Söndag 18/3 Sufier & konvertiter

Man möter många intressanta människor där jag bor. Senast begåvades jag med ett gäng västerlänningar som konverterat till islam och blivit sufier på kuppen. Det är en ganska ovanlig kombination, de flesta konvertiter blir bara "vanliga" muslimer.

Sufismen är islams mystiska tradition. Mystisk i bemärkelsen att man söker kontakt med Gud genom olika sorters transcendentala upplevelser, till exempel genom dans eller meditativ bön. I gamla tider fanns det två sorters sufier, en sort som drog sig undan världen och mest mediterade och sökte kontakt med Gud för sig själv, en annan sort som var ute bland folk och deltog i det vanliga livet. De spred sitt budskap bara genom att vara, mission har aldrig legat i islams anda.

Jag har ännu inte fått kläm på vilket brödraskap de här konvertitsufierna tillhör, får luska lite. De klär sig mest västerländskt, men vissa av dem har små mössor på huvudet för att markera sin islamskhet. De skrider runt i vördnadsfull långsamhet och ser milda ut. (Men de snodde av mitt kaffe och diskade inte upp efter sig, så för tillfället är jag inte helt positiv till sufikonvertiter haha).

En sak som har slagit mig när det gäller konvertieter av alla de slag är hur de ofta blir lite too much. Det är som att eftersom de tagit steget att gå från en sida till en annan, då tror de att de måste vara extra bra och duktiga för att känna sig hemma i sin nya miljö. Som att de är rädda att inte accepteras av de andra i sitt nya gäng om de inte är "mest" muslimer, följer reglerna hårdast och tar till sig allt som påbjuds.

Och hur många gånger har man inte sett västerländska kvinnor som blivit muslimer och börjat klä sig nästan som i Saudiarabien, trots att det inte alls är påbjudet enligt islam. (Respektabel klädsel är det som påbjuds). Jag skulle vilja se fler konvertieter som kör samma lågmälda stil som de ursprungliga muslimerna, som bara "är" och inte håller på och ska pracka på andra sin övertygelse.

Mötte nyligen en gammal kompis här, västerlänning som konverterade för några år sedan. Han klär sig fortfarande västerländskt, men pratade BARA om islam och Koranen. Och då får man tänka på att han är gammal rockmusiker och att vi var på ett raveparty i öknen utanför Ouarzazate en gång för flera år sedan och att vi hängt runt i Casablancas marknad på natten och köpt öl svart av skumma typer i gränderna. Men tiderna förändras.

Nu erbjöd han sig att hitta en bra muslimsk man åt mig att gifta mig med. Han kände till flera stycken som kunde passa. Jag sade "thanks, but no thanks". Inte för att jag har något emot matchmaking (om det sker på rätt sätt) eller muslimer, det kan faktiskt vara en bra sak om vänner som känner en väl tipsar om någon lämplig, men i det här fallet tror jag inte att hans äktenskapskandidater har riktigt samma syn som jag på vissa saker.

(Bilden har egentligen inte alls med saken att göra, inte mer än att sufikonvertiterna har suttit på altanen och druckit te).

Lördag 17/3 Hantverkare

Som någon så klokt mailade mig får man vara tacksam och glad över att man har ett bra jobb som inte sliter ut en totalt. Marrakech har sedan över tusen år varit ett centrum för hantverk och handel, så än idag. Att vara hantverkare anses inte vara något dåligt arbete här, tvärtom har skickliga yrkeshantverkare rätt hög status, men jag kan ändå ibland inte upphöra att förundras över vilka jobb folk har.

Farbrorn som hackar ut mönster i vita plattor (som jag skrev om 13/3) är en av de hantverkare som har hög status. Han kan nämligen också renovera gamla stuckaturer och har ständigt mycket jobb.

Mötte en söt farbror som satt i solen och gjorde korgstolar. (Bilden högst upp om ni inte fattat det redan). Jag började prata lite med honom, så mycket det nu gick på min blandning av töntfranska och töntarabiska. Han visade mig hela sitt yrkesmässiga fotoalbum, en massa bilder på honom och pappan från 1960-talet och framåt där de satt och tillverkade korgsaker. Korgmakaryrket hade gått i arv inom familjen. Farbror Abdul Suleiman var uppenbarligen mycket stolt och glad och visade också upp en mängd diplom han fått genom årens lopp. Stolen han höll på att arbeta på när jag fotograferade honom tar två dagar att göra. Snacka om tålamod.

