudspelaren i Damaskus som jag skrivit om tidigare. Han med det slemma leendet. Men han spelar fint i alla fall.

Helt vanlig utsikt

Så här kan det se ut i Jerusalems gamla stad när man tittar ut genom dörren.

En ganska vanlig utsikt, varken extremt ful eller särskilt fin. Finns både bättre och sämre.

Att man bor tätt inpå varandra märks när musikergrannen spelar musik så att det dunkar genom väggarna, eller när grannkvinnan nedanför gormar på sina barn.

Ibland hör man kyrkklockor, ibland moskéernas kallelse till bön, ibland palestinska frihetssånger.

De judar som ockuperat hus i gamla stan är tystare, i alla fall har jag aldrig hört dem spela kampsånger på hög nivå. Men de har kanske inget behov av det, eftersom det finns flera hundra övervakningskameror i gamla stan och k-pistbeväpnade soldater dygnet runt till deras service.

Bab al-Amoud

På fredagar är kommersen livlig utanför en av Jerusalems gamla stads mest kända portar, Damaskusporten. På arabiska heter den Bab al-Amoud.

Här säljs grönsaker, kläder, köksattiraljer och annat för en billig penning. Köpare och säljare är palestinier. Inga israeler syns till, eftersom Damaskusporten ligger i östra arabiska Jerusalem.

Jo, förresten, man ser uniformerade israeler. I gamla stan patrullerar ständigt både israelisk militär och civilklädd säkerhetspolis.

Ibland kräver de civilklädda att få se ID-kort även av utlänningar, utan att självmant identifiera sig själva först. Det kan ju röra sig om västerländska fredsaktivister som ska demonstrera mot utökade illegala judiska bosättningar på Västbanken, och sådana vill man inte gärna ha i landet.

Hur det går ihop med ambitionen att utöka turismen är lite svårt att få ihop. Få turister uppskattar så otrevlig behandling som israelisk militär kan uppvisa. En charmkurs skulle inte skada.

Missing soldiers

De två männen på banderollen är israeliska soldater som saknas i Libanon sedan 1982.

Texten är på arabiska och skylten hänger på den israeliska sidan av gränsen mot Jordanien. Den gräns som palestinier och ett fåtal utlänningar passerar. Ännu färre israeler passerar någonsin här, det är inte många som vill åka till Jordanien.

10 miljoner dollar utlovas till den som har information om de saknade soldaterna.

Man kan läsa mer på den här hemsidan.

Man kan dock fundera över om banderollen hänger på rätt plats. De som passerar den här gränsen är till 99% sådana som anser att Västbanken, Gaza, och östra Jerusalem är ockuperat av Israel sedan 1967.

Arabisk tidningsredaktion

Så här kan det se ut på en arabisk tidningsredaktion. Moderna datorer med platta skärmar och askkoppar på borden.

Alla röker inte, men det är inte heller förbjudet att röka inomhus. Som på svenska redaktioner fram till för några årtionden sedan.

Vad som sedan pågår på redaktionen är en annan sak. Enligt jordansk presslag får man inte kritisera kungahuset, armén eller religion.

Enligt praxis och tradition får man inte heller skriva negativt om exempelvis något projekt som misslyckats, för då kanske någon hög officiell person pekas ut som ansvarig och det går ju inte.

Free sweets

Det här kakfatet fick vi förresten in en gång vid ett restaurangbesök i Damaskus. On the house.

Ingen aning om varför de bjöd på det. Kanske helt enkelt på grund av den syriska gästfriheten.

Jag pallade med ungefär två bitar, men vissa personer vars namn börjar på R skulle nog ha satt i sig hela kakfatet. Kanske också andra.

Den vita skålen innehåller sockervatten. Det ska man hälla över kakorna, om man inte tycker att de är söta nog.

Mot Döda havet

Så här fint kan det se ut när man åker ner mellan bergen mot Döda havet och gränsövergången mellan Jordanien och Västbanken. Det var i de bergen Jesus vandrade omkring.

Det var knappt vi hann över gränsen, den stängde 11.30 och vi kom dit 11.20, då en sur jordansk gränsvakt vägrade släppa in bilen. Taxichaffisen var fiffig och körde till en annan öppning där vi smet in.

Sedan betala 5 JD (50 kr) i gränsskatt. Ett frimärke på en papperslapp + en stämpel. Har aldrig fattat varför man måste betala skatt för att lämna ett land. Troligen handlar det bara om en omotiverad skatt för att som sista åtgärd pungslå besökare.

Whisky i Saudiarabien

Fram till gränsen mellan Syrien och Amman satt alla i bilen tysta. Stämningen var rätt stel.

Strax innan vi lämnade den sista syriska gränskontrollen såg chauffören märkbart nervös ut och uttalade några religiösa ord i stil med Gode gud.

Väl inne på den jordanska sidan slappande alla av och började babbla. Förutom chauffören var det två killar från Jordanien och en saudiarab, han på bilden i vit långklänning, svart sotarmössa och kofta. Tydligen saudisk vinterklädsel.

Saudiern upplyste mig glatt om att det inte är något problem att få tag på whisky i Saudiarabien, trots att alkohol är förbjuden. Han har nämligen en kompis på den amerikanska ambassaden och de tar in en massa whisky i landet och smugglar vidare till saudier som behöver whisky.

Är det bara den amerikanska ambassaden som gör så, undrade jag?

Nej då, försäkrade han. Det gör "alla" ambassader.

Där ser man.

Mot slutet av taxiresan erbjöd han mig att följa med till Saudiarabien dagen efter när han skulle hem.

Min kommentar om att Saudi nog inte är ett land som västerländska kvinnor uppskattar bemötte han oförstående.

”Why not”, sade han.

Ja, det kan man kanske undra om man är en saudiarabisk man.

Och så hävdade han att kvinnorna i Jeddah inte nödvändigtvis behöver täcka håret. Det går framåt även i Saudi. Rena rama frigjordheten.

Man får reda på en hel del intressanta saker när man sunkar runt med saudier i en vanlig taxi.

