Valium vid Allenby

Yada, yada. Ytterligare en ful tråkbild på en vägspärr tänker ni.

Till slut blir man dock sur och upprörd. Därför smygtog jag den här bilden. Men att bli sur eller arg vid den israeliska gränsen har man inget för. Då blir man bara straffad (Förklaring följer).

Är man vid den här bilden är det inte helt fel att ta en valium. Då blir man ”lugn och fin”, vilket kan vara bra om man vill undvika problem. Jag tar aldrig valium, men ibland kanske jag borde (ha gjort).

Det man ser är den sista vägspärren strax innan gränsövergången från Israel mot Jordanien.

Alltså på Västbanken, det vill säga palestinskt område som sedan 1967 är ockuperat av Israel – om man ser till internationell rätt. Men det gör inte alla. Västbanken lyder därför fortfarande drygt 40 år senare under militärlagar, vilket gör att mycket av det vi anser självklart ingår i lite olika mänskliga rättigheter helt är satt ur spel för de människor som bor på den ockuperade Västbanken. Hur kul är det?

Tittar man noga på skylten ser man att det står ”Welcome to Allenby Bridge Crossing Point”.

Allenby var för övrigt en brittisk gubbe som var med och såg till att den ”israelisk-palestinska konflikten” pågår än idag. Varför han ska hedras med namnet på en bro kan man undra.

Anyhow.

Just ”VÄLKOMMEN” är det sista man känner sig vid Allenbybron.

Nu har jag ju inte varit i Nordkorea, men annars kan jag tänka mig att välkomnandet är liknande. Allt annat än gästvänligt och mycket konspiratoriskt. Aldrig att man blir vänligt behandlad här. I bästa fall nonchalant, surt och ignorant (då har man tur), av någon tjänstgörande israelisk ungdom i övre tonåren. Mognadsnivån på personer i den åldern är diskutabel inte bara i Israel.

Jag har aldrig blivit vänligt behandlad vid en israelisk gräns. I alla fall inte av en enda israel.

De enda som någonsin varit vänliga är de arabiska lokalanställda som har till uppgift att städa toaletterna eller bära väskor. Har de kommit upp sig får de ha hand om cafeterian. (Palestinern i cafeterian idag gav mig snällt en kopp kaffe för en tredjedel av priset för att jag bara hade så lite i israeliska pengar och han inte kunde/ville växla de större jordanska pengar jag hade, vilket han kunde gjort. Schysst).

Mitt senaste (mycket milda) gränsproblemsexempel: Vid ingången kom en snäll palestinsk kille fram och sade att jag kunde ta med mig alla mina väskor själv. Han till och med log. (Är väskorna för stora får man inte bära dem själv genom ingångshallen, då ska de ställas på ett annat ställe). När jag skulle ta in bagagevagnen i ingångshallen kom en ung aggressiv israelisk soldattjej fram och började skrika att ”VEM har sagt att du får göra SÅ?!?!).

Ehhh…

Om man i det här läget börjar undra vad de håller på med eller ifrågasätter något (vilket jag har råkat göra tidigare) är den enda effekten att den tonåriga soldaten tar fram sin totala övermakt (typ automatvapen) och straffar en med antingen:

1) Massa konstiga och invecklade frågor som syftar till att misstänkliggöra en.
2) Rotar igenom varenda lilla pryttel i hela ens bagage (som man naturligtvis får packa ihop själv när de slängt det i en hög), eller:
3) Håller kvar en onödigt lång tid ”bara så där” och utan förklaringar.

Däremellan är det etnisk rensning som gäller. Palestinier utan medborgarskap blandas ALDRIG med utlänningar och palestinier med medborgarskap i andra länder. Folk med medborgarskap transporteras i särskilda bussar över gränsen.

Hela tiden beter de sig den israeliska gränspersonalen allmänt otrevligt och aggressivt. (Jag skulle vilja vara observatör på den kurs de får genomgå för att jobba vid vägspärrar och gränserna).

Själv har man inget att sätta emot.

Det är då en valium litet tidigare hade suttit bra.

För då hade man aldrig hamnat i situationen att ställa normala frågor, som är onormala vid den israeliska gränsen, för här är det givakt som gäller.

Dessutom noterade jag vid min förra gränspassering att mobiltelefonerna inte fungerade när man står vid passkontrollen = den avgörande platsen för om man blir insläppt i Israel eller inte. Om man t.ex skulle kunna ha någon som kan hjälpa en kan man alltså inte kontakta den personen just då.

Tror inte att det är en slump. Eller är jag bara konspiratorisk? ;-)

Det alla noterat - utom israeliska medborgare – är följande : Den övervägande allmänna andan i Israel tycks vara att ”först börjar vi med otrevligheter, sedan får vi se OM det möjligtvis finns någon anledning att inte skrika och vara hård och otrevlig”.

No wonder att det på hotell i Goa i Indien och i Thailand på vissa hotell finns skyltar där det står: ”NO ISRAELIS WANTED”.

Varför?

För att de är kända för att bete sig otrevligt, aggressivt, ställa till med bråk och slagsmål i största allmänhet med vem som helst, supa och för att de notoriskt stjäl en massa saker från hotellen.

Inte så konstigt. Om samtliga medborgare måste göra lumpen (tjejer bara två år, killar tre år), blir ju samtliga medborgare lite lätt militärstörda. När de är klara med lumpen och åker på semester är de helt utfreakade inombords. Skadade. Störda.

Man får känslan att terapi för hela befolkningen inte vore helt fel.

Mannen med bensinhästarna

Den här mannen är innehavare av en bensinstation på vägen ner mot Döda havet. Man kan fika på uteserveringen under solskydd och köpa falaffel.

Innehavaren har tydligen någon eller några släktingar i Sverige, men exakt var vet han inte, trots att de bott där i över 20 år.

Inte första gången jag hört den historien. Verkar som att folk här har för mycket annat att tänka på än att fundera på detaljerade platsangivelser om var släktingar i exil befinner sig i världen.

Har man dessutom Västbanks-ID-kort är det näst intill omöjligt att få visum till andra länder. (För att inte tala om Gaza. Därifrån har i princip ingen palestiner fått åka ut på fyra, fem år). Man misstänks troligen vilja söka asyl i det landet. Inte så konstigt. Skulle man säkert själv göra om man var i samma situation.

Det är i alla fall sådana människor som kallas ”statslösa palestinier”. Så för de flesta räcker det med att veta vilket land släktingarna har flyttat till, för det är sällan folk härifrån har möjlighet att åka på semester långväga. (Undantaget de så kallade ”israeliska araberna”, vilket är de palestinier som inte kördes ut ur sitt land när Israel skapades, vilket föregick av etnisk rensning av ”Palestina”). Här jobbas det dessutom mycket.

Bensinstationsinnehavaren med släktingar i Sverige har också minst två hästar, som står parkerade bakom bensinstationen.

När han får besök av taxichaufförer han känner tar han fram hästarna och gullar lite med dem på uteserveringen. Naturligtvis dyker det upp någon obligatorisk nyfiken i bakgrunden. Händer alltid här.

På bilden syns den lilla hästen. Det finns också en större, vit häst. Bägge är tydligen av fin arabisk sort.

Månlandskap kring vägen

Babblade med en taxichaufför som i över 20 år kört passagerare till eller från gränsövergången vid Allenby. Den som ligger nere vid Döda havet, cirka 400 meter under havsnivån.

På väg ner passerar man ett märkligt landskap. Skulle kunna vara med i någon Star Warsfilm.

Jag frågade taximannen om han någonsin tröttnat på landskapet omkring honom när han kör genom de karga bergen.

