Jag hade fel...

... för sedan jag var här sist har det hänt något.

Numera ser man faktiskt ganska många judiska turister i vissa delar av gamla stan. Dock kanske inte närmast Damaskusporten, som uppenbart ligger i de arabiska delarna.

Men i kvarteren nära Klagomuren har utbudet i turistaffärerna förändrats, även så klientelet som går runt i gränderna.

I den här turistaffären hade majoriteten av tishorna ett liknande budskap. Till exempel: "America dont worry, Israel is behind you" eller "Superjew".

Övriga tishor hade text på hebreiska, och gjorde bland annat reklam för Hard Rock Café på hebreiska. Antalet kippor (judiska hättor för män) som finns i affärerna har också helt klart ökat. Samt judiska ljusstakar.

Något har helt klart hänt.

De jag pratat med som inte är judar tycker att det är ansträngande att israelerna så burdust åter "invaderar". Till exempel att många israeler anser att alla affärsinnehavare självklart borde kunna tala hebreiska.

På väg mot klagomuren

Sådana här killar ser man ofta vid Jaffa-porten i Jerusalems gamla stad. Alldeles intill ligger Davids torn. Jaffa-porten ligger närmast de judiska delarna av Jerusalem som inte ligger i gamla stan, vilket innebär att de som tar den vägen inte möter allt för många palestinier.

De två killarna är på väg mot Klagomuren. När jag tog bilden var det sabbat, den judiska helgen som varar från fredag kväll till lördag kväll. Sabbaten utannonseras med tut över stan. Ungefär som svensk krigsvarningsövning varje måndag i början av månaden.

Just de här killarna är ganska modesta för att vara ortodoxa judar, eftersom de inte har långa krulliga lockar vid tinningarna.

Man ser också ofta män med kvarnhjulshattar på huvudet, alltså iklädda det gamla östeuropeiska modet för män som rådde på 1800-talet. Det finns säkert en massa sociologiska undersökningar som har utrett varför ett sådant gammaldags mode konserverats.

De ortodoxa judarna går klädda likadant året runt. Särskilt sommartid blir det mycket varmt, temperaturen i Jerusalem passerar då oftast 35-40 grader.

Typ 1000-årig gata?

Hur gamla kan de här gatstenarna vara? Typ några tusen år?

Det är i alla fall en gata mitt i Jerusalems gamla stad som är kantad av en massa turistaffärer.

När man går där och inte har mörkt hår och mörka ögon blir man ständigt uppmanad att "come look in my shop".

Men det är svårt att inte titta på de gamla stenarna på gatan. Hur många tusen års steg tar det att mjuka till hårda stenar så här?

Gud ville inte ha tjafs

Här ligger de tre abrahamitiska religionernas ursprung och heliga platser. Judendom, kristendom och islam.

Alla tre ligger mitt i Jerusalems gamla stad, på löjligt nära avstånd från varandra. Jag lovar, om det inte vore så trångt i gränderna vissa dagar så kan man gå mellan dessa platser på mindre än fem minuter. Så stort och så litet.

Den gyllene kupolen tillhör Klippmoskén – Qobat al-Sakhra. Strax till höger om den, utanför bilden, ligger Al-Aqsamoskén – en av de allra heligaste platserna i islam.

Muren nertill på bilden är judarnas allra heligaste plats - Klagomuren.

Några stenkast snett till vänster om bilden ligger Den heliga gravens kyrka - en av kristendomens allra heligast platser.

En vän till mig sade: Om Gud nu placerade alla dessa tre religioners heligaste platser med bara några minuters gångavstånd emellan, då måste Gud ha menat något med det. Jag tror att närheten beror på att Gud inte menade att dessa tre religioner skulle bråka och tjafsa och kriga sinsemellan.

So true.

Om man dessutom ägnar lite tid att studera de tre religionerna inser man snabbt att grundbudskapet är detsamma.

Sedan är det en annan sak att folk alltid ägnar sig åt detaljtolkningar.

På det stora hela vill alla människor ha samma sak: Kärlek, omtanke, familj, vänner och ett gott liv i värdighet och respekt.

Att hävda att den ena, eller andra eller tredje religionen inte vill ha ett sådant liv är bara korkat.

Oudspelare i Damaskus

Nu har jag äntligen hittat en snabb internetuppkoppling som det funkar att lägga ut filmsnuttar med. Ok, den är rätt mörk, så det blir mer som en ljudfil.

