Söndag 11/3 Girihmönster

Förra veckan läste jag en artikel i Dagens Nyheter om att västerländska matematiker nu kommit på det österlänningar känt till i massvis med århundraden, ungefär sedan 1200-talet. Det handlar om de mönster som man bland annat kan se här i form av gatstenar. (Bilden här bredvid är tagen på Muhammed V-avenyn i centrala Marrakech). Det handlar om så kallade girihmönster. Nej just det, vi västerlänningar är inte så insatta i dem. Så... läs och lär!

Synd bara att artikeln på nätet inte visar de fem olika sorts byggbitar som dessa girihmönster bygger på, det var fascinerande att se. Alla bitarna har lika långa sidor, men de har helt olika form. Från varje sida går linjer till de andra sidorna, och det är dessa linjer som bildar mönstret som syns på bilden här ovan. Formen på själva byggbitarna syns inte i det färdiga mönstret, och tanken är att de aldrig ska synas. Det är strecken som bildar mönster som är det viktiga. Finurligt värre.

(Jag har också köpt ett par skor med girihliknande mönster, håller på att bli hjärntvättad av dessa mönster, ser dem överallt, men måste erkänna att jag är förtjust. Nöjd med mina skor är jag också! Vad då, jag skofreak?).

I alla fall. Det vi västerlänningar sällan känner till är att muslimerna var mycket framgångsrika och duktiga på bland annat matematik, astronomi, geografi och en massa andra vetenskaper redan på 800-talet och framåt. Bagdad var ett dynamiskt centrum för kunskap och vetenskapsmän från länder nära och längre bort samlades där. (Det var förresten arabiska sjömän som importerade kompassen till väst, från kinesiska sjöfarare).

Långt senare fick västvärlden ta del av väsentliga matematiska kunskaper utvecklade av arabiska snillen (algebra är ett arabiskt ord och det var araberna som introducerade siffran "noll" i matematiken), men är det något vi ger dem cred för idag? Inte direkt vad?

Dessutom var det arabiska vetenskapsmän och översättare som såg till att vi västerlänningar idag har tillgång till de gamla grekernas visdom, bland annat Platons och Aristoteles filosofiska tankar. Det var nämligen araberna som översatte deras skrifter så att västvärlden senare fick tillgång till dem. Tack vare dessa vetenskapsmäns ansträngningar fick vi igång nya tankar i Europa på medeltiden, vilket ledde till upplysningen och reformationen, som i sin tur banade väg till det (lyckosamma och framgångsrika?) samhälle vi har idag... Men fortfarande idag framstår det i våra skolor som att denna kunskap bara dök upp från ingenting. Det enda jag fick veta när jag gick i skolan var att araberna uppfann "nollan", mer var det inte.

Ibland kan det vara både bra att klädsamt att backa lite längre, för att inse att det finns andra som genom tiderna haft något väsentligt att komma med. Att de faktiskt gett oss viktig kunskap som är basen för vårt nuvarande samhälle och utveckling. Men det är väl inte direkt politiskt korrekt idag att hylla araberna som ett smart folk som gav oss högt stående vetenskap. Vad skulle hända om vi började se våra medmänniskor med lite mera respekt för deras historia? Skulle nutidshistorien bli annorlunda?...

Lördag 10/3 Hemma

Hemmadag med omställningar i huset, några flyttar ut, andra kommer ikväll. Jag byter rum till ett av mina favoriter, ett litet hus på en terass högt upp nära himlen. Det blev en massa kånkande två trappor ner, över gården (bilden nertill) och upp tre trappor. Nu är jag mer än nöjd! Har dessutom en schysst uteplats för mig själv. Tände lyktan för lite mysstämning och fotografering, det blev inte så tokigt. På kvällen hör man också trummorna från Djema el Fna i bakgrunden, magic... lätt att stanna hemma på sin altan.

Det enda andra jag fick gjort under dagen var en snabb tur till ett litet snabbköp i hyfsad närhet. Fick som vanligt hoppa undan alla galna mopedister som kör som dårar på de smala gatorna, som nästan inte kan kallas mer än bredare gränd.

Bredvid snabbköpet ligger en saluhall som stinker ladugård. Hann inte gå in och titta, men jag måste gå tillbaka och se vad det är som luktar så illa där.