"Never", sade han.

Åsnorna återkomst

Vet inte om det är sant eller inte. Men det verkar som att åsnorna återkomst är på gång. De tycks äntligen börja få verklig uppskattning för sin arbetsinsats.

Tidigare var åsnor i princip gratis. Numera kostar de runt 10.000 kronor. Sägs det.

Det är i alla fall sådant man får höra om situationen på Gaza nuförtiden.

Skämtet eller förändringen av synen på åsnorna beror inte på att traditionen av att tala illa om åsnor (inte bara i den här delen av världen) har förändrats.

Det är bara en reell effekt av den israeliska bojkotten mot Gaza, som innebär att det knappt finns någon bensin att tillgå längre.

Då är det inte så konstigt att en åsna plötsligt blir ett transportalternativ, hellre än att gå till fots och bära allt själv.

Uppgradering av Books @ Cafe

Det är ju lysande! Det gamla kända stället Books @ Café vid första cirkeln i Amman (ett av få ställen som kan liknas vid en lite alternativ bar-restaurang), har uppgradets så pass att det nu finns gratis trådlöst nätverk!

Så nu sitter jag här mitt på stället och uppdaterar, har precis tagit bilden med mobilkameran och bluetoothat över till datorn. Jag gillar teknik!

I bottenvåningen finns en bokhandel med böcker man inte hittar på många andra ställen här. På övervåningen har allt fräschats upp till moderna nivåer. Glitterkula i taket, tunna bandgardiner och till och med en bardisk.

Från terasserna har man som vanligt fin utsikt över glittret från alla hus på några av Ammans kullar, men på vintern är det faktiskt för kallt att sitta ute, även om många tror att det ständigt är 30 grader eller mer i Mellanöstern. Men glöm det. Det snöar ibland i Amman.

Ytterligare nymodigheter är en rökfri avdelning, något som inte tillhör vanligheterna här omkring. Men i den inre avdelningen får man röka, och det röks vattenpipa.

Kampen om Silwan

Strax utanför porten närmast klagomuren ligger en del av Jerusalem som heter Silwan, länge dominerad av palestinier. En ganska ful och sunkig del av staden.

Sedan många år håller allt fler judiska bosättare på att ta över. Det är också vanligt att judar köper hus av palestinier till ruskiga överpriser.

Dessa palestinier är garanterat inte populära bland sina landsmän, men fattigdom och brist på inkomster gör att vissa ibland säljer.

Silwan är viktig för judarna då det finns en massa religiös historia där. Kampen hårdnar och det ryktas om planer om att etniskt ha rensat Silwan från palestinier till omkring år 2020.

13 tallrikar mat

Här sitter vi och väntar på att kasta oss över en middag med 13 tallrikar olika röror att ätas tillsammans med god grillad kyckling.

(Nej, alla tallrikar kom inte med på bilden).

Hoummus, aubergineröra, aioli, oliver, sallader och en massa andra okända röror.

Gott var det i alla fall. Och snyggt upplagt.

Men den här gången tog det 30 minuter att ta sig till restaurangen, som ligger i en förort till Jerusalem. Resan tog tidigare fem minuter, men vägspärrar har gjort att man får ta en stor omväg.

Olika status på kyrkogårdar

Här ser vi åter den extremheliga al-Aqsamoskén, uppe till vänster. Den ligger i utkanten av gamla stan.

Strax utanför, i östra arabiska Jerusalem, ligger en viktig judisk kyrkogård. Det stora beiga fältet till höger på bilden.

Tanken på att skövla denna kyrkogård och exempelvis bygga ett nytt hus på den är otänkbar för judarna.

Samtidigt pågår just nu en skövling av en muslimsk kyrkogård, ett stenkast utanför gamla stan, fast i de västra judiska delarna av stan.

På den ska den israeliska staten bygga ett museum för tolerans. Need I say more?

Fotboll vid de heliga platserna

Ibland kan man bli kräktrött på alla överreligiösa som samlas i Jerusalem.

Jag menar inte seriöst religiösa, men det finns något som kallas "Jerusalemsyndromet", som innebär att folk blir lite galna när de kommer hit. En del kan börja tro att de är Jesus. Andra får för sig motsvarande saker som passar deras religion.

Då kan det vara skönt att se att det pågår ett normalt vardagsliv med fotbollsträning även innanför murarna, bara några stenkast från klagomuren och al-Aqsamoskén.

Armeniska frågan

Så har vi den armeniska frågan. I gamla stan finns det kristna kvarter, muslimska kvarter, judiska kvarter och armeniska kvarter.

I de armeniska kan man se sådana här affischer på väggarna, affischer som påminner om det som turkarna förnekar - nämligen folkmordet på armenier 1915, då flera miljoner dödades.

Många minoriteter i regionen har drabbats hårt genom historien. Så blir det när man bor i ett område som ständigt genomkorsats av olika folk, och som varit genomfart för handelsvägar.

Seg kunafa

Det här är den mycket älskade sötsaken kunafa. Kan också uttalas knafa.

Man får en stor portion och ett glas vatten. Jag orkar sällan äta upp allt, men de flesta smäller snabbt i sig hela biten.

Det gör man för att kunafan ska ätas varm. Man äter den aldrig kall, nej hugaliga!

Inuti är det som synes någon sorts ostmassa. Ovanpå jag vet inte vad plus hackade pistagenötter. Mycket sött är det i alla fall.

Kunafa kan man äta nästan dygnet runt, eftersom dessa sötsaksställen håller öppet till sent på natten. Behovet av sötsaker är uppenbarligen stort.

Självklart finns det bättre och sämre kunafa. Men en riktigt bra kunafa bangar man definitivt inte för, av en sådan blir alla glada.

K-pist i shoppingcentret

Det här är shoppinggallerian Malha i västra Jerusalem. Där finns en massa kända märkesaffärer, biografer och restauranger.

Man kan också se modernt klädda tjejer gå runt med en k-pist hängandes på axeln, som ytterligare en modedetalj eller väska. Titta bara på tjejen i svart på bilden.

Hon och hennes väninna strosade runt helt avslappnat, som om det var den naturligaste saken att ha ett automatvapen på axeln när man är ute och shoppar.

Faktum är att det ÄR helt "normalt" i Israel.

Under mitt besök i gallerian, som varande en dryg timme, såg jag ytterligare tre k-pistar: Två killar i jeans med var sin pickadoll hängandes över axeln, och ett romantiskt par som höll om varandra, samtidigt som killen hade en k-pist med sig.

De flesta som går beväpnade så här jobbar antingen för privata säkerhetsföretag eller är militanta bosättare.

Precis på väg in i gallerian såg jag hur en av jeanskillarna inte såg sig för och snubblade in en grupp småbarn med sin k-pist... Hmm.

Granatäppeljuice

Näe, nu blev det så dystert, så jag får lägga ut en trevlig bild på stora, fina, mogna granatäpplen.

Av dem görs det färskpressad juice, som man kan köpa lite överallt i gamla stan.

Granatäppeljuice lär vara extremt nyttigt, hur mycket c-vitaminer som helst. Säkert fullt av anti-oxidanter också.

Gammal vägspärr

Här har vi en äldre och omodernare variant av vägspärr för palestinier. Inte lika fint inbyggd som den moderna vid Olivberget, vilket beror på att man helt enkelt började vägspärrningen på vanliga gator som här.

De nya bygger man lite avskilt i samband med nya vägbyggen när man ändå konfiskerar mark av palestinier.

Det är inte helt uppskattat att utomstående plåtar, så det blev smygfotografering på avstånd igen.

