25/3 Söndagspromenad

Tog en söndagspromenad i basaren, tänkte hälsa på min gamle vän musikern som numera övergått till affärsverksamhet, men han var inte där, troligen ledig för att det var söndag. Hittade inte heller matt-Sufian, så jag gled runt lite lömskt med min kamera och tog bilder i marknaden. Testade flerbildstagning, och det blev väl så där. Bästa resultatet ovan.

Däremellan irriterade jag mig på alla ”ça va”:are. Som ensamgående västerländsk kvinna får man dessa typer efter sig i högre grad än andra människor. Om man inte svarar glatt på alla får man ibland höra att man är sur. Men jag kan garantera er att marockanskorna för det första inte blir tilltalade på samma sätt, och för det andra ser ordentligt bistra och sura ut när de går omkring på gatorna. Så ”ça va”:arna ska inte komma där med sina anklagelser.... Lite svårt dock att ”uppfostra” dem allihopa.










På Djema el Fna var det full rulle, alla söndagsmarockaner var ute och roade sig. Att strosa runt på torget verkar vara en populär sysselsättning bland lokalbefolkningen.

De lata magdansöserna - som egentligen är två män utklädda i kvinnokläder - dansade som vanligt INTE. De går mest runt och vickar lite på höfterna och ska ha pengar av publiken. Det är sällan de anser sig få in så mycket att de tycker det är lönt att dansa.

Slöare dansöser får man leta efter. Jag har sett dem massvis med gånger under många års tid, men sällan sett dem dansa. Verkar inte som att de tänkt att de skulle få in mer pengar om de satte igång verksamheten för en gångs skull.

Idag lyckades jag ta några kort utan att de upptäckte mig. (De vickade lite på höfterna i ungefär tolv sekunder, det var allt). En stund senare försökte jag ta några kort när de blev fotograferade tillsammans med några turistkvinnor. Jag stod långt bak och sträckte upp kameran, och vips var den ena där och skulle ha pengar. Men jag körde en fuling, eftersom kortet inte blev bra och jag inte ville betala visade jag henne/honom en annan bild, och magdansösen trodde på mig.

Större delen av publiken i dessa ringar som uppstår runt magdansöserna och andra som uppträder, är marockanska män. Man skulle tro att det var turister, men icke. Sagoringarna är populära bland marockanerna, det är ofta gamla gubbar som berättar galna historier och sagor, vilket lär vara en gammal tradition med anor från medeltiden. Det vore kul att fatta vad de säger, för folk som lyssnar skrattar gott. Ormtjusarna lär också ha så gamla anor, men dem går jag inte nära, är ingen ormälskare. Råkar man komma för nära kan man nämligen få en kobra eller någon annan läbbig orm kastad om halsen.

Alla de här typerna som uppträder på torget vill ha pengar av turisterna. Marockanerna tycks inte behöva betala lika ofta. De som uppträder (gnawor, ormtjusare, dansöser, akrobater, musiker etc), eller deras assistenter noterar minsta lilla rörelse med en turistkamera och som icke-marockan kan man inte stå särskilt länge eller långt fram innan de ska ha betalt.

Jag är dock inne på (snål) smygfotografering, häromnatten lyckades jag ta två kort på ett gäng som satt och spelade innan de började gasta på mig. Jag försvann genast i mörkret utan att de hann få fatt i mig. Som ”straff” blev ingen av de två bilderna jag tog skarp...

Sedan blev det hennamålning igen. Vår privata hennamålerska kom och eftersom min första målning nästan är utplånad passade jag på igen. Som vanligt gav jag Khadija fria händer. Den här gången målade hon hela min hand och alla fingrarna. ”Zuin bezzef” (= jättefint) sade jag till henne och hon såg glad ut.

Tidigare på dagen under min söndagsrunda hade jag blivit erbjuden hennamålning av en massa kvinnor på torget, men tackat nej, jag betalar hellre Khadija som jag känner och som är rar och gullig.

Hennakvinnorna på torget sitter och spanar på små plastpallar, så fort de ser en turistkvinna inom någorlunda synhåll kommer de springande efter en och visar foton på målningar. På ett sätt är det ok, jag vet att för många av dem är det troligen den enda inkomst de har, men allt för många av dem är för pushiga och slarvar med målningen.

Sedan lite lunch-middag på Café Toubkal, inte den godaste maten, men hyfsat prisvärt. Här sitter verkligen kreti och pleti, turister och slummiga marockaner. Man får en ok middag för 36 dirham, mat och färskpressad juice. Inget tjafs och det går hyfsat snabbt. Katter stryker omkring vid benen.

Idag var det kallt här, bara 17-20 grader. Mulet och tröja. Inte som första veckan, när det var 27-30 grader dagtid. Jag längtar efter mer värme.

Lördag 24/3 Kultur och sufipresent

Idag var det dags för lite kultur igen. Franska institutet har haft en poesifestival en dryg vecka (märks ingenstans i stan) och som avslutande festlighet skulle det vara något evenemang där den franske konstnären Etienne Yver samarbetat med den marockanske poeten Yassine Adnane. Vi trodde att de skulle samarbeta framför publiken, som en sorts happening. Men så roligt var det inte.

Först höll en fransk chefsgubbe i grå kostym ett inledande föredrag bland tavlorna. Sedan fick den franske konstnären berätta lite om sina tankar. Jag fattade nästan ingenting, men fick veta att de pratat om det jag trodde, nämligen ingenting, mest en massa blaha.

Den marockanske poeten hade inte tid att komma. Vi spekulerade i om han var hemma hos sin mamma och åt middag istället. De två talen var allt som hände, plus en hörna med en videoinspelning där man fick se konstnären måla. Sedan fick man mingla runt och äta snittar fyllda med aubergineröra eller ost, plus mintte. Alla kastade sig över snittarna, konstpubliken är sig lik världen över.