No hubbly bubbly

På Hotell Abdali vid knutpunkten i Amman för taxibilar till Damaskus och Beirut har man vissa förhållningsregler som man möjligen inte ser på alla hotell. Särskilt inte på hotell med många stjärnor.

Jag vet inte hur många stjärnor detta hotell har, men de har i alla fall typ fyra eller fem flaggstänger utanför, vilket ser hyfsat tjusigt ut, även om flaggorna inte direkt är nya.

Inomhus är det också lite avdankat, men rent. Typ 1980-tal som aldrig uppdaterats.

Punkt 1 på förhållningslistan är väl helt ok: Att checka ut vid 12 är normalt.

Punkt 2 är mer dubiös: Det verkar som att man får räkna med att hotellpersonalen stjäl allt av värde som man inte deponerar i säkerhetsboxen. Hmm. Ska det vara så?

Punkt 3 om att man inte får röka hubbly bubbly (vattenpipa) är lite intressant. Det finns nämligen inte en enda vattenpipa i sikte på hotellet. Alltså räknar hotellets ledning med att folk reser runt med sin egen vattenpipa.

Jag har dock aldrig sett någon rese-vattenpipa. Vattenpiporna är ju normalt sett inte direkt något man knökar ner i någon liten väska, men visst går de att transportera om man verkligen vill, om man har en lång väska.

Men för att röka vattenpipa behövs dessutom mycket värme för att få till den glödande kolen, så jag undrar verkligen hur folk gör som smygröker vattenpipa på hotellrum.

Punkt 4 om att husdjur inte är tillåtna är också intressant. Det är få människor i Mellanöstern som har katter eller hundar som husdjur, särskilt inte hundar, som av många anses orena. Inte heller katter är särskilt väl behandlade här vad jag har sett. Vad är det då för husdjur som folk transporterar runt kan man fråga sig? I have no idea.

Punkt 5 kan man också fundera över: Inte lämna barn ensamma i rummet. Här är det inte direkt vanligt att man dumpar sina barn oövervakade. Tvärtom är barn mycket välkomna överallt, så jag fattar ingenting om denna punkt.

Några idéér eller svar?

Helvetesflin

Vid den alltid och tydligen for-ever totalt kaotiska taxistationen i Damaskus (trots att den flyttats ut från centrala staden till något som ser mer modernt ut) för taxibilar till Amman och Beirut mötte jag denne man.

Det första han hojtade till mig när han ”spottade” mig tre sekunder efter att jag hoppat ur taxin från stan var ”helvete” med ett brett flin.

Det var uppenbart att han haft att göra med andra skandinaver tidigare.

Tyvärr glömde jag fråga vad han hette, men han upplyste mig omgående om att han hade jobbat som översättare och ”fixare” åt amerikanerna i Libanon på 1960-talet, och pratade utmärkt amerikansk slang.

Att han är enbent och går på kryckor beror på en bilolycka i barndomen, fick jag också veta. Därför jobbar han som guide på taxistationen, där 95% av de som hänger runt där inte kan engelska. Han fyller en funktion, eftersom inte alla resenärer kan arabiska.

Sedan gaggade vi på "dålig amerikanska" innan kollektivtaxins fyra platser fylldes upp. (Man kan betala för alla platser om man vill, men det är ett fast pris per plats. Mer ekonomiskt att vänta en stund).

Den enbente höll med mig om att det samlades för många män som stirrade och bara hängde runt när jag skulle tjafsa om priset. (Utlänningar får ofta ett högre ”alternativ” från början, men om man kan lite arabiska och bråkar kan priset helt plötsligt sjunka, särskilt om man har förmåga att fråga de andra på arabiska om vad de får betala).

Den enbente var hur som helst relativt trevlig med tanke på omständigheterna och det var han som propsade på att jag skulle ta en bild med honom och mig. Fin vad?

Fattigmans grönsak

Det här är någon sorts grönsak som de fattiga i Syrien äter. Jag minns inte vad den heter, men man kokar den tydligtvis bara med lök och salt och då tycker vissa söner i vissa familjer att det är supergott att gucka till med det tunna arabiska brödet.

Man köper grönsaken antingen tvättad eller otvättad. Tvättad kostar den mer, men då får hemmafruarna mindre arbete. Det handlar alltså om hur mycket e-coli-bakterier som finns kvar bland blasten.

Jag rekommenderar den dyrare varianten, eftersom jag en gång blev gravt magsjuk i Syrien efter att ha ätit den i Libanon och Syrien traditionella salladen tabbouleh (bestående av 70% persilja, vilken i mitt fall var otvättad).

Jag hade ont i magen en månad efteråt, för att inte tala om hur helvetiskt illa jag mådde de första fyra dagarna. Hög feber, sju filtar, en halv burk cola per dag och total vekhet. Visserligen en effektiv bantningskur, men inget jag rekommenderar.

Varje gång jag nämner denna händelse skakar alla på huvudet och säger att ”tabbouleh, det äter man ALDRIG på restaurang i Syrien”.

Jaha ja. Tack för den informationen i efterhand.

Osynliga bilder

Det är verkligen synd att man inte får fotografera vid vissa gränser. Man skulle kunna ta många spännande bilder som världen sällan får se.

Bland annat på de barska minerna på personalen som står och röker, trots att det precis bakom dem finns skyltar på väggen där det med all tydlighet framgår att det är förbjudet att röka.

Möjligen kan de inte läsa. Eller så skulle man kunna se det som ett genuint uttryck för vanligt hederligt översitteri. Typ "det är faktiskt vi som bestämmer här och vi gör vad vi vill, och om ni inte håller käft eller röker så kommer ni inte över gränsen".

Rent sociologiskt-psykologiskt är det inte svårt att fatta grejen. Det kan inte vara så kul att tjäna så lite pengar och inte ha något vidare inflytande. Då får man ta ut sin rätt på det sätt som står till buds.

Det vore också roligt att ta kort på chauffören när han överräcker lite pengar till någon uniformerad gubbe i (ytterligare) ett bås för att det ska gå snabbare vid tullen. Bah så där. Några kvitton såg jag inte. Men man tackar ju för att slippa sitta och vänta i någon timme extra för att någon blir sur och väljer att i detalj genomsöka hela bilen och allas bagage.