Var på besök i en verkstad där man tillverkar de snygga mosaikbord som numera också säljs i Stockholm. Killarna som jobbar med detta sitter på golvet och hackar för hand fram dessa mosaikbitar. Inte en skymt att skyddsutrustning eller munskydd. Luften var full av stendamm, det kändes som att man fick stenlunga efter fem minuter.

Ändå var deras arbetsmiljö rätt ok, lokalen låg i alla fall i gatuplan med dagsljus och dörren stod öppen så en del av stendammet flög väl ut av sig själv.

Nu när jag ser sådana bord känns tanken på att köpa ett inte lika rolig. Men å andra sidan lever dessa människor på sitt jobb, så vad ska man göra? Skicka svenska yrkesmiljöinspektionen på besök? Ta dit fabrikarbetarförbundet för att strida för bättre arbetsmiljö, tider och lön?

Längre in i den stora marknaden finns det en massa mörka små hål i väggen där hantverkare sitter böjda över sina arbeten med dåligt ljus, ibland med starka kemikaliska ångor omkring sig. Särskilt de som arbetar med läderväskor och metallföremål. Det ser ut som på medeltiden och är förmodligen också det, många hantverkstraditioner här har minst så gamla rötter och traditioner. Men dessa små hål i vägger ser verkligen inte så kul ut, skitiga, dammiga och stinkande.

Längst in i en ända av basaren håller färgarna till. De färgar tyger och garner, och det sker inte direkt på ett sätt som motverkar allergier. I stora kar, av storleken bubbelbadkar, står de och rör om med armar och händer.

Jag såg en gubbe vars armar var blå upp till armbågarna, det såg faktiskt absurdt vackert ut, men kan det vara nyttigt? Jag frågade om jag fick fotografera hans händer, för de var verkligen fantastiskt vackra i sin genomskinliga blåhet, men det fick jag inte och någonstans kan jag verkligen fatta att han sade nej. Han såg sur ut, troligen trött på alla idiot-turister som bara ser hans händer och förfasas, inte respekterar hans yrke och bara vill pruta ner hans varor till lägsta möjliga pris. Ibland är vi västerlänningar verkligen drygsnåla när vi är utomlands. Vad spelar det för roll om vi betalar några tior eller en femtilapp mer? Vi tjänar ju oftast fem till tio gånger så mycket som de, vissa ännu mer.

I närheten av där jag bor finns ett välrenommerat väveri. Det ligger i en källare. Där sitter dagarna i ända ett gäng män och väver dyra och vackra tyger. Ett överkast med maskinbroderier kostar 3.000-3.500 dirham. Jag tycker det skulle vara förfärligt att jobba i en källare dagarna i ända utan dagsljus, men vävarna såg stolta ut. Dessutom jobbade de med blixtens hastighet. Men det finns ju också folk som jobbar i källare utan dagsljus i Sverige, så jag ska väl inte dra för stora växlar just på vävarjobbet.

Men den del av medinan där man bearbetar läder har nog den värsta arbetsmiljön. Och den äckligaste. Det stinker av jag-vet-inte vad över hela området. Vidrigt värre. Någon har sagt att man bland annat bearbetar och mjukar upp skinnen med duvskit, för att det innehåller någon starkt frätande ingrediens. Skulle inte förvåna mig med tanke på stanken. Läderområdet ser ut som en stor låda för akvareller, det är ganska stor yta med fyrkantiga djupa färgbad där skinnen sänks ner för både bearbetning och infärgning. Killar och män står och trampar med sina fötter, om jag minns rätt både i de stinkande duvskitskaren och i färgbaden.

Skulle ett svenskt fackförbund gå runt i medinans verkstäder skulle de få dåndimpen. Här finns inte direkt några fackförbund som tar strid, är det någon som klagar finns det alltid fler som är villiga att ta över jobben, arbetslösheten är hög i Marocko.

Ibland är det läge att vara extra tacksam för det liv man har....

Fredag 16/3 Shopping i basaren

Det har varit mycket de senaste dagarna. Har hängt runt med en massa trevliga människor och inte pluggat som jag borde, men what the hell! Idag en stor rundtur i marknaden. Har kommit över min anti-köpkänsla lite grand, köpte en snygg brun djellabaliknande skjorta. Passar både här och där (Stockholm).