Det var mest fransmän och en del frankofierade marockaner, kanske sådana som gärna vill vara en del av den franska finkulturen och/eller lite överklassmarockaner. Konstnären är han i grå kavaj och svarta byxor till höger på bilden.

Vi tittade lite på tavlorna och läste dikterna bredvid. Poeten tycktes ha fastnat på frasen ”paradiset i helvetet”, det var en återkommande formulering. Vi spekulerade i vad han fastnat i för inre trauma, men kom inte fram till någon vettig förklaring.

Och tavlorna, ja de var väl inte de finaste jag har sett, men inte de fulaste heller. Bedöm själva.

På kvällen blev det Kozybar igen, trevligt avslappnat ställe några stenkast härifrån. Praktiskt, man slipper åka till nya stan och det är inte så trashigt som Hotel Tazi, där det också serveras akolhol och som ligger på gångavstånd. På Tazi är det sleezigt värre, nedgången hotellfoajé, skumma män och bedagade marockanska kvinnor av den sort som man misstänker för prostitution. På Kozybar är det mest västerländska turister och medelklassmarockaner av trevlig sort och miljön är lagom trendig.

På kvällen när jag kom hem höll sufierna på att packa. De hade varit på någon böneseans med en lokal sufikompis här. De sade, ”we have something for you”, och så gav de mig en vacker plansch med kalligrafi från Koranen. En av dem sysslar med kalligrafi och är duktig. Planschen jag fick är ett kapitel (sura) ur Koranen, ”al-Rahman” (den barmhärtige). Jag blev alldeles rörd och glad, vilka sötingar! Ska rama in plaschen när jag kommer hem.

Fredag 23/3 Bön, couscous & lyxmässa

På fredagar är det veckans viktigaste bön i moskén för män. (Kvinnor får stanna hemma eftersom de har hus och barn att ta hand om). Sufikonvertiterna - som återvänt från öknen där de träffade en 102-årig andlig ledare som knappt pratade med dem - gick till den största moskén. ”It was good”, var deras recension.

Sufierna har visat sig vara ett gäng trevliga killar. De dricker te och bjuder på mandelkakor. Vi sitter på taket tillsammans och lyssnar på böneutroparna vid solnedgångsbönen, diskuterar fototeknik, asatro och Ingmar Bergman. De är sannerligen öppensinninga och lättsamma att ha och göra med. Några av dem konverterade på 70-talet, när de flummade runt i Indien. Idag sjöng de en sufisång för oss. En av dem hade smygfotograferat 102-åringen i öknen, men såg inte skuldmedveten ut för det. Jag frågade om jag fick se bilden, och det fick jag. Sufifarbrorn såg ut att befinna sig i en annan värld, och det är väl poängen med hans undandragna ökenliv...

På fredagar äter man också couscous här. Det är som vår söndagsmiddag. Fint och lite högtidligt. Fick couscous enligt konstens alla principer. Först läggs couscousgrynen upp på ett stort fat, modell större bricka, typ 60 cm i diameter. Ovanpå läggs grönsaker och kyckling eller kött, plus buljongsås. Idag blev det kyckling. Grönsakerna är alltid morötter och kålrot, ibland zuccini, lök, kikärtor och gula russin.

Modern bar stolt in det gigantiska fatet. Alla barnen och gästerna satte sig omkring fatet, som alla äter från. Inga hade egna tallrikar. Modern och dottern åt med händerna, som man ska. Vi fegisar som inte kan denna ädla konst (och de lata sönerna) åt med sked. Kniv och gaffel används sällan i arabiska hem.

För att få ihop en boll krafsar man lite med fingrarna och gucklar ihop den så gott det går och slänger in i munnen med handen på något sätt kupad och bakåtvänd. Jag orkade inte ens försöka, har blivit utskrattad en gång i Negevöknen, (M + M kommer ni ihåg?). Att få ihop couscousgryn till en snygg boll kräver träning eller mycket sås. Även modern och dottern spred lite gryn omkring sig, inte ens ett helt livs träning gör att man kan äta utan spill.

Eftersom vi var hemma-hos var det inte direkt finklädsel på husets damer. Jag är mån om folks personliga integritet, men skulle bra gärna ha velat lägga ut en bild på modern, hennes klädsel var väldigt underlig. Någon sorts syntetisk klänningsvariant i spetstyg, som hon hade knölat ihop så att det såg ut som en sorts ballong. Jag kan verkligen inte beskriva den, har aldrig sett något liknande. Till det ett par hiskeligt fula och tjocka hemstickade strumpor i syntetisk kvalitet, plus nergångna tofflor. Dottern hade en ful rosa kofta i syntet, en urtvättad klänning och nerhasade sockor i sina gamla tofflor. Verkligen fult.

Efter lite sött mintte på den totalt insynsskyddade innergården åkte vi till en inredningsmässa med fokus på lyxiga riader, alltså de gamla palatsliknande hus som finns i medinan. Allt fler västerlänningar, främst rika fransmän, köper sådana hus. En marknad för lyxprylar att inreda dessa hus med har därmed vuxit fram.

Det var som Sollentunamässan, först tre dagar för yrkesfolk och i helgen får kreti och pleti komma. Mässhallen var dock tusen gånger snyggare än Sollentunamässans grå betongskal. Blå arabiskt dekorerade tak och kristallkronor. I ett hörn satt några gnawor och fick vara pittoreska. Till skillnad från mot på Djema el Fna fick man fotografera dem gratis. I ett annat hörn ställdes det ut modern marockansk konst.

Lampan till vänster ingår inte i mässhallen. Den säljs av något företag. Som vanligt fick jag inte fotografera, fast den här gången har jag förståelse för dem. De trodde nog att jag var en spion som skulle sno deras idé, för här finns ingen copyright och alla bra idéer sprider sig med vindens hastighet i basaren. De ville att jag skulle radera bilden, men jag låtsades inte förstå franska och smet iväg.