På väg hem, strax innan avfarten från den halvstora grändgatan, mitt emot kvartersmoskén, köpte jag smått torra, men goda apelsiner av en söt liten farbror i djellaba (morgonrocksliknande klänning brukar folk beskriva dem som, fast det tycker jag är en rätt nedsättande beskrivning).

Farbrorns affär är ett sunkigt litet hål i väggen. Det kändes som att jag var hans första kund för dagen för han såg så glad ut och fem apelsiner kostade fem dirham. Det såg så synd ut om honom att jag ville köpa alla apelsinerna.

Fredag 9/3 Atlasbergen & barhäng

Medinan är full av överraskningar. Bara i nästa gränd från mig ligger en fin, men väldigt hemlig restaurang, med ett café högst upp på en vacker takterass. Under alla år jag varit i Marrakech har jag aldrig upptäckt detta ställe och jag är inte säker på om det finns med i guideböcker. När jag frågade sade personalen att de inte vill göra reklam, och det kan man verkligen inte anklaga dem för att göra. Inte den minsta indikation på den halvstora gatan utanför. Hade jag inte fått reda på var detta ställe ligger hade jag aldrig hittat, för hur skulle man kunna förstå att det in i en liten halvsunkig gränd, runt hörnet och in en bit, skulle finnas ett sådant ställe.

Utsikten från takterassen är verkligen inte dålig, särskilt inte en dag som denna när det är klart och man ser Atlasbergen i horisonten. Och jo, någonstans uppe i bergen kan man faktiskt åka slalom och annat nerför.

På kvällen var vi på Storkrestaurangen. Vet inte om den verkligen heter så, eller bara kallas så för att det bor en massa storkar intill. Sedan hasade vi över gatan och ett litet torg till Kozybar, som får sägas vara den närmaste lokala baren. Det finns inte direkt några barer i medinan.

I baren hängde ett gäng turistiska fransmän som jag kände mig mindre positiv till. (De betedde sig lite som om de ägde stället). För tillfället hyser jag aversion mot fransmän. Har kanske läst för mycket om hur främst fransmän och britter betedde sig illa när de koloniserade Mellanöstern och Nordafrika, med start i början av 1800-talet, och jag tycker mig spåra en översittarattityd än idag bland dagens franska turister här, plus lite andra händelser som inträffat de senaste dagarna med fransmän inblandade. En kille jag känner som kör ut turister till öknen är inte heller särskilt positiv till just fransmän. Han tycker att de och belgare är de minst trevliga. Näsan i vädret säger han. De turister han föredrar är tyskar, holländare och svenskar.

Eftersom det var fredag spelade ett band. Sångarmannen till vänster heter Alexander och kommer från Kanada. Han har bott i Marrakech i några år och försörjer sig med att sjunga västerländska smörsånger på barer och hotellrestauranger runt om Marrakech.

I pausen dök Alexander upp bakom våra höga barstolar, så jag intervjuade honom lite, och det visade sig att han har ett ganska tråkigt liv tycker jag. Spelningar på kvällen, dagtid är han bara hemma eller går ut och shoppar. Men han kan 300 låtar och det funkar tydligen bra att försörja sig på det i Marrakech, eftersom turisterna gärna vill känna sig som hemma och inte behöva höra arabisk musik, och de rika marockanerna tycker att det är coolare med västerländsk musik. Men på det stora hela var det en trevlig kväll och jag kan gärna rekommendera Kozybar, utifall jag skulle vara en resebroschyr med tips om nattlivet i Marrakech.

Torsdag 8/3 Kvinnodagen

Det enda sättet jag firat internationella kvinnodagen på är att jag medlade i ett bråk mellan en arg man och en arg kvinna, samt att jag hörde på den arabiska radion att de pratade något om en kvinno-eid, (Eid = fest), så det verkar som att 8:e mars firas här också.

Så här långt idag har jag inte tagit några skojiga bilder, så det får bli en vy från min tillfälliga balkong, mot den terass jag ska ha om några dagar. Det blir högre upp, närmare himlen, med bättre utsikt och skugga i stort sett hela dagen, så det kommer att bli toppen när jag ska sitta och studera och kontemplera!

Det är tröttsamt med bråk, så efter lite pluggande somnade jag en stund, innan jag pallrade mig ut på en promenad och gallerirunda i nya stan, Gueliz. På vägen såg vi en trafikolycka, en kvinna som blivit påkörd, huh det såg inget bra ut, men jag tror hon överlevde! Folk kör som galningar och man får be till Gud och springa fort när man ska korsa en gata.

