Mellanösterns New York

Vi har kommit fram till att Damaskus troligen är Mellanösterns New York.

Massor av gula taxibilar överallt, ständig rusningstrafik och en avslappnad attityd på gatorna. Konstigt nog, kan kan tycka.

Men det gäller att hålla sig undan bilarna, de kör som vettvillingar. Och vissa gator kan man inte korsa, som den här galet trafikerade genomfartsgatan.

Konsthandlaren i Dimashq

Strosade runt i gamla stan och mötte en pratsam konsthandlare. Han pratade god engelska och berättade om hur många inte förstår sig på konst.

Med ett snett flin berättade han om hur en rik saudisk kvinna ville ha någon "bra" tavla, det vill säga en dyr enligt hennes sätt att se på saken.

Eftersom hon uppenbarligen inte förstod sig på konst, enligt konsthandlaren, prackade han på henne de fulaste och naivaste tavlorna han hade. Dyrt.

Och vad tycker Song-Lover om tavlorna på bilden? Den blåaktiga högst upp är inte så tokig, tycker jag. Vad säger du?

Inga amerikanska kedjor

Klarar man sig utan amerikanska snabbmatskedjor och andra amerikanska företag ska man inte åka hit. Har finns varken McDonalds eller Starbucks coffee.

Istället finns det syriska motsvarigheter, som In House Coffee, en kedja av kaffeställen i ultramodern stil med fräsch inredning som skulle passa i vilket västland som helst.

Goda smoothies och kaffe med snygga dekorationer.

Vem tror Syrien på?

Jag har nog aldrig sett president Bashar så här glad! Vad har hänt? Varfor leeer karln så stort helt plötsligt? Han som mest brukar se sur ut på alla bilder som sitter uppsatta överallt.

Vem är det som behövs? Turisterna som ska gå in på huvudgatan i den stora basaren souk al-Hamadiyya? Eller folket? Något har hänt i alla fall. Numera är det verkligen high-tech som gäller här. Mobilnätet är utbyggt och internetcafeerna kan hjälpa till med att forcera de flesta brandväggar.

Kristna tanter

Nu har vi blivit inspekterade av vår hyrestant, en kristen kvinna i 50-årsåldern som bor med man och en hemmavarande vuxen son i de kristna kvarteren i Damaskus. Madame I med familj bor ovanpå oss. Vi har ett rum på bottenvåningen, bredvid en japansk hippie, som hängt runt i Damaskus ett år eller så. Utanför vara rum finns en innergård. Det var lite kallt att äta frukost där imorse. Men på sommaren är det nog grymt bra att sitta där.

Första dagen bjöd madame I in oss på te, kaffe och kakor hos henne. I soffan satt hennes svägerska. Ingen av dem kunde engelska, men svägerskan hade i alla fall varit i både Los Angeles, där hennes ena dotter bor, och i Florida, så det hade vi gemensamt. Ok, lite mer hade vi gemensamt, vi lyckades också föra en diskussion i nästan en timme på min något haltande arabiska. (Jag får ju inte saga "tönt-arabiska" for Sangerfrannedrebotten, så jag lyder).

Mitt ressällskap var faktiskt lite imponerad av att jag lyckades klara av så mycket. Jag med, jag har tydligen inte glömt all min arabiska. Inte för att jag förstod allt, men det funkade ändå att dra de sedvanliga samtalsämnena; var vi kommer ifrån, hur gamla vi är, om vi är gifta (sambo existerar inte) och har barn, om vi "älskar" Syrien och vad vi gör här. Helt normala samtalsämnen här omkring.

Vi diskuterade också lämplig giftasålder för tjejer här, vilket tydligen är 20 till max max 30 år. Men bäst-före-datum for tjejer är nog snarare 25. Sedan fick jag översätta från engelska för hyrestanten på en massa små sminkförpackningar och tvålar som hennes dotter lämnat efter sig när hon återvände till Saudiarabien med sin man (Dit de smugglade in griskött). Sedan fick vi lite mera kaffe.

Och det där med att alla ständigt frågar en om man "älskar" landet ar en felöversättning från arabiskan, eller snarare att man inte skiljer på "älskar" eller "gillar". Samma ord används, det är sammanhanget som ger det hela på arabiska. Men tydligen har engelsklärarna glömt att informera sina elever om att det finns två betydelser på engelska, "love" eller "like". Ja ja, vi fattar i alla fall vad de menar.

Folk e snälla

Hade glömt hur snälla de allra flesta är i Syrien. Rykte är helt sant. Dessutom ovanligt lite hastel på gatorna, folk glor inte lika mycket, de är mycket coolare än i många andra arabiska länder känns det som just nu, kanske en gammal tradition av att vara ett kulturland. Tjejerna är coolt klädda, men inte lika pråligt som i Libanon.

För tillfället är jag helt inne på detta land, även om jag också känner till baksidorna. Men för att turista i är det otroligt bra, billigt och prisvärt, otroligt trevliga och roliga och vänliga manniskor, plus mycket lite tjafs och jidder.

Hittills har ett antal okända människor varit hjälpsamma och trevliga, det började redan på flyget, då en random kille gav oss tips om shopping och ungefärliga summor pa taxiresor.

Igår slapp vi betala för en taxiresa från hotellet till vårt nya boende i de kristna kvarteren i gamla stan bara för att jag klagade på att taxichauffören som kört oss till hotellet försökte ta tre gånger så mycket betalt som var normalt. Trots att hotellreceptionisten inte hade en aning om vilken taxichaffis som försökt blåsa oss verkade han kanna ansvar för att vi inte skulle vara negativa mot landets taxichaffisar.

Inte ens efter att vi propsade på att få betala efter en lång taxitur mitt i rusningstrafiken fick vi betala. Vad?! Snacka om snälla manniskor. Skulle nog inte ha hänt i Sverige.

Error in Syria

Landade i Syrien igar natt. Idag skulle jag in pa bloggen for forsta gangen sedan i april. Det forsta som hander ar "ERROR". Stora feta bokstvar. "The requested URL could not be retrieved".
Ah meh vad fan, tankte jag!
Sa klart att det inte gar att komma at alla webbsajter i det har landet. Men folk ar ju sallan dumma i huvudet - sa killen pa internetcafet, som vi hittade med hjalp av en snall irakiska som vi fragade pa gatan - knappade vant in lite andra IP-nummer. Inte forsta gangen det hande.

"Det ar bra att ha flera linor", sade han och tillade flinande, "vi ar ju i Syrien".

Irakiskan hade bott i Damaskus drygt ett ar som flykting och upplyste oss om att inga irakiska flyktingar far jobba i Syrien, varken som anstallda eller ha egna foretag. Blir ju lite svart for dem att forsorja sig. Sjalv hade hon jobbat pa arbetsmarknadsdepartementet hemma i Bagdad.

Syrien har blivit riktigt high-tech sedan jag var har for typ fem ar sedan. Nu finns det roamingavtal med utlandska mobiloperatorer, sa hemmamobilen fungerar. Det kostade 500 syriska pund (ungefar 50 kronor) att kopa ett lokalt kontantkort till mobilen, da ingick 400 pund att ringa for. Prisvart far man saga. For oss. Har ar en normallon bara runt 600 kronor i manaden.

Men for att fa kopa kortet var man tvungen att visa upp passet, lamna fingeravtryck och bli registrerad i nagon dator, som man ju bara kan ana vart den ar kopplad...
"It's for your security", havdade den i och for sig trevliga mannen som hjalpte oss med allt och dessutom kunde engelska.