Under mässhallens snygga tak gled det runt fisförnäma franska damer med så sura och extremt uttråkade miner på sina plastikopererade ansikten att man undrade varför de inte tagit sig av daga för länge sedan, (det verkar vara fruktansvärt tråkigt att vara rik och fransk), men också rika marockaner. De såg mindre sura ut.
Försökte fotografera en kvinna i lyxjellaba, det syntes på långt håll på det dyra tyget och den mer moderna skärningen att den var extra tjusig. (Har sett liknande jellabor designade av Chanel, i rutigt tyg, som kostar 3.000-4.000 dirham). Men jag vågade inte fotografera henne rakt av, så bilden blev dålig.

Hittade snygg soffa som jag skulle kunna tänka mig. Den är gjord av kamelskinn och gammalt cederträ och kostar 22.000 dirham. (Med tanke på att det kostar 900 dirham att skicka 15 kilo per post till Sverige skulle det väl kosta ungefär lika mycket som hela soffan att skicka hem den, så jag avstod från att ta fram mitt VISA-kort). Soffan är förstås handgjord. Oväntat bekväm också.
I samma exklusiva affär fanns ett maffigt set, två blaffiga fåtöljer av cederträ med ljuslila kuddar och en tillhörande soffa som jag också hade kunnat tänka mig. Pris för alla tre 30.000 dirham.

Det fanns en hel del terassmöblemang också. Terasserna är många här och används flitigt. Eftersom solen steker nästan jämt gäller det att ha möbler med tak över. Såg en stor soffliknande sak med massvis av kuddar och vitt tak för 67.000 dirham. Visserligen skön, men jag tyckte verkligen inte att den var värd så mycket. Nog finns det pengar i överflöd.
Vill man ha hjälp att designa sitt eget terasstak går det bra. Det finns en firma, fransk förstås, som kan komma och ge kostnadsförslag och bygga upp det hela. De är väl inte direkt billiga, men smakar det så kostar det.

Ny trend i år, inte bara på lyxmässan utan även i basaren, är de ljuslyktor (av färgat stearin tror jag) med mönster på, som man ställer ner ett värmeljus i. Som en halvt genomskinlig ljuslykta. Kan vara kubformade, runda eller klotformade. Finns överallt och är rätt snygga á mon avis. En del har kinesiska mönster på, andra arabisk text eller slingriga hennamönster. Jag skulle kunna tänka mig en.

Fick förresten veta en underlig sak igår. Marrakech marknadsförs som ”Huvudstad i konsten att leva marockanskt”. Är inte det en märklig formulering? Vilken stad skulle ni utse till den svenska motsvarigheten? ”Huvudstad i konsten att leva svenskt”. Maila förslag till marexa@yahoo.com. (Ingen tävling där pris utdelas den här gången, men bra förslag kommer att publiceras).

Nu har sufierna kommit tillbaka från sin buffémiddag på hotell Ali, ett stenkast från Djema el Fna. Jag rekommenderade dem att gå dit. 60 dirham för sallad, en massa huvudrätter, frukt och te är prisvärt. De tyckte det var gott. Dessutom beundrar de mitt röda datorskal till min nya macbook. (Jag sitter på altanen och skriver när de kommer hem). Dagens sufier är inte helt världsfrånvända.

Och nu ber de sin kvällsbön några meter ifrån mig... En av dem leder bönen, de andra ber bakom honom.... de halvsjunger en bön.... Åh, vad jag hade velat ta upp kameran och ta en bild!...

Torsdag 22/3 Mer skvaller

Efter långvariga och omfattande fältstudier (yeah right) av skvallerkulturen i Mellanöstern och Nordafrika har jag kommit fram till följande: Det är hemmafruar och folk som inte har särskilt mycket intressant att sysselsätta sig med på dagarna som är skvallrets främsta expeditörer. Sådana finns det många av, eftersom hemmafrukulten ännu är utbredd, arbetslösheten likaså.

Men skvallerkulturen florerar också i högutbildade grupper, som dock händelsevis inte alltid är totalt sysselsatta.... (Mer längre ner).

Ni kan inte ana vilka rykten som går i gränderna i medinan! (Jo, det kan ni säkert och ni har troligen rätt). Gissa bara en gång och ni kommer snabbt fram till den korrekta iakttagelsen att de rykten som florerar mest är de som handlar om vem som har eller eventuellt har ett förhållande med den eller den.

Nota bene, detta är ett muslimskt land där varken för- eller utomäktenskapliga relationer är ok, men det har väl aldrig hindrat folk från att göra dumheter, varken här eller på andra platser på jorden, människan är lika god eller rutten överallt. (Bara olika täckmantlar och bortförklaringar, här finns det t.ex en icke-islamisk folklorefigur som heter Aisha Kandisha, en vacker kvinna med bockfot och svans som män kan hänvisa till om de blir galna, lämnar sina fruar eller på något annat sätt blir ”förförda” av någon annan än sin lagvidga, dvs i alla de situationer där de inte vill ta personligt ansvar).

Inte heller har det hindrat folk från att sprida rykten utan andra bevis än att flera personer ”tror” sig veta... (Tur att naturvetenskapen med sin empiriska bevisföring till slut utvecklades).

Det är sällan ryktena verkligen är sanna, men det spelar ingen roll - det är inte vad man faktiskt gör, utan vad ryktet förtäljer som går till historien. Ett ungefärligt exempel: Hon som bor längst inne i den andra gränden har ’faktiskt’ ett förhållande med han-där-borta, det ”vet” alla... För hon har varit på fest hos han-där-borta och sovit över och då vet man ju... och hon tänker dumpa sin nuvarande pojkvän om han-där-borta bara ger henne ett lillfinger.... och hon är snabb på att berätta för vissa andra kvinnor i gränden, för att de ska bli upprörda, ledsna eller något i den stilen. Tänk på det fjantigaste ni kan komma på och det florerar sådana rykten här - och - de tas på allvar!