Det första galleriet var ett fotogalleri, skulle ha platsat i New York eller något, med en massa svartvita bilder på främst marockanska konstnärer och intellektuella. De flesta namnen kände jag inte igen, men det syntes på bilderna att det var personer som hade utstrålning och något i huvudet.

Sedan gick vi på några andra gallerier, men konstvärlden är inte direkt utvecklad i ett muslimskt land som detta till följd av bildförbudet i religionen, så det är mest fransmän och andra västerlänningar som bor här som startar gallerier och de är inte alltid nödvändigtvis i toppklass.

De snyggaste bilderna denna dag hittade jag i en gång utanför galleriområdet ut mot den stora gatan. Någon sorts kombination av avancerad väggkonst och muslimsk variant av grafitti med ökentema tycker jag det ser ut som. Eller hur ska man bedöma dem?


Sedan promenerade vi tillbaka till gamla staden och jag tog kort på det som man skulle kunna tro är juldekorationer som hänger över gatorna, men det är det inte. De tre stjärnorna är till för att hylla den nya prinsessan som föddes för kanske en eller två veckor sedan. Nu har kungen två barn med sin 15 år yngre fru, en son på kanske tre fyra år och en dottern. Vad hon ska heta vet jag inte, inte heller om folket är glada. Kungen är dock glad, som låtit sätta upp alla dessa tre stjärnor, som har en blinkande plupp i mitten. Om det inte var ett muslimskt land skulle man kunna tro att det var de tre Vise mannen, men vad jag kan komma ihåg finns inte den berättelsen i Koranen.

Drottningen sägs vara dataingenjör och hon syns i både skvallertidningar och i seriösa tidskrifter. Hon är den första drottningen som blivit presenterad offentligt, så det var en revolution när kungen gifte sig och alla fick se henne. Det är också en revolution att hon synts i offentligheten även efter giftermålet, och bland annat därför har hon blivit en förebild för unga driftiga marockanskor.

Sedan blev det dags för mat, idag på ormtjusartorget Djema el Fna, där det varje kväll finns en massa utomhusstånd där man för en extremt billig penning kan äta god mat. (Nåväl kanske inte gourmetstandard, men rätt gott ändå). Det finns två nummer på stånden som man ska komma ihåg, 14 för fisk och 31 för kött. Vid de två är det alltid fullt av marockaner, då fattar man att det är de bästa.

Det visar också att trots att turistinvasionen i Marrakech varit massiv de senaste åren och det nu sägs att Marrakech är en mer kriminell stad än Casablanca, så är Djema el Fna fortfarande en viktig del i marrakechbornas liv. Vi satte oss vid 14 och fick in en tallrik friterad fisk, en tallrik tomatsås, en tallrik aubergineröra, bröd och dricka. Summa 24 dirham, kanske 20 kronor. Ingen var dum mot oss, tvärtom blev vi bjudna på mat av våra marockanska bordsgrannar i väntan på vår egen mat, och vi kom hem välbehållna.

Onsdag 7/3 Lyxhotell i Medinan

Seg dag, sov sent och tog en promenad innan frukost. Det var ingen vidare promenad, för jag begav mig till ett helt vanligt bostadsområde dit inga turister går, så antingen blev jag uttittad eller så skulle diverse idiotkillar säga 'ca va' hela tiden, vilket de sannerligen inte gör på samma sätt mot sina medmarockanskor. Jag försökte uppfostra en av dessa ca va:are som hade den dåliga smaken att komma upp till mig, genom att på irriterad franska och arabiska tala om för honom att han minsann inte hälsar på alla okända marockanska kvinnor, jag lade dessutom till att jag tycker att många män har dålig respekt for västerländska kvinnor. Då såg han skamsen ut och slank iväg fortare än kvickt.

Strunt detsamma, turism har sina baksidor på de flesta platser på jorden, det tycks vara ett internationellt problem och inget man ska anklaga specifika länder for. Betänk bara alla idioter som florerar i de södra delarna av Spanien, Frankrike, Italien och Grekland under sommarmånaderna. (När jag var 2 veckor i Aten under off-season var grekerna inte alls lika påstridiga som de är sommartid).

I alla fall, jag pallrade mig hem och fick en god frukost av mig själv och satt sedan och pluggade i skuggan på min terass mest hela dagen.