Men inga nyheter fran presidentvalet i det lilla grannnlandet vid kusten ens pa BBC World imorse. Hur skumt ar inte det? Kan man misstanka att det finns en syrisk variant av BBC World.

Onsdag 18/4 Sista natten i Kech

Sista dagen i Marrakech för den här gången. Murra-kusch eller Kech som de säger här. Himlen bjöd på en vacker nymåne. Vädret har blivit lite bättre, nästan som att det och nymånen lockar mig att stanna kvar. Men mitt sinne är redan på väg, jag längtar hem.

Flummade runt på storktorget ett tag. Köpte några myslyktor á la Marrakech. De som är gjorda av metall, med utstansade mönster så att ljusen skapar vackra mönster på väggen.

På kvällen blev det plötsligt spontan utgång. Kozybar igen. Kan verkligen rekommendera det stället, trevlig atmosfär och nära södra medinan. Dessutom har de bra sushi! Av alla ställen. Mötte kocken i trappan upp till takrestaurangen, och han är verkligen från öst, vilket jag tog som en garanti för bra sushi och det var rätt.

För en gångs skull var jag inte lika anti-fransmän, för de utgjorde majoriteten av kunderna. Men jag hade kul och klagade bara lite.

Efter ett tag gled vi ner till baren. Där var det livemusik som vanligt. Idag en svart sångerska, troligen från Frankrike för hon sjöng på så vacker franska. En immigrant från de forna kolonierna. (Jag använde mitt vinglas som kamerastativ, ställde också om vitbalansen i kameran så att bilderna inte skulle bli illröda, vilket imponerade på halva mitt sällskap, mannen som också är fotograf).

Vi babblade en oerhörd massa strunt, plus massor av intressanta och djupa ämnen. Hur kul som helst! Mitt sällskap var både trevligt och intelligent, vad mer kan man önska sig! Jag var glad och på gott humör.

Vi höll på att skratta ihjäl oss när kyparen med emfas hävdade att den marockanska dialekten är närmast den klassiska arabiskan, al Fusha. Han måste vara den enda på planeten som tycker så. Alla som hört marockansk variant av arabiska kan intyga att är minst lik klassisk arabiska.

Av någon mysko anledning slutade kvällen med att vi åkte till ett av Marrakech kasinon. Troligen för att Kozybar stängde kl 1.

OJ vad jag hade velat ta bilder där! Men det var naturligtvis förbjudet.

Mitt i kasinot stod en bedagad platinablonderad västerländsk kvinna i 60-årsåldern och sjöng smöriga sånger. Hon sjöng långsamt och bedagat. Det var som en film. Vid spelborden stod och satt stadens mindre ordentliga invånare, samt blaserade turister. Ingen såg faktiskt ut att ha roligt, men så är det väl på kasinon när folk koncentrerar sig. Eftersom jag aldrig förstått poängen med kasinon kan jag troligvis inte riktigt uppskatta charmen.

För att inte tråkas ihjäl försökte jag förstå logiken bakom roulettborden. Nog för att jag hade en kunnig och bra lärare, men måste säga att jag inte fattade mer än att man kan försöka studera hur roulettmänniskan snurrar på hjulet, om det är regelbundet eller inte, och man därför ungefär kan beräkna var hjulet ska stanna, plus att man får gå på känsla och halvstatistik över siffror som av någon anledning kommer upp oftare. Just vid den här rouletten var det sällan låga siffror kom upp - av någon för mig outgrundlig anledning. Kanske finns det mer vetenskap och logik än jag fattar.

Tisdag 17/4 Regn och fontänförsäljare

Idag regnade det i Marrakech. Under en halvtimme spöregnade det nästan. Då avstannar allt. Folk är inte vana vid regn. Paraplyförsäljare dyker upp från ingenstans.

Även jag överraskades av regnet. Var på väg till fontänförsäljaren i andra ändan av medinan. Stannade upp på gågatan, där alla stod och tryckte under markiser.

Avloppssystemet verkar underdimensionerat, alla butiksförsäljare begav sig ut på gatorna och försökte skyffla bort vattnet utanför just deras affärer. Det var ett himla skyfflande. Inte brydde de sig heller alla gånger om passerande turister. "Rätt åt oss västerlänningar", tänkte jag. Om de (marockanerna) inte kan få ut sin frustration på annat sätt, är regniga dagar en liten ventil för frustration.

På Djema el Fna satt hennamålerskorna och andra och tryckte under paraplyer. Positiv thinking skulle jag säga. Det var knappt en turist ute, och vem skulle vilja ha sin hand målad med kletig henna som riskerar att smetas ut av regnet.

Min fontänförsäljare var på toppenhumör som vanligt. Han är av den karismatiska människotyp som gärna vill visa att han styr världen och har koll på allt. Alltså går ingenting fort. Så fort det dyker upp någon annan eller telefonen ringer så tar det ytterligare en kvart, tjugo minuter innan han kan koncentrera sig igen. Han vill gärna ha en publik när han gör affärer. Jag var den ideala leende kvinnan och förstående kunden. Men jag klagar inte, det är rätt kul att se hur det går till.

Eftersom jag inte är inköpare med stor plånbok, vilket 99 procent av hans kundkrets är, fick jag vänta. Men jag fick i alla fall lunch, efterrätt och kaffe, så det var helt ok. Tog inga kort på honom, vill inte vara utpekande.

Särskilt inte som jag blev lite sur - dock inte förvånad - över att han blev putt för att jag hade lyckats ordna gratis transport till Sverige för min 15 kilo tunga pyttefontän (hur mycket väger inte de stora!) med en annan man. När jag ordnade min snabbare transport visste jag inombords att fontänförsäljaren skulle bli sur, bara kände det på mig, han är av den manstypen.

Mycket riktigt. Det första han sade när jag dök upp för att betala var en smågramsen kommentar om att jag pratat med någon annan. Och han som inte ens lovat mig transport, bara pratat om att det kunde vara möjligt. Bah.

För att smickra honom och göra honom välvilligt inställd till mitt projekt prisade jag hans språkkunskaper, som jag faktiskt är imponerad av, mannen pratar jag vet inte hur många språk flytande - inklusive svenska, och han är inte från Sverige. Han är marockan. Men det var tydligen en statshemlighet var och hur han lärt sig så bra svenska... Vad ska man gissa på när hans "officiella" historia bara sträcker sig sex år tillbaka i tiden, då han startade sin nuvarande bizniz. Vad han gjorde innan dess? Han svar när jag frågade var bara ett stort och hemlighetsfullt leende.

Efter lite smicker och stillsamt leende och bläddrande i en bok om islam betalade jag. Fick inget kvitto, men det får man inte här. Har jag tur anländer min fontän till Stockholm om cirka en månad. Ska bli spännande att se om jag betalade för något verkligt eller bara för en dröm...

På väg hem fotograferade jag hur lokalvalen går till här. I rutorna på väggen sätter man upp bilder på de olika kandidaterna när valen är på gång. Ovanför finns siffror. Eftersom många är analfabeter pekar de då på bilden av "sin" kandidat, och så skrivs siffran upp. Ett mellanting mellan att inte kunna ha val alls, och pragmatisk lösning av att folk som inte kan läsa ändå kan ha åsikter och vara smarta. Alla får bara inte samma möjlighet till skolning.