Eller en bild på de otroligt sunkiga, nedgångna och illa upplysta gränskontoren, med stenåldersdatorer och hyllningsbilder till lite olika gubbar.

Men det finns några med humor också, även om de inte är många, så jag ska inte bara klaga.

Och ofta träffar man underhållande medresenärer att babbla med. Som någon härifrån som bott länge i Europa och inte vill tala om vad han sysslar med för att det handlar om ord, för sådana kan ju vara känsliga, och istället hävdar att han säljer grönsaker på något torg.

Årsbästalista?

Har fått en utmaning från Sangerfrannedrebotten om att göra en årsbästalista med låtar. Tydligen måste den vara klar om några dagar.

Jag antar utmaningen, fast i egenmodifierad form. Dels har jag inte hört en massa nya låtar det här året som jag lagt på minnet, knappt gamla heller, och dels tänker jag på andra saker som möjligen skulle kunna vara bäst det här året. Inte heller blir den klar 13 december.

Först måste jag åka till Amman och vara lite ambitiös för en gångs skull. Sedan måste jag hitta ett nätcafé emellan alla mina möten.

Jag återkommer när jag tänkt klart.

Kanske ändrar jag mig och gör en låtlista ändå. Men då finns det risk att det blir många arabiska låtar som ingen annan än jag har hört.

Bakom hotellet

En helt vanlig bakgård bakom hotell Mayflower, ett legendariskt hotell i Hamra där många tuffa krigskorrespondenter bott genom tiderna.

För tillfället är det inte direkt överfullt. Förra sommaren var det ofta knökigt i den lilla baren på bottenvåningen, där murvlarna brukar sitta och skrävla.

Nu sitter där mest studenter från väst och en och annan professor, som ska studera de psykologiska effekterna av kriget förra sommaren i de södra delarna av landet.

Han lär väl troligen inte komma fram till att de mår bra. Min helt vilda gissning är att de är lite traumatiserade eller något annat i den stilen. Kanske att de också behöver psykologisk hjälp.

Jag säger som "Miss Universum", alias Katty Brandelius: "Det kunde jag ha berättat för er".

Men det är ju alltid bra att få ner sådant på print.

Henry's regellösa bar

Henry's bar i Hamra lär var den äldsta i Beirut. Henry ser i alla fall ut att ha stått bakom bardisken ett bra tag. Däremellan har han bott i Brasilien, Tyskland, Egypten och lite andra länder, men han tycker att Libanon är bäst.

Henry's skulle kunna vara en sunkig bar i Amsterdam eller någon annan europeisk stad med punkrötter. Här hänger kreti och pleti och det finns inga regler för vad man får eller inte får diskutera.

Efter alla år i baren står Henry numera nästan ut med punk och hårdrock, även om han föredrar arabisk musik. Vi kom väldigt bra överens när jag bad honom sätta på musik av den egyptiska sångerskan Oum Kholthoum. Då log han till och med sitt dystra leende.

På en annan bar jag besökte finns strikta regler. Bakom den bardisken stod också en äldre herre som innehaft sitt ställe i rätt många årtionden.

På hans ställe gäller tre tydliga regler: Man får inte diskutera politik eller religion, och man får inte kyssas.

Den som inte följer reglerna åker ut pronto.

Barometer på stämningen

På det här stället kan man kanske ta temperaturen på Beirut. En liten charmig bar någonstans i Hamra. Kanske skulle jag hitta tillbaka, kanske inte. Jo, det skulle jag nog. Om inte annat för att gå äta deras ruskigt goda mat igen. Kan verkligen rekommenderas.

Anyways. Här kan man stå i baren och diskutera politik öppet med smarta libaneser, som faktiskt inte avskyr alla palestinier, även om de flesta i landet nog kan sägas ha en mindre positiv inställning till dem.

Av detta kan man konstatera att bar-restaurangen Barometre (med franskt uttal) är ett ställe för mer öppensinniga, intellektuella och politiskt intresserade.

Man kan också slå sig i slang med konstnärer, frustrerade unga män från flyktingläger som visar hur man dansar dabke, den i hela Mellanöstern och från Balkan traditionella dansen som man dansar bredvid varandra på ett långt led. (Ser lätt ut, men är grymt svår!).

Om jag var ung palestinier i Libanon skulle jag också vara totalt frustrerad. Enligt libanesisk lag finns det en lista på 73 olika jobb som palestinier INTE får ha. Så har det varit sedan 1948. De får exempelvis inte jobba som läkare, advokater eller ingenjörer. (De får heller inte äga fastigheter eller mark, till skillnad från övriga länder här omkring).

Försök komma på ytterligare 70 förbjudna jobb och tänk er ett sådant liv. Hur ska man då försörja sig?

Det ruttna alternativet är att jobba för FN:s flyktingorgan för palestinska flyktingar, UNWRA. Men det är ju inte direkt någon lysande karriärväg i det långa loppet.

En annan, och lika förnedrande karriärväg, är att låta någon libanes officiellt stå för ens företag. (Om man ens hittar någon som är villig att göra det). Men då är man juridiskt helt utlämnad. Förnedrande i det långa loppet är också att jobba för en västerländsk NGO (Frivilligorganisation), som alla har sina egna regler och värderingar som man då måste följa. Inte kanske alltid för att man vill, utan för att man inte har något annat val.

Eller så kan man tigga sig till svarta skitjobb och jobba för usla pengar. Då kan man hoppas på att man inte alltid blir blåst på sina pengar.

Jag beundrar och hyser all respekt för de få palestinier i Libanon som trots allt orkar studera på universitet, för det leder ytterst sällan till något.

Seriös i Beirut

Gebran Tueni hette en engagerad publicist i Libanon. Mannen med mustaschen och det stora leendet på bilden. Hans farfar startade tidningen al-Nahar på 1930-talet.

På senare år kritiserade Gebran, tydligt, öppet och med starkt patos ett visst grannland och de i Libanon som är pro-detta-land. Det slutade med att Gebran blev mördad med en bilbomb för två år sedan. Vem som stod bakom mordet är ännu oklart.