Tittar man noga ser man att en soldat håller på att kolla bilen till vänster. Bakom står en lång rad bilar och väntar på sin tur.

Det kan ta sin lilla tid. Soldaterna är inte mycket för att stressa när de jobbar vid vägspärrar.

Olivbergets nya checkpoint

Här har vi en annan ny skapelse. Det är den nybyggda checkpointen – vägspärren – vid Olivberget för palestinier.

Ny och fin, ser lite ut som en bensinstation på långt håll. På lite närmare håll är det mera taggtråd, stark belysning och utkikstorn.

Israelerna passerar naturligtvis inte här. De har en annan egen checkpoint längre bort.

Varför blanda folk när man kan skilja dem åt?

Vem är en människa?

Muren används som en plats för klotter, konst eller för diskussioner om vad som pågår i det Heliga landet. Typ som på bilden.

"Vem är en mänsklig varelse", undrar nog alla som är inlåsta bakom muren och fått sitt vardagsliv gravt inskränkt.

De måste stå i kö länge, ibland i timtal, vid de få öppningarna genom muren. Därefter också passera genom ett ständigt ökande antal vägspärrar, där det heller inte alltid går fort.

Kan inte vara roligt att ha det så.

Muren/barriären

Här har vi den berömda konstruktionen runt Jerusalem som numera effektivt avskärmar familjer och grannar från varandra. Vissa har fått den några meter från sina hus. Snacka om trist utsikt.

Hur hög kan denna skapelse vara? Tio meter?

Palestinierna kallar den för mur. Israelerna säger säkerhetsbarriär. Perspektiven är olika.

För palestinierna är effekten en sorts kollektiv bestraffning som drabbar alla, oavsett vad de gjort eller inte gjort.

Det man ser på bilden är halva bredden av en tidigare mycket trafikerad gata med många butiker och livlig kommers. Nu är det helt dött.

Så har det också blivit på många andra ställen runt om i Jerusalem där muren har smäckats upp mitt genom lokalsamhällen. Rakt genom gator. Helt utan tanke på vad effekterna blir för dem som bor omkring.

Ingen ersättning utgår naturligtvis för de affärsinnehavare vars verksamhet slagits i spillror.

En trång gränd

En av alla dessa trånga gränder i Jerusalems gamla stad som man måste passera om man ska besöka de tre heliga platserna.

Särskilt på fredagar och lördagar är det hopplöst att ha bråttom, det kan vara knökfullt och tar lång tid att ta sig fram, eftersom flera av marknadsgatorna inte är till för turister.

Här köper lokalbefolkningen allt de behöver. Mat, kläder, musik, tyger, kryddor och allt mellan himmel och jord.

Just här är det rätt framkomligt, men det varade bara en kort stund. Gränderna är smala och det är inte bara fotgängare som ska fram. Varorna transporteras på vagnar och ibland ska någon cyklist igenom myllret.

Verkligen osmart kan man tycka. Men det är klart, bor man mitt i gamla stan har man väl rätt att ta sig fram också på cykel.

Män sjunger i kyrkan

Här började plötsligt någon annan sorts ceremoni, mitt bland alla turister. Det doftade från rökelsekaret som mannen längst fram svängde.

Han är väl präst kan man anta, men jag är ingen expert på de ortodoxa kyrkornas hierarki.

Gående ceremoni i kyrkan

Så här kan det gå till när det pågår någon sorts ceremoni i Uppståndelsekyrkan. Man börjar på ett ställe och fortsätter till ett annat.

Turism vid Jesu grav

Här är den Heliga gravens kyrka, även kallad Uppståndelsekyrkan. En av tre superheliga helgedomar i Jerusalem.

Bilden är på det allra heligaste - nämligen det man tror är Jesu grav. Alltså den mörka saken nere till vänster. Den är som ett litet hus inne i den stora kyrkosalen.

När man går in i kyrkan är det inte helt lätt att behålla den heliga stämningen. Kyrkan är full av turister, som liksom jag, fotograferade och filmade.

Det började redan vid ingången, där folk knäböjde och bad till Gud. Ingen tycktes ha några invändningar mot att det fotograferades hejvilt.

Jag började nästan känna mig som någon sorts urinvånare på något avlägset ställe där man tycker att fotografier är att stjäla en del av själen.

Trötta palestinska människor

Efter att ha återkommit till Jerusalem efter tre års frånvaro noterera jag att de palestinska människorna är tröttare än tidigare.

De känner sig allt mer förtryckta.

I medelklassförorter till Jerusalem, med namn som Shaufat, känner sig de palestinska invånarna allt mer inklämda.

En tredjedel, eller kanske hälften, av den stora genomfartsgatan, kommer inom kort att upptas av ett lokaltåg som endast judar kommer att kunna använda.

Även om tåget kommer att passera en massa palestinska förorter till Jerusalem finns inga stationer för dem. Tåget kommer bara att genomkorsa deras områden och göra att palestiernas framfart begränsas. Endast judiska israeler har tillgång till tåget. För övriga finns ingen organiserad kollektivtransport

En av de palestinier jag pratade med sade att klimatet de senaste åren hårdnat mellan judar och palestiner.

"De tar för sig allt mer", var hans kommentar när han körde runt och pekade ut en mängd palestinskt ägda landområden i Jerusalems närhet som helt enkelt konfiskerats av israelerna. Och då talar vi inte ens om muren, eller "barriären", som de som styr kallar det som gör att familjer avskärmas från varandra och som gör att människor tvingas till totalt förnedrande och omänskliga erfarenheter.

"Min farbror som var döende nekades tillträde till sjukhus", fick jag också höra av en palestinsk man.

Enligt honom hade också en väg som går på mark som israelerna köpt av palestinier, utlovats få användas av alla, men i slutändan fick inte palestinier köra på vägen.

Lång näsa till de palestiner som sålde sin mark.

Sådant som händer varje dag här omkring.

Sammantaget skulle dylika handlingar med största sannolikhet göra vilka människor som helst väldigt trötta.

Det finns oändligt fler liknande exempel på händelser som gör palestinierna desillusionerade. Vilket många tror är en del av taktiken.

En palestinsk högutbildad kvinna med ett välbetalt jobb och ett hyfsat drägligt liv (bostad, jobb och pengar till mat, förutom det dagliga förtrycket hon känner) sade följande:

"De vill antingen att vi gör motstånd genom att kasta stenar, så att de kan skjuta på oss och döda oss. Eller så vill de att vi ger upp vårt motstånd och flyttar härifrån".

Vilket alternativ skulle man själv välja?

Klagomuren live

Så här kan det se ut vid den judiska Klagomuren en vanlig sabbat.

Då får man inte fotografera inne på området, inte heller prata i mobiltelefon, göra anteckningar eller röka. Det vill säga sådant som stör de bedjande. Enligt vad jag läste på några plakat.

Eftersom jag råkade befinna mig vid Klagomuren just under sabbaten stod jag långt bort när jag filmade.

Längst bort i bilden, framme vid muren, pågår bedjandet. Det sker genom en gungande rörelse fram och tillbaka med överkroppen. Man sticker också in papperslappar med böner i håligheterna i muren.

På den öppna platsen framför klagomuren, fanns fram tills 1967 en massa bostäder. De revs när Israel erövrade östra Jerusalem.

Andra intifadans ursprung

Här är förresten den så berömda al-Aqsamoskén. En del av orsaken till den andra palestinska intifadans ursprung.

En ganska anspråkslös kupol om man jämför med den guldiga saken jag skrev om nedan.