Måndag 16/4 Dåtida motell

Skulle vara organiserad idag och göra en massa viktiga saker. Istället råkade en kort shoppingrunda dra ut hela dagen, det är så lätt att prata strunt lite här och där med halvbekanta affärsinnehavare och bara flumma runt i största allmänhet.

Denna gång blev det inköp till mig själv. Köpte två snygga klänningar, eller vad man nu ska kalla dem. Inte direkt vanliga svenska klänningar. Ett par glittertofflor fastnade också i mina händer, det var oväntat även för mig, men kanske passar de lite lagom hädiskt till jeans. Annars får jag väl hänga dem på väggen.

Lite kulturrunda blev det också. I nordvästra kvarteren av medinan finns det en massa gamla spännande hus, gamla karavanseraljer. Det var ungefär som gamla tiders motell för handelsresande.

Den tidens motell var stora hus med gigantiska dörrar, för att hästar och kameler skulle kunna komma in på gården. Minst fyra meter i höjd.

En rak gång leder in till en stor fyrkantig gård, där det finns en massa rum åt alla håll. I rummen förvarades djuren och varorna. En trappa upp finns det mindre rum, där de handelsresande kunde hyra in sig för en natt eller fler.

Idag används dessa seraljer mest som hantverksverkstäder eller utställningslokaler och en trappa upp bor det fattiga människor i små rum med kanske i bästa fall ett gasolkök i ett hörn. Numera ser det inte så tilltalande ut.

I en av seraljerna hade kungen (inte nu igen!) varit på besök i slutet av mars i år. Självklart hängde då ett inramat tidningsurklipp på väggen.
”Det känns lite feodalt och medeltid”, anmärkte en västerlänning.
Man kan inte annat än hålla med.

I samma kvarter finns idag en massa fina caféer för rika turister. Det är gamla riader som lyxrenoverats till vansinne. Priserna för en kaffe är minst dubbelt så högt som på normala ställen. Inne på de pittoreska gårdarna sitter turisterna och drar andan, men västerländska oaser som dessa caféer kan nog behövas ibland.

I den vänstra basargatan är det lite lugnare än på den högra galna gatan. Inte lika många attackerande försäljare. Det var länge sedan jag var där, och det var rätt skönt måste jag säga.

In i en liten gränd man aldrig skulle tänka på att gå in i ligger Dar Sherif, ett kulturcentrum, startat av en marockansk arkitekt som lät renovera ett gammalt fallfärdigt palats i början av 2000-talet. (Även bilden högst upp). Nu ställer marockanska och andra konstnärer ut och på taket kan man fika i en superpittoresk miljö.

Huset är ett av de äldsta i Marrakech, från 1600-talets mitt. Ursprungligen var det ett mottagningspalats för någon rik pascha, amir eller liknande potentat, därför är det ungefär tre normala våningar på höjden innan nästa våning kommer. Inte något intimt vardagsrum alltså.

Hela stället är renoverat på ett smakfullt och exotiskt sätt som tilltalar västerlänningar som vill ha lite Marocko, men också vita trendiga kuddar och avskalad renhet. Det får de där. Det är ytterligare ett av de ställen som mest frekventeras av västerlänningar och intellektuella och kulturella marockaner.

Sneglade in över en mur, vilket man inte egentligen får, för det är ”privacy” som gäller i den här kulturen. På andra sidan muren var det värsta lyxriaden. Under ett ”exotiskt” tälttak låg en slö västerlänning och läste, på nästa altan låg två feta vita män och solade. Allt var perfekt renoverat i yttersta pittoresksmak. Det såg dyrt ut. Några snäpp bort på ett annat lyxrenoverat tak satt några västerländska kvinnor och drack kaffe. En ”ödmjuk” marockan serverade. Det såg också dyrt ut.

Sedan råkade det sig så att jag nästan håller på att köpa en minifontän i mosaik. Inte särskilt någon av dem på bilden, man kan beställa vilken färgkombination som helst. Jag som alltid längtat efter en fontän för att få porlande ljud hemma. Snart blir det verklighet.

Pris: Drygt 600 svenska kronor och med lite socialisering verkar det som att jag får billig eller rent av gratis frakt till Sverige. Hur nöjd blir man inte av en sådan deal?! :-) Insha’allah når den fram till mig i Sverige någon gång innan stjärnorna slutar lysa över Marrakech natthimmel...

Söndag 15/4 Otrendiga marknader

Strålande sol och 28 grader varmt, härligt! Efter slö morgon och lång frukost på taket med kontemplativgloende på Atlasbergen, for vi iväg på lite olika marknader.

På väg till taxin höll en cyklist med en stor bunt levande höns - bundna i benen, hängandes upp och ner på styret - att krocka med mig. De stackars hönsen kacklade olyckligt. Synd att jag inte hann ta en bild, det såg rätt sjukt ut.

Först en blandning av loppmarknad, billighetsmarknad och möbelmarknad i utkanten av medinan. Man kunde köpa allt från begagnade prylar, kläder och skor till bättre begagnade eller nygjorda möbler. En helt vanlig ocharmig marknad för lokalbefolkningen.

I vart och vartannat hörn stod killar och sålde piratkopior av filmer och CD-skivor, ingen har hört talas om eller bryr sig om copyright. Eller vad sägs om en liten skolbänk med latinska och arabiska bokstäver på bordsskivan? Tänk er de små skolbarnen här, de ska lära sig två alfabet på en gång, inte lätt.

Marknadsområdet var slafsigt byggt och fult. Synnerligen ocharmerande. Inte många turister i sikte. Det var mest marockanska män som frekventerade marknaden. Kanske för att det såldes saker för män. Allt från rakapparater till skruvmejslar och underkläder för män och kopior på jeans. Allmän röra och trängsel som vanligt.

De enda fynd man kan göra där är vackra gamla trädörrar och berbermöbler. För inte så länge sedan slängdes sådana saker, men nu har européernas intresse fått marockanerna att inse att de har ett värde.

Sedan for vi iväg till en annan marknad, i utkanten av stan. Riktigt mycket fula saker, gräsliga möblemang i en blandning av trä och tegelstensimitation. Det fanns ingenting jag hade velat ha, men det var kul att se hur ”svenssson”-smaken här ser ut. Den är rätt lik motsvarande smak i Mellanöstern.

Mattorna enligt gängse smak är dock inte särskilt snygga i mitt tycke. Precis när jag tog kortet kom mattförsäljaren ut och "välkomnade" oss med öppna armar. Sedan var han en pain in the ass. Det är som att någon knäpp funktion träder i kraft per automatik när vissa ser icke-marockaner.

Anyways. Det som gäller är stooora gigantiska soffor och fåtöljer (eftersom det alltid kommer en massa folk på besök och häckar runt i timmar). Ibland med hiskeliga mönster som den röda fåtöljen, men inte alltid.

De dekorationer som anses fina är inte alltid enligt europeisk "god" smak. Mycket glasdekorationer, plast och sådant som vi tycker är kitsch eller gräsligt. Men jag ska inte dissa smaken totalt, om man satsar på lite bättre kvalitet, minus plastblommor och de fulaste tavlorna, kan det bli riktigt stiligt.

Utanför marknaden kunde man beställa hemtransport. Den bestod av ett gäng åsnor med kärror.

Som kronan på dagen testade jag McArabia i det stora köpcentret Marjane. Jag kan inte påstå att jag rekommenderar McArabia, ät något annat. Reklamen är bättre än verkligheten. Men det var väl inget nytt.