Som västerlänning stönar man plågat inombords. Det känns som att alla befinner sig på en 13- eller 14-årings nivå.

Men man måste förhålla sig till det...

Och nåde den tjej eller kvinna som klär sig lite för ekivokt eller pratar lite för glatt med en man. Då står hela gränden på spänn med de stora elefantöronen fladdrandes. Men när man möts i gränden ler alla vänligt och hälsar på varandra som om inget hade hänt. Schizat (schizofrent) värre för oss naivt ärliga nordbor, ovana vid ränksmidare av grov kaliber.

Utan att vara elak kan man konstatera att det ännu idag finns många mer eller mindre outbildade hemmafruar i Marocko, och att de har svårt att få sina dagar att gå med vettig sysselsättning. De har aldrig fått en chans. Därför florerar skvallerkulturen. Vart annars ska de rikta sin energi när de aldrig tränats att ta intiativ och det inte finns några kommunala bibliotek där de kan kanalisera sin energi, som så många människor i det svenska folkhemmet fått möjlighet att göra.

Men det är inte bara här det skvallras. Alla människor med för mycket tid tycks gilla rykten. Av min specialförsänkning i den ryska flygbranschens mer privata segment (vi pratar inte charterresor till Spanien, utan andra typer av specialresor) har jag fått veta följande. På de exekutiva våningsplanen på vissa fina hotell ägnar sig flygpersonalen åt att sprida rykten om vem som fått ihop det med vem. (Ingen tycks heller där ta reda på om det verkligen är sant eller inte).

De smarta flygnördarna har dock, till skillnad mot de marockanska hemmafruarna, gjort egna studier av hur snabbt ett rykte de själva sprider kommer tillbaka till dem. Rykten som har med yrkeskompentens eller liknande ”tråkiga” saker att göra sprids långsammast. Vilka rykten som sprids snabbast kan ni räkna ut själva.

Ryktestesten kommer sig av att också de har för mycket ledig tid, vad ska man göra när man bara väntar? Skillnaden är att folket inom flygbranschen har det bättre; de har status och får pengar för det de gör när de inte skvallrar. Tänk om hemmafruarna fick samma betalning för att sprida rykten när de bara sitter och hänger, wow.

Men annars, vilken lysande idé att testa ryktesspridning! (Tack Mickovitch-on-the-Westside för din berättelse). Jag skulle också vilja göra sådana experiment, om jag bara hade tid... Synd bara att jag alltid har så mycket på jobbet att jag inte ens hunnit komma på tanken!

Men oj! Nu hör jag hur några åsnor skriker galet (har ni hört skrikande åsnor?) och hur katterna utkämpar en kamp på liv och död, det låter som ett slagsmål mellan människor. Det tog mig några dagar att inse att det faktiskt var katterna och inte ett krogslagsmål med dödlig utgång som pågår i gränderna på nätterna....

Over and out....

Onsdag 21/3 Coop stormarknad

Det är alltid kul att gå i vanliga mataffärer och stormarknader utomlands. Var på motsvarigheten till Coop stormarknad, som här heter Marjane. I utkanten av stan förstås, stor parkeringsplats, en massa andra affärer under samma tak och givetvis en McDonalds. Omkring stormarknaden har det växt upp ett affärscentrum med en massa affärer som säljer Benetton och andra västerländska märken.

På Marjane finns ungefär allt som finns hemma; platta storbilds-tv, spisar, kylskåp och datorer. Men det kostar ungefär lika mycket som i Sverige, så man inser att det inte är för alla och envar att köpa. På ett vanligt jobb tjänar man kanske 2.000 dirham per månad här, typ chaufför, hembiträde eller liknande. Vissa tjänar ännu mindre, som kvinnor som jobbar som daglönarstäderskor, de tjänar ungefär 50 dirham per dag.

På Marjane hade de en fin fiskdisk med några fula fiskar som jag inte vet vad de heter. Först efteråt när jag tittade på bilden märkte jag att någon sorts butikschef tittade skeptiskt på mig när jag plåtade. Efter en stund kom chefens underhuggare fram och sade att jag inte fick ta bilder. Orkade inte tjafsa om varför inte, för jag hade redan plåtat en hel del.

Bra olivdisk hade de också, plus välsorterad bröd- och kakdisk. Matavdelningen var extremt välsorterad, hur många olika varianter som helst av alla varor. Teavdelningen var extra välsorterad. Jag visste inte att det fanns så många olika sorters grönt te, som är grunden i det obligatoriska minttéet här.

På klädavdelningen fanns det en hörna för jellabor, dock av ganska god kvalitet, så den här stormarknaden var inte i Coop-nivå. Träningsredskap för hemmabruk verkar vara populärt, det fanns massvis. Man kunde också köpa de typiska marockanska lampskärmarna som är målade med henna i olika färger, och marockanska mattor, fast de var i sunkig kvalitet och verkligen inte prisvärda.

Skivavdelningen var ju bra för mig förstås, en massa arabisk musik till bra priser. CD-skivor från 18 dirham upp till cirka 45-50. Inte mycket att bråka om. Köpte några Oum Khoulthoum-skivor och en en skiva med en marockansk popkille som heter Bilal.

Under samma tak fanns det också en nyöppnad sushi- och kinesrestaurang där vi åt lunch. Det tar inte allt för lång tid innan man tröttnar på couscous och tajine, så det var trevligt med lite omväxling. Maten var riktigt god, äkta importerade kinesiska kockar hade lagat den. Rätt dyrt med marockanska mått för snabbmat, 50-70 dirham, så var det också mest snobbiga unga marockaner som åt där. Inga fattiglappar i sikte.

Sedan taxi hemåt, med extra rundtur och trafikaos till följd av att kungen ännu är i stan och var ute och rörde sig. Då spärras hela stan av och den röda marockanska flaggan med en grön stjärna på vajar där kungen far förbi. Vilken konstig uppfattning han måste få om sitt land, han måste tro att det alltid vajar en massa flaggor överallt, men så är det ju inte.