Tog en massa kort så att ni kan se vad som bjuds ut här i basaren, kan också vara intressant för sådana som flyger hit och dit mellan olika ställen som Moskva och Rivieran och tycker det är kul att shoppa i basarer ;-). Vem gör inte det!

Man kan köpa allt från silver- och guldsmycken, skor, kläder av alla de slag (även massor av kopior av västerländska märken), musik på CD-skivor och kassettband, arabiska möbler och lampor i tusen olika stilar, sjalar, garner, mattor, musikinstrument, naturliga parfymoljor, härliga teer, kryddor, en massa konstiga hudvårdsprodukter och saker för icke-islamisk magi, typ torkade skorpioner på burk som dock ska användas på rätt sätt av insatta personer.

Han killen på bilden högst upp säljer en massa arabiska musikinstrument och på bilden spelar han på en gnawa-gitarr. (Den heter inte så, men jag vet inte vad alla instrumenten kallas). Det svängde rätt bra när han drog igång fast det bara är tre strängar. Gnawa är annars ett av de så kallade brödraskapen inom islams mystiska gren, sufismen. Gnaworna kommer ursprungligen söderifrån, från svarta Afrika. Varje år i juni är det en veckas Gnawamusikfestival i Essaouira, några timmar härifrån vid kusten. Det finns fler sufiska brödraskap i Marocko, men också i andra muslimska länder. De dansande dervischerna i Turkiet är också sufier. Se där, nu fick ni lära er något nytt idag också.

Mattmarknaden är en sak för sig! Jag går alltid runt och tittar på en viss sorts röda mattor, som den som ligger underst på bilden.

Jag ska börja hänga lite hos Sufian, en schysst matthandlare som jag känner lite. Snart känner jag honom mer och då får jag ett bättre pris. Det är inte Sufian på bilden, utan hans hantlangare och den mattan han håller upp skulle jag inte vilja ha. Det blir rapport från mattmarknaden en annan dag.

Om jag hade många golv skulle jag köpa hur många mattor som helst, det finns så många fina här. Idag tyckte min kompis här helt plötsligt att jag också borde köpa mig ett litet palats i Marrakech. Ja, varför inte, om jag bara hade några miljoner till övers. Någon som vill gå in och sponsra? Om jag köper ett hus här är ni givetvis välkomna att hälsa på!

Han killen som sitter och håller i något med fötterna svarvar en sorts fina pinnar i cederträ. Det gick fort som attan! Pinnarna är bra mot allehanda kräk och kryp i garderober. Just de här pinnarna ska tydligen hålla malen borta. De där malarna är konstiga, för pinnarna doftade gott.

På mösstorget, nära mattmarknaden, kan man i logikens namn köpa mössor. Det sitter en massa otroligt vältäckta tanter och säljer hemstickade mössor. Fattar inte varför tanterna just där är så väldigt täckta över ansiktet, det är annars inte så vanligt här, utom just på mösstorget. De börjar alltid med att säga att mössorna kostar 50 dirham. Sedan får man dem för 20 när man inte accepterar priset och börjar gå därifrån.

Torsdag 15/3 Taket by night

Det är fin utsikt från mitt tak på natten. Borta åt ett håll ser man röken från de mobila matstånden på Djema el Fna. Åt ett annat håll ser man Koutoubian, den största och finaste moskén i Marrakech. (Bilden ovan till höger). Ingen byggnad får vara högre än Koutoubian, den ska alltid synas högst. Därför är staden ganska låg, i medinan är huset inte mer än fyra våningar höga, i den nya stadsdelen är de upp till fem sex våningar. Men högre än så är inget hus här. För några år sedan planerades ett förortsområde med högre hus, men det godkändes inte.

För att få gå in i Koutoubian och klättra högst upp i tornet (uppenbart stadens bästa utsikt) måste man vara muslim. Det finns bara två moskéer i Marocko som icke-muslimer får besöka. Dels den gigantiska moskén i Casablanca som är byggd alldeles vid kanten till Atlanten, (vågorna slår in mot moskéns väggar) och en moské i Fez. I Egypten får icke-muslimer gå in i nästan alla moskéer, och där kan man se att en moské verkligen är "Människornas hus" - till skillnad från kristna kyrkor som är "Guds hus" - för resenärer eller andra människor som bara är trötta är välkomna att gå in och ta sig en tupplur på någon av mattorna. Det ser rätt mysigt ut.