Det är i alla fall oudspelaren i Damaskus som jag skrivit om tidigare. Han med det slemma leendet. Men han spelar fint i alla fall.

Helt vanlig utsikt

Så här kan det se ut i Jerusalems gamla stad när man tittar ut genom dörren.

En ganska vanlig utsikt, varken extremt ful eller särskilt fin. Finns både bättre och sämre.

Att man bor tätt inpå varandra märks när musikergrannen spelar musik så att det dunkar genom väggarna, eller när grannkvinnan nedanför gormar på sina barn.

Ibland hör man kyrkklockor, ibland moskéernas kallelse till bön, ibland palestinska frihetssånger.

De judar som ockuperat hus i gamla stan är tystare, i alla fall har jag aldrig hört dem spela kampsånger på hög nivå. Men de har kanske inget behov av det, eftersom det finns flera hundra övervakningskameror i gamla stan och k-pistbeväpnade soldater dygnet runt till deras service.

Bab al-Amoud

På fredagar är kommersen livlig utanför en av Jerusalems gamla stads mest kända portar, Damaskusporten. På arabiska heter den Bab al-Amoud.

Här säljs grönsaker, kläder, köksattiraljer och annat för en billig penning. Köpare och säljare är palestinier. Inga israeler syns till, eftersom Damaskusporten ligger i östra arabiska Jerusalem.

Jo, förresten, man ser uniformerade israeler. I gamla stan patrullerar ständigt både israelisk militär och civilklädd säkerhetspolis.

Ibland kräver de civilklädda att få se ID-kort även av utlänningar, utan att självmant identifiera sig själva först. Det kan ju röra sig om västerländska fredsaktivister som ska demonstrera mot utökade illegala judiska bosättningar på Västbanken, och sådana vill man inte gärna ha i landet.

Hur det går ihop med ambitionen att utöka turismen är lite svårt att få ihop. Få turister uppskattar så otrevlig behandling som israelisk militär kan uppvisa. En charmkurs skulle inte skada.

Missing soldiers

De två männen på banderollen är israeliska soldater som saknas i Libanon sedan 1982.

Texten är på arabiska och skylten hänger på den israeliska sidan av gränsen mot Jordanien. Den gräns som palestinier och ett fåtal utlänningar passerar. Ännu färre israeler passerar någonsin här, det är inte många som vill åka till Jordanien.

10 miljoner dollar utlovas till den som har information om de saknade soldaterna.

Man kan läsa mer på den här hemsidan.

Man kan dock fundera över om banderollen hänger på rätt plats. De som passerar den här gränsen är till 99% sådana som anser att Västbanken, Gaza, och östra Jerusalem är ockuperat av Israel sedan 1967.

Arabisk tidningsredaktion

Så här kan det se ut på en arabisk tidningsredaktion. Moderna datorer med platta skärmar och askkoppar på borden.

Alla röker inte, men det är inte heller förbjudet att röka inomhus. Som på svenska redaktioner fram till för några årtionden sedan.

Vad som sedan pågår på redaktionen är en annan sak. Enligt jordansk presslag får man inte kritisera kungahuset, armén eller religion.

Enligt praxis och tradition får man inte heller skriva negativt om exempelvis något projekt som misslyckats, för då kanske någon hög officiell person pekas ut som ansvarig och det går ju inte.

Free sweets

Det här kakfatet fick vi förresten in en gång vid ett restaurangbesök i Damaskus. On the house.

Ingen aning om varför de bjöd på det. Kanske helt enkelt på grund av den syriska gästfriheten.

Jag pallade med ungefär två bitar, men vissa personer vars namn börjar på R skulle nog ha satt i sig hela kakfatet. Kanske också andra.

Den vita skålen innehåller sockervatten. Det ska man hälla över kakorna, om man inte tycker att de är söta nog.

Mot Döda havet

Så här fint kan det se ut när man åker ner mellan bergen mot Döda havet och gränsövergången mellan Jordanien och Västbanken. Det var i de bergen Jesus vandrade omkring.

Det var knappt vi hann över gränsen, den stängde 11.30 och vi kom dit 11.20, då en sur jordansk gränsvakt vägrade släppa in bilen. Taxichaffisen var fiffig och körde till en annan öppning där vi smet in.

Sedan betala 5 JD (50 kr) i gränsskatt. Ett frimärke på en papperslapp + en stämpel. Har aldrig fattat varför man måste betala skatt för att lämna ett land. Troligen handlar det bara om en omotiverad skatt för att som sista åtgärd pungslå besökare.