Men nu råkar det vara så att just al-Aqsamoskén är ännu heligare än den guldiga, så det var inte särskilt smart av Ariel Sharon att typ år 2000 med lite väl burdus stil gå upp där på den platsen där bägge dessa "råkar" (?) befinna sig.

Man skulle kunna tycka att kanske just han borde ha insett den djupare betydelsen av den handlingen.

Inte för att jag sitter inne med all information om just detta. Men man kan konstatera att det inte alltid är så att människor vill vara finkänsliga eller respektfulla.

Jag hade fel...

... för sedan jag var här sist har det hänt något.

Numera ser man faktiskt ganska många judiska turister i vissa delar av gamla stan. Dock kanske inte närmast Damaskusporten, som uppenbart ligger i de arabiska delarna.

Men i kvarteren nära Klagomuren har utbudet i turistaffärerna förändrats, även så klientelet som går runt i gränderna.

I den här turistaffären hade majoriteten av tishorna ett liknande budskap. Till exempel: "America dont worry, Israel is behind you" eller "Superjew".

Övriga tishor hade text på hebreiska, och gjorde bland annat reklam för Hard Rock Café på hebreiska. Antalet kippor (judiska hättor för män) som finns i affärerna har också helt klart ökat. Samt judiska ljusstakar.

Något har helt klart hänt.

De jag pratat med som inte är judar tycker att det är ansträngande att israelerna så burdust åter "invaderar". Till exempel att många israeler anser att alla affärsinnehavare självklart borde kunna tala hebreiska.

På väg mot klagomuren

Sådana här killar ser man ofta vid Jaffa-porten i Jerusalems gamla stad. Alldeles intill ligger Davids torn. Jaffa-porten ligger närmast de judiska delarna av Jerusalem som inte ligger i gamla stan, vilket innebär att de som tar den vägen inte möter allt för många palestinier.

De två killarna är på väg mot Klagomuren. När jag tog bilden var det sabbat, den judiska helgen som varar från fredag kväll till lördag kväll. Sabbaten utannonseras med tut över stan. Ungefär som svensk krigsvarningsövning varje måndag i början av månaden.

Just de här killarna är ganska modesta för att vara ortodoxa judar, eftersom de inte har långa krulliga lockar vid tinningarna.

Man ser också ofta män med kvarnhjulshattar på huvudet, alltså iklädda det gamla östeuropeiska modet för män som rådde på 1800-talet. Det finns säkert en massa sociologiska undersökningar som har utrett varför ett sådant gammaldags mode konserverats.

De ortodoxa judarna går klädda likadant året runt. Särskilt sommartid blir det mycket varmt, temperaturen i Jerusalem passerar då oftast 35-40 grader.

Typ 1000-årig gata?

Hur gamla kan de här gatstenarna vara? Typ några tusen år?

Det är i alla fall en gata mitt i Jerusalems gamla stad som är kantad av en massa turistaffärer.

När man går där och inte har mörkt hår och mörka ögon blir man ständigt uppmanad att "come look in my shop".

Men det är svårt att inte titta på de gamla stenarna på gatan. Hur många tusen års steg tar det att mjuka till hårda stenar så här?

Gud ville inte ha tjafs

Här ligger de tre abrahamitiska religionernas ursprung och heliga platser. Judendom, kristendom och islam.

Alla tre ligger mitt i Jerusalems gamla stad, på löjligt nära avstånd från varandra. Jag lovar, om det inte vore så trångt i gränderna vissa dagar så kan man gå mellan dessa platser på mindre än fem minuter. Så stort och så litet.

Den gyllene kupolen tillhör Klippmoskén – Qobat al-Sakhra. Strax till höger om den, utanför bilden, ligger Al-Aqsamoskén – en av de allra heligaste platserna i islam.

Muren nertill på bilden är judarnas allra heligaste plats - Klagomuren.

Några stenkast snett till vänster om bilden ligger Den heliga gravens kyrka - en av kristendomens allra heligast platser.

En vän till mig sade: Om Gud nu placerade alla dessa tre religioners heligaste platser med bara några minuters gångavstånd emellan, då måste Gud ha menat något med det. Jag tror att närheten beror på att Gud inte menade att dessa tre religioner skulle bråka och tjafsa och kriga sinsemellan.

So true.

Om man dessutom ägnar lite tid att studera de tre religionerna inser man snabbt att grundbudskapet är detsamma.

Sedan är det en annan sak att folk alltid ägnar sig åt detaljtolkningar.

På det stora hela vill alla människor ha samma sak: Kärlek, omtanke, familj, vänner och ett gott liv i värdighet och respekt.

Att hävda att den ena, eller andra eller tredje religionen inte vill ha ett sådant liv är bara korkat.

Oudspelare i Damaskus

Nu har jag äntligen hittat en snabb internetuppkoppling som det funkar att lägga ut filmsnuttar med. Ok, den är rätt mörk, så det blir mer som en ljudfil.

Det är i alla fall oudspelaren i Damaskus som jag skrivit om tidigare. Han med det slemma leendet. Men han spelar fint i alla fall.

Helt vanlig utsikt

Så här kan det se ut i Jerusalems gamla stad när man tittar ut genom dörren.

En ganska vanlig utsikt, varken extremt ful eller särskilt fin. Finns både bättre och sämre.

Att man bor tätt inpå varandra märks när musikergrannen spelar musik så att det dunkar genom väggarna, eller när grannkvinnan nedanför gormar på sina barn.

Ibland hör man kyrkklockor, ibland moskéernas kallelse till bön, ibland palestinska frihetssånger.

De judar som ockuperat hus i gamla stan är tystare, i alla fall har jag aldrig hört dem spela kampsånger på hög nivå. Men de har kanske inget behov av det, eftersom det finns flera hundra övervakningskameror i gamla stan och k-pistbeväpnade soldater dygnet runt till deras service.

Bab al-Amoud

På fredagar är kommersen livlig utanför en av Jerusalems gamla stads mest kända portar, Damaskusporten. På arabiska heter den Bab al-Amoud.

Här säljs grönsaker, kläder, köksattiraljer och annat för en billig penning. Köpare och säljare är palestinier. Inga israeler syns till, eftersom Damaskusporten ligger i östra arabiska Jerusalem.

Jo, förresten, man ser uniformerade israeler. I gamla stan patrullerar ständigt både israelisk militär och civilklädd säkerhetspolis.

Ibland kräver de civilklädda att få se ID-kort även av utlänningar, utan att självmant identifiera sig själva först. Det kan ju röra sig om västerländska fredsaktivister som ska demonstrera mot utökade illegala judiska bosättningar på Västbanken, och sådana vill man inte gärna ha i landet.

Hur det går ihop med ambitionen att utöka turismen är lite svårt att få ihop. Få turister uppskattar så otrevlig behandling som israelisk militär kan uppvisa. En charmkurs skulle inte skada.

Missing soldiers

De två männen på banderollen är israeliska soldater som saknas i Libanon sedan 1982.

Texten är på arabiska och skylten hänger på den israeliska sidan av gränsen mot Jordanien. Den gräns som palestinier och ett fåtal utlänningar passerar. Ännu färre israeler passerar någonsin här, det är inte många som vill åka till Jordanien.

10 miljoner dollar utlovas till den som har information om de saknade soldaterna.

Man kan läsa mer på den här hemsidan.

Man kan dock fundera över om banderollen hänger på rätt plats. De som passerar den här gränsen är till 99% sådana som anser att Västbanken, Gaza, och östra Jerusalem är ockuperat av Israel sedan 1967.

Arabisk tidningsredaktion

Så här kan det se ut på en arabisk tidningsredaktion. Moderna datorer med platta skärmar och askkoppar på borden.