Onsdag 14/3 Magdans

Det finns många vackra gamla arabiska palats, (här kallas de riad, vilket också betyder kvarter), där rika män med makt har bott. Lyxhus helt enkelt. Idag är dessa palats ofta omgjorda till tjusiga hotell eller restauranger. När de används som restuaranger är det mest turister som frekventerar dem, vilket kan bli lite enahanda. Marockaner hyr sådana lokaler främst för stora balunser som bröllop och andra stora fester.

Dar es-Salam (som betyder fredens hus) ligger på en småstor gata i närheten av mig och är ett ganska stort gammalt palats. Det ligger stora salar på rad, med mosaikklädda väggar och tak med stucko. Överdådigt värre med massor av mönster överallt. Visst var det väl lite kul att äta middag där, men det är samtidigt lite väl turistiskt, både till pris och utformning. 250 dirham för den billigaste middagen, med smårätter på fat till förrätt och en huvudrätt. Tajine med lamm, plommon och mandlar var visserligen gott, men man fick ingenting annat till. Dryck ingår inte heller, men det gick att få öl och vin, eftersom det är ett ställe för turister och rika marockaner. Alkohol är annars inte något som finns på alla restuaranger, men fransmännen har så klart luckrat upp attityden till alkohol genom sin ockupation på 1900-talet, som varade till 1956.

I det turistiska ingick dansshow när maten var uppäten. Först kom det in en kvinna med ett stort fat med ljus på huvudet. Ungefär som en lucia med en jättestor platt krona. Dock var denna marockanska lucia bra mycket bättre på balans än vår svenska variant. Den här dansade nämligen magdans med sitt ljusfat på huvudet. På slutet satte hon sig ner på golvet och rullade runt på olika sätt. Allt utan att ljusfatet rubbades det minsta. Bra jobbat får man säga!

Sedan kom det in en vanlig magdanserska. Inte för att jag är total expert, men jag vet ändå en hel del om magdans, och denna kvinna var inte bland de mest begåvade jag sett. Man skulle kunna tro att alla arabiska kvinnor av naturen är superduktiga på magdans, men det är de inte. Så klart.

Jag tyckte den här dansösen saknade inre utstrålning, hon verkade inte älska att dansa på det sätt en dansös ska. För mycket slentrian. Visst log hon och så, men näe... Inte var hon heller särskilt duktig rent teknisk, men turisterna på restaurangen kunde förmodligen inte urskilja detta och verkade nöjda. Och på stillbild ser det bättre ut än i verkligheten.

Sedan var det pang bom över. Alla turister gick direkt, det är inte ett ställe där det var tänkt att man ska spendera hela kvällen. Det kändes lite väl mycket som turistjippo, trots att det hela utspelade sig i en vacker och historisk miljö. Kanske har jag blivit för kräsen, vad vet jag.

Tisdag 13/3 Mönsteryrsel

Det är mönster och snirkliga och grafiska former överallt. Jag har fått mönster med hennafärg målat på min hand, av Khadija som gjort hennamålningar till bröllop, fester och andra festligheter i 14 år. Hon är otroligt duktig. Idag när jag sneddade över den bortersta halvan av Djema el Fna och några hennamålerskor försökte prångla på mig en hennamålning blev de imponerande av min målning och undrade om jag gjort den på torget. Näe, svarade jag. Det visar på vilken kvalitet hennamålningarna på torget är, alltså mycket fulare och slarvigare gjorda. Hennamålerskorna på torget ville uppenbarligen veta vem som konkurrerar med dem med så bra teknik. Nu behöver de inte oroa sig, min målning är gjord av en professionell och seriös målerska som aldrig skulle nedlåta sig till att lura turistkvinnor att betala dyrt för slarvigt utförda målningar.

Egentligen tycker jag att hennamålningar är som snyggast när den mörka hennaleran sitter kvar på handen, för när man tar bort leran blir färgen orange och mönstret inte lika distinkt. Det lär finnas mörkare hennamålningar, men då är det något annat som blandats i, troligen inte särskilt nyttigt.