För att hedra hans minne och för att diskutera pressfrihet (eller snarare bristen på den) i Mellanöstern ordnar den internationella organisationen WAN, World Association of Newspapers, sedan två år en konferens i Beirut.

Här på WAN:s hemsida kan man läsa mer.

Ett särskilt pris delas numera ut till minne av Gebran Tueni, som var mycket aktiv i WAN. Journalister och publicister från länder i regionen samlades för att diskuterade en massa problem som medierna här har i förhållande till myndigheter och allmänheten, till exempel när det gäller att skildra ämnen som kan anses tabu, både av myndigheter och läsare.

Även om det sker med myrsteg, så går utvecklingen i alla fall framåt liiite. I vissa länder kan medierna numera ta upp ämnen som korruption, homosexualitet, prostitution och liknande "heta" ämnen som tidigare ansetts olämpliga.

Men den "röda linjen" går ännu vid att öppet kritisera religion och makthavare.

Skönt häng på Prague

Ett av mina favvoställen i Beirut är helt klart Prague, ett avslappnat ställe där man kan dricka kaffe, vin och öl på från tidig morgon till sent på natten. Eller snarare till tidigt nästa morgon.

Öppettiderna här är inte reglerade av någon kommunal myndighet. Man har öppet tills folk går hem. Kanske kan man också äta på Prague, men jag försökte aldrig.

Gratis trådlöst, fritt och SNABBT internet har de också, vanligt på liknande ställen i Hamra.

Fritt och snabbt är något man uppskattar efter Syrien, där nätet är 90-talslångsamt, eftersom alla måste koppla sig förbi brandväggen runt landet för att komma in på de sajter som farbror storebror inte tycker att man ska få komma åt, men som alla klåfingriga och nyfikna ändå vill in på. Typ Facebook, som för övrigt varit blockerat i Syrien i några veckor nu. Löjligt.

Det är tur att bägge sidor i "internetkriget" är lika uppfinningsrika. Katt-och-råtta-leken är hyfsat jämbördig so far, vilket man uppskattar när man besöker vissa länder...

Efter kriget 2006

Så här kan julikrigets efterdyningar se ut. En stor bro bombades sönder i sommarkriget 2006. Gissa av vem.

Fram tills nu är reparationerna av bron uppe i bergen, på vägen ner mot Beirut, inte helt klara.

Det finns de som säger att landets infrastruktur bombades tillbaka 20 år i tiden.

Det man kan konstatera är i alla fall att turistnäringen, som växte snabbt före sommaren 2006, fick sig ett allvarligt avbräck. Det kryllar inte direkt av besökare här nu.

Sedan dess står både Libanon och Syrien på svenska UD:s lista över länder man inte bör besöka. Om man ändå gör det och något händer tar svenska ambassaden inte något ansvar för en.

Samtidigt lever folk sina vanliga liv också här.

Helt vanligt gråväder

En helt vanligt vinterdag i bergen upp mot gränsen Syrien-Libanon. Sunkiga hak längs vägen som inte gör någon glad.

Toaletten vid gränsen var kräkäcklig. Jag var glad att det var vinter. På sommaren hade den antagligen stunkigt som i en grisstia. Eller njae, kanske inte just som hos grisarna, men något annat som luktar vidrigt.

Bildlöst vid gränsen

Det är som sagt inte alltid helt ok att plåta. Särskilt inte vid den syriska gränsen. Personalen där är inte helt charmig. Snarare åt det bister-barska hållet. Här ska upprätthållas auktoritet och inget tjafsande med foto är tillåtet.

Jag hade dock gärna velat ta en bild på en plansch som satt uppsatt hos tullen på syriska sidan. Bilden var på landets chef. Texten ovanför hans huvud löd: "Bashar, hoppet". Om den saken lär det finnas en hel del olika åsikter.

Syrisk packåsnebil

Så här kan det se ut vid den syriska delen av gränsen mot Libanon. (Snabbt smygtagen bild innan vi kom för nära...)

De gula taxibilarna som bara går långdistans kan man se i både Libanon och Jordanien. Oftast dock inte så här fullastade.

Billigast är att dela taxi med andra. Det finns tre platser bak och en plats fram. Varje plats kostar cirka 500-700 syriska pund, beroende på hur bra man dealar med taxichaffisen. Jag prutade ner från 800 till 600.

Vill man ha hela taxin själv eller för två, får man betala för antalet platser. Vi åkte konstigt nog i en fin och ny taxi, sådana man sällan ser. Men de gula amerikanarna är rätt sköna att åka i också.

Svårt posta brev

Här går det inget bra. Hur ska man kunna nå brevlådan?
Postlådan står för övrigt i den totalt uppgrävda basargatan jag tagit bild på tidigare.

Det ser lika illa ut vid affärerna längs gatan. Ibland får kunderna balansera på ranka plankor för att komma in i dem.

Nu har jag fått veta att det inte bara ett allmänt grävande som pågår, även om det faktiskt ser rätt ostrukturerat ut.

Tydligtvis är det så att man hittat en massa gamla arkeologiska fynd under basargatan, surprise surprise - NOT - eftersom Damaskus ju är en stad med mångtusenårig historia.

Men enligt mina underrättelser vet myndigheterna inte riktigt hur de ska hantera utgrävningarna. Jag förstår dem. Hur ska de kunna gräva ut hela gatan när samtliga affärsinnehavares kunder knappt kan komma in i affärerna. Om affärsinnehavarna skulle kunna kräva skadestånd av staden (vilket jag inte har en aning om det är möjligt) lär det handla om miljonbelopp.

Ultramodern bar

Ännu senare på natten blev det besök på en ultramodern bar med trendig inredning som skulle passa i vilken västerländsk storstad som helst.

Barklubben verkade frekventeras av bortskämda unga brats runt högst 20 år. De brölade och dansade till västerländsk musik.

Dock var de inte lika fulla som motsvarande västerländska ungdomar skulle varit vid den tidpunkten, typ strax efter 3 på natten. Alltid något.

Fest med de utvalda

Efter bröllopsyran blev det fest och middag med folk från de fina kretsarna. Lokalen var en lyxig klubb på dyra hotellet.

Förrätterna serverades med start kl 22. Därefter kom det in tre huvudrätter, den sista serverades vid midnatt. Vid ettiden på natten kom desserten in.