Whisky i Saudiarabien

Fram till gränsen mellan Syrien och Amman satt alla i bilen tysta. Stämningen var rätt stel.

Strax innan vi lämnade den sista syriska gränskontrollen såg chauffören märkbart nervös ut och uttalade några religiösa ord i stil med Gode gud.

Väl inne på den jordanska sidan slappande alla av och började babbla. Förutom chauffören var det två killar från Jordanien och en saudiarab, han på bilden i vit långklänning, svart sotarmössa och kofta. Tydligen saudisk vinterklädsel.

Saudiern upplyste mig glatt om att det inte är något problem att få tag på whisky i Saudiarabien, trots att alkohol är förbjuden. Han har nämligen en kompis på den amerikanska ambassaden och de tar in en massa whisky i landet och smugglar vidare till saudier som behöver whisky.

Är det bara den amerikanska ambassaden som gör så, undrade jag?

Nej då, försäkrade han. Det gör "alla" ambassader.

Där ser man.

Mot slutet av taxiresan erbjöd han mig att följa med till Saudiarabien dagen efter när han skulle hem.

Min kommentar om att Saudi nog inte är ett land som västerländska kvinnor uppskattar bemötte han oförstående.

”Why not”, sade han.

Ja, det kan man kanske undra om man är en saudiarabisk man.

Och så hävdade han att kvinnorna i Jeddah inte nödvändigtvis behöver täcka håret. Det går framåt även i Saudi. Rena rama frigjordheten.

Man får reda på en hel del intressanta saker när man sunkar runt med saudier i en vanlig taxi.

No hubbly bubbly

På Hotell Abdali vid knutpunkten i Amman för taxibilar till Damaskus och Beirut har man vissa förhållningsregler som man möjligen inte ser på alla hotell. Särskilt inte på hotell med många stjärnor.

Jag vet inte hur många stjärnor detta hotell har, men de har i alla fall typ fyra eller fem flaggstänger utanför, vilket ser hyfsat tjusigt ut, även om flaggorna inte direkt är nya.

Inomhus är det också lite avdankat, men rent. Typ 1980-tal som aldrig uppdaterats.

Punkt 1 på förhållningslistan är väl helt ok: Att checka ut vid 12 är normalt.

Punkt 2 är mer dubiös: Det verkar som att man får räkna med att hotellpersonalen stjäl allt av värde som man inte deponerar i säkerhetsboxen. Hmm. Ska det vara så?

Punkt 3 om att man inte får röka hubbly bubbly (vattenpipa) är lite intressant. Det finns nämligen inte en enda vattenpipa i sikte på hotellet. Alltså räknar hotellets ledning med att folk reser runt med sin egen vattenpipa.

Jag har dock aldrig sett någon rese-vattenpipa. Vattenpiporna är ju normalt sett inte direkt något man knökar ner i någon liten väska, men visst går de att transportera om man verkligen vill, om man har en lång väska.

Men för att röka vattenpipa behövs dessutom mycket värme för att få till den glödande kolen, så jag undrar verkligen hur folk gör som smygröker vattenpipa på hotellrum.

Punkt 4 om att husdjur inte är tillåtna är också intressant. Det är få människor i Mellanöstern som har katter eller hundar som husdjur, särskilt inte hundar, som av många anses orena. Inte heller katter är särskilt väl behandlade här vad jag har sett. Vad är det då för husdjur som folk transporterar runt kan man fråga sig? I have no idea.

Punkt 5 kan man också fundera över: Inte lämna barn ensamma i rummet. Här är det inte direkt vanligt att man dumpar sina barn oövervakade. Tvärtom är barn mycket välkomna överallt, så jag fattar ingenting om denna punkt.

Några idéér eller svar?

Helvetesflin

Vid den alltid och tydligen for-ever totalt kaotiska taxistationen i Damaskus (trots att den flyttats ut från centrala staden till något som ser mer modernt ut) för taxibilar till Amman och Beirut mötte jag denne man.

Det första han hojtade till mig när han ”spottade” mig tre sekunder efter att jag hoppat ur taxin från stan var ”helvete” med ett brett flin.

Det var uppenbart att han haft att göra med andra skandinaver tidigare.

Tyvärr glömde jag fråga vad han hette, men han upplyste mig omgående om att han hade jobbat som översättare och ”fixare” åt amerikanerna i Libanon på 1960-talet, och pratade utmärkt amerikansk slang.