Tisdag 20/3 Skvaller

Idag har jag inte gjort många knop. Ätit frukost på taket med ett gäng danska bögar på besök. De lever hårt, ute sent varje kväll, ser trötta och slitna ut på morgonen. ”Oj, vi glömde tiden, vi satt och pratade och plötsligt var klockan två”, säger de i köket på morgnarna och luktar ofräscht. Men de är kulturellt intresserade också, så jag konstaterar bara att det finns besökare med olika intressen.

Var lite spontanguide åt en timid holländsk flicka på besök. Hon var mest ganska tystlåten, tills hon med tindrade lycksaliga ögon berättade att hon varit och hälsat på i Marocko för ett år sedan med sin före detta arbetskamrat - en marockan hon är vän med, att hon hängde runt med hans familj en vecka i en liten ökenhåla och inte förstod någonting av vad de sade och att det är därför hon nu börjat läsa arabiska, plus att hon nu har halva sitt bagage fullt med fotografier i olika storlekar på familjen, inklusive godis och pennor till barnen.

Fick en känsla av att hon är typen som kommer att konvertera inom några år och börja täcka sig totalt. Holländskan var lite lost, men hon hittade i alla fall nästan hem genom gränderna (en ingång är gränden som börjar vid valvet på bilden, bilden nertill är en annan väg hemåt), och jag skaffade ett marockanskt sim-kort åt henne, så hon klarar sig nog.

På väg hem passerade vi den välartade parfym- och tvålförsäljaren som alltid hälsar på ett trevligt sätt. (Till skillnad från många andra försäljare). Han klär sig i jellaba, har skägg och liten vit kalottmössa och säger alltid ”ca va” med stor entusiasm. Han säljer bara naturprodukter och givetvis är parfymerna utan alkohol, dvs korrekta enligt islam.

Under dagen har jag också fått höra en hel del rykten av alla de slag. Rykten är något som är stort här. Folk tycks tro på de mest häpnadsväckande saker. Ibland undrar jag om de inte har för lite att göra när de ägnar så mycket tid åt illvilliga rykten om varandra. Fransmännen tar också en ganska aktiv del i spridandet av rykten har jag insett. Det finns ett talesätt som lyder: ”Det handlar inte om vad du gör, utan om vad folk tror att du gör”. Här har det relevans.

Dessutom har jag läst en absurd bok. ”Sa’id peptimisten” av Emile Habibi. Både boken och författaren är rätt kända. En peptimist är en kombination av optimist och pessimist. Bokens Sa’id är en gestalt i Candides anda, en entusiastisk, men naiv iakttagare av världen.

Boken har sina djupare klanger och är kanske är extra rolig, sorglig eller relevant om man varit i Israel/Palestina och kan lite om historien däromkring. Sa’id är en s.k israelisk arab, en palestinier som blev kvar inom staten Israels gränser när Israel bildades 1948, med alla de lojalitetsproblem som följer av att vara medborgare i en stat som fördrivit många av Sa'ids medpalestinier och konfiskerat deras egendom och land.

Till följd av sin naiva peptimistiskhet hamnar bokens Sa'id i det ökända Shattafängelset i Israel. (Ökänt även i verkligheten, det ligger mitt ute i öknen och är fruktansvärt kallt på nätterna och stekhett på dagarna).

Jag citerar ett stycke ur boken, när Sa’id är på väg till fängelset och ”Den Store” tilltalar Sa’id:

”- Om en fångvaktare ropar på dig, måste ditt första svar vara: Ja, herre. Och om han skäller ut dig måste du svara: Som ni befaller, herre. Och om du skulle få höra de andra intagna samtala om något som hotar säkerheten i fängelset, även om det bara är indirekt, så måste du informera direktören. Om han klår upp dig, så säg då:....
Jag (Sa’id) avbröt honom med det rätta svaret:
- Det är er rätt, herre.
- Hur vet du det? Har du någonsin suttit i fängelse förr? sade Den Store.
- Oh nej. Gud förbjude, herre, att nån skulle ha kommit före er med att ge mig den favören! Jag har bara förstått av er redogörelse för fängelsets etiketts- och uppföranderegler att era fängelser behandlar de intagna med stor människokärlek och medkänsla - precis som ni behandlar oss utanför. Och vi uppför oss likadant också. Men hur straffar ni araber som är kriminella, herre?
- Det är ett stort bekymmer för oss. Det är därför vår försvarsminister har sagt att vår ockupation har varit den skonsammaste som är känd på denna jord alltsedan paradiset befriades från ockupationen av Adam och Eva. Bland våra ledare är det somliga som tror att vi behandlar araber i fängelse ännu bättre än dem som är utanför fastän vi som du vet behandlar de senare utmärkt”.

Och så där fortgår det. Sa’id Peptimistens främsta kännetecken är hur han så helhjärtat entusiastiskt kan prisa det absurda och onda omkring honom. Läs boken, den är speciell, inte bara för ämnesvalet, utan hur historien berättas.

Måndag 19/3 Snabbköp och tredje världen

Idag var jag ute och strosade på den stora avenyn som går från Koutobian ner till nya stan. Där finns en stor supermarket där man kan köpa sådant som inte finns i medinan, som camembert (mums) och vin.

Jag ville ta bilder i vin- och sprithörnan, men genast kom en vakt och sade att det fick man inte göra, därför blev bilderna trista, jag hann inte vänta ut de motiv jag ville ha.

Jag frågade varför jag inte fick fotografera och fick svaret att "reglementet är sådant". Eftersom jag har svårt att acceptera svar utan motivering envisades jag och frågade ”varför då”? Man fick inte ta bilder så att priserna på vinflaskorna syntes, fick jag veta.