Däremellan dansade folk västerländska danser som bugg och allmän "styrdans" till en lokal coversångare, som på affischen utannonserades som "den kände sångaren", vilket ju snarare antyder att han inte alls är så känd som han vill vara.

Sångaren var i alla fall språkbegåvad. Han sjöng på arabiska, engelska, franska och spanska med bra uttal på samtliga språk. Repertoaren var allt från Tom Jones "Delila", till Gloria Gaynors "I will survive" och en massa andra hiskeliga västerländska smörsånger.

Först sent på natten blev det arabisk musik, och en stund senare svepte den mest dekadenta magdansös jag någonsin sett in på golvet. Jag hade ingen lust att fota henne, hon dansade inte särskilt mycket, utan ägnade sig mest åt någon sorts otroligt tacky uppvisning som är bäst att förpassa till historiens svarta hål.

Sedan fortsatte det så här...

När brudparet tågat in fortsatte sjungandet och speladet av de rosaklädda kvinnorna i följet, samt män i randiga långskjortor. Trummisen var troligen från Indonesien eller något, han såg definitivt inte ut att vara härifrån.

Sådana här uppvaktningsgäng är ofta professionella och kan hyras in till bröllopsfester.

Bruden såg dock konstig ut. Hatt och klänning á la Marie Antoinette, det har jag aldrig sett förut. Någon trodde att hatten var ett modernt alternativ till brudslöjan. Själv tycker jag att hennes utstyrsel såg rätt corny ut. Det tyckte även några lokala förmågor som jag konsulterade i frågan. Notera att modern håller upp hennes släp.

Den obligatoriska bröllopsfotografen (alla bröllop foto- och filmdokumenteras in i minsta detalj, ju fler kamreror desto bättre) var för ovanlighetens skull en kvinna. Där ser man, yrkeskåren utvecklas även här.

Hotellfint bröllop

Råkade hamna mitt i en bröllopsfest på ett hotell med många stjärnor. Det anses fint att ha fest på sådana ställen.

Utanför entrén stod det här gänget och spelade och sjöng. I en lång vit limosin någonstans utanför bilden satt brudparet och väntade. Exakt varför de väntade visste ingen, men kanske för att entrén skulle bli mer effektfullt.

(Jag försökte för övrigt ta en bild på huset mitt emot hotellet, men då kom det genast en barsk man och sade att det inte gick för sig. Huset råkade nämligen vara högkvarteret för en viss sorts illa beryktad myndighet som inte är särskilt populär bland befolkningen).

Efter en stund traskade bruden och hennes mamma och övriga släktingar in i hotellfoajén, där den tutande musiken med trummor fortsatte en bra stund.

Separatistiska hårsalonger

I den ofta sedvanliga separatistiska anda som ännu råder häromkring finns det naturligtvis hårsalonger för kvinnor och hårsalonger för män. Aldrig mötas de tu.

De som männen går till kan man se in i från gatan. Dem som kvinnor frekventerar går det inte att få den minsta lilla skymt in i, det är heltäckande gardiner som gäller.

Det konstiga är dock att det nästan alltid tycks vara män som är hårfrisörer, oavsett vilket kön som ska piffas till.

I den här lilla minimala salongen trängdes fyra män, två mästare och två underhuggare, som troligen var någon sorts lärlingar. De fick utföra skräpgörat, som att tvätta hår och kamma ut blonderade halvmeterlånga hårförlängningar, som en kvinna utanför bilden skulle ha i sitt naturligen svarta hår.

Notera att killen till vänster, som färgar håret svart på en tjej, inte använder plasthandskar. Hans händer måste ju se fina ut. Det lär väl inte dröja många år innan han utvecklat avancerade allergier.

Familjära hörnhelgon

I vart och vartannat hörn i den kristna delen av gamla stan ser man sådana här helgonburar.

Jag har dock aldrig tidigare sett en mänsklig religiös auktoriet som Moder Theresa inspärrad i en sådan, men någon häromkring gillar henne uppenbarligen skarpt.

De flesta helgonburarna består av en bild på Maria, som här, eller en Jesusfigur. Plus lite dekorationer omkring, ibland blommor, ibland ljus, som någon går och tänder. Ofta också några elektrifierade ljusslingor, som bidrar till gemytet.

Det är tydligen lokala familjer som bygger hörnhelgedomarna för att hedra det helgon eller den religiösa auktoritet de gillar bäst. Det verkar inte som att man behöver byggnadstillstånd för dem, med tanke på hur de är utformade, men jag kan ju ha fel.

Populär lokalkrog

Den här lokala restaurangen, inklämd i en liten gränd, är i princip fullsatt från morgon till kväll. Trots att den ligger i gamla stan i kvarter med många turister, tycks de inte hitta dit.

Vi, plus några japaner i sällskap av ett gäng lokala människor, var de enda utlänningarna.

I övrigt befolkades restaurangen av tjejgäng som satt och bolmade på vattenpipor i timmar, med bebisar och småungar hängandes i hasorna, gubbar som åt affärslunch med vin eller helpavor whisky på bordet och lite blandade sällskap av allehanda slag.

Det var fullt ös hela tiden. Servitörerna sprang som små skållade råttor, alla borden var i princip fullsatta hela tiden. No wonder. Maten var god, servicen bra och inte särskilt dyrt. Hit ska jag gå igen.

Tyvärr är bilden inte särskilt bra. Det blir en del helt eller halvt smygtagna bilder här, för det är inte helt ok att fotografera hur som helst. Jag skyller på att jag är turist.

Restaurangen heter förresten Haretna ("vårt kvarter") och ligger nära Bab Touma.

Julfirande på operan

Har varit på finkulturell aktivitet på den nya operan här i Damaskus. Den är några år gammal och det är tydligen prestigefyllt att gå på evenemang där.

Det var någon sorts julfirande, med en gigantisk kör på över 250 personer (jag gjorde en överslagsräkning), som sjöng julsånger på arabiska och engelska.