Att han är enbent och går på kryckor beror på en bilolycka i barndomen, fick jag också veta. Därför jobbar han som guide på taxistationen, där 95% av de som hänger runt där inte kan engelska. Han fyller en funktion, eftersom inte alla resenärer kan arabiska.

Sedan gaggade vi på "dålig amerikanska" innan kollektivtaxins fyra platser fylldes upp. (Man kan betala för alla platser om man vill, men det är ett fast pris per plats. Mer ekonomiskt att vänta en stund).

Den enbente höll med mig om att det samlades för många män som stirrade och bara hängde runt när jag skulle tjafsa om priset. (Utlänningar får ofta ett högre ”alternativ” från början, men om man kan lite arabiska och bråkar kan priset helt plötsligt sjunka, särskilt om man har förmåga att fråga de andra på arabiska om vad de får betala).

Den enbente var hur som helst relativt trevlig med tanke på omständigheterna och det var han som propsade på att jag skulle ta en bild med honom och mig. Fin vad?

Fattigmans grönsak

Det här är någon sorts grönsak som de fattiga i Syrien äter. Jag minns inte vad den heter, men man kokar den tydligtvis bara med lök och salt och då tycker vissa söner i vissa familjer att det är supergott att gucka till med det tunna arabiska brödet.

Man köper grönsaken antingen tvättad eller otvättad. Tvättad kostar den mer, men då får hemmafruarna mindre arbete. Det handlar alltså om hur mycket e-coli-bakterier som finns kvar bland blasten.

Jag rekommenderar den dyrare varianten, eftersom jag en gång blev gravt magsjuk i Syrien efter att ha ätit den i Libanon och Syrien traditionella salladen tabbouleh (bestående av 70% persilja, vilken i mitt fall var otvättad).

Jag hade ont i magen en månad efteråt, för att inte tala om hur helvetiskt illa jag mådde de första fyra dagarna. Hög feber, sju filtar, en halv burk cola per dag och total vekhet. Visserligen en effektiv bantningskur, men inget jag rekommenderar.

Varje gång jag nämner denna händelse skakar alla på huvudet och säger att ”tabbouleh, det äter man ALDRIG på restaurang i Syrien”.

Jaha ja. Tack för den informationen i efterhand.

Osynliga bilder

Det är verkligen synd att man inte får fotografera vid vissa gränser. Man skulle kunna ta många spännande bilder som världen sällan får se.

Bland annat på de barska minerna på personalen som står och röker, trots att det precis bakom dem finns skyltar på väggen där det med all tydlighet framgår att det är förbjudet att röka.

Möjligen kan de inte läsa. Eller så skulle man kunna se det som ett genuint uttryck för vanligt hederligt översitteri. Typ "det är faktiskt vi som bestämmer här och vi gör vad vi vill, och om ni inte håller käft eller röker så kommer ni inte över gränsen".

Rent sociologiskt-psykologiskt är det inte svårt att fatta grejen. Det kan inte vara så kul att tjäna så lite pengar och inte ha något vidare inflytande. Då får man ta ut sin rätt på det sätt som står till buds.

Det vore också roligt att ta kort på chauffören när han överräcker lite pengar till någon uniformerad gubbe i (ytterligare) ett bås för att det ska gå snabbare vid tullen. Bah så där. Några kvitton såg jag inte. Men man tackar ju för att slippa sitta och vänta i någon timme extra för att någon blir sur och väljer att i detalj genomsöka hela bilen och allas bagage.

Eller en bild på de otroligt sunkiga, nedgångna och illa upplysta gränskontoren, med stenåldersdatorer och hyllningsbilder till lite olika gubbar.

Men det finns några med humor också, även om de inte är många, så jag ska inte bara klaga.

Och ofta träffar man underhållande medresenärer att babbla med. Som någon härifrån som bott länge i Europa och inte vill tala om vad han sysslar med för att det handlar om ord, för sådana kan ju vara känsliga, och istället hävdar att han säljer grönsaker på något torg.

Årsbästalista?

Har fått en utmaning från Sangerfrannedrebotten om att göra en årsbästalista med låtar. Tydligen måste den vara klar om några dagar.

Jag antar utmaningen, fast i egenmodifierad form. Dels har jag inte hört en massa nya låtar det här året som jag lagt på minnet, knappt gamla heller, och dels tänker jag på andra saker som möjligen skulle kunna vara bäst det här året. Inte heller blir den klar 13 december.

Först måste jag åka till Amman och vara lite ambitiös för en gångs skull. Sedan måste jag hitta ett nätcafé emellan alla mina möten.

Jag återkommer när jag tänkt klart.