Alla röker inte, men det är inte heller förbjudet att röka inomhus. Som på svenska redaktioner fram till för några årtionden sedan.

Vad som sedan pågår på redaktionen är en annan sak. Enligt jordansk presslag får man inte kritisera kungahuset, armén eller religion.

Enligt praxis och tradition får man inte heller skriva negativt om exempelvis något projekt som misslyckats, för då kanske någon hög officiell person pekas ut som ansvarig och det går ju inte.

Free sweets

Det här kakfatet fick vi förresten in en gång vid ett restaurangbesök i Damaskus. On the house.

Ingen aning om varför de bjöd på det. Kanske helt enkelt på grund av den syriska gästfriheten.

Jag pallade med ungefär två bitar, men vissa personer vars namn börjar på R skulle nog ha satt i sig hela kakfatet. Kanske också andra.

Den vita skålen innehåller sockervatten. Det ska man hälla över kakorna, om man inte tycker att de är söta nog.

Mot Döda havet

Så här fint kan det se ut när man åker ner mellan bergen mot Döda havet och gränsövergången mellan Jordanien och Västbanken. Det var i de bergen Jesus vandrade omkring.

Det var knappt vi hann över gränsen, den stängde 11.30 och vi kom dit 11.20, då en sur jordansk gränsvakt vägrade släppa in bilen. Taxichaffisen var fiffig och körde till en annan öppning där vi smet in.

Sedan betala 5 JD (50 kr) i gränsskatt. Ett frimärke på en papperslapp + en stämpel. Har aldrig fattat varför man måste betala skatt för att lämna ett land. Troligen handlar det bara om en omotiverad skatt för att som sista åtgärd pungslå besökare.

Whisky i Saudiarabien

Fram till gränsen mellan Syrien och Amman satt alla i bilen tysta. Stämningen var rätt stel.

Strax innan vi lämnade den sista syriska gränskontrollen såg chauffören märkbart nervös ut och uttalade några religiösa ord i stil med Gode gud.

Väl inne på den jordanska sidan slappande alla av och började babbla. Förutom chauffören var det två killar från Jordanien och en saudiarab, han på bilden i vit långklänning, svart sotarmössa och kofta. Tydligen saudisk vinterklädsel.

Saudiern upplyste mig glatt om att det inte är något problem att få tag på whisky i Saudiarabien, trots att alkohol är förbjuden. Han har nämligen en kompis på den amerikanska ambassaden och de tar in en massa whisky i landet och smugglar vidare till saudier som behöver whisky.

Är det bara den amerikanska ambassaden som gör så, undrade jag?

Nej då, försäkrade han. Det gör "alla" ambassader.

Där ser man.

Mot slutet av taxiresan erbjöd han mig att följa med till Saudiarabien dagen efter när han skulle hem.

Min kommentar om att Saudi nog inte är ett land som västerländska kvinnor uppskattar bemötte han oförstående.

”Why not”, sade han.

Ja, det kan man kanske undra om man är en saudiarabisk man.

Och så hävdade han att kvinnorna i Jeddah inte nödvändigtvis behöver täcka håret. Det går framåt även i Saudi. Rena rama frigjordheten.

Man får reda på en hel del intressanta saker när man sunkar runt med saudier i en vanlig taxi.

No hubbly bubbly

På Hotell Abdali vid knutpunkten i Amman för taxibilar till Damaskus och Beirut har man vissa förhållningsregler som man möjligen inte ser på alla hotell. Särskilt inte på hotell med många stjärnor.

Jag vet inte hur många stjärnor detta hotell har, men de har i alla fall typ fyra eller fem flaggstänger utanför, vilket ser hyfsat tjusigt ut, även om flaggorna inte direkt är nya.

Inomhus är det också lite avdankat, men rent. Typ 1980-tal som aldrig uppdaterats.

Punkt 1 på förhållningslistan är väl helt ok: Att checka ut vid 12 är normalt.

Punkt 2 är mer dubiös: Det verkar som att man får räkna med att hotellpersonalen stjäl allt av värde som man inte deponerar i säkerhetsboxen. Hmm. Ska det vara så?

Punkt 3 om att man inte får röka hubbly bubbly (vattenpipa) är lite intressant. Det finns nämligen inte en enda vattenpipa i sikte på hotellet. Alltså räknar hotellets ledning med att folk reser runt med sin egen vattenpipa.

Jag har dock aldrig sett någon rese-vattenpipa. Vattenpiporna är ju normalt sett inte direkt något man knökar ner i någon liten väska, men visst går de att transportera om man verkligen vill, om man har en lång väska.

Men för att röka vattenpipa behövs dessutom mycket värme för att få till den glödande kolen, så jag undrar verkligen hur folk gör som smygröker vattenpipa på hotellrum.

Punkt 4 om att husdjur inte är tillåtna är också intressant. Det är få människor i Mellanöstern som har katter eller hundar som husdjur, särskilt inte hundar, som av många anses orena. Inte heller katter är särskilt väl behandlade här vad jag har sett. Vad är det då för husdjur som folk transporterar runt kan man fråga sig? I have no idea.

Punkt 5 kan man också fundera över: Inte lämna barn ensamma i rummet. Här är det inte direkt vanligt att man dumpar sina barn oövervakade. Tvärtom är barn mycket välkomna överallt, så jag fattar ingenting om denna punkt.

Några idéér eller svar?

Helvetesflin

Vid den alltid och tydligen for-ever totalt kaotiska taxistationen i Damaskus (trots att den flyttats ut från centrala staden till något som ser mer modernt ut) för taxibilar till Amman och Beirut mötte jag denne man.

Det första han hojtade till mig när han ”spottade” mig tre sekunder efter att jag hoppat ur taxin från stan var ”helvete” med ett brett flin.

Det var uppenbart att han haft att göra med andra skandinaver tidigare.

Tyvärr glömde jag fråga vad han hette, men han upplyste mig omgående om att han hade jobbat som översättare och ”fixare” åt amerikanerna i Libanon på 1960-talet, och pratade utmärkt amerikansk slang.

Att han är enbent och går på kryckor beror på en bilolycka i barndomen, fick jag också veta. Därför jobbar han som guide på taxistationen, där 95% av de som hänger runt där inte kan engelska. Han fyller en funktion, eftersom inte alla resenärer kan arabiska.

Sedan gaggade vi på "dålig amerikanska" innan kollektivtaxins fyra platser fylldes upp. (Man kan betala för alla platser om man vill, men det är ett fast pris per plats. Mer ekonomiskt att vänta en stund).

Den enbente höll med mig om att det samlades för många män som stirrade och bara hängde runt när jag skulle tjafsa om priset. (Utlänningar får ofta ett högre ”alternativ” från början, men om man kan lite arabiska och bråkar kan priset helt plötsligt sjunka, särskilt om man har förmåga att fråga de andra på arabiska om vad de får betala).

Den enbente var hur som helst relativt trevlig med tanke på omständigheterna och det var han som propsade på att jag skulle ta en bild med honom och mig. Fin vad?

Fattigmans grönsak

Det här är någon sorts grönsak som de fattiga i Syrien äter. Jag minns inte vad den heter, men man kokar den tydligtvis bara med lök och salt och då tycker vissa söner i vissa familjer att det är supergott att gucka till med det tunna arabiska brödet.

Man köper grönsaken antingen tvättad eller otvättad. Tvättad kostar den mer, men då får hemmafruarna mindre arbete. Det handlar alltså om hur mycket e-coli-bakterier som finns kvar bland blasten.

Jag rekommenderar den dyrare varianten, eftersom jag en gång blev gravt magsjuk i Syrien efter att ha ätit den i Libanon och Syrien traditionella salladen tabbouleh (bestående av 70% persilja, vilken i mitt fall var otvättad).