Den feta vita katten kom förbi. Den katten har inga balansproblem eller någon höjdskräck. (Det är ungefär 15 meter ner från kanten till marken där katten står).

Jag tog också en bild på den stackars grannhunden som bor på en bakgårdsterass. Man skulle kunna tro att det är trevligt, men jag tycker det ser ut som att hunden bor i ett fängelse. Inte alls konstigt att den ylar och skäller, skulle jag ocksa göra om jag levde i samma miserabla värld som hunden. (Ser det inte ut som ett hell-hole?).

Och på tal om djur så är det en tupp som gal på morgonen i mitt kvarter. Mitt i staden! Någon av grannarna har tydligen hönsgård hemma. Andra djurarter som förekommer är ugglor eller någon sorts andra fåglar som ho-ho:ar, vilket är ganska mysigt.

Nu dags för middag någonstans med min granne...

Det blev ett schysst italiensk-franskt ställe i, Gueliz, den nya stadsdelen utanför medinan. Alla taxichaufförer var på ockerhumör igen och vägrade köra på taxameter, så vi promenerade dit. Skönt kvällsväder, som en bättre svensk sommarkväll. Vi drack lite rosevin bara för att det var så somrigt, och på tillbakavägen hamnade vi i baren på det nya lyxhotellet Hotel Les Jardins de la Koutoubia.

Det var inte jag som var suddig i kanterna, det var bara lite dåligt ljus, därav den oskarpa bilden. I baren träffade vi en marockansk man, som jobbar som kypare i lyxhotellsbaren och som bott och jobbat i Sundsvall ett år i slutet av 1970-talet. Han tyckte att det var mycket bättre att vara i Marocko, fast kompisen han åkte med till Sundsvall 1979 jobbar fortfarande kvar på samma jobb.

Dessutom kan man fundera över alla underliga jobb som finns här i världen, inne på en tjusig toalett hade någon stackare varit tvungen att bemöda sig med att lägga ut rosenblad i rätt mönster. Hur är det att ha ett sådant jobb? (Får man lägga ut rosenbladen hur man vill, eller talar chefen om det?).

I alla fall, på hotellets innergård har de en snygg pool och hela stället är tjusigt värre med fem stjärnor och vi struntar i att de rev en massa gamla riader (fina gamla arabiska hus, som är som små palats) för att kunna bygga detta lyxhotell. Money rules, som de säger i Ryssland...
Här kan man se hur tjusigt det är.

Enkelrummen kostar 1.950 dirham för en natt, kungliga sviten 10.000 dirham. Några minuters promenad bort, med lika bra närhet till Djema el Fna, ligger många enklare hotell där det kostar 100-150 per natt.

Tisdag 6/3 Djema el Fna

Idag fick jag sova ut, det var skönt att inte vakna under en diskbänk till ljudet av marockanska köksor som skrattar och flamsar. Mina nya fönsterluckor är dessutom snyggare än på hotellet.

Efter frukost lyckades komma igång med det jag ska, så framåt eftermiddagen kande jag mig nöjd och hungrig och tog en sväng genom gränderna till ormtjusartorget Djema el Fna. Satte mig på en rätt turistig restaurang, men utsikten över torget fick uppväga nackdelarna.

Turisterna flöt runt i par eller förvirrade grupper och som vanligt trummade gnawa-killarna och dansade transig dans. Tyvärr tog jag bilden med kameran stående och den här automatiserade bloggredigeraren har ingen knapp där man kan vända bilden. Det får bli en sådan bild en annan dag.

Vid 16-tiden börjar förberedelserna för kvällens matparty, alltså alla de mobila restauranger som rullas ut på torget och där man kan äta god mat billigt. (Har aldrig blivit magsjuk).

Sedan gick jag in i den stora marknaden och tappade som vanligt bort mig i gränderna, trots mitt goda lokalsinne. Men det tycks inte funka i två städer här i världen, den ena är Amman och den andra är Marrakech. Om man tar av från de stora gatorna i marknaden tappar man snart riktningen. Men jag hittade ut efter ett tag.

Köpte några arabiska CD-skivor med ny popmusik, så att jag kan roa mig på mitt rum där jag inte har tv.