Det fina med kören, som heter något med "Glädje" (farah, på arabiska), är att den består av både kristna och muslimer. Det gjorde även publiken, så det var ju ett ypperligt tillfälle att visa att det faktiskt går att leva tillsammans i någon sorts harmoni, trots olika religioner. Så är man också i den här regionen sedan tusentals år van att i mer eller mindre grad leva i hyfsad respekt för varandra.

Trots att muslimer inte firar jul så deltog de muslimska körmedlemmarna med liv och lust i sångerna. Inte helt oväntat, man kan ju anta att de deltog frivilligt. Och just blandade körer är väl inte det "man" främst brukar tvinga folk att delta i mot sin vilja som någon sorts straff. (För övrigt tycks många här inte alltid hålla benhårt på alla religiösa regler, folk är rätt pragmatiska och inte så dömande tycks det som, man blandar lite som man vill ibland).

Anyways. Tydligen skulle högste chefen för landet ha kommit till konserten, men han backade ur av någon anledning. Hade ju varit intressant att vara på samma tillställning. Men hade han kommit hade vi inte fått några biljetter, för det här årliga evenemanget är tydligen poppis och biljetterna tar slut direkt.

När chefen inte kom innebar det att alla de biljetterna som han och hans stora följe skulle ha blev fria. Det var några av dem vi fick. VIP-biljetter dessutom, det vill säga på parkett.

Typiskt nog hamnade vi dock på den sidan av salongen där en stor kamerarm störde utsikten. Det är inte helt ovanligt i arabiska länder vid kulturevenemang. Ofta ska en kameraman dokumentera aktiviteteten. Då tycks det vara helt normalt att han går runt på scenen och ställer sig mitt framför en eventuell sångare. Ingen invänder. Eller så är det en kamerarm som i det här fallet störde utsikten nästan hela tiden. Ja ja. Men det var fint ändå.

I slutet av konserten höll en känd präst ett tal, där han bland annat berättade att det var chefen för landet himself som betalat för att kören skulle kunna uppträda på operan, (dyr att boka för en fattig kör), dessutom helt på eget initiativ. Det ni! ;-). Det tyckte alla var fint och bra. I alla var det vad de sade.

Kören var duktig och väldigt stilig. Alla hade guldklänningar och glitter i håret, så det var effektfullt. Mycket finare än på min kassa bild. Väldigt snygga ljusspel hade de också. Plus fluffiga vita moln hängandes från taket. En liten stund snöade det också i ett hörn.

Sedan åkte vi till ett fint ställe i en fin stadsdel där man röker vattenpipa natten lång. Det var fullt, 90% män, och ungefär varannan person satt och puffade på en argheele. Inget rökförbud i sikte här inte. Men å andra sidan är lokalerna hyfsat välventilerade, så det är inte så illa som det låter.

Trängsel vid busshållplatsen

Vad är det här? En busshållplats? Ser ni någon busshållplats? Inte jag. Men det är tydligen en hållplats för något. Troligen för de sunkiga minibussarna där folk inklämda transporteras hem för en billig penning.

Det är troligen inte en taxistation, för det finns inga sådana.

Notera att inte allt för många människor står allt för långt ut i gatan, då blir de påkörda av totalt ignoranta bilister.

För att komma på minibussarna gäller det att tränga sig hejvilt. När jag råkade passera på trottoaren där nere blev jag brutalt bortknuffad av en bastant dam insvept i svart.

Hon "råkade" inte bara buffa till mig, hon gled fram som en pansarvagn med hårt spänd kropp, så att effekten av hennes knuffande skulle vara så effektiv som möjligt. ("J-la kärring", tänkte jag).

Recyclade bussar

Man ser en hel del sådana här Scaniabussar omkring. Det är tydligen så att de recyclas. Vilket betyder att de återanvänds och säljs i tredje hand till det här landet eller till Afrika.

De flesta av bussarna här verkar ha varit i Pakistan, där de har för vana att smycka ut bussarna i en stil som påminner om epileptisk julpyntning.

När de recyclas hit tar man dock bort en del av det mest iögonfallande pyntet. Men det tycks ju blir kvar en hel del färgglada utsmyckningar ändå.

Trånga sunkgränder

Ibland står husen sjukt nära varandra i gamla stan. Det här är dock i den sunkiga gamla stan, det vill säga några kvarter en bit ifrån den större och lite finare gamla stan.

Där var det fullt av japaner och slummigt klädda västerlänningar. Varför måste de flesta se så sunkiga ut när de reser i den här delen av världen? Det borde stå i guideböckerna att folk här faktiskt föredrar en mer respektfull klädsel av besökare.

I alla fall: Man skulle ju kunna sträcka ut handen och hälsa på sina grannar mitt över gränden.

Bilden till höger är tagen rakt upp. Hur smalt kan det vara mellan husen? 20 eller max 30 centimeter. Jag skulle få grannskräck om jag bodde så där nära.

Departementet för sharialagar

På den här tomten mitt i centrala Damaskus står det här husskelettet. Så har det tydligen sett ut i många år.

Byggnaden är tänkt att hysa departementet för sharia-lagar, de religiösa familjelagarna som reglerar äktenskap, skilsmässa och vårdnadsfrågor. Alla andra frågor avgörs i vanliga domstolar.

Mitt emot husskelettet, alltså bakom min rygg när jag tog bilden, ligger "Tjuvarnas marknad" under en sunkig motovägsviadukt. Där kan man köpa stöldgods till låga priser, fick jag veta. Kan kanske vara bra att känna till. Eller inte.

Skandalbild!

Den här bilden tog jag i Ma'aloula förra veckan, strax utanför sankta Theklas "convent".

Några killar och tjejer som spelade boll tillsammans. No big deal, tänkte jag. Fast det visste jag ju ändå innerst inne att det var. Killar och tjejer brukar verkligen inte spela boll tillsammans utomhus på det här sättet.

Nu har jag fått reda på att det är ännu mera "skandalöst" än jag först trodde. Tjejerna var nämligen från Saudiarabien, och killarna från Syrien. De är inte gifta med varandra eller tillhör samma familj, alltså borde de inte umgås enligt de konservativa sociala regler som finns i den här regionen.

Och saudiska tjejer, som är från ett av världens mest superkonservativa land, borde enligt gängse normer verkligen inte umgås så här otvunget mitt på öppen gata med "okända män".

