Närbutiken runt hörnet

Det här är vår favorit när det gäller små närbutiker i kvarteret. Det finns sådana i vart och vartannat hörn. Oftast öppna till sent på kvällen. Det verkar inte som att de har några särskilda tider, eller också har jag inte fattat det.

I vår favvobutik sitter en liten farbror som är så snäll, så snäll. Han ler sött när vi kommer in och hälsar alltid ultravänligt.

Så även om hans utbud inte är det största och bästa och affären mest är som en större stökig garderob, väljer vi alltid honom först.

Jag tror att hans affär heter något i stil med "Den yttersta affären" eller "Den sista affären", ungefär som en sorts gammeldags och icke-amerikansk variant av 7-Eleven. Ska ta reda på det exakta namnet.

Ful belysning

I Mellanöstern finns en stark tendens till ful belysning i hemmen. Lysrör högt upp på väggarna är det absolut vanligaste.

I vårt rum har vi konstigt nog två varianter av lampor: Ett lysrör och en ljuskrona. I ljuskronan fungerar bara två glödlampor, så det räcker mest som mysbelysning. Lysrörets ljus är anskrämligt, men då ser man faktiskt lite bättre. Läslampor är inte att tala om.

De flesta mellanösternbor skulle nog säga att valet av lysrör handlar om ekonomi, alla klagar ständigt över att elektriciteten är dyr.

Av vår hyrestant har jag nu fått ytterligare en förklaring till valet av anskrämlig belysning. När jag sade att lysrör används för att de är mer ekonomiska hävdade hon att så inte alls är fallet. Nej, det handlar om att ljuskronor (som den på bilden) är sååå gammaldags att man numera hellre väljer modern belysning, nämligen lysrör, som också ger bättre belysning.

Visst, bra belysning, men mysig eller ombonad är den inte. Lysrör i hemmamiljo är bara fult som stryk.

Lunch i palatset

Man skulle kunna tro att det är jättedyrt att äta lunch i ett sådant här fint gammalt arabiskt palats, men så är det inte.

Vi åt god lunch, rökte vattenpipa och drack kaffe för den facila summan av omkring 600 syriska pund, vilket motsvarar kanske 80 kronor. Allt detta i fin miljö.

En annan dag åt vi på en så kallad italiensk restaurang. Lite sunkig och ful. Visserligen med god mat, men när notan kom tyckte vi att de tagit i lite val mycket. En pizza, lite pasta och två glas juice gick pa 130-140 kronor för två. Dyrt för att vara här.

Nu håller vi oss till de arabiska restaurangerna, de är helt klart mest prisvärda.

I bakgrunden satt ett stort kompisgäng och babblade, åt och rökte vattenpipa i flera timmar. De såg ut att ha det riktigt trevligt. Det hade vi med.

Fint hos danskarna

Har hittat ett bra ställe att sitta och plugga på, nämligen hos vara grannar på danska kulturinstitutet i gamla stan. Där finns ett varmt bibliotek med en gratis internetuppkoppling. (Lite seg, men ändå).

Danskarna har det fint. I ett stort gammalt arabiskt palats, som de renoverat grundligt i flera år, invigdes kulturinstitutet omkring år 2000. Syftet med institutet är att öka förståelsen mellan danskar och syrier. Man kan ju hoppas att det fungerar.

Innergården är tjusig värre, och runt omkring den finns lite mottagningssalar i storleken 100 kvadratmeter eller större. Allt är välordnat med regler. Det finns toapapper på toaletten, ett städat gemensamt kök där alla sätter lappar på sin mat. Man får inte röka inomhus, som annars är det vanliga. Inte ha med sig väskor eller dryck i biblioteket. Det känns nästan som "hemma" med alla regler.

Dimashq by night

Högst uppe på berget Qayoun kan man se den här vyn över staden. Rätt snyggt vad? De gröna prickarna är moskéer, finns i vart och vartannat kvarter. Vi fick en sightseeingtur runt staden en kväll. Uppe på utsiktsberget finns en massa restauranger, dar ska vi äta någon dag.

Att bo högt upp på berget anses fint. Men inte för högt upp, där bor bara de fattiga och dit går inga bra vägar eller kommunala transporter. Så klart. Så är det i de flesta städer verkar det som.