Jag visade då den dåliga bild jag redan tagit så vakten fick se att det inte syntes några priser, och fick ta en bild till lite snabbt. (Den marockanska killen till vänster på bilden smet iväg när han såg att jag skulle plåta). Jag ville ta bilder på hur marockanerna stod och såg skuldmedvetna ut vid vin- och sprithyllorna (kanske taskigt av mig), vilket de gjorde, men det gick inte.

Utan att skämmas köpte jag i alla fall vin och camembert och gick nöjd ut från affären, där de också har en himla trevlig plockbuffé med allehanda oliver och kryddor. Tomater kostar sex dirham kilot och det fanns så o-islamska saker som griskött och gåslever (för de franska kolonisatörernas efterträdare säger jag elakt).

Sedan tog det hundra år innan jag hittade en taxi. Det tycks alltid vara rusningstid när man ska ha tag på en taxi här. Till slut fick jag tag på en, och samtidigt som jag hoppade in i taxin hoppade en full marockansk man in framsätet och en jättegammal tant knölade in sig bredvid mig i baksätet. (Taxibilarna är pyttesmå). Här delar man taxi med okända personer om man ska åt samma håll, det inte frågan om den första passageraren tillåter andra att följa med.

Jag hade tidigare försökt få en taxi runt hörnet, men den chauffören ville inte köra mig dit jag skulle, för gatan som han kört in på gick inte åt mitt håll, det vill säga åt fel håll. Tycks som att de inte vill använda ratten allt för ofta, raksträckor tycks vara att föredra, kanske sliter det för mycket att vrida ratten?

I alla fall, fyllisen i framsätet babblade på och jag fattade ingenting. Tanten i baksätet svarade muttrande ibland, och taxichauffören var väl rätt tyst. När vi kom en bit närmare frågade jag tanten på min töntarabiska vad det var för stor baluns som pågick i en park, det var en massa röda mattor utlagda överallt. "Kungen är i stan", sade tanten. "Aha", sade jag. Sedan tror jag att hon sade att kungen föredrar Marrakech framför Rabat, plus en harang som jag absolut inte fattade.

Jag har många gånger tidigare hört att kungen gillar Marrakech, så det kanske stämmer. Visserligen kan det väl bli en vandringssägen om tillräckligt många hävdar att det är så, men kanske är det faktiskt så. Jag skulle inte vara förvånad om det stämmer, Rabat är rätt trist i jämförelse med Marrakech. Enda fördelen skulle väl vara att Rabat ligger vid Atlanten.

Den här taxichaffisen körde faktiskt på taxameter, för en gångs skull. Samma sträcka som tagit mig runt 45 minuer att gå kostade strax under åtta dirham när jag skulle hoppa av. Jag hade sett hur mycket tanten tänkte betala, (tre dirham), så jag slog till med fyra. Då hade inte fyllisen betalt något alls, så jag tänkte att det är väl en ok deal. Chaffisen verkade nöjd med fyra, men fyllisen började gorma om att jag borde betala mer. Tja, det hade jag väl kunnat göra, men nu gjorde jag inte det och hoppade ur taxin utan att chauffören skrek argt efter mig.

Senare på kvällen tog jag en promenad på Djema el Fna. En irriterande sådan. Man kan säga att jag fick erfara baksidorna av turism till utvecklingsländer, för Marocko är ett land med hög arbetslöshet och många unga män vill söka sig en bättre framtid någon annanstans. Jag kan förstå drivkraften, vad skulle man själv göra i samma situation? Ändå är det störande att drabbas.

Helt fredligt står jag och tar lite kort på ett juicestånd. Det enda "fel" jag gör är att jag är och ser västerländsk ut. Genast närmar sig diverse killar. Jag säger att jag inte vill prata med dem. De blir sura för att jag också tycker att de hellre ska gå och prata med sina medmarockanskor, särskilt som jag så uppenbart inte vill prata med dem och inte inbjudit till något samtal.

På tre röda blir de riktigt arga, skriker okvädingsord till mig och hävdar att jag är otrevlig. "Men hello excuse me", säger jag, "jag har ju inte ens tittat på er, jag stod bara här helt lugnt och skulle fotografera lite". Men näe, det funkar inte, de blir skitförbannade - det är deras rätt att jag ska prata med dem när DE vill. "Vi är faktiskt trevliga", skriker de till mig med arga ögon och fäktande armar. "Trevliga tycker ni ja", tänker jag argt och går vidare.

Tio meter senare träffar jag den trevlige matthandlaren Sufian som jag känner lite, och jag berättar om det som hänt. Han ser olycklig ut och hävdar att infödda marrakechbor inte beter sig så, men är helt med på att det är allt för många män som beter sig illa mot turistkvinnor.

”Det är för att de vill försöka komma till Europa, de tror att det är ett paradis där", förklarar Sufian.

"Till och med killarna som jobbbar här på utomhusrestaurangerna på Djema el Fna står ständigt och spanar efter västerländska kvinnor att flirta med så att kanske ska hitta någon att gifta sig med och kunna flytta till väst”, säger han.

En effekt av Schengen-muren och EU, som så effektivt utestänger alla icke-européer från att jobba i Europa. Kanske borde vi lätta på vissa regler för människor från andra länder, så att de inte ska behöva gifta sig till ett uppehållstillstånd i Europa eller behöva riskera dö i små fjuttiga båtar över Medelhavet på väg till Spanien.

Sufian berättar också hur många äldre amerikanskor och fransyskor gifter sig med marockanska killar som kan vara 20-30 år yngre än dem. Det är inte ovanligt att analfabetkillar i öknen får en eller två fyrhjulsdrivna jeepar eller ett antal kameler av bättre bemedlade damer i väst. Damer som gifter sig med dem i Marocko och kommer på regelbundna besök, men inte alltid registrerar äktenskapet i sitt hemland. Prostitution kan se ut på många sätt här i världen tänker jag...

Jag frågar om Sufian också vill hitta en västerländsk turistkvinna att gifta sig med för att kunna flytta härifrån. "Nej", svarar han. Men man kan ju undra.... och vad kan han annat svara när jag frågar på det sättet i det sammanhanget.