Hennamålningar görs med en sorts stor spruta, ungefär som när man dekorerar kakor eller pepparkakshus med sockerglasyr. När leran torkat lite får man sitt mönster citronsockrat. Det är en fixeringsvätska gjord av citron, socker och vatten. Sedan ska man helst sova över natten med handen i en strumpa. Då håller färgen längre påstår de initierade. Jag betvivlar detta, har tidigare bara låtit hennan torka två till tre timmar och då har målningen hållit i ungefär två veckor. Den här gången har jag också plågat mig med att sova med handen i en strumpa (absurdt) och ska kolla om målningen håller längre.






Står man inte ut med mönster överallt kan Marocko vara ansträngande. Eller så blir man inspirerad. Det är små borderade mönster på kläder. Stora grafiska mönster och former på offentliga byggnader, mönster som är uppbyggda av mindre mosaikmönster. Det stora i det lilla. Ungefär som girihmönstren jag skrev om häromdagen. Dem kan man spåra i många mönster man ser omkring sig här.










I Koranskolan, som ligger inne i ena ändan av den stora basaren, finns det tusentals mönster. Koranskolan är idag ett museum, men fram till 1960-talet var den fortfarande i bruk som skola, där pojkar fick studera Koranen, klassisk arabiska, matematik, astronomi, geografi och lite andra ämnen.

Och farbrorn på bilden karvar ut mönster i gips i stuckoteknik. Det skulle ha kunnat bli bokstäverna högst upp på bilden på fotot till höger om honom, det är samma teknik. För de som inte vet är det arabiska bokstäver i kufi-stil, lite fyrkantigt stiliserade. Att karva ut sådana mönster är än idag ett levande hantverk.

I samma anda är kalligrafi en stor konst här. Idag såg jag en kalligraf i arbete, han skulle undervisa några nybörjare. Det är mycket att tänka på, bokstäverna ska hålla sig inom en viss höjd och bredd, penseldragen ska utföras med tunnare slängar på slutet och det gäller att vara både stadig och snitsig i sin handföring. Dessutom kan kalligrafin kombineras med snirkelmönster, då blir det riktigt snurrigt om man är lagd åt det yrsliga hållet.

Och den som kan läsa vad kallligrafen håller på att skriva på bilden ovanför till vänster (ledtråd finns på någon annan dag), och vad som står på bilden till höger ovanför, vinner ett pris. Okänt vad. Priset beror på vem vinnaren blir. Svar mailas till marexa@yahoo.com. Pristagaren kommer inte att utses på ett korrekt eller rättvist sätt.

Måndag 12/3 Ourikadalen

Bergsklättring i getstil i Ourikadalen en bit upp i bergen ovanför Marrakech. Dal låter kanske inte så högt, men det var det, för dalen börjar uppe i berberbyn Setti Fatma, uppe i bergen där vägen tar slut. Lagom dagsutflykt från Marrakech, en dryg timme. Längst upp är bergen snöklädda, hur tjusigt som helst. Berberna är Marockos urbefolkning, som bodde här före de arabiska muslimerna kom till landet på 800-900 talet. Marrakech lär ha grundats år 1062 av en federation krigiska berberstammar om insåg att ett visst mått av samarbete ändå var lönsamt. Det var mycket tjafs på den tiden (lång historia som jag drar en annan dag) och därför är Marrakech omgiven av en gigantisk stadsmur. Almoraviderna hette den första sammanslutningen av berber som styrde.

På vägen till Setti Fatima besök på en lokal berbermarknad, som sett ut ungefär på samma sätt sedan Medeltiden eller tidigare. Det finns till och med smeder, som arbetar för hand i enkla verkstäder. (Mången västerländsk kille skulle nog ha avundats smedens muskler, det såg ut som att han tillbringat otaliga timmar på gym, men de är en naturlig följd av hårt arbete).

Varje måndag kommer bönder från trakten till souk al-Ithneen (måndagsmarknaden) för att sälja berg av lokalt odlade grönsaker som morötter, tomater, lök, fänkål, plus en massa frukt. Apelsiner är inte oväntat en vara som finns i överflöd. Varorna läggs i stora högar på marken. Det säljs även kött, färska och torkade kryddor, naturliga skönhetsprodukter, kläder, levande eller döda får, keramiktallrikar och skålar, men också avlagda och trasiga småsaker som skulle slängas i väst, t.ex gamla nycklar till hus, trasiga leksaksbiler och andra prylar som verkar helt oanvändbara.