Mitt favoritställe

Ett av mina favoritställen so far i Dimasq (arabiska namnet på Damaskus) är ett internetställe i de kristna kvarteren i gamla stan.

Man får ha överseende med den arabiska stavningen av "internet". Eftersom de inte har samma bokstaver som vi, händer det ofta att man ser lite udda stavningar av västerländska ord.

Stället är öppet dygnet runt, en snäll kille fixar allt man vill ha, tillgång till alla sajter, kaffe, te eller läsk. Fast alldeles nyss undrade han om jag vill ha vin. Jag tackade nej, klockan är bara runt ett på dagen. Brukar inte heller sitta och dricka vin på internethak.

Men billigaste stället hittills, ungefär 7 kronor i timmen.

Stormoskéns minaret

Där har vi den, den stora historietyngda moskéns minaret, sett från öppningen av en gränd i basaren.

Alldeles intill en massa affärer som säljer guldsmycken, parfymer utan alkohol i, konstiga torkade ödlor och annat som används till jag vet inte vad, kryddor, oliver, mat, kläder, skor, turistkrams och en massa annat.

Hysteriska partyklänningar finns det också. Vi gick in i en affär, där det vänliga biträdet upplyste oss om vad det absolut lägsta priset man kan få pruta ner en klänning till är, nämligen 175-200 kronor.

Finns risk att jag kommer hem med en galen klänning. Ska ta bild på en sådan någon dag.

Ska inte köpa...

... en sådan här leksak.

Lite absurdt att sälja en krypande leksakssoldat 20 meter från ingången till den stora Ummayyadiska moskén, full av historia och där lugn och fred härskar.

Finns det sådana här på Stor och Liten, eller är den lilla krypskytten i plast en spegelbild av verkligheten här omkring i regionen?

I goda vänners lag...

På en bakgata nära den stora genomfartsgatan i basaren kan man se den här skylten ovanför ett falaffelställe.

I mitten det här landets ledare, till vänster om honom det högra grannlandets ledare och till höger en ledare i det lilla grannlandet i väst.

Varför ler inte mannen i mitten? Han kan ju le. Och varför ser hans vänner till vänster och höger så glada ut?

Mellanösterns New York

Vi har kommit fram till att Damaskus troligen är Mellanösterns New York.

Massor av gula taxibilar överallt, ständig rusningstrafik och en avslappnad attityd på gatorna. Konstigt nog, kan kan tycka.

Men det gäller att hålla sig undan bilarna, de kör som vettvillingar. Och vissa gator kan man inte korsa, som den här galet trafikerade genomfartsgatan.

Konsthandlaren i Dimashq

Strosade runt i gamla stan och mötte en pratsam konsthandlare. Han pratade god engelska och berättade om hur många inte förstår sig på konst.

Med ett snett flin berättade han om hur en rik saudisk kvinna ville ha någon "bra" tavla, det vill säga en dyr enligt hennes sätt att se på saken.

Eftersom hon uppenbarligen inte förstod sig på konst, enligt konsthandlaren, prackade han på henne de fulaste och naivaste tavlorna han hade. Dyrt.

Och vad tycker Song-Lover om tavlorna på bilden? Den blåaktiga högst upp är inte så tokig, tycker jag. Vad säger du?

Inga amerikanska kedjor

Klarar man sig utan amerikanska snabbmatskedjor och andra amerikanska företag ska man inte åka hit. Har finns varken McDonalds eller Starbucks coffee.

Istället finns det syriska motsvarigheter, som In House Coffee, en kedja av kaffeställen i ultramodern stil med fräsch inredning som skulle passa i vilket västland som helst.

Goda smoothies och kaffe med snygga dekorationer.

Vem tror Syrien på?

Jag har nog aldrig sett president Bashar så här glad! Vad har hänt? Varfor leeer karln så stort helt plötsligt? Han som mest brukar se sur ut på alla bilder som sitter uppsatta överallt.

Vem är det som behövs? Turisterna som ska gå in på huvudgatan i den stora basaren souk al-Hamadiyya? Eller folket? Något har hänt i alla fall. Numera är det verkligen high-tech som gäller här. Mobilnätet är utbyggt och internetcafeerna kan hjälpa till med att forcera de flesta brandväggar.