Kanske är det så att något håller på att hända i Saudiarabien när det gäller attityder och hur man beter sig, bara det att vi inte känner till det?

Ortodox kyrka

Jag tror att det här är en ryskortodox kyrka, men är inte helt säker. Besöket var ganska kort, och det fanns ingen omkring att fråga.

Kyrkan var tom, förutom farbrorn som satt och bad. Inte så konstigt kanske, kyrkan ligger högst upp på ett berg. Att ta sig dit är inte det lättaste.

Kyrkan var fylld av snygga syriska lampor, sådana med pärlhängen som jag gillar.

Normal partysminkning

Satt och bläddrade i några syriska damtidningar. Större delen av tidningarna var fyllda med kändisreportage från olika invigningar och något som såg ut som societetsfester. Typ Svensk Damtidning.

Det är också vanligt med reportage från kändisars bröllop verkar det som.

Damerna på de här festerna är verkligen uppklädda och uppsminkade till groteska nivåer. Som den här damen intill. Hon har en ganska normal partysminkning.

Te-konspiration

I de flesta länderna i Mellanöstern och Nordafrika dominerar Liptons marknaden för te till 90 procent. Och då pratar vi bara EN sorts te, de gula påsarna.

Det är nästan så att man börjar ana en kolonialistisk te-konspiration. Engelsmännen har ju härjat runt i regionen i över 200 år och på olika sätt försökt pracka på folk sina vanor och varor.

Men nu kan man skönja en ny trend! Lipton håller på att få konkurrens av Mahmouds te, som gör reklam för sig som ett reellt alternativ till de evinnerliga gula Liptonpåsarna.

TV-reportage

Jag har ingen aning om vad de sysslar med här, men det är ju någon sorts TV-inslag som spelas in av den konstymklädde mannen till vänster.

Vad de svartklädda damerna gör på bilden vet jag inte heller. Men ett är säkert, de är superreligiösa eftersom de också täcker hela ansiktet.

Om man känner till islam vet man att religionen inte kräver så mycket täckning. De som täcker sig så här mycket deltar i en sorts självutnämnd "tävling", där de försöker vara extra prudentliga. Därmed tycks de tro att de automatiskt blir bättre religiösa.

Reglerna för tävlingen är enkla: Den som täcker sig mest vinner. De här damerna vinner inte, för de har inte också handskar på händerna.

Ibland ser man så här väldraperade damer bli ledda på gatorna, som om de vore blinda. Tacka tusan för det, om man inte ser vart man sätter sina fötter måste man oftast ha en ledsagare.

Julgranar i Damaskus

Trots att solen mest har skinit och det är runt 14-15 grader dagtid nalkas julen även i Damaskus.

Häromdagen stod en tomte och brölade på stora gatan. Det var någon julfest i en skola.

De tycks också ha julmarknader här. I en hörna i en gränd i gamla stan började det med de här plastgranarna.

Några dagar senare stod bord uppställda med en massa julkrams, även kallade juldekorationer.

Igår på de engelskspråkiga nyheterna kl 22 (urkassa!) visades ett alldeles för långt inslag om någon julbasar som rika hemmafruar ordnar varje år. När ska Rapport börja visa inslag om julbasarer?

Konstcaféet vid Bab Sharqi

Alldeles innanför den östra porten (Bab al-Sharqi) i gamla stan, finns Art café Ninar.

Ett trevligt ställe där de visar utställningar och där man kan äta mat, dricka alkohol och röka vattenpipa. Det finns alltså många sådana ställen i de kristna kvarteren.

Menyn är dock helt på arabiska, men jag lyckades beställa det jag ville ha, så jag är nöjd!

Nyligen visades en utställning av en kvinnlig syrisk konstnärinna som heter Hala och som bott utomlands i många år. Det är hennes tavlor man ser i bakgrunden.

Vad tycker Song_Lover om de här tavlorna? ;-)

Trött skräddare

Skräddaren runt hörnet har öppet från tidig morgon till sen kväll. Inte konstigt att han är trött ibland.

Kunde inte låta bli att ta en bild i smyg när han satt och sov med huvudet på sin symaskin.

Imorse lämnade jag in min jeans för att de behövde förkortas. Ikväll hämtade jag dem, snyggt uppsydda, för det facila priset av 13 kronor.

Mörkt argheelecafé

Det här var en kväll på ett mörkt hak där man kan röka vattenpipa (argheele), äta mat och till och med dricka vin eller öl. I de kristna kvarteren så klart.

Ibland sitter en kille i ett hörn och spelar oud, den arabiska lutan. Det gjorde han den här kvällen, och jag har en inspelning som jag inte kan ladda upp. Det verkar som att näthastigheten är för långsam här.

Oudkillen hade ett stoooort flin på läpparna hela tiden och flirtade hejvilt med kvinnorna i publiken. Vi tittade bort. Bakom oss satt två syriskor och log stort mot honom, så när han spelat klart slog han sig genast ner vid deras bord med sitt slemma leende.

Framför mig i mörkret på bilen, satt en ensam kvinna i lång svart traditionell klänning och glitter i håret och rökte vattenpipa alldeles för sig själv. Skumt. Det är inte ofta man ser kvinnor härifrån sitta ensamma på en krog.

Vattenpipans munstycke är nästan det enda man ser på bilden.

Frågor från en syrier

Nu har jag suttit en kväll på ett snobbigt och ultra-modernt cafe (med andra ord dyrt) och diskuterat Ingmar Bergman, Henrik Ibsen, Strindberg och H C Andersen med en intellektuell syrier som är totalt inläst på nordiska stora författare och Bergman. Intressant! Det finns sannerligen smarta och tänkande personer överallt i världen.

Självklart kom vi in på andra ämnen, sådana som egentligen är förbi den "röda linjen", som de säger här. Men det här var en person jag kunde ställa en massa frågor till, sådana som man inte självklart kan ställa till vem som helst.

Han hade också några frågor till mig: Ökar rasismen i Sverige mot invandrare från Mellanöstern? (Särskilt med tanke på vad som hände 2001). Vad har svenskar generellt för stereotyper och fördomar om araber?