På marknaden finns många tillfälliga restauranger, enkla ställen där folk från trakten samlas för att byta veckans skvaller och ta en kopp te och en tajine tillsammans.

Vid utkanten av marknaden ligger åsneparkeringen. Åsnor är ofta förtalade i den här delen av världen, att kalla någon för ”åsna” är ett starkt nedsättande uttryck, mycket starkare än i väst. Men jag har alltid varit på åsnornas sida, de är snälla och hjälper människorna att bära saker i bergen och på andra oländiga ställen, så de ska ha all uppskattning. Titta bara på grönsaksåsnan som dignar under sin börda, vilket lass den bär. Men faktiskt verkar det som att åsnorna här i berberbergen får den uppskattning de är förtjänta av.

I Setti Fatma startade vi i lättsam stil på en oländig bergsstig full av stenar, upp mot ett första litet vattenfall. Här och där lite smyckesförsäljare i skogen, men jag har fått en överdos av allt komersiellt för tillfället. Strax före oss stapplade en gammal farbror fram över den branta stenstigen, med käpp i handen. Trots sin ålder gick han fortare än vi och tipsade om var man skulle stiga för att inte halka ner för berget.

En bit högre upp kom vi till vattenfallen, snyggt värre! En kille i djellaba med orm höll hov för sina kompisar och lät sig fotograferas av turisterna för några dirhamn. Också ett jobb. Ormen lär ska vara en sorts farlig kobrasläkting från Sahara, dock med gifttänderna borttagna. Jag är ingen ormälskare, så jag höll mig på behörigt avstånd.

Fick supersött mintte, det kanske behövdes en sockerkick för den getklättrarstrapats som visade sig finnas bakom det lilla caféet vid vattenfallen. Berget var kanske inte helt lodrätt brant, men det kändes så, och vår guide hjälpte till att dra oss upp för en särskilt knepig bit. Tror inte att jag hade kommit upp där annars, inte nog med att det var brant, berget var också halt och ingen av oss hade bergsbestigarskor, bara vanliga gympadojjor. Däremot hade vi inte flipflops, som vissa andra turisttjejer hade på sig. Med sådana skor har man inte en chans att klättra upp där vi kravlade.

Efter den värsta biten var det ”bara” brant och en hisnande utsikt i stekande sol. Småläbbigt att gå där på bergsstigarna när det stupade ner rätt många meter och det ligger lömskt grus som är ovanligt halkigt, trots att det inte ser ut så. Vår guide hävdade att det aldrig skett någon olycka där något turist rasat ner för berget.

Så småningom planade berget ut en bit och vi nöjt av utsikten. Där uppe kunde man också se att det inte bara var ett vattenfall, som vi sett vid caféet, utan tre! (Fast jag råkade visst inte ta någon liggande bild, och det verkar inte gå att vända stående bilder i den här bloggredigeraren).

Väl nere från berget åt vi lunch på en av alla de små halvt primitiva restauranger som växt upp längs dalen. Vi åt tajine, standardmarockansk mat tillagad på eld i stort fat med toppigt lock, då blir maten extra saftig. En smågalen trumfarbror kom och underhöll oss, det är tydligen seden i bergen när man går på restaurang. Ganska rolig var han i alla fall.

Sedan en promenad genom berberbyn, eller snarare också lätt bergsbestigning, de flesta gatorna kan knappast kallas gator. Det var snarare steniga uppförslut och knöggliga halvplana ytor. Istället för badrum, vilket fortfarande inte är en självklarhet ens i städerna, har berberfolket i bergsbyarna en egen sorts bastu, ser ut som stora getingbon. Man eldar utifrån och inuti i mitten finns en vattenreservoar som värms upp.

Sedan blev vi bjudna till en berberfamilj, som har sin kossa boende på bottenvåningen och själva bor en våning upp. Ungefär som i Sverige för hundra år sedan.

På vägen hem skulle några rida lite på kameler utmed vägen, och det gick bra i cirka två minuter innan kamelerna fick spader och började kränga och galoppera så att en åkte av och en annan höll på att halka av. Men det var en vig tjej, hon kom ner på bägge fötterna utan att bryta något ben. Lite chockad bara. Sedan fick kamelerna ännu mera spel och skuttade iväg ensamma innan deras skötare hann fånga in dem. Eftersom jag inte fick med kamelskutten på bild blir det inget foto.