Kristna tanter

Nu har vi blivit inspekterade av vår hyrestant, en kristen kvinna i 50-årsåldern som bor med man och en hemmavarande vuxen son i de kristna kvarteren i Damaskus. Madame I med familj bor ovanpå oss. Vi har ett rum på bottenvåningen, bredvid en japansk hippie, som hängt runt i Damaskus ett år eller så. Utanför vara rum finns en innergård. Det var lite kallt att äta frukost där imorse. Men på sommaren är det nog grymt bra att sitta där.

Första dagen bjöd madame I in oss på te, kaffe och kakor hos henne. I soffan satt hennes svägerska. Ingen av dem kunde engelska, men svägerskan hade i alla fall varit i både Los Angeles, där hennes ena dotter bor, och i Florida, så det hade vi gemensamt. Ok, lite mer hade vi gemensamt, vi lyckades också föra en diskussion i nästan en timme på min något haltande arabiska. (Jag får ju inte saga "tönt-arabiska" for Sangerfrannedrebotten, så jag lyder).

Mitt ressällskap var faktiskt lite imponerad av att jag lyckades klara av så mycket. Jag med, jag har tydligen inte glömt all min arabiska. Inte för att jag förstod allt, men det funkade ändå att dra de sedvanliga samtalsämnena; var vi kommer ifrån, hur gamla vi är, om vi är gifta (sambo existerar inte) och har barn, om vi "älskar" Syrien och vad vi gör här. Helt normala samtalsämnen här omkring.

Vi diskuterade också lämplig giftasålder för tjejer här, vilket tydligen är 20 till max max 30 år. Men bäst-före-datum for tjejer är nog snarare 25. Sedan fick jag översätta från engelska för hyrestanten på en massa små sminkförpackningar och tvålar som hennes dotter lämnat efter sig när hon återvände till Saudiarabien med sin man (Dit de smugglade in griskött). Sedan fick vi lite mera kaffe.

Och det där med att alla ständigt frågar en om man "älskar" landet ar en felöversättning från arabiskan, eller snarare att man inte skiljer på "älskar" eller "gillar". Samma ord används, det är sammanhanget som ger det hela på arabiska. Men tydligen har engelsklärarna glömt att informera sina elever om att det finns två betydelser på engelska, "love" eller "like". Ja ja, vi fattar i alla fall vad de menar.

Folk e snälla

Hade glömt hur snälla de allra flesta är i Syrien. Rykte är helt sant. Dessutom ovanligt lite hastel på gatorna, folk glor inte lika mycket, de är mycket coolare än i många andra arabiska länder känns det som just nu, kanske en gammal tradition av att vara ett kulturland. Tjejerna är coolt klädda, men inte lika pråligt som i Libanon.

För tillfället är jag helt inne på detta land, även om jag också känner till baksidorna. Men för att turista i är det otroligt bra, billigt och prisvärt, otroligt trevliga och roliga och vänliga manniskor, plus mycket lite tjafs och jidder.

Hittills har ett antal okända människor varit hjälpsamma och trevliga, det började redan på flyget, då en random kille gav oss tips om shopping och ungefärliga summor pa taxiresor.

Igår slapp vi betala för en taxiresa från hotellet till vårt nya boende i de kristna kvarteren i gamla stan bara för att jag klagade på att taxichauffören som kört oss till hotellet försökte ta tre gånger så mycket betalt som var normalt. Trots att hotellreceptionisten inte hade en aning om vilken taxichaffis som försökt blåsa oss verkade han kanna ansvar för att vi inte skulle vara negativa mot landets taxichaffisar.

Inte ens efter att vi propsade på att få betala efter en lång taxitur mitt i rusningstrafiken fick vi betala. Vad?! Snacka om snälla manniskor. Skulle nog inte ha hänt i Sverige.

Error in Syria

Landade i Syrien igar natt. Idag skulle jag in pa bloggen for forsta gangen sedan i april. Det forsta som hander ar "ERROR". Stora feta bokstvar. "The requested URL could not be retrieved".
Ah meh vad fan, tankte jag!
Sa klart att det inte gar att komma at alla webbsajter i det har landet. Men folk ar ju sallan dumma i huvudet - sa killen pa internetcafet, som vi hittade med hjalp av en snall irakiska som vi fragade pa gatan - knappade vant in lite andra IP-nummer. Inte forsta gangen det hande.