Och av en resenär som kom från Essaouria idag fick jag veta att huvudvägen varit avstängd i tre timmar - för att kungen höll på att lämna stan. (Han har varit där och invigt något vindkraftverk). Som vanligt förannonseras ingenting, av säkerhetsskäl.

Efter att kungen passerat tog det ytterligare några timmar innan resten av hovet lämnade stan och avspärrningarna togs bort. Alla annan trafik var totalt blockerad. Jag säger då det... Sådan där historier hör man hela tiden här, centrala Marrakech är blockerat titt som tätt med trafikkaos som följd, ofta i rusningstid. Man kan konstatera att vår kung är lite smidigare av sig i trafiken. I alla fall för det mesta.

Lördag 14/4 Ännu mer tråkigheter

Hmmm. Nu har det hänt igen. Två självmordsbombare smällde sina bomber i Casablanca idag. Den här gången på en stor gata i centrala stan, Moulay Youssef-gatan. Ingen annan dog, några fick lättare skador. Målet för attacken ska ha varit ett amerikanskt kulturcentrum och USA:s ambassad.

Ingen bra grej. Min cyniska väninna spekulerar i hur priserna på de nu så attraktiva riaderna (gamla arabiska palatshusen) i medinan i gamla stan i Marrakech kommer att sjunka. I nuläget är de uppe i fantasipriser, många fransmän köper riader och gör om till lyxhotell som kostar 1.500 kronor och uppåt per natt. Vår franska granne har redan köpt upp halva kvarteret och lyxrenoverat.

Kungen har sänt sina kondoleanser till familjen till den polis som omkom i polistillslaget i Casablanca för några dagar sedan, när tre terrorister sköts ihjäl och en dödade utlöste sina bomber. Polismannen har postumt tilldelats någon kunglig medalj. Sådant är det fokus på i nyheterna.

I Algeriet där omkring 30 människor dödades i bombattacker mot ministerier häromdagen säger sig al-Qaida ha etablerat sig. Nu ska de satsa på Nordafrika.

Vi tog oss till nya stan för att äta icke-marockansk mat. Hade fått en överdos av tajine och couscous. Längtade efter västerländsk mat. På den italiensk-franska resturangen åt vi god mat, drack gott lokalt vin och klämde i oss massa efterrätt. Nöjda och belåtna strövade vi ner för Muhammed V-avenyn innan vi tämligen omgående började irritera oss på alla störande män (allt för många) som tror att det är jättecharmigt att lismande väsa ”bonjour” till alla turistkvinnor de möter. Det låter inte så illa tycker ni, men det är det, för de skulle inte tilltala marockanska kvinnor på det sättet och det är irriterande att ständigt möta dessa puckon. Jag är på väg att bli väldigt otrevlig i vissa situationer.

På väg tillbaka passerade vi ett tidningsstånd där jag upptäckte en arabisk Time-liknande tidskrift som heter Nishan. Den samarbetar ofta med franskspråkiga Telqel, (som jag skrev om i fredags), fick jag veta. De som kan läsa arabiska ser att rubriken i vitt och rött på veckans omslag är ”Terroristerna mot polisen - Kriget”.

Under affischen för Nishan hängde en affish för Telqel, som också tar upp terrorism. Rubriken är "La guerre urbaine". Mycket sådant just nu. Bredvid satt den evinnerliga affischen på kungen och hans fru. Vilken blandning... men så ser verkligheten ut här.

På vägen hem tog vi en spaningssväng på vårt favorit-hatar-hak Hotell Tazi. Det sleeziga. Även denna kväll lika ocharmigt som vanligt, eller vad sägs om bilderna? Men det är kul att hänga där ibland och iaktta de degenererade delarna av Marrakech. Vet inte vad det var med kvällens servitör, han verkade nästan full eller också var han totalt blasé på sitt jobb. Klientelet var inte direkt det charmigaste, som vanligt. Vi noterade kortfattat att vi inte såg särskilt många vi hade velat bli bekanta med. Däremot var det många som ville bekanta sig med oss, men vi körde den döva attityden och fotograferade dem istället.

Också ikväll spottade vi några "udda” par, t.ex en marockansk man med en medelålders västerländsk man lite för tätt intill. Och en ung marockansk kille med en turistkvinna. Beskyll oss inte för att vara fördomsfulla, det är vi inte. Skulle ni vara här skulle ni hålla med oss. Det hänger på kroppsspråket... Vissa saker framstår tydligt.

Plötsligt vid tjugo över elva kom det in en massa marockanska män som skulle titta på nyheterna om det som hänt i Casablanca. TV:n skruvades upp på högsta volym och alla tittade koncentrerat på sändningen, som verkade vara extra lång. ”Irhabi” var ett återkommande ord. Det är arabiska och betyder ”terrorism”. Inga roligheter alls.

Fredag 13/4 Rätt eller fel?

Sista fredagen här, tänkte ta lite kort på veckans viktigaste bön som infaller strax före klockan 13. (Ni uppmärksamma läsare har också vid det här laget lärt er dagens övriga bönetider, om inte kan ni repetera 8/4).

Men jag är inte säker på att jag är helt nöjd med mitt tilltag... Det ÄR inte helt ok här att ta bilder på folk utan att fråga. Jag VET det. Särskilt inte på folk som ber. Ändå kunde jag inte låta bli att fotografera lite...

Känner mig lite lätt ”orientalistisk” och en som bidrar till att befästa västerländska fördomar när jag tar bilder på muslimer som ber. Som att jag bidrar till att cementera uppfattningar om det ”konstiga” och ”exotiska”, om det som vi i väst uppfattar som så ”annorlunda” - fastän vi alla är människor med samma behov och känslor, om än uttryckta på olika sätt.

I gränden vid vår lokala moské var det packat med folk. Det stod beende (eller heter det bedjande?) män i två rader så att man knappt kom ut till genomfartsgatan. Jag var inte den enda som trängde mig förbi, en kvinna med moppe baxade sig genom utfartsgränden.

Också ute på genomfartsgatan stod män och bad utanför moskén. (Kvinnor verkar inte få be utanför moskén, troligtvis för att det då kan stå män bakom och titta när de böjer sig ner, ja ni fattar, inget bra).

Jag tvekade lite, skämdes en smula, men tog snabbt några bilder. Ett resultat ser ni överst.

På bilden ser man också att det sitter kvinnor och tigger. Även det en ”tradition”. På fredagar ska goda muslimer nämligen gärna vara generösa. Att ge allmosor till fattiga är en av muslimernas fem plikter. Därför är det inte heller ansett helt fult att tigga - fast ändå lite, för alla tiggarkvinnorna är av någon anledning väldigt beslöjade över ansiktet.

Vissa har dock satt tiggandet i system utan att vara sååå himla fattiga. Ett faktum som Marockos mest seriösa veckotidskrift ”Telqel”, (ungefär motsvarigheten till ”Time”, både innehållsmässigt och layoutmässigt), har skrivit om, så jag spekulerar inte utifall du tror det, du Nedrebottenmänniska. ;-).

Nu är det inte så att alla går till fredagsbönen eller att den är så ”helig” att allt avstannar. Kolla bara mopparna som tränger sig förbi dem som ber. Men faktum är att det är rätt stillsamt i gränderna just då. Mycket mindre moppeknatter och få människor i rörelse.

Att göra högljudda saker och fara omkring hejvilt under tiden anses nämligen vara dålig stil och även de flesta icke-praktiserande muslimer respekterar detta. Den allmänna uppfattningen är att man inte ens ska lyssna på musik på hög nivå och man skruvar ner radion lite grand.