Jag hade ont i magen en månad efteråt, för att inte tala om hur helvetiskt illa jag mådde de första fyra dagarna. Hög feber, sju filtar, en halv burk cola per dag och total vekhet. Visserligen en effektiv bantningskur, men inget jag rekommenderar.

Varje gång jag nämner denna händelse skakar alla på huvudet och säger att ”tabbouleh, det äter man ALDRIG på restaurang i Syrien”.

Jaha ja. Tack för den informationen i efterhand.

Osynliga bilder

Det är verkligen synd att man inte får fotografera vid vissa gränser. Man skulle kunna ta många spännande bilder som världen sällan får se.

Bland annat på de barska minerna på personalen som står och röker, trots att det precis bakom dem finns skyltar på väggen där det med all tydlighet framgår att det är förbjudet att röka.

Möjligen kan de inte läsa. Eller så skulle man kunna se det som ett genuint uttryck för vanligt hederligt översitteri. Typ "det är faktiskt vi som bestämmer här och vi gör vad vi vill, och om ni inte håller käft eller röker så kommer ni inte över gränsen".

Rent sociologiskt-psykologiskt är det inte svårt att fatta grejen. Det kan inte vara så kul att tjäna så lite pengar och inte ha något vidare inflytande. Då får man ta ut sin rätt på det sätt som står till buds.

Det vore också roligt att ta kort på chauffören när han överräcker lite pengar till någon uniformerad gubbe i (ytterligare) ett bås för att det ska gå snabbare vid tullen. Bah så där. Några kvitton såg jag inte. Men man tackar ju för att slippa sitta och vänta i någon timme extra för att någon blir sur och väljer att i detalj genomsöka hela bilen och allas bagage.

Eller en bild på de otroligt sunkiga, nedgångna och illa upplysta gränskontoren, med stenåldersdatorer och hyllningsbilder till lite olika gubbar.

Men det finns några med humor också, även om de inte är många, så jag ska inte bara klaga.

Och ofta träffar man underhållande medresenärer att babbla med. Som någon härifrån som bott länge i Europa och inte vill tala om vad han sysslar med för att det handlar om ord, för sådana kan ju vara känsliga, och istället hävdar att han säljer grönsaker på något torg.

Årsbästalista?

Har fått en utmaning från Sangerfrannedrebotten om att göra en årsbästalista med låtar. Tydligen måste den vara klar om några dagar.

Jag antar utmaningen, fast i egenmodifierad form. Dels har jag inte hört en massa nya låtar det här året som jag lagt på minnet, knappt gamla heller, och dels tänker jag på andra saker som möjligen skulle kunna vara bäst det här året. Inte heller blir den klar 13 december.

Först måste jag åka till Amman och vara lite ambitiös för en gångs skull. Sedan måste jag hitta ett nätcafé emellan alla mina möten.

Jag återkommer när jag tänkt klart.

Kanske ändrar jag mig och gör en låtlista ändå. Men då finns det risk att det blir många arabiska låtar som ingen annan än jag har hört.

Bakom hotellet

En helt vanlig bakgård bakom hotell Mayflower, ett legendariskt hotell i Hamra där många tuffa krigskorrespondenter bott genom tiderna.

För tillfället är det inte direkt överfullt. Förra sommaren var det ofta knökigt i den lilla baren på bottenvåningen, där murvlarna brukar sitta och skrävla.

Nu sitter där mest studenter från väst och en och annan professor, som ska studera de psykologiska effekterna av kriget förra sommaren i de södra delarna av landet.

Han lär väl troligen inte komma fram till att de mår bra. Min helt vilda gissning är att de är lite traumatiserade eller något annat i den stilen. Kanske att de också behöver psykologisk hjälp.

Jag säger som "Miss Universum", alias Katty Brandelius: "Det kunde jag ha berättat för er".

Men det är ju alltid bra att få ner sådant på print.

Henry's regellösa bar

Henry's bar i Hamra lär var den äldsta i Beirut. Henry ser i alla fall ut att ha stått bakom bardisken ett bra tag. Däremellan har han bott i Brasilien, Tyskland, Egypten och lite andra länder, men han tycker att Libanon är bäst.

Henry's skulle kunna vara en sunkig bar i Amsterdam eller någon annan europeisk stad med punkrötter. Här hänger kreti och pleti och det finns inga regler för vad man får eller inte får diskutera.

Efter alla år i baren står Henry numera nästan ut med punk och hårdrock, även om han föredrar arabisk musik. Vi kom väldigt bra överens när jag bad honom sätta på musik av den egyptiska sångerskan Oum Kholthoum. Då log han till och med sitt dystra leende.

På en annan bar jag besökte finns strikta regler. Bakom den bardisken stod också en äldre herre som innehaft sitt ställe i rätt många årtionden.

På hans ställe gäller tre tydliga regler: Man får inte diskutera politik eller religion, och man får inte kyssas.

Den som inte följer reglerna åker ut pronto.

Barometer på stämningen

På det här stället kan man kanske ta temperaturen på Beirut. En liten charmig bar någonstans i Hamra. Kanske skulle jag hitta tillbaka, kanske inte. Jo, det skulle jag nog. Om inte annat för att gå äta deras ruskigt goda mat igen. Kan verkligen rekommenderas.

Anyways. Här kan man stå i baren och diskutera politik öppet med smarta libaneser, som faktiskt inte avskyr alla palestinier, även om de flesta i landet nog kan sägas ha en mindre positiv inställning till dem.

Av detta kan man konstatera att bar-restaurangen Barometre (med franskt uttal) är ett ställe för mer öppensinniga, intellektuella och politiskt intresserade.

Man kan också slå sig i slang med konstnärer, frustrerade unga män från flyktingläger som visar hur man dansar dabke, den i hela Mellanöstern och från Balkan traditionella dansen som man dansar bredvid varandra på ett långt led. (Ser lätt ut, men är grymt svår!).

Om jag var ung palestinier i Libanon skulle jag också vara totalt frustrerad. Enligt libanesisk lag finns det en lista på 73 olika jobb som palestinier INTE får ha. Så har det varit sedan 1948. De får exempelvis inte jobba som läkare, advokater eller ingenjörer. (De får heller inte äga fastigheter eller mark, till skillnad från övriga länder här omkring).

Försök komma på ytterligare 70 förbjudna jobb och tänk er ett sådant liv. Hur ska man då försörja sig?

Det ruttna alternativet är att jobba för FN:s flyktingorgan för palestinska flyktingar, UNWRA. Men det är ju inte direkt någon lysande karriärväg i det långa loppet.

En annan, och lika förnedrande karriärväg, är att låta någon libanes officiellt stå för ens företag. (Om man ens hittar någon som är villig att göra det). Men då är man juridiskt helt utlämnad. Förnedrande i det långa loppet är också att jobba för en västerländsk NGO (Frivilligorganisation), som alla har sina egna regler och värderingar som man då måste följa. Inte kanske alltid för att man vill, utan för att man inte har något annat val.

Eller så kan man tigga sig till svarta skitjobb och jobba för usla pengar. Då kan man hoppas på att man inte alltid blir blåst på sina pengar.

Jag beundrar och hyser all respekt för de få palestinier i Libanon som trots allt orkar studera på universitet, för det leder ytterst sällan till något.

Seriös i Beirut

Gebran Tueni hette en engagerad publicist i Libanon. Mannen med mustaschen och det stora leendet på bilden. Hans farfar startade tidningen al-Nahar på 1930-talet.