"Det ar bra att ha flera linor", sade han och tillade flinande, "vi ar ju i Syrien".

Irakiskan hade bott i Damaskus drygt ett ar som flykting och upplyste oss om att inga irakiska flyktingar far jobba i Syrien, varken som anstallda eller ha egna foretag. Blir ju lite svart for dem att forsorja sig. Sjalv hade hon jobbat pa arbetsmarknadsdepartementet hemma i Bagdad.

Syrien har blivit riktigt high-tech sedan jag var har for typ fem ar sedan. Nu finns det roamingavtal med utlandska mobiloperatorer, sa hemmamobilen fungerar. Det kostade 500 syriska pund (ungefar 50 kronor) att kopa ett lokalt kontantkort till mobilen, da ingick 400 pund att ringa for. Prisvart far man saga. For oss. Har ar en normallon bara runt 600 kronor i manaden.

Men for att fa kopa kortet var man tvungen att visa upp passet, lamna fingeravtryck och bli registrerad i nagon dator, som man ju bara kan ana vart den ar kopplad...
"It's for your security", havdade den i och for sig trevliga mannen som hjalpte oss med allt och dessutom kunde engelska.

Men inga nyheter fran presidentvalet i det lilla grannnlandet vid kusten ens pa BBC World imorse. Hur skumt ar inte det? Kan man misstanka att det finns en syrisk variant av BBC World.

Onsdag 18/4 Sista natten i Kech

Sista dagen i Marrakech för den här gången. Murra-kusch eller Kech som de säger här. Himlen bjöd på en vacker nymåne. Vädret har blivit lite bättre, nästan som att det och nymånen lockar mig att stanna kvar. Men mitt sinne är redan på väg, jag längtar hem.

Flummade runt på storktorget ett tag. Köpte några myslyktor á la Marrakech. De som är gjorda av metall, med utstansade mönster så att ljusen skapar vackra mönster på väggen.

På kvällen blev det plötsligt spontan utgång. Kozybar igen. Kan verkligen rekommendera det stället, trevlig atmosfär och nära södra medinan. Dessutom har de bra sushi! Av alla ställen. Mötte kocken i trappan upp till takrestaurangen, och han är verkligen från öst, vilket jag tog som en garanti för bra sushi och det var rätt.

För en gångs skull var jag inte lika anti-fransmän, för de utgjorde majoriteten av kunderna. Men jag hade kul och klagade bara lite.

Efter ett tag gled vi ner till baren. Där var det livemusik som vanligt. Idag en svart sångerska, troligen från Frankrike för hon sjöng på så vacker franska. En immigrant från de forna kolonierna. (Jag använde mitt vinglas som kamerastativ, ställde också om vitbalansen i kameran så att bilderna inte skulle bli illröda, vilket imponerade på halva mitt sällskap, mannen som också är fotograf).

Vi babblade en oerhörd massa strunt, plus massor av intressanta och djupa ämnen. Hur kul som helst! Mitt sällskap var både trevligt och intelligent, vad mer kan man önska sig! Jag var glad och på gott humör.

Vi höll på att skratta ihjäl oss när kyparen med emfas hävdade att den marockanska dialekten är närmast den klassiska arabiskan, al Fusha. Han måste vara den enda på planeten som tycker så. Alla som hört marockansk variant av arabiska kan intyga att är minst lik klassisk arabiska.

Av någon mysko anledning slutade kvällen med att vi åkte till ett av Marrakech kasinon. Troligen för att Kozybar stängde kl 1.

OJ vad jag hade velat ta bilder där! Men det var naturligtvis förbjudet.

Mitt i kasinot stod en bedagad platinablonderad västerländsk kvinna i 60-årsåldern och sjöng smöriga sånger. Hon sjöng långsamt och bedagat. Det var som en film. Vid spelborden stod och satt stadens mindre ordentliga invånare, samt blaserade turister. Ingen såg faktiskt ut att ha roligt, men så är det väl på kasinon när folk koncentrerar sig. Eftersom jag aldrig förstått poängen med kasinon kan jag troligvis inte riktigt uppskatta charmen.