Så fredag strax före ett är ungefär enda tiden på hela veckan när det är lite lugnare i gränderna - förutom nattetid, då alla skötsamma medborgare håller sig hemma och då bara slödder och mer eller mindre kriminella typer är ute. Företrädesvis yngre män med intresse för kif. Vill man skaffa sig riktigt dåliga vänner och dras in i kriminella aktiviteter är detta den bästa tidpunkten att hänga i medinans gränder.

Uppe vid ena moskén vid Djema el Fna var det också så fullt i moskén att män bad i tre rader utanför. Jag tog några bilder och fick dåligt samvete när en marockansk man på moppe skrek till alla turister som fotograferade att det inte var ok.

Smet upp på takterassen på Café de France, med bra utsikt över moskén. Där kunde jag med något mindre dåligt samvete ta fler bilder. Då hade imamen hållit sin predikan och bönen höll på att ta slut. Och vips, på några sekunder var de raka leden upplösta i ett myller av människor och de plastiga bönemattorna (för utomhusbruk) rullades snabbt ihop. Inget högtidligt skridande ut ur kyrkan.

Men det är också det som är charmen - att be är inte en lika högtidlig händelse som inom större delen av kristenheten, även om det är en mycket viktig handling. Muslimer kan be för sig själv - på gatan, en meter från en påslagen tv-apparat eller bredvid folk som sitter och pratar. Det är mer i vardagen. (Jag har själv många gånger stolpat in i rum där folk har bett och de har inte brytt sig. Efter ett tag vande jag mig och blev inte generad).

Dessutom är inte imamen lika hierarkiskt överordnad som en präst. (Inom sunni). Det finns ingen institutionaliserad muslimsk överhet, typ påven, biskopen eller ärkebiskopen. (Bara ayatollan i shiamuslimska Iran). Var och en har nämligen sin egen personliga relation med Gud och det behövs ingen mellanhand. Inte heller måste det vara en imam som leder bönen, det räcker med en religiöst lärd typ som folk litar på. Alltså väljer man den moské där man tycker att det är bäst.

Så muslimer har en rätt avslappnad inställning till var och hur man ber. I mitt tycke en bra inställning om man nu är religiös. Och jag gillar lugnet på fredagar.

Torsdag 12/4 Cyberpark

Den där Cyberparken var lätt obegriplig. Visserligen trevligt med en rätt fin och grönskande park för en gångs skull. Men varför ställer man ut takförsedda pelare med inbyggda datorskärmar? Vid pelarna stod folk och spelade patiens på datorn. I en park. Obegripligt...

I parken pågick också en utställning i rabatterna. Barn från Franska institutet hade fått göra någon sorts fågelskrämmor som stod utställda i grönskan. Syftet framgick inte. Det var bara jag som tittade på dem.

Det var också fortsättning på musikfestivalen. Ett marockanskt band spelade, Groupe Nagham de musique. Tre sångare turades om att sjunga smäktande sånger. Publiken bestod till 99 procent av marockaner, trots att parken ligger centralt vid turiststråk.

När en kille sprang fram och överlämnade en blomma till sångarflickan på bilden utbröt stort fnissigt jubel i publiken, det var tydligen någon extraordinärt att killen uppvaktade en tjej så offentligt. Det kändes väldigt tonårsartat.

På kvällen blev det besök i förort längst ut i Marrakech. Kan bara säga kort att den saknar all den charm som finns centralt i stan. Förorten låg dessutom cirka 100 meter från flygplatsen, verkligt störande.

Jag fick också erfara vad icke-stress innebär. Nog för att jag är rätt nere i varv, men när vi skulle ses klockan åtta på kvällen och middagen inte var klar förrän vid midnatt var jag rätt hungrig och rastlös.

I väntan på maten fick jag titta på en video från ett berberbröllop. De dansade i 40 minuter utan avbrott. (Fuskklippt?). Marockansk dans och musik skiljer sig en hel del från den i Mellanöstern. Här är den mer stompigt och en massa små fram- och baktakter, rätt svår att dansa till. Måste erkänna att jag inte är helt förtjust i äkta marockansk musik, föredrar Mellanösternmusik, förutom den arab-andalusiska, som jag gillar.

Kvinnorna dansar också magdans på ett helt annat sätt här än det vi i väst vant oss vid att kalla ”magdans”. Här kallar de den dansen för ”orientalisk dans”. Den marockanska magdansen handlar verkligen om magen, de skakar så att magen hoppar upp och ner på något mysko vis. Jag fattar verkligen inte hur de gör. I Mellanöstern är det mer upp och ner med höfterna och sirliga rörelser med armarna. Här är det mer hej-och-hå med dansstegen, och de rör armarna snabbt upp och ner, som att de slänger något bakåt över axlarna.

Eftersom min värd var från öknen tyckte han hellre att vi skulle lyssna på sådan musik, så kallad saharawi-musik. Jag försökte få honom och de andra som var där att visa lite olika danser för mig, men det ville de inte göra. Fegisar.

På väg hem, mitt i natten, stod en ensam farbror vid ett överfyllt ställ med bananer på en totalt ödslig gata. Inte en kotte i sikte. Varför stod han där och försökte sälja bananer mitt i natten?...

Onsdag 11/4 Obesökta festivaler

Det pågår nästan alltid en massa festivaler i Marrakech. Men de är inte alltid vad som utlovas. Ibland ställs de in med kort varsel, till exempel för att det görs för lite reklam och ingen kommer. Folk verkar inte vara så värst intresserade av kultur, möjligen fransmän som bor här och medel- och överklassen, men folk har så mycket med sina familjer och släkter som ska besökas i tid och otid att kulturevenemang inte prioriteras högt. Inte heller av turisterna, som helst sitter i hotellbarer på kvällarna.

Så det var jag och en kompis och inte särskilt många marockaner som gick på musikfestival på Kungliga teatern. Mysko byggnad hade vi fått veta och det stämde. Inget tak över den stora amfiteatern och det regnar faktiskt även i Marrakech. Det måste ha varit den minst begåvade arkitekten som fått uppdraget, för maken till mischmasch när det gäller stilar och material har jag sällan sett. Romerskt, betong, knallfula färger blandat med arabisk inspiration och jag vet inte vad. Ocharmigt och mastondontisk.

Musiken började förstås inte i tid, det händer aldrig här. Soundchecken drog ut mer än en timme efter utsatt tid. (Måste lära mig att aldrig komma i tid här, det är helt onödigt, dessutom accepteras alla dåliga ursäkter). Publikantalet var extremt litet, trots att konserten var gratis. Tyckte nästan synd om musikerna som fick spela för inte ens en kvartsfull teater.

Först spelade tre duktiga franska killar klassisk europeisk musik, Trio Garoune hette de. Spelade Bach, Vivaldi och sådant. Helt ok, men jag hade egentligen ingen lust att lyssna på sådan musik här. Särskilt inte som amfiteaterns bänkar var gjorda av sten. Trä- eller stensmak innan musiken ens börjat. Mitt i alltihopa sprang en katt omkring under flygeln. Den återkom då och då från olika håll under konserterna och verkade småintresserad.