Kanske ändrar jag mig och gör en låtlista ändå. Men då finns det risk att det blir många arabiska låtar som ingen annan än jag har hört.

Bakom hotellet

En helt vanlig bakgård bakom hotell Mayflower, ett legendariskt hotell i Hamra där många tuffa krigskorrespondenter bott genom tiderna.

För tillfället är det inte direkt överfullt. Förra sommaren var det ofta knökigt i den lilla baren på bottenvåningen, där murvlarna brukar sitta och skrävla.

Nu sitter där mest studenter från väst och en och annan professor, som ska studera de psykologiska effekterna av kriget förra sommaren i de södra delarna av landet.

Han lär väl troligen inte komma fram till att de mår bra. Min helt vilda gissning är att de är lite traumatiserade eller något annat i den stilen. Kanske att de också behöver psykologisk hjälp.

Jag säger som "Miss Universum", alias Katty Brandelius: "Det kunde jag ha berättat för er".

Men det är ju alltid bra att få ner sådant på print.

Henry's regellösa bar

Henry's bar i Hamra lär var den äldsta i Beirut. Henry ser i alla fall ut att ha stått bakom bardisken ett bra tag. Däremellan har han bott i Brasilien, Tyskland, Egypten och lite andra länder, men han tycker att Libanon är bäst.

Henry's skulle kunna vara en sunkig bar i Amsterdam eller någon annan europeisk stad med punkrötter. Här hänger kreti och pleti och det finns inga regler för vad man får eller inte får diskutera.

Efter alla år i baren står Henry numera nästan ut med punk och hårdrock, även om han föredrar arabisk musik. Vi kom väldigt bra överens när jag bad honom sätta på musik av den egyptiska sångerskan Oum Kholthoum. Då log han till och med sitt dystra leende.

På en annan bar jag besökte finns strikta regler. Bakom den bardisken stod också en äldre herre som innehaft sitt ställe i rätt många årtionden.

På hans ställe gäller tre tydliga regler: Man får inte diskutera politik eller religion, och man får inte kyssas.

Den som inte följer reglerna åker ut pronto.

Barometer på stämningen

På det här stället kan man kanske ta temperaturen på Beirut. En liten charmig bar någonstans i Hamra. Kanske skulle jag hitta tillbaka, kanske inte. Jo, det skulle jag nog. Om inte annat för att gå äta deras ruskigt goda mat igen. Kan verkligen rekommenderas.

Anyways. Här kan man stå i baren och diskutera politik öppet med smarta libaneser, som faktiskt inte avskyr alla palestinier, även om de flesta i landet nog kan sägas ha en mindre positiv inställning till dem.

Av detta kan man konstatera att bar-restaurangen Barometre (med franskt uttal) är ett ställe för mer öppensinniga, intellektuella och politiskt intresserade.

Man kan också slå sig i slang med konstnärer, frustrerade unga män från flyktingläger som visar hur man dansar dabke, den i hela Mellanöstern och från Balkan traditionella dansen som man dansar bredvid varandra på ett långt led. (Ser lätt ut, men är grymt svår!).

Om jag var ung palestinier i Libanon skulle jag också vara totalt frustrerad. Enligt libanesisk lag finns det en lista på 73 olika jobb som palestinier INTE får ha. Så har det varit sedan 1948. De får exempelvis inte jobba som läkare, advokater eller ingenjörer. (De får heller inte äga fastigheter eller mark, till skillnad från övriga länder här omkring).

Försök komma på ytterligare 70 förbjudna jobb och tänk er ett sådant liv. Hur ska man då försörja sig?

Det ruttna alternativet är att jobba för FN:s flyktingorgan för palestinska flyktingar, UNWRA. Men det är ju inte direkt någon lysande karriärväg i det långa loppet.

En annan, och lika förnedrande karriärväg, är att låta någon libanes officiellt stå för ens företag. (Om man ens hittar någon som är villig att göra det). Men då är man juridiskt helt utlämnad. Förnedrande i det långa loppet är också att jobba för en västerländsk NGO (Frivilligorganisation), som alla har sina egna regler och värderingar som man då måste följa. Inte kanske alltid för att man vill, utan för att man inte har något annat val.

Eller så kan man tigga sig till svarta skitjobb och jobba för usla pengar. Då kan man hoppas på att man inte alltid blir blåst på sina pengar.

Jag beundrar och hyser all respekt för de få palestinier i Libanon som trots allt orkar studera på universitet, för det leder ytterst sällan till något.