Söndag 18/3 Sufier & konvertiter

Man möter många intressanta människor där jag bor. Senast begåvades jag med ett gäng västerlänningar som konverterat till islam och blivit sufier på kuppen. Det är en ganska ovanlig kombination, de flesta konvertiter blir bara "vanliga" muslimer.

Sufismen är islams mystiska tradition. Mystisk i bemärkelsen att man söker kontakt med Gud genom olika sorters transcendentala upplevelser, till exempel genom dans eller meditativ bön. I gamla tider fanns det två sorters sufier, en sort som drog sig undan världen och mest mediterade och sökte kontakt med Gud för sig själv, en annan sort som var ute bland folk och deltog i det vanliga livet. De spred sitt budskap bara genom att vara, mission har aldrig legat i islams anda.

Jag har ännu inte fått kläm på vilket brödraskap de här konvertitsufierna tillhör, får luska lite. De klär sig mest västerländskt, men vissa av dem har små mössor på huvudet för att markera sin islamskhet. De skrider runt i vördnadsfull långsamhet och ser milda ut. (Men de snodde av mitt kaffe och diskade inte upp efter sig, så för tillfället är jag inte helt positiv till sufikonvertiter haha).

En sak som har slagit mig när det gäller konvertieter av alla de slag är hur de ofta blir lite too much. Det är som att eftersom de tagit steget att gå från en sida till en annan, då tror de att de måste vara extra bra och duktiga för att känna sig hemma i sin nya miljö. Som att de är rädda att inte accepteras av de andra i sitt nya gäng om de inte är "mest" muslimer, följer reglerna hårdast och tar till sig allt som påbjuds.

Och hur många gånger har man inte sett västerländska kvinnor som blivit muslimer och börjat klä sig nästan som i Saudiarabien, trots att det inte alls är påbjudet enligt islam. (Respektabel klädsel är det som påbjuds). Jag skulle vilja se fler konvertieter som kör samma lågmälda stil som de ursprungliga muslimerna, som bara "är" och inte håller på och ska pracka på andra sin övertygelse.

Mötte nyligen en gammal kompis här, västerlänning som konverterade för några år sedan. Han klär sig fortfarande västerländskt, men pratade BARA om islam och Koranen. Och då får man tänka på att han är gammal rockmusiker och att vi var på ett raveparty i öknen utanför Ouarzazate en gång för flera år sedan och att vi hängt runt i Casablancas marknad på natten och köpt öl svart av skumma typer i gränderna. Men tiderna förändras.

Nu erbjöd han sig att hitta en bra muslimsk man åt mig att gifta mig med. Han kände till flera stycken som kunde passa. Jag sade "thanks, but no thanks". Inte för att jag har något emot matchmaking (om det sker på rätt sätt) eller muslimer, det kan faktiskt vara en bra sak om vänner som känner en väl tipsar om någon lämplig, men i det här fallet tror jag inte att hans äktenskapskandidater har riktigt samma syn som jag på vissa saker.

(Bilden har egentligen inte alls med saken att göra, inte mer än att sufikonvertiterna har suttit på altanen och druckit te).

Lördag 17/3 Hantverkare

Som någon så klokt mailade mig får man vara tacksam och glad över att man har ett bra jobb som inte sliter ut en totalt. Marrakech har sedan över tusen år varit ett centrum för hantverk och handel, så än idag. Att vara hantverkare anses inte vara något dåligt arbete här, tvärtom har skickliga yrkeshantverkare rätt hög status, men jag kan ändå ibland inte upphöra att förundras över vilka jobb folk har.

Farbrorn som hackar ut mönster i vita plattor (som jag skrev om 13/3) är en av de hantverkare som har hög status. Han kan nämligen också renovera gamla stuckaturer och har ständigt mycket jobb.

Mötte en söt farbror som satt i solen och gjorde korgstolar. (Bilden högst upp om ni inte fattat det redan). Jag började prata lite med honom, så mycket det nu gick på min blandning av töntfranska och töntarabiska. Han visade mig hela sitt yrkesmässiga fotoalbum, en massa bilder på honom och pappan från 1960-talet och framåt där de satt och tillverkade korgsaker. Korgmakaryrket hade gått i arv inom familjen. Farbror Abdul Suleiman var uppenbarligen mycket stolt och glad och visade också upp en mängd diplom han fått genom årens lopp. Stolen han höll på att arbeta på när jag fotograferade honom tar två dagar att göra. Snacka om tålamod.

Var på besök i en verkstad där man tillverkar de snygga mosaikbord som numera också säljs i Stockholm. Killarna som jobbar med detta sitter på golvet och hackar för hand fram dessa mosaikbitar. Inte en skymt att skyddsutrustning eller munskydd. Luften var full av stendamm, det kändes som att man fick stenlunga efter fem minuter.

Ändå var deras arbetsmiljö rätt ok, lokalen låg i alla fall i gatuplan med dagsljus och dörren stod öppen så en del av stendammet flög väl ut av sig själv.

Nu när jag ser sådana bord känns tanken på att köpa ett inte lika rolig. Men å andra sidan lever dessa människor på sitt jobb, så vad ska man göra? Skicka svenska yrkesmiljöinspektionen på besök? Ta dit fabrikarbetarförbundet för att strida för bättre arbetsmiljö, tider och lön?

Längre in i den stora marknaden finns det en massa mörka små hål i väggen där hantverkare sitter böjda över sina arbeten med dåligt ljus, ibland med starka kemikaliska ångor omkring sig. Särskilt de som arbetar med läderväskor och metallföremål. Det ser ut som på medeltiden och är förmodligen också det, många hantverkstraditioner här har minst så gamla rötter och traditioner. Men dessa små hål i vägger ser verkligen inte så kul ut, skitiga, dammiga och stinkande.