På senare år kritiserade Gebran, tydligt, öppet och med starkt patos ett visst grannland och de i Libanon som är pro-detta-land. Det slutade med att Gebran blev mördad med en bilbomb för två år sedan. Vem som stod bakom mordet är ännu oklart.

För att hedra hans minne och för att diskutera pressfrihet (eller snarare bristen på den) i Mellanöstern ordnar den internationella organisationen WAN, World Association of Newspapers, sedan två år en konferens i Beirut.

Här på WAN:s hemsida kan man läsa mer.

Ett särskilt pris delas numera ut till minne av Gebran Tueni, som var mycket aktiv i WAN. Journalister och publicister från länder i regionen samlades för att diskuterade en massa problem som medierna här har i förhållande till myndigheter och allmänheten, till exempel när det gäller att skildra ämnen som kan anses tabu, både av myndigheter och läsare.

Även om det sker med myrsteg, så går utvecklingen i alla fall framåt liiite. I vissa länder kan medierna numera ta upp ämnen som korruption, homosexualitet, prostitution och liknande "heta" ämnen som tidigare ansetts olämpliga.

Men den "röda linjen" går ännu vid att öppet kritisera religion och makthavare.

Skönt häng på Prague

Ett av mina favvoställen i Beirut är helt klart Prague, ett avslappnat ställe där man kan dricka kaffe, vin och öl på från tidig morgon till sent på natten. Eller snarare till tidigt nästa morgon.

Öppettiderna här är inte reglerade av någon kommunal myndighet. Man har öppet tills folk går hem. Kanske kan man också äta på Prague, men jag försökte aldrig.

Gratis trådlöst, fritt och SNABBT internet har de också, vanligt på liknande ställen i Hamra.

Fritt och snabbt är något man uppskattar efter Syrien, där nätet är 90-talslångsamt, eftersom alla måste koppla sig förbi brandväggen runt landet för att komma in på de sajter som farbror storebror inte tycker att man ska få komma åt, men som alla klåfingriga och nyfikna ändå vill in på. Typ Facebook, som för övrigt varit blockerat i Syrien i några veckor nu. Löjligt.

Det är tur att bägge sidor i "internetkriget" är lika uppfinningsrika. Katt-och-råtta-leken är hyfsat jämbördig so far, vilket man uppskattar när man besöker vissa länder...

Efter kriget 2006

Så här kan julikrigets efterdyningar se ut. En stor bro bombades sönder i sommarkriget 2006. Gissa av vem.

Fram tills nu är reparationerna av bron uppe i bergen, på vägen ner mot Beirut, inte helt klara.

Det finns de som säger att landets infrastruktur bombades tillbaka 20 år i tiden.

Det man kan konstatera är i alla fall att turistnäringen, som växte snabbt före sommaren 2006, fick sig ett allvarligt avbräck. Det kryllar inte direkt av besökare här nu.

Sedan dess står både Libanon och Syrien på svenska UD:s lista över länder man inte bör besöka. Om man ändå gör det och något händer tar svenska ambassaden inte något ansvar för en.

Samtidigt lever folk sina vanliga liv också här.

Helt vanligt gråväder

En helt vanligt vinterdag i bergen upp mot gränsen Syrien-Libanon. Sunkiga hak längs vägen som inte gör någon glad.

Toaletten vid gränsen var kräkäcklig. Jag var glad att det var vinter. På sommaren hade den antagligen stunkigt som i en grisstia. Eller njae, kanske inte just som hos grisarna, men något annat som luktar vidrigt.

Bildlöst vid gränsen

Det är som sagt inte alltid helt ok att plåta. Särskilt inte vid den syriska gränsen. Personalen där är inte helt charmig. Snarare åt det bister-barska hållet. Här ska upprätthållas auktoritet och inget tjafsande med foto är tillåtet.

Jag hade dock gärna velat ta en bild på en plansch som satt uppsatt hos tullen på syriska sidan. Bilden var på landets chef. Texten ovanför hans huvud löd: "Bashar, hoppet". Om den saken lär det finnas en hel del olika åsikter.

Syrisk packåsnebil

Så här kan det se ut vid den syriska delen av gränsen mot Libanon. (Snabbt smygtagen bild innan vi kom för nära...)

De gula taxibilarna som bara går långdistans kan man se i både Libanon och Jordanien. Oftast dock inte så här fullastade.

Billigast är att dela taxi med andra. Det finns tre platser bak och en plats fram. Varje plats kostar cirka 500-700 syriska pund, beroende på hur bra man dealar med taxichaffisen. Jag prutade ner från 800 till 600.

Vill man ha hela taxin själv eller för två, får man betala för antalet platser. Vi åkte konstigt nog i en fin och ny taxi, sådana man sällan ser. Men de gula amerikanarna är rätt sköna att åka i också.

Svårt posta brev

Här går det inget bra. Hur ska man kunna nå brevlådan?
Postlådan står för övrigt i den totalt uppgrävda basargatan jag tagit bild på tidigare.

Det ser lika illa ut vid affärerna längs gatan. Ibland får kunderna balansera på ranka plankor för att komma in i dem.

Nu har jag fått veta att det inte bara ett allmänt grävande som pågår, även om det faktiskt ser rätt ostrukturerat ut.

Tydligtvis är det så att man hittat en massa gamla arkeologiska fynd under basargatan, surprise surprise - NOT - eftersom Damaskus ju är en stad med mångtusenårig historia.

Men enligt mina underrättelser vet myndigheterna inte riktigt hur de ska hantera utgrävningarna. Jag förstår dem. Hur ska de kunna gräva ut hela gatan när samtliga affärsinnehavares kunder knappt kan komma in i affärerna. Om affärsinnehavarna skulle kunna kräva skadestånd av staden (vilket jag inte har en aning om det är möjligt) lär det handla om miljonbelopp.

Ultramodern bar

Ännu senare på natten blev det besök på en ultramodern bar med trendig inredning som skulle passa i vilken västerländsk storstad som helst.

Barklubben verkade frekventeras av bortskämda unga brats runt högst 20 år. De brölade och dansade till västerländsk musik.

Dock var de inte lika fulla som motsvarande västerländska ungdomar skulle varit vid den tidpunkten, typ strax efter 3 på natten. Alltid något.

Fest med de utvalda

Efter bröllopsyran blev det fest och middag med folk från de fina kretsarna. Lokalen var en lyxig klubb på dyra hotellet.

Förrätterna serverades med start kl 22. Därefter kom det in tre huvudrätter, den sista serverades vid midnatt. Vid ettiden på natten kom desserten in.

Däremellan dansade folk västerländska danser som bugg och allmän "styrdans" till en lokal coversångare, som på affischen utannonserades som "den kände sångaren", vilket ju snarare antyder att han inte alls är så känd som han vill vara.

Sångaren var i alla fall språkbegåvad. Han sjöng på arabiska, engelska, franska och spanska med bra uttal på samtliga språk. Repertoaren var allt från Tom Jones "Delila", till Gloria Gaynors "I will survive" och en massa andra hiskeliga västerländska smörsånger.

Först sent på natten blev det arabisk musik, och en stund senare svepte den mest dekadenta magdansös jag någonsin sett in på golvet. Jag hade ingen lust att fota henne, hon dansade inte särskilt mycket, utan ägnade sig mest åt någon sorts otroligt tacky uppvisning som är bäst att förpassa till historiens svarta hål.

Sedan fortsatte det så här...

När brudparet tågat in fortsatte sjungandet och speladet av de rosaklädda kvinnorna i följet, samt män i randiga långskjortor. Trummisen var troligen från Indonesien eller något, han såg definitivt inte ut att vara härifrån.