Dessutom är kamelerna inte kameler, utan dromedarer med bara en puckel, men alla här säger kameler. Det är bara på den Arabiska halvön som man har riktiga tvåpuckliga kameler, på andra ställen är det dromedarer som gäller. Någon som vet varför?

Förresten kan man paddla någon sorts sportig extrakort kanot i den strida Ourikafloden, se bilden. Om man klickar på den blir den stor och det syns ännu tydligare hur strid den lilla floden är. (Man kan klicka på alla bilderna för att få dem större upptäckte jag häromdagen).

Nu är jag trött och matt. Bergsklättring och för mycket frisk luft. Lär nog sova extra gott inatt.

Söndag 11/3 Girihmönster

Förra veckan läste jag en artikel i Dagens Nyheter om att västerländska matematiker nu kommit på det österlänningar känt till i massvis med århundraden, ungefär sedan 1200-talet. Det handlar om de mönster som man bland annat kan se här i form av gatstenar. (Bilden här bredvid är tagen på Muhammed V-avenyn i centrala Marrakech). Det handlar om så kallade girihmönster. Nej just det, vi västerlänningar är inte så insatta i dem. Så... läs och lär!

Synd bara att artikeln på nätet inte visar de fem olika sorts byggbitar som dessa girihmönster bygger på, det var fascinerande att se. Alla bitarna har lika långa sidor, men de har helt olika form. Från varje sida går linjer till de andra sidorna, och det är dessa linjer som bildar mönstret som syns på bilden här ovan. Formen på själva byggbitarna syns inte i det färdiga mönstret, och tanken är att de aldrig ska synas. Det är strecken som bildar mönster som är det viktiga. Finurligt värre.

(Jag har också köpt ett par skor med girihliknande mönster, håller på att bli hjärntvättad av dessa mönster, ser dem överallt, men måste erkänna att jag är förtjust. Nöjd med mina skor är jag också! Vad då, jag skofreak?).

I alla fall. Det vi västerlänningar sällan känner till är att muslimerna var mycket framgångsrika och duktiga på bland annat matematik, astronomi, geografi och en massa andra vetenskaper redan på 800-talet och framåt. Bagdad var ett dynamiskt centrum för kunskap och vetenskapsmän från länder nära och längre bort samlades där. (Det var förresten arabiska sjömän som importerade kompassen till väst, från kinesiska sjöfarare).

Långt senare fick västvärlden ta del av väsentliga matematiska kunskaper utvecklade av arabiska snillen (algebra är ett arabiskt ord och det var araberna som introducerade siffran "noll" i matematiken), men är det något vi ger dem cred för idag? Inte direkt vad?

Dessutom var det arabiska vetenskapsmän och översättare som såg till att vi västerlänningar idag har tillgång till de gamla grekernas visdom, bland annat Platons och Aristoteles filosofiska tankar. Det var nämligen araberna som översatte deras skrifter så att västvärlden senare fick tillgång till dem. Tack vare dessa vetenskapsmäns ansträngningar fick vi igång nya tankar i Europa på medeltiden, vilket ledde till upplysningen och reformationen, som i sin tur banade väg till det (lyckosamma och framgångsrika?) samhälle vi har idag... Men fortfarande idag framstår det i våra skolor som att denna kunskap bara dök upp från ingenting. Det enda jag fick veta när jag gick i skolan var att araberna uppfann "nollan", mer var det inte.

Ibland kan det vara både bra att klädsamt att backa lite längre, för att inse att det finns andra som genom tiderna haft något väsentligt att komma med. Att de faktiskt gett oss viktig kunskap som är basen för vårt nuvarande samhälle och utveckling. Men det är väl inte direkt politiskt korrekt idag att hylla araberna som ett smart folk som gav oss högt stående vetenskap. Vad skulle hända om vi började se våra medmänniskor med lite mera respekt för deras historia? Skulle nutidshistorien bli annorlunda?...