Inhandlade också de där röda oliverna längst fram på bilden med den bistra olivfarbrorn. Köpte också av den sorten som ligger två snäpp bakom de röda. Total kostnad för kanske 300 gram oliver, sex kronor. Prisvärt får man säga. Dessutom goda. Nu ska jag gå och handla lite ost, bröd och annat som passar till oliver.

Söndag 4/3 och Måndag 5/3

Det började inte så bra. Flyget 1,5 timme försenat från Stockholm. När jag kom fram fick jag telefonsamtal om att jag inte kunde komma in i huset där jag ska bo, hushållerskan hade valt att åka iväg, irriterande. (Bara så där, trots att hon visste att jag skulle komma!).

På flygplatsen dividerade jag om priset för en taxi. Chaufförerna, som förhandlade kollektivt mot mig (vad är det för stil, det var ju bara en som fick köra mig i slutändan!) ville ha 150 dirham (cirka 120 kr), jag ville ge 100 dirham. Vi enades om 120 dirham. (Bredvid mig hoppade besättningen från mitt plan in i en trevligt förbeställd minibuss, som skulle ta dem till något schysst förbokat hotell).

Min taxichaffis Mehdi var rätt trevlig och tyckte det var skojigt att jag pratade en sorts ufo-blandning av arabiska och franska. Ingen av chaffisarna kunde direkt någon engelska att tala om.

Nar jag kom till hotellet jag tänkt bo på var det fullt. Trött och sur vid midnatt, hade gått upp klockan fem på morgonen. Hade ingen lust att släpa runt mina två tunga väskor. Den sura portiern var i alla fall schysst nog att kolla med ett annat hotell runt hörnet och det ligger i riktning mot vart jag ska, sä det blev rätt ok. (Och innergården visade sig vara väldigt snygg på morgonen, se bilden!)

Det var ganska bra, med tanke på omständigheterna, förutom det faktum att jag fick hotellets sista lediga rum - det absolut sämsta rummet, intill köket. Orkade inte ens ta kort på det, så irriterad var jag. Rummet hade fönsterluckor för bägge fönstren, för att det ena vätte mot kökets bakgård och det andra mot köket! Så inget ljus och inte heller några glasfönster att stänga, det kändes som att sova under diskbänken, för så fort någon var i köket kändes det som att de stod bredvid min säng. Jag sov inte så värst bra eller länge.

På morgonen blev jag på bättre humör, åt en trevlig frukostbuffé på den mysiga takterrassen. Härligt frasiga nygräddade pannkakor ingick.

Sedan fixade jag ett marockanskt mobilnummer och gick tillbaka för att checka ut. Utanför mitt rum satt hotellägarinnan, hon kommenterade att jag tydligen klagat till portiern på att det var störande att bo i det rummet. Jo du, sade jag, det kändes som att sova i köket. Hon tog inte illa upp, då hon mer än väl insåg hur rätt jag hade.

Ägarinnan visade sig vara en trevlig läkare som driver hotellet med sin man, förutom att hon har en egen läkarpraktik. Jobb från morgon till sena kvällen. Eftersom jag ändå inte hade något vettigare för mig slog jag mig ner och beställde lunch. (Sju sorters vegetariska förrätter och tagine med kyckling, grönsaker och sockerkokta gula russin). Vi babblade vidare och det slutade med att vi kom överens om att jag ska bli privatlärare lite då och då åt hennes 17-åriga dotter som behöver bättra på sin engelska, för hon ska bli läkare som sin mor. Sådant är jag alltid med på att stödja.

Annars är det varmt och skönt, bättre än svensk sommar. Bara ben och svettigt i hårbotten. Inte en gnutta snö så långt ögat når.

Lördag 21.48

Thanks till syster och Anna fick jag ett bloggnamn! (Hur var festen som inspirerade till mitt bloggnamn?). Ska snart gå och lägga mig i Stockholm. Imorgon natt sover jag i ett annat hus, i Marrakech, där det kan se ut så här från taket. Ni som varit där vet hur magic det är... Om det är molnfritt kan man se Atlasbergen i bakgrunden. British Airways flyger direkt till Marrakech från London, (låter som att jag är reseförsäljare, men då kan jag genast klaga på BA:s nya hårda regler för handbagage). Men det är ljuvligt att slippa krångla med charterresor på speciella dagar och tjafsiga resor från antingen Agadir eller Casablanca per buss eller tåg. Skönt att hamna direkt i Kech, som de initerade säger... Jag får väl blir initierad då.