För att inte tråkas ihjäl försökte jag förstå logiken bakom roulettborden. Nog för att jag hade en kunnig och bra lärare, men måste säga att jag inte fattade mer än att man kan försöka studera hur roulettmänniskan snurrar på hjulet, om det är regelbundet eller inte, och man därför ungefär kan beräkna var hjulet ska stanna, plus att man får gå på känsla och halvstatistik över siffror som av någon anledning kommer upp oftare. Just vid den här rouletten var det sällan låga siffror kom upp - av någon för mig outgrundlig anledning. Kanske finns det mer vetenskap och logik än jag fattar.

Tisdag 17/4 Regn och fontänförsäljare

Idag regnade det i Marrakech. Under en halvtimme spöregnade det nästan. Då avstannar allt. Folk är inte vana vid regn. Paraplyförsäljare dyker upp från ingenstans.

Även jag överraskades av regnet. Var på väg till fontänförsäljaren i andra ändan av medinan. Stannade upp på gågatan, där alla stod och tryckte under markiser.

Avloppssystemet verkar underdimensionerat, alla butiksförsäljare begav sig ut på gatorna och försökte skyffla bort vattnet utanför just deras affärer. Det var ett himla skyfflande. Inte brydde de sig heller alla gånger om passerande turister. "Rätt åt oss västerlänningar", tänkte jag. Om de (marockanerna) inte kan få ut sin frustration på annat sätt, är regniga dagar en liten ventil för frustration.

På Djema el Fna satt hennamålerskorna och andra och tryckte under paraplyer. Positiv thinking skulle jag säga. Det var knappt en turist ute, och vem skulle vilja ha sin hand målad med kletig henna som riskerar att smetas ut av regnet.

Min fontänförsäljare var på toppenhumör som vanligt. Han är av den karismatiska människotyp som gärna vill visa att han styr världen och har koll på allt. Alltså går ingenting fort. Så fort det dyker upp någon annan eller telefonen ringer så tar det ytterligare en kvart, tjugo minuter innan han kan koncentrera sig igen. Han vill gärna ha en publik när han gör affärer. Jag var den ideala leende kvinnan och förstående kunden. Men jag klagar inte, det är rätt kul att se hur det går till.

Eftersom jag inte är inköpare med stor plånbok, vilket 99 procent av hans kundkrets är, fick jag vänta. Men jag fick i alla fall lunch, efterrätt och kaffe, så det var helt ok. Tog inga kort på honom, vill inte vara utpekande.

Särskilt inte som jag blev lite sur - dock inte förvånad - över att han blev putt för att jag hade lyckats ordna gratis transport till Sverige för min 15 kilo tunga pyttefontän (hur mycket väger inte de stora!) med en annan man. När jag ordnade min snabbare transport visste jag inombords att fontänförsäljaren skulle bli sur, bara kände det på mig, han är av den manstypen.

Mycket riktigt. Det första han sade när jag dök upp för att betala var en smågramsen kommentar om att jag pratat med någon annan. Och han som inte ens lovat mig transport, bara pratat om att det kunde vara möjligt. Bah.

För att smickra honom och göra honom välvilligt inställd till mitt projekt prisade jag hans språkkunskaper, som jag faktiskt är imponerad av, mannen pratar jag vet inte hur många språk flytande - inklusive svenska, och han är inte från Sverige. Han är marockan. Men det var tydligen en statshemlighet var och hur han lärt sig så bra svenska... Vad ska man gissa på när hans "officiella" historia bara sträcker sig sex år tillbaka i tiden, då han startade sin nuvarande bizniz. Vad han gjorde innan dess? Han svar när jag frågade var bara ett stort och hemlighetsfullt leende.

Efter lite smicker och stillsamt leende och bläddrande i en bok om islam betalade jag. Fick inget kvitto, men det får man inte här. Har jag tur anländer min fontän till Stockholm om cirka en månad. Ska bli spännande att se om jag betalade för något verkligt eller bara för en dröm...

På väg hem fotograferade jag hur lokalvalen går till här. I rutorna på väggen sätter man upp bilder på de olika kandidaterna när valen är på gång. Ovanför finns siffror. Eftersom många är analfabeter pekar de då på bilden av "sin" kandidat, och så skrivs siffran upp. Ett mellanting mellan att inte kunna ha val alls, och pragmatisk lösning av att folk som inte kan läsa ändå kan ha åsikter och vara smarta. Alla får bara inte samma möjlighet till skolning.