Längst in i en ända av basaren håller färgarna till. De färgar tyger och garner, och det sker inte direkt på ett sätt som motverkar allergier. I stora kar, av storleken bubbelbadkar, står de och rör om med armar och händer.

Jag såg en gubbe vars armar var blå upp till armbågarna, det såg faktiskt absurdt vackert ut, men kan det vara nyttigt? Jag frågade om jag fick fotografera hans händer, för de var verkligen fantastiskt vackra i sin genomskinliga blåhet, men det fick jag inte och någonstans kan jag verkligen fatta att han sade nej. Han såg sur ut, troligen trött på alla idiot-turister som bara ser hans händer och förfasas, inte respekterar hans yrke och bara vill pruta ner hans varor till lägsta möjliga pris. Ibland är vi västerlänningar verkligen drygsnåla när vi är utomlands. Vad spelar det för roll om vi betalar några tior eller en femtilapp mer? Vi tjänar ju oftast fem till tio gånger så mycket som de, vissa ännu mer.

I närheten av där jag bor finns ett välrenommerat väveri. Det ligger i en källare. Där sitter dagarna i ända ett gäng män och väver dyra och vackra tyger. Ett överkast med maskinbroderier kostar 3.000-3.500 dirham. Jag tycker det skulle vara förfärligt att jobba i en källare dagarna i ända utan dagsljus, men vävarna såg stolta ut. Dessutom jobbade de med blixtens hastighet. Men det finns ju också folk som jobbar i källare utan dagsljus i Sverige, så jag ska väl inte dra för stora växlar just på vävarjobbet.

Men den del av medinan där man bearbetar läder har nog den värsta arbetsmiljön. Och den äckligaste. Det stinker av jag-vet-inte vad över hela området. Vidrigt värre. Någon har sagt att man bland annat bearbetar och mjukar upp skinnen med duvskit, för att det innehåller någon starkt frätande ingrediens. Skulle inte förvåna mig med tanke på stanken. Läderområdet ser ut som en stor låda för akvareller, det är ganska stor yta med fyrkantiga djupa färgbad där skinnen sänks ner för både bearbetning och infärgning. Killar och män står och trampar med sina fötter, om jag minns rätt både i de stinkande duvskitskaren och i färgbaden.

Skulle ett svenskt fackförbund gå runt i medinans verkstäder skulle de få dåndimpen. Här finns inte direkt några fackförbund som tar strid, är det någon som klagar finns det alltid fler som är villiga att ta över jobben, arbetslösheten är hög i Marocko.

Ibland är det läge att vara extra tacksam för det liv man har....

Fredag 16/3 Shopping i basaren

Det har varit mycket de senaste dagarna. Har hängt runt med en massa trevliga människor och inte pluggat som jag borde, men what the hell! Idag en stor rundtur i marknaden. Har kommit över min anti-köpkänsla lite grand, köpte en snygg brun djellabaliknande skjorta. Passar både här och där (Stockholm).

Tog en massa kort så att ni kan se vad som bjuds ut här i basaren, kan också vara intressant för sådana som flyger hit och dit mellan olika ställen som Moskva och Rivieran och tycker det är kul att shoppa i basarer ;-). Vem gör inte det!

Man kan köpa allt från silver- och guldsmycken, skor, kläder av alla de slag (även massor av kopior av västerländska märken), musik på CD-skivor och kassettband, arabiska möbler och lampor i tusen olika stilar, sjalar, garner, mattor, musikinstrument, naturliga parfymoljor, härliga teer, kryddor, en massa konstiga hudvårdsprodukter och saker för icke-islamisk magi, typ torkade skorpioner på burk som dock ska användas på rätt sätt av insatta personer.

Han killen på bilden högst upp säljer en massa arabiska musikinstrument och på bilden spelar han på en gnawa-gitarr. (Den heter inte så, men jag vet inte vad alla instrumenten kallas). Det svängde rätt bra när han drog igång fast det bara är tre strängar. Gnawa är annars ett av de så kallade brödraskapen inom islams mystiska gren, sufismen. Gnaworna kommer ursprungligen söderifrån, från svarta Afrika. Varje år i juni är det en veckas Gnawamusikfestival i Essaouira, några timmar härifrån vid kusten. Det finns fler sufiska brödraskap i Marocko, men också i andra muslimska länder. De dansande dervischerna i Turkiet är också sufier. Se där, nu fick ni lära er något nytt idag också.

Mattmarknaden är en sak för sig! Jag går alltid runt och tittar på en viss sorts röda mattor, som den som ligger underst på bilden.

Jag ska börja hänga lite hos Sufian, en schysst matthandlare som jag känner lite. Snart känner jag honom mer och då får jag ett bättre pris. Det är inte Sufian på bilden, utan hans hantlangare och den mattan han håller upp skulle jag inte vilja ha. Det blir rapport från mattmarknaden en annan dag.

Om jag hade många golv skulle jag köpa hur många mattor som helst, det finns så många fina här. Idag tyckte min kompis här helt plötsligt att jag också borde köpa mig ett litet palats i Marrakech. Ja, varför inte, om jag bara hade några miljoner till övers. Någon som vill gå in och sponsra? Om jag köper ett hus här är ni givetvis välkomna att hälsa på!

Han killen som sitter och håller i något med fötterna svarvar en sorts fina pinnar i cederträ. Det gick fort som attan! Pinnarna är bra mot allehanda kräk och kryp i garderober. Just de här pinnarna ska tydligen hålla malen borta. De där malarna är konstiga, för pinnarna doftade gott.

På mösstorget, nära mattmarknaden, kan man i logikens namn köpa mössor. Det sitter en massa otroligt vältäckta tanter och säljer hemstickade mössor. Fattar inte varför tanterna just där är så väldigt täckta över ansiktet, det är annars inte så vanligt här, utom just på mösstorget. De börjar alltid med att säga att mössorna kostar 50 dirham. Sedan får man dem för 20 när man inte accepterar priset och börjar gå därifrån.