Sådana här uppvaktningsgäng är ofta professionella och kan hyras in till bröllopsfester.

Bruden såg dock konstig ut. Hatt och klänning á la Marie Antoinette, det har jag aldrig sett förut. Någon trodde att hatten var ett modernt alternativ till brudslöjan. Själv tycker jag att hennes utstyrsel såg rätt corny ut. Det tyckte även några lokala förmågor som jag konsulterade i frågan. Notera att modern håller upp hennes släp.

Den obligatoriska bröllopsfotografen (alla bröllop foto- och filmdokumenteras in i minsta detalj, ju fler kamreror desto bättre) var för ovanlighetens skull en kvinna. Där ser man, yrkeskåren utvecklas även här.

Hotellfint bröllop

Råkade hamna mitt i en bröllopsfest på ett hotell med många stjärnor. Det anses fint att ha fest på sådana ställen.

Utanför entrén stod det här gänget och spelade och sjöng. I en lång vit limosin någonstans utanför bilden satt brudparet och väntade. Exakt varför de väntade visste ingen, men kanske för att entrén skulle bli mer effektfullt.

(Jag försökte för övrigt ta en bild på huset mitt emot hotellet, men då kom det genast en barsk man och sade att det inte gick för sig. Huset råkade nämligen vara högkvarteret för en viss sorts illa beryktad myndighet som inte är särskilt populär bland befolkningen).

Efter en stund traskade bruden och hennes mamma och övriga släktingar in i hotellfoajén, där den tutande musiken med trummor fortsatte en bra stund.

Separatistiska hårsalonger

I den ofta sedvanliga separatistiska anda som ännu råder häromkring finns det naturligtvis hårsalonger för kvinnor och hårsalonger för män. Aldrig mötas de tu.

De som männen går till kan man se in i från gatan. Dem som kvinnor frekventerar går det inte att få den minsta lilla skymt in i, det är heltäckande gardiner som gäller.

Det konstiga är dock att det nästan alltid tycks vara män som är hårfrisörer, oavsett vilket kön som ska piffas till.

I den här lilla minimala salongen trängdes fyra män, två mästare och två underhuggare, som troligen var någon sorts lärlingar. De fick utföra skräpgörat, som att tvätta hår och kamma ut blonderade halvmeterlånga hårförlängningar, som en kvinna utanför bilden skulle ha i sitt naturligen svarta hår.

Notera att killen till vänster, som färgar håret svart på en tjej, inte använder plasthandskar. Hans händer måste ju se fina ut. Det lär väl inte dröja många år innan han utvecklat avancerade allergier.

Familjära hörnhelgon

I vart och vartannat hörn i den kristna delen av gamla stan ser man sådana här helgonburar.

Jag har dock aldrig tidigare sett en mänsklig religiös auktoriet som Moder Theresa inspärrad i en sådan, men någon häromkring gillar henne uppenbarligen skarpt.

De flesta helgonburarna består av en bild på Maria, som här, eller en Jesusfigur. Plus lite dekorationer omkring, ibland blommor, ibland ljus, som någon går och tänder. Ofta också några elektrifierade ljusslingor, som bidrar till gemytet.

Det är tydligen lokala familjer som bygger hörnhelgedomarna för att hedra det helgon eller den religiösa auktoritet de gillar bäst. Det verkar inte som att man behöver byggnadstillstånd för dem, med tanke på hur de är utformade, men jag kan ju ha fel.

Populär lokalkrog

Den här lokala restaurangen, inklämd i en liten gränd, är i princip fullsatt från morgon till kväll. Trots att den ligger i gamla stan i kvarter med många turister, tycks de inte hitta dit.

Vi, plus några japaner i sällskap av ett gäng lokala människor, var de enda utlänningarna.

I övrigt befolkades restaurangen av tjejgäng som satt och bolmade på vattenpipor i timmar, med bebisar och småungar hängandes i hasorna, gubbar som åt affärslunch med vin eller helpavor whisky på bordet och lite blandade sällskap av allehanda slag.

Det var fullt ös hela tiden. Servitörerna sprang som små skållade råttor, alla borden var i princip fullsatta hela tiden. No wonder. Maten var god, servicen bra och inte särskilt dyrt. Hit ska jag gå igen.

Tyvärr är bilden inte särskilt bra. Det blir en del helt eller halvt smygtagna bilder här, för det är inte helt ok att fotografera hur som helst. Jag skyller på att jag är turist.

Restaurangen heter förresten Haretna ("vårt kvarter") och ligger nära Bab Touma.

Julfirande på operan

Har varit på finkulturell aktivitet på den nya operan här i Damaskus. Den är några år gammal och det är tydligen prestigefyllt att gå på evenemang där.

Det var någon sorts julfirande, med en gigantisk kör på över 250 personer (jag gjorde en överslagsräkning), som sjöng julsånger på arabiska och engelska.

Det fina med kören, som heter något med "Glädje" (farah, på arabiska), är att den består av både kristna och muslimer. Det gjorde även publiken, så det var ju ett ypperligt tillfälle att visa att det faktiskt går att leva tillsammans i någon sorts harmoni, trots olika religioner. Så är man också i den här regionen sedan tusentals år van att i mer eller mindre grad leva i hyfsad respekt för varandra.

Trots att muslimer inte firar jul så deltog de muslimska körmedlemmarna med liv och lust i sångerna. Inte helt oväntat, man kan ju anta att de deltog frivilligt. Och just blandade körer är väl inte det "man" främst brukar tvinga folk att delta i mot sin vilja som någon sorts straff. (För övrigt tycks många här inte alltid hålla benhårt på alla religiösa regler, folk är rätt pragmatiska och inte så dömande tycks det som, man blandar lite som man vill ibland).

Anyways. Tydligen skulle högste chefen för landet ha kommit till konserten, men han backade ur av någon anledning. Hade ju varit intressant att vara på samma tillställning. Men hade han kommit hade vi inte fått några biljetter, för det här årliga evenemanget är tydligen poppis och biljetterna tar slut direkt.

När chefen inte kom innebar det att alla de biljetterna som han och hans stora följe skulle ha blev fria. Det var några av dem vi fick. VIP-biljetter dessutom, det vill säga på parkett.

Typiskt nog hamnade vi dock på den sidan av salongen där en stor kamerarm störde utsikten. Det är inte helt ovanligt i arabiska länder vid kulturevenemang. Ofta ska en kameraman dokumentera aktiviteteten. Då tycks det vara helt normalt att han går runt på scenen och ställer sig mitt framför en eventuell sångare. Ingen invänder. Eller så är det en kamerarm som i det här fallet störde utsikten nästan hela tiden. Ja ja. Men det var fint ändå.

I slutet av konserten höll en känd präst ett tal, där han bland annat berättade att det var chefen för landet himself som betalat för att kören skulle kunna uppträda på operan, (dyr att boka för en fattig kör), dessutom helt på eget initiativ. Det ni! ;-). Det tyckte alla var fint och bra. I alla var det vad de sade.

Kören var duktig och väldigt stilig. Alla hade guldklänningar och glitter i håret, så det var effektfullt. Mycket finare än på min kassa bild. Väldigt snygga ljusspel hade de också. Plus fluffiga vita moln hängandes från taket. En liten stund snöade det också i ett hörn.

Sedan åkte vi till ett fint ställe i en fin stadsdel där man röker vattenpipa natten lång. Det var fullt, 90% män, och ungefär varannan person satt och puffade på en argheele. Inget rökförbud i sikte här inte. Men å andra sidan är lokalerna hyfsat välventilerade, så det är inte så illa som det låter.