Nästa framträdande var turkisk opera. Vad sångerskan hette framgick inte. Hade aldrig hört sådant tidigare och längtar inte efter mer. Kan verkligen inte påstå att opera är min grej, det inslaget hade jag gärna hoppat över. Det turkiska bestod i att sångerskan sjöng på turkiska. Om opera är näst intill oförståeligt i vanliga fall är mitt intryck att det inte blir bättre när det framförs på språk man inte förstår. Någon galning/entusiast skrek ”bravo” med emfas då och då. (Ska man göra så när man lyssnar på opera?).

Publiken var inte heller så hängiven som operapublik i väst. Folk promenerade omkring, babblade högt med sina kompisar och pratade i mobiltelefon. Mitt i La Traviata (den enda opera jag känner igen) ringde en ovanligt äcklig mobilsignal HÖGT. Tjejen som ägde mobilen tyckte inte att det var ett dugg pinsamt att svara och prata högt och länge med den som ringde. ”Hej, ça va, la bas, hur mår du, vad gör du, var är du, hur mår familjen, bla bla bla”. Mig spelade det ingen roll att hon störde, jag gillar inte opera ens om den sjungs på turkiska.

Som vanligt gick det omkring folk på scenen och fotograferade. Det tycks vara helt ok här att störa föreställningar med sådant. Men förresten vid närmare eftertanke är det bara jag som är fjantigt västerländskt kontrollerande. Vad spelar det för roll, det blir ju bara mer att titta på.

Kvällens höjdpunkt var en tunisisk 11-mannaorkester som spelade klassisk arabisk-andalusisk musik, Patrimoine Arabe. De var ruskigt bra! Rysningar.... Helt klart värt att vänta på. Alla låtar var minst tio minuter långa, vissa upp till en kvart. Klassiska arabiska låtar måste vara långa, det tar tid att bygga upp stämningen, men det är värt att lyssna så länge. Det är grymt!

Orkesterledaren var en kvinna som spelade Oud, den arabiska lutan. Den futtiga publiken kom nästan lite i extas, så mycket det nu gick med så få lyssnare.

Orkestern satt på rad, som alltid när klassiska arabiska orkestrar spelar. Två kvinnliga sångerskor, tre manliga, två fiolspelare och några killar som slog på trummor och annat. Ibland sjöng alla. Hur vackert som helst!... Jag slutade tänka på de hårda bänkarna och blev snäll och glad i själen.

Imorgon fortsätter festivalen på fler ställen, bland annat i den nya så kallade Cyberparken. Har aldrig fattat vad som menas med det, så jag får gå dit och titta. Kanske vill de bara visa att det också finns datorer i det här landet och därför har de placerat ut dem i en park centralt? Ehh....

Tisdag 10/4 Attack & kungayra

Jaha ja. Inga trevliga nyheter idag. Kortfattat fick man veta att fyra terrorister dog i Casablanca när de jagades av hemlig polis. Tre sköts till döds av polisen, en exploderade sig in i en annan tillvaro. Minst en polis och ett barn omkom och ett tiotal andra personer skadades. Tillslaget hade något att göra med bombningen av ett internetcafé Casablanca den 11 mars i år. Varför de var terrorister och vad de hade för syfte fick man inte veta... Kanske vet ni i Sverige mer om detta?

För att balansera upp det hela till en mer lättsam nivå köpte jag en av de största damtidningarna i Marocko, Citadine. På omslaget en bild på kungen och hans fru prinsessan Lalla Salma. Lalla är en fin titel, betyder ungefär ”dam” eller ”lady”. (Jag vet inte varför Salma inte får vara drottning? Kanske för att hon inte är av kunglig börd utan ”bara” från en ”fin” familj i Fez? Kommer hon aldrig att få bli drottning? Ja ja, strunt detsamma).

Den "lockande" rubriken på omslaget lyder: ”Exklusivt reportage. I den kungliga familjens intimitet”.

Landets tidningsstånd är den här månaden tapetserade med denna tidning, på vissa ställen hänger det till och med specialtryckta stora affischer av omslagsbilden.

Kungafrossan beror på att kung Muhammed VI och hans fru fått sitt andra barn, en flicka som fått namnet Khadija. (Hon kallas alltså Lalla Khadija). För att fira det hela benådade kungen ett antal fångar, som släpptes ur fängelse.

Troligen är det ingen slump att flickan döptes till Khadija. Kungen har en grannlaga uppgift i att försöka balansera mellan att modernisera landet och tillfredsställa mer konservativa krafter. Namnet är en signal till de konservativa att kungen är en god troende muslim. Khadija var nämligen profeten Muhammeds hustru och den första kvinnliga muslimen. Ansedd som en mycket god sådan.

Men kungafrossan beror också på att det är typ första gången som kungafamiljen släppt in pressen så nära på sig, så i alla tidningsstånd ser man folk som står och tjuvläser. (Mitt exemplar var ganska sönderläst upptäckte jag först när jag kom hem). Den nya prinsessan Khadija föddes i slutet av februari i år och hennes storebrorsa kronprisen, som är fyra år, heter så klart Hassan.

Så klart, för kungarna i Marocko har det senaste århundradet antinget fått namnet Muhammed eller Hassan. Varannan gång Muhammed, varannan gång Hassan. Inga namnproblem här inte. Han som är kung nu är Muhammed den sjätte. (Hans farfar, som jag skrev om igår, var Muhammed den femte).

Däremellan kom Hassan den andre, nuvarande kungens farsa. Då är det logiskt att Hassans barnbarn, den fyraårige kronprinsen, också fick namnet Hassan. Han kommer att blir Hassan den tredje den dag han blir kung. Enkelt och smidigt.

Inne i Citadine kan man läsa en artikel om hur ofantligt avantgardistiskt och nydanande det är att kungen tillåtit att pressen får ta bilder på hans fru och barn, plus övriga kungafamiljen. Sådant var totalt otänkbart tidigare. Det är en ny epok som har inletts i Alawitdynastin, utropar tidningen fascinerat. Och de har rätt i. Tidigare kungars fruar visste folk knappt namnet på. Än mindre syntes de i tidningar. De var i princip helt osynliga för allmänheten under hela sina liv. (Kanske rätt skönt för dem).

På bilden poserar alltså hela kungafamiljen. Den består av kungen, hans fru, deras två barn, samt kungens tre systrar och enda brorsa. Intressant att notera att fruar och makar till prinsessorna och prinsen inte tycks räknas till kungafamiljen, de fick i alla fall inte vara med på bilden.

Den marockanska kungafamiljen är i alla fall extra fin, anses det. Detta då de säger sig härstamma i direkt nedstigande led från profeten Muhammed (hur det verkligen är bevisat vet jag inte), samt att de är den kungaätt som regerat längst i världen, i 377 år.

Det finns en annan arabisk kungätt som också hävdar att de är ättlingar från profeten, och det är den jordanska kungafamiljen. Men de har bara varit kungliga sedan det ottomanska imperiet föll i samband med Första världskriget och de europeiska kolonialmakterna tyckte att det skulle vara lämpligt att importera en familj från det område som nu är Saudiarabien (inte då), en familj som fick ett nytt - och helt nyskapat - land att vara kungar i, alltså Jordanien. (Inte så konstigt att många jordanier inte tycker att kungafamiljen hör hemma i landet, det tycks ta något fler generationer för att ”respekten” ska rota sig).

Nåväl.

Nu räcker det väl med kungaskvaller för den här gången. Kanske till och med för evigt. Värsta Svensk Damtidningsrapporteringen. Trodde ni inte om mig vad? (Men lite historiekunskap fick ni på köpet). Och jag som inte ens läser Svensk Damtidning hos min frissa. Hon har nämligen bara VeckoRevyn och Hänt i Veckan. (Som jag läser).