Måndag 16/4 Dåtida motell

Skulle vara organiserad idag och göra en massa viktiga saker. Istället råkade en kort shoppingrunda dra ut hela dagen, det är så lätt att prata strunt lite här och där med halvbekanta affärsinnehavare och bara flumma runt i största allmänhet.

Denna gång blev det inköp till mig själv. Köpte två snygga klänningar, eller vad man nu ska kalla dem. Inte direkt vanliga svenska klänningar. Ett par glittertofflor fastnade också i mina händer, det var oväntat även för mig, men kanske passar de lite lagom hädiskt till jeans. Annars får jag väl hänga dem på väggen.

Lite kulturrunda blev det också. I nordvästra kvarteren av medinan finns det en massa gamla spännande hus, gamla karavanseraljer. Det var ungefär som gamla tiders motell för handelsresande.

Den tidens motell var stora hus med gigantiska dörrar, för att hästar och kameler skulle kunna komma in på gården. Minst fyra meter i höjd.

En rak gång leder in till en stor fyrkantig gård, där det finns en massa rum åt alla håll. I rummen förvarades djuren och varorna. En trappa upp finns det mindre rum, där de handelsresande kunde hyra in sig för en natt eller fler.

Idag används dessa seraljer mest som hantverksverkstäder eller utställningslokaler och en trappa upp bor det fattiga människor i små rum med kanske i bästa fall ett gasolkök i ett hörn. Numera ser det inte så tilltalande ut.

I en av seraljerna hade kungen (inte nu igen!) varit på besök i slutet av mars i år. Självklart hängde då ett inramat tidningsurklipp på väggen.
”Det känns lite feodalt och medeltid”, anmärkte en västerlänning.
Man kan inte annat än hålla med.

I samma kvarter finns idag en massa fina caféer för rika turister. Det är gamla riader som lyxrenoverats till vansinne. Priserna för en kaffe är minst dubbelt så högt som på normala ställen. Inne på de pittoreska gårdarna sitter turisterna och drar andan, men västerländska oaser som dessa caféer kan nog behövas ibland.

I den vänstra basargatan är det lite lugnare än på den högra galna gatan. Inte lika många attackerande försäljare. Det var länge sedan jag var där, och det var rätt skönt måste jag säga.

In i en liten gränd man aldrig skulle tänka på att gå in i ligger Dar Sherif, ett kulturcentrum, startat av en marockansk arkitekt som lät renovera ett gammalt fallfärdigt palats i början av 2000-talet. (Även bilden högst upp). Nu ställer marockanska och andra konstnärer ut och på taket kan man fika i en superpittoresk miljö.

Huset är ett av de äldsta i Marrakech, från 1600-talets mitt. Ursprungligen var det ett mottagningspalats för någon rik pascha, amir eller liknande potentat, därför är det ungefär tre normala våningar på höjden innan nästa våning kommer. Inte något intimt vardagsrum alltså.

Hela stället är renoverat på ett smakfullt och exotiskt sätt som tilltalar västerlänningar som vill ha lite Marocko, men också vita trendiga kuddar och avskalad renhet. Det får de där. Det är ytterligare ett av de ställen som mest frekventeras av västerlänningar och intellektuella och kulturella marockaner.

Sneglade in över en mur, vilket man inte egentligen får, för det är ”privacy” som gäller i den här kulturen. På andra sidan muren var det värsta lyxriaden. Under ett ”exotiskt” tälttak låg en slö västerlänning och läste, på nästa altan låg två feta vita män och solade. Allt var perfekt renoverat i yttersta pittoresksmak. Det såg dyrt ut. Några snäpp bort på ett annat lyxrenoverat tak satt några västerländska kvinnor och drack kaffe. En ”ödmjuk” marockan serverade. Det såg också dyrt ut.

Sedan råkade det sig så att jag nästan håller på att köpa en minifontän i mosaik. Inte särskilt någon av dem på bilden, man kan beställa vilken färgkombination som helst. Jag som alltid längtat efter en fontän för att få porlande ljud hemma. Snart blir det verklighet.