Lördag 10/3 Hemma

Hemmadag med omställningar i huset, några flyttar ut, andra kommer ikväll. Jag byter rum till ett av mina favoriter, ett litet hus på en terass högt upp nära himlen. Det blev en massa kånkande två trappor ner, över gården (bilden nertill) och upp tre trappor. Nu är jag mer än nöjd! Har dessutom en schysst uteplats för mig själv. Tände lyktan för lite mysstämning och fotografering, det blev inte så tokigt. På kvällen hör man också trummorna från Djema el Fna i bakgrunden, magic... lätt att stanna hemma på sin altan.

Det enda andra jag fick gjort under dagen var en snabb tur till ett litet snabbköp i hyfsad närhet. Fick som vanligt hoppa undan alla galna mopedister som kör som dårar på de smala gatorna, som nästan inte kan kallas mer än bredare gränd.

Bredvid snabbköpet ligger en saluhall som stinker ladugård. Hann inte gå in och titta, men jag måste gå tillbaka och se vad det är som luktar så illa där.

På väg hem, strax innan avfarten från den halvstora grändgatan, mitt emot kvartersmoskén, köpte jag smått torra, men goda apelsiner av en söt liten farbror i djellaba (morgonrocksliknande klänning brukar folk beskriva dem som, fast det tycker jag är en rätt nedsättande beskrivning).

Farbrorns affär är ett sunkigt litet hål i väggen. Det kändes som att jag var hans första kund för dagen för han såg så glad ut och fem apelsiner kostade fem dirham. Det såg så synd ut om honom att jag ville köpa alla apelsinerna.

Fredag 9/3 Atlasbergen & barhäng

Medinan är full av överraskningar. Bara i nästa gränd från mig ligger en fin, men väldigt hemlig restaurang, med ett café högst upp på en vacker takterass. Under alla år jag varit i Marrakech har jag aldrig upptäckt detta ställe och jag är inte säker på om det finns med i guideböcker. När jag frågade sade personalen att de inte vill göra reklam, och det kan man verkligen inte anklaga dem för att göra. Inte den minsta indikation på den halvstora gatan utanför. Hade jag inte fått reda på var detta ställe ligger hade jag aldrig hittat, för hur skulle man kunna förstå att det in i en liten halvsunkig gränd, runt hörnet och in en bit, skulle finnas ett sådant ställe.

Utsikten från takterassen är verkligen inte dålig, särskilt inte en dag som denna när det är klart och man ser Atlasbergen i horisonten. Och jo, någonstans uppe i bergen kan man faktiskt åka slalom och annat nerför.

På kvällen var vi på Storkrestaurangen. Vet inte om den verkligen heter så, eller bara kallas så för att det bor en massa storkar intill. Sedan hasade vi över gatan och ett litet torg till Kozybar, som får sägas vara den närmaste lokala baren. Det finns inte direkt några barer i medinan.

I baren hängde ett gäng turistiska fransmän som jag kände mig mindre positiv till. (De betedde sig lite som om de ägde stället). För tillfället hyser jag aversion mot fransmän. Har kanske läst för mycket om hur främst fransmän och britter betedde sig illa när de koloniserade Mellanöstern och Nordafrika, med start i början av 1800-talet, och jag tycker mig spåra en översittarattityd än idag bland dagens franska turister här, plus lite andra händelser som inträffat de senaste dagarna med fransmän inblandade. En kille jag känner som kör ut turister till öknen är inte heller särskilt positiv till just fransmän. Han tycker att de och belgare är de minst trevliga. Näsan i vädret säger han. De turister han föredrar är tyskar, holländare och svenskar.

Eftersom det var fredag spelade ett band. Sångarmannen till vänster heter Alexander och kommer från Kanada. Han har bott i Marrakech i några år och försörjer sig med att sjunga västerländska smörsånger på barer och hotellrestauranger runt om Marrakech.

I pausen dök Alexander upp bakom våra höga barstolar, så jag intervjuade honom lite, och det visade sig att han har ett ganska tråkigt liv tycker jag. Spelningar på kvällen, dagtid är han bara hemma eller går ut och shoppar. Men han kan 300 låtar och det funkar tydligen bra att försörja sig på det i Marrakech, eftersom turisterna gärna vill känna sig som hemma och inte behöva höra arabisk musik, och de rika marockanerna tycker att det är coolare med västerländsk musik. Men på det stora hela var det en trevlig kväll och jag kan gärna rekommendera Kozybar, utifall jag skulle vara en resebroschyr med tips om nattlivet i Marrakech.