Förresten är de marockanska damtidningarna inte lika utslätade som svenska. De innehåller ofta många och utförliga artiklar om mer eller mindre tabubelagda eller "utmanande" ämnen, om allt från våld mot kvinnor, homosexualitet (förbjudet inom islam), till vilka positiva effekter förändringarna i familjelagstiftningen innebär för kvinnor. I praktiken är de ganska feministiska och tycks ha som ambition att utbilda och informera kvinnor om deras rättigheter. "Dolt" bakom en glättig fernissa. Smart.

Måndag 9/4 Viktig 60-årsdag

Idag var det en mycket viktig dag i Marockos historia - nämligen 60 år sedan framlidne kung Muhammed V besökte Tanger och höll ett tal där den 9 april 1947.

”Jaha, än sedan då”, kanske ni säger, ”kungar far väl jämt hit och dit och håller tråkiga tal”.

Då säger jag så här: 1947 var Marocko fortfarande under fransk ockupation och kungens besök i Tanger hade att göra med att han stödde den nationella motståndskampen mot fransmännen. Besöket var djupt symboliskt.

Fransmännen ockuperade Marocko 1912 och kung Muhammed V var en marionettfiguer under det franska ”protektoratet”, som det kallades. (”Protektorat”, som i engelskans ”protect”, typ ”skydda” marockanerna, bah vilka ruttna undanflykter kolonialmakter alltid hittar på!).

En historiker förklarade på radionyheterna lite mer om den viktiga dagen 1947:

”Kungens besök och tal i Tanger var mycket viktigt på många sätt. Då, för att det var ett tecken på Marockos ambition att återvinna sin frihet från det franska kolonialväldet. Muhammed V visade världen att Marocko var kapabelt att ta ansvar för sina egna interna och externa angelägenheter och bli en oberoende stat”, sade historikern.

”Idag 60 år senare tänker vi fortfarande på kungens gest, det var en mycket viktig början till ett oberoende Marocko”, sade mannen på radion.

I alla Marockos städer demonstrerade folk den här dagen 1947. De ville visa att de stod bakom kungen i kampen för självständighet. Sedan följde en massa struliga år. 1953 blev hela kungafamiljen landsförvisad till Madagaskar, kungen hade börjat bli för ”stöddig” mot fransmännen.

Först 1956 insåg fransmännen att det här med kolonier är föråldrat och inget bra för landets image som modernt och demokratiskt, så Marocko fick bli självständigt. Kung Muhammed V återvände från exilen, hyllades av folket och det var frid och fröjd ett tag. (Sahara-frågan, som eventuellt håller på att lösas nu, visar väl på hur många före detta koloniserade länder efter självständigheten tar med sitt ett liknande arv av kolonialtänkande...).

Hur som helst: Den nästföljande kungen, Hassan II, som efterträdde Muhammed V när han avled 1961 var väl kanske inte lika uppskattad, för att uttrycka sig diplomatiskt. (Ni kan ju googla lite själv och se vad ni hittar). När han avled 1999 efterträddes han av sin son, den nuvarande kungen Muhammed VI, som tycks vara en modern man som vill förbättra landet på många sätt.

Till exempel det här med att ge kvinnor större rättigheter, som gjort att han motarbetas av konservativa islamister. Men faktum är att redan nuvarande kungens farfar, alltså Muhammed V, lät sina döttrar gå utan slöja på 1940-talet för att visa att saker och ting skulle förändras. Men vissa förändringar tar mer tid än andra, särskilt sådana som har med kvinnors rättigheter att göra.

(Jupp, jag har "lånat" bilden från nätet, från wikipedia, så det borde väl vara ok?).

Söndag 8/4 Osynkade böneutropare

De första nätterna i ett muslimskt land vaknar man för det mesta vid halvfemtiden - tidpunkten för den första av dagens fem obligatoriska böner. Sedan vänjer man sig och sover genom muezzinernas (böneutroparnas) kallelse till bön.

Imorse skulle de shoppande spanjorerna ta femtåget till Tanger, så de väckte mig vid kvart-över-fyratiden, för att många spanjorer inte tycks kunna röra sig utan att väcka alla andra. (Notera att jag inte säger alla spanjorer, även om jag är benägen att säga ”alla” om dem jag nyligen träffat).

”Ja ja, so what”, tänkte jag och gick upp till den översta altanen för att se hur Marrakech ser ut vid den tiden när jag nu ändå var vaken.
Det var kolmörkt.

En liten stund senare hördes ett klickande ljud från vår lokala moské cirka 50 meter bort. (Bilden ovan). Någon satte på högtalaren, knackade på mikrofonen så att det sprakade och harklade sig. Det var muezzinen som började dagens arbete. Han höll på i fem minuter med sitt ”Allahu akhbar” ... dvs ”Gud är störrre” (än både du och jag kan föreställa oss, nota bene, för det är hela poängen med Gud och bildförbudet inom islam, hur mycket vi än anstränger oss kan vi aldrig riktigt fatta Guds enorma kärlek och storhet och så vidare...).

Cirka nio minuter senare (jag tog tid) började muezzinen i Koutoubian att kalla till bön, nu med mycket starkare högtalare. Efter honom hördes en massa andra böneutropare över hela stan. Var och en tar cirka fem minuter på sig, men när de inte är synkroniserade blir det ju en ganska utdragen historia på upp till 15-20 minuter. ”Inte konstigt att man sover lite sämre vissar nätter”, tänkte jag.

Här i Marrakech är muezzinerna alltså inte synkroniserade som i Kario, en stad med 15 miljoner invånare nattetid och 20 miljoner dagtid, enligt vad jag har fått höra av dem som bor där.

En dag fick någon makthavare i Kairo nog och beordrade synkroniserat böneutrop. Jag är nästan benägen att skriva till kungen av Marocko för att föreslå samma sak här. För vad jag ändå har fått veta är att bönerna har någon sorts samband med vilken tid på dygnet det är - särskilt dagens första bön, som ska börja när den första solstrålen har nått den plats man befinner sig på. Inte kan det väl vara så att jorden är så krokig och böjd just vid Marrakech att bönerna börjar med nio minuters mellanrum? (Kom inte och tala om för mig att det beror på minaretens höjd, det stämmer inte med höjden på den lokala moskén jämfört med Koutoubian, som är högre och därmed borde börjat tidigare. Men kanske försov han sig, Koutoubiamuezzinen? Vem vet).

P.S För dem som är intresserade av övriga bönetider i Marrakech kan jag informera om följande: Jag har under några veckors tid gjort egna iakttagelser om när böneutropen påbörjas. De är - som ni säkert kan misstänka - inte helt exakta. (Alltså böneutropen). Vad variationen beror på kan jag inte förklara. (Kanske jordens bana runt solen?).

Dagens andra bön brukar infalla vid 12.50-tiden. (Då har man haft tid att äta frukost och uträtta en massa bestyr efter morgonbönen).
Sedan kör det ihop sig ett tag.
Den tredje bönen brukar infalla vid 16.10-tiden.
Den fjärde ungefär vid solnedgången, cirka 18.50-tiden. (Vacker bön, just eftersom den sker vid solnedgången).
Den femte och sista vid 20.15-tiden. (Kolmörker).
Sedan är det dags att gå och lägga sig så att man orkar upp vid halv-fem-tiden.