Pris: Drygt 600 svenska kronor och med lite socialisering verkar det som att jag får billig eller rent av gratis frakt till Sverige. Hur nöjd blir man inte av en sådan deal?! :-) Insha’allah når den fram till mig i Sverige någon gång innan stjärnorna slutar lysa över Marrakech natthimmel...

Söndag 15/4 Otrendiga marknader

Strålande sol och 28 grader varmt, härligt! Efter slö morgon och lång frukost på taket med kontemplativgloende på Atlasbergen, for vi iväg på lite olika marknader.

På väg till taxin höll en cyklist med en stor bunt levande höns - bundna i benen, hängandes upp och ner på styret - att krocka med mig. De stackars hönsen kacklade olyckligt. Synd att jag inte hann ta en bild, det såg rätt sjukt ut.

Först en blandning av loppmarknad, billighetsmarknad och möbelmarknad i utkanten av medinan. Man kunde köpa allt från begagnade prylar, kläder och skor till bättre begagnade eller nygjorda möbler. En helt vanlig ocharmig marknad för lokalbefolkningen.

I vart och vartannat hörn stod killar och sålde piratkopior av filmer och CD-skivor, ingen har hört talas om eller bryr sig om copyright. Eller vad sägs om en liten skolbänk med latinska och arabiska bokstäver på bordsskivan? Tänk er de små skolbarnen här, de ska lära sig två alfabet på en gång, inte lätt.

Marknadsområdet var slafsigt byggt och fult. Synnerligen ocharmerande. Inte många turister i sikte. Det var mest marockanska män som frekventerade marknaden. Kanske för att det såldes saker för män. Allt från rakapparater till skruvmejslar och underkläder för män och kopior på jeans. Allmän röra och trängsel som vanligt.

De enda fynd man kan göra där är vackra gamla trädörrar och berbermöbler. För inte så länge sedan slängdes sådana saker, men nu har européernas intresse fått marockanerna att inse att de har ett värde.

Sedan for vi iväg till en annan marknad, i utkanten av stan. Riktigt mycket fula saker, gräsliga möblemang i en blandning av trä och tegelstensimitation. Det fanns ingenting jag hade velat ha, men det var kul att se hur ”svenssson”-smaken här ser ut. Den är rätt lik motsvarande smak i Mellanöstern.

Mattorna enligt gängse smak är dock inte särskilt snygga i mitt tycke. Precis när jag tog kortet kom mattförsäljaren ut och "välkomnade" oss med öppna armar. Sedan var han en pain in the ass. Det är som att någon knäpp funktion träder i kraft per automatik när vissa ser icke-marockaner.

Anyways. Det som gäller är stooora gigantiska soffor och fåtöljer (eftersom det alltid kommer en massa folk på besök och häckar runt i timmar). Ibland med hiskeliga mönster som den röda fåtöljen, men inte alltid.

De dekorationer som anses fina är inte alltid enligt europeisk "god" smak. Mycket glasdekorationer, plast och sådant som vi tycker är kitsch eller gräsligt. Men jag ska inte dissa smaken totalt, om man satsar på lite bättre kvalitet, minus plastblommor och de fulaste tavlorna, kan det bli riktigt stiligt.

Utanför marknaden kunde man beställa hemtransport. Den bestod av ett gäng åsnor med kärror.

Som kronan på dagen testade jag McArabia i det stora köpcentret Marjane. Jag kan inte påstå att jag rekommenderar McArabia, ät något annat. Reklamen är bättre än verkligheten. Men det var väl inget nytt.

Och av en resenär som kom från Essaouria idag fick jag veta att huvudvägen varit avstängd i tre timmar - för att kungen höll på att lämna stan. (Han har varit där och invigt något vindkraftverk). Som vanligt förannonseras ingenting, av säkerhetsskäl.

Efter att kungen passerat tog det ytterligare några timmar innan resten av hovet lämnade stan och avspärrningarna togs bort. Alla annan trafik var totalt blockerad. Jag säger då det... Sådan där historier hör man hela tiden här, centrala Marrakech är blockerat titt som tätt med trafikkaos som följd, ofta i rusningstid. Man kan konstatera att vår kung är lite smidigare av sig i trafiken. I alla fall för det mesta.