Vad skulle ni ge honom för svar? Skriv i kommentarsfältet!

Fejkgodis

Som sagt, i det här landet är de inte mycket för västerländska kedjor, även om det finns sådana också här.

Men mycket är mer eller mindre copyright-o-skyddade kopior, som så mycket i den här delen av världen.

Se här, känner man inte igen de flesta av de här godissorterna? Men kanske inte just under namnen Humhum, Demolino och Exent.

Arabisk källarklubb

Den här gången blir det ingen bild. Av flera okända skäl.

Hamnade i en källare, som visade sig vara en klubb där en massa konstnärer och intellektuella hänger. Folk drack arrak, vin och öl, babblade och hade roligt. Det var fest efter en konstnärs vernissage på ett galleri någonstans i den moderna delen av stan.

Jag skulle bra gärna vilja ladda upp en filmsnutt med två konstnärsfarbröder som skojdansade tillsammans så att alla skrattade hejvilt, men det funkar inte.

Självklart var även jag tvungen att ha dansuppvisning, tillsammans med en man, för att jag råkade svara ärligt på frågan om jag kan dansa lite arabiskt. Men det gick väl ganska bra tror jag, eller så var folk snälla och skrattade inte ut mig ;-)

Efter några glas vin gick det också riktigt bra för mig att prata och förstå arabiska, haha. Alkoholen tycktes lösa upp alla hämningar och blockeringar i hjärnan och tungan.

Långt efter midnatt levererades arabisk plockmat till alla gästerna. Smarrigt, gott och trevligt!

Det här med dont drink-and-drive, det tar man inte så hårt på i många arabiska länder märkte jag åter när jag fick skjuts hem vid halvtretiden. Men allt gick bra.

Ingen benzin

Så här ser en bensinstation som har slut på benzinen ut. Det händer tydligen titt som tätt, även om landet har egen olja och egna oljeraffinaderier vad jag vet.

Hur kan benzinen då ta slut? Någon som har ett svar?

På nästa station hade de benzin den här dagen. Den kostade 36 syriska pund per liter. Dyrt. Drygt fem kronor litern.

Gråaktig vy

Jag kan inte låta bli ännu en översiktsbild av staden.

Vi åt middag på stället högst upp på berget i skymningen. Då kan det bli så här grått och fint.

Man kan ju få för sig att det är någon sorts socialistisk dysterstad vi blickar ut över.

Alis konstcentrum

En av landets mest kända skulptörer är Mustafa Ali, en charmig och generös man som jag råkade möta.

I de gamla judiska kvarteren i gamla stan har han inrättat ett konstcentrum, med utställningar, happenings, konserter och teaterföreställningar i ett jättestort gammalt hus med öppen gård och springbrunn i mitten.

Helt otroligt att ett sådant ställe finns här!

Konstscenen har tydligen förändrats mycket de senaste fem till tio åren. Allt fler gallerier med seriös konst öppnar. Det rör sannerligen på sig inom det här området.

Kolla in hans sajt http://www.mustafali.com/

Här flydde Thekla

Det här är sprickan genom berget som Gud öppnade för Sankta Thekla, så att hon skulle kunna fly den onda armén. (Mer nedan om henne).

Gången påminner om den långa ingångsgången till den rosa staden Petra, i Jordanien, där nabatéerna bodde för länge sedan.

Den här gången är mycket kortare och med lägre berg. Fast fin ändå.

På vägen mötte vi en åsna och hans förare. Däremellan en korkad kille som inte kunde ta skarpa kort på oss ens med våra simpla digitalkameror. Spännande värre!

Jag drack heligt vatten

Här i den heliga Theklas "convent", (vad heter det på svenska?), kan man dricka heligt vatten ur en källa alldeles bakom bilden.

Jag drack en klunk. Hoppas att det var bra. Har ännu inte märkt någon skillnad, men det kommer nog...

Där under trädet, till höger i bilden, står tre personer och väntar på Sankta Theklas tårar.

Legenden förtäljer att hon flydde från en ondsint armé i närheten av ett berg. För att hjälpa henne öppnade Gud en passage i berget. När Thekla flytt genom bergsgången kom hon fram till det här stället och började gråta.

Den som i sin hand lyckas fånga några av hennes – som droppar ner från bergets insida i det här grottrummet – får önska sig något. Jag lyckades också fånga några tårar i min hand...

Snällaste anti-rökskylten

Man skulle kunna tro att alla tycker att det är helt ok att röka överallt i Mellanöstern. Men så är det inte.

Den här skylten är nog den snällaste anti-rökskylten jag någonsin sett - vare sig i väst eller i öst.

Ma'aloula

Här långt uppe i bergen kanske 50 km norr om Damaskus ligger den lilla byn Ma'aloula, där folk alltså ännu pratar arameiska.

Eftersom det kommer många turister dit har de fått en fin och nyasfalterad väg dit. I staden bor mest kristna, både ortodoxa och katoliker, men också en del muslimer.

Högst uppe, till vänster om skylten, ligger ett hotell med vidunderlig utsikt.

Vin mitt på dagen

Nu har jag börjat dricka vin mitt på dagen. I alla fall en liten plastmugg för att prova på. Men inte vilket vin som helst.

Kolla bara på flaskorna! Värsta kristendomsvinet. 250 pund för en flaska med antingen Jesus som vuxen, eller Maria med Jesusbarnet. Flaskan till höger, också den med hemmagjort vin, kostar bara 150.

Vinet säljs i en liten affär, där de också säljer turistsouvernier, cigaretter och allehanda krimskrams.

Killarna som har affären bor i en av de enda återstående tre byarna i Syrien där folk ännu pratar Jesus språk, arameiska. Ett språk som annars är utdött.

Jag bad en av killarna att prata lite arameiska. Det han sade lät lite som arabiska, men med mera "ish på slutet av orden. Andra ord var helt annorlunda.

P.S Titta på den absurda bilden i bakgrunden, bakom vinflaskorna. Är det inte Britney Spears minsann. Jag hade inte ställt upp flaskorna för fotografering, men affärsinnehavarna var glada åt att jag ville ta bilder på dem.