Betänk följande: Att ”bara” be fem gånger om dagen anses av vissa vara en eftergift från Gud, som ”egentligen” tyckte att människorna borde be 50 gånger om dagen.... (Källhänvisning saknas).

Lördag 7/4 Vägverket

Taxistrejken tog slut igår, idag har jag fått veta att den hänger ihop med Sverige. Tydligen är det svenska Vägverket i Marocko sedan några månader för att ge tips och råd. Ett av de råd de gett marockanerna är att höja böterna rejält för olika trafikförseelser.

Jag vet inte hur de här svenskarna från Vägverket lade fram det hela eller hur mycket de känner till om landet, men att döma av hur mycket böterna föreslås höjas skulle de hamna på samma nivå som i Sverige. Frågan är om det är svenskarna som inte fattar hur lite de flesta marockaner tjänar, eller om det är det marockanska Vägverket som inte bryr sig?

Förslaget som taxichaufförerna protesterade mot var bland annat att böter för att köra mot rött ljus föreslås höjas från 400 dirham (cirka 350 kr) till 3.000 dirham, vilket är en förmögenhet för taxichaufförer, som kanske bara tjänar 3.000 på en månad. Inte svårt att förstå att chaufförerna strejkade.

Tänk om böterna i Sverige hade höjts motsvarande lika mycket i förhållande till normala löner? Till exempel 15.000-20.000 kronor för rödljuskörning. En månadslön för många. Det skulle nog de flesta i Sverige tycka var totalt absurdt och vilja protestera mot. Motormännen skulle garanterat rasa och arrangera landsomfattande strejker.

När det gäller Marocko måste man också betänka lite andra faktorer. Drastiskt höjda böter i kombination med den utbredda korruptionen skulle leda till ganska tråkiga omständigheter.

Tänk er följande: En lågavlönad (det är de) polis som behöver lite ”extrainkomst” ställer sig vid ett rödljus och stoppar bilar som han anser ha kört mot rött ljus. Ingen kan förstås ifrågasätta honom på grund av att poliser här har extremt hög auktoritet, man ”tjafsar” helt enkelt inte med polisen, för då kan man råka ännu mera illa ut.

Enda sättet att komma ur situationen är att betala ”baksheesh” (muta). Om böterna då har höjts till flera tusen kan det för en hårt slitande taxichaufför te sig ”ok” att ”bara” betala några hundra i muta. Med den nuvarande nivån på böter är det inte lika ”dyrt” att muta sig ur en sådan situation, OM den nu skulle uppstå, vilket ju förstås inte alls är troligt ;-)....

Annars är trafiken sedvanligt kaotisk igen. Att vara taxichaufför i den här stan ger träning i buddhistiskt lugn. Sedan ser man alla möjliga konstiga varianter av att åka moppe. En inte alls ovanlig variant, som jag har funderat mycket på, är liten familj på moppe. (Har ännu inte lyckats fotografera detta).
Pappa kör och har hjälm på huvudet. Mor sitter bakpå, utan hjälm. Ibland håller hon det lilla barnet, typ bebis och upp till två-tre års ålder, i famnen. Eller så får det lilla barnet sitta framför fadern, på styret. Man fasar för vad som skulle kunna hända....

Och i de smala gränderna i medinan kör folk också med moppar och cyklar. (Så "luftigt" som det är på stora bilden överst är det sällan). Moppeförarna kör som dårar. Ibland kommer en åsna med kärra, men de kör i alla fall inte snabbt. Det gäller att trycka sig mot väggen och hålla sig undan, det tas ingen större hänsyn till fotgängare. Charmigt eller?.....

Fredag 6/4 Ingen påsk

Långfredag och inte den minsta lilla påskstämning. Inte så konstigt, det är ju ett muslimskt land. Koutoubiamoskén syns överallt i stan. Den enda påskkänslan skulle kanske vara invasionen av spanjorer, som kommer hit under sin Semana Santa, heliga veckan. Men de shoppar mest hejvilt och är extremt högljudda, så något religiöst över det hela är det inte.

Är fortfarande dunderförkyld, sitter mest hemma och pluggar. Lyssnar på radio och gör små analyser av nyheterna. På de franska och arabiska nyheterna toppar de oftast med något om konflikten i Israel-Palestina eller hur många som dött av bomber i Irak. På de engelskspråkiga nyheterna talar de aldrig om sådant. Konstigt. Tänker de att lyssnarna främst är turister som inte vill få veta vilka tråkigheter som händer i världen?

Idag var enda gången hittills som de engelska nyheterna inte började med vad kungen gjort. Toppnyheten var att taxistrejken är över. Det var tal om att den skulle pågå en hel vecka. Strejken organiserades av det Nationella Transportarbetarförbundet. Man fick dock inte reda på om de strejkande fått gehör för sina krav.

De engelska nyheterna är ofta rätt intetsägande, nyhetsuppläsaren pratar så sluddrigt att man inte riktigt hör vad det handlar om och nyheterna har inte mycket substans.

Efter toppnyheten om strejken fick man vet att kungen mottagit någon hög person i sitt palats i Marrakech. Men det man ville veta - vad de pratat om eller vad de kommit fram till - framgick inte. Konstig nyhetsvärdering. De arabiska och franska nyheterna är verkligen bättre. Synd bara att jag inte förstår lika mycket av dem.

Sedan fick man veta att våld mot kvinnor främst sker i hemmet av familjemedlemmar. Ingen ny sanningen för mig och många andra, men den tål att upprepas. Mellan december 2005 och oktober 2006 anmäldes runt 20.000 fall av våld mot kvinnor i Marocko. (Då kan man tänka på att det fortfarande är socialt tabubelagt att rapportera om sådant, så mörkertalet lär vara högt). Som en jämförelse kan man också tänka på att Marocko har ungefär 30 miljoner invånare och att det i Sverige - med nio miljoner invånare - varje år officiellt också anmäls omkring 20.000 fall av våld mot kvinnor.

”It’s against human rights and the rights of women”, sade en expertkvinna på radion. Lösningen är att utbilda barnen, tyckte hon. ”Så att de undviker att vara våldsamma. Bara då kan vi hoppas på en bättre framtid för kvinnorna”, sade kvinnan vars namn jag missade.

Det ska också startas en gratis telefonlinje för att ge juridisk och psykologisk hjälp åt misshandlade kvinnor fick man veta. Alltid något för de kvinnor som får stå ut med våldet nu och hoppas på en bättre framtid om 20-30 år när de nya, mindre våldsamma barnen vuxit upp.

Nyheterna berättade också att kungen invigt den första konferensen om ”Human development” i Afrika. Oklart vad som egentligen skulle komma ut från den, någon sorts samarbete, men det lät mest som fluffiga ord.

Sedan talades det om att öppna fler förskolor. Det är bra för då kan man förbereda barn för att bli ”utbildningsbara”, det vill säga få dem att tycka att det är kul att gå i skolan och plugga, sade en ansvarig man. Nyheten visar på hur utbrett hemmafrusamhället är, att de flesta barn därför är hemma tills de börjar skolan, och att inte alla barn är särskilt motiverade för studier.

En första nationell konferens för 1.000 marockanska arkitekter pågår också, rapporterade de engelska nyheterna. Jag undrar just hur lite det pågår eller hur den engelskspråkiga redaktionen gör sina nyhetsvärderingar när man rapporterar om sådant. Tänk om våra nyheter var fulla med rapporter om vilka yrkesförbund som har konferens, det anser vi inte direkt vara nyheter. Nyhetsvärderingen är olika i världen, det är helt klart.