Osynliga bilder

Det är verkligen synd att man inte får fotografera vid vissa gränser. Man skulle kunna ta många spännande bilder som världen sällan får se.

Bland annat på de barska minerna på personalen som står och röker, trots att det precis bakom dem finns skyltar på väggen där det med all tydlighet framgår att det är förbjudet att röka.

Möjligen kan de inte läsa. Eller så skulle man kunna se det som ett genuint uttryck för vanligt hederligt översitteri. Typ "det är faktiskt vi som bestämmer här och vi gör vad vi vill, och om ni inte håller käft eller röker så kommer ni inte över gränsen".

Rent sociologiskt-psykologiskt är det inte svårt att fatta grejen. Det kan inte vara så kul att tjäna så lite pengar och inte ha något vidare inflytande. Då får man ta ut sin rätt på det sätt som står till buds.

Det vore också roligt att ta kort på chauffören när han överräcker lite pengar till någon uniformerad gubbe i (ytterligare) ett bås för att det ska gå snabbare vid tullen. Bah så där. Några kvitton såg jag inte. Men man tackar ju för att slippa sitta och vänta i någon timme extra för att någon blir sur och väljer att i detalj genomsöka hela bilen och allas bagage.

Eller en bild på de otroligt sunkiga, nedgångna och illa upplysta gränskontoren, med stenåldersdatorer och hyllningsbilder till lite olika gubbar.

Men det finns några med humor också, även om de inte är många, så jag ska inte bara klaga.

Och ofta träffar man underhållande medresenärer att babbla med. Som någon härifrån som bott länge i Europa och inte vill tala om vad han sysslar med för att det handlar om ord, för sådana kan ju vara känsliga, och istället hävdar att han säljer grönsaker på något torg.

Årsbästalista?

Har fått en utmaning från Sangerfrannedrebotten om att göra en årsbästalista med låtar. Tydligen måste den vara klar om några dagar.

Jag antar utmaningen, fast i egenmodifierad form. Dels har jag inte hört en massa nya låtar det här året som jag lagt på minnet, knappt gamla heller, och dels tänker jag på andra saker som möjligen skulle kunna vara bäst det här året. Inte heller blir den klar 13 december.

Först måste jag åka till Amman och vara lite ambitiös för en gångs skull. Sedan måste jag hitta ett nätcafé emellan alla mina möten.

Jag återkommer när jag tänkt klart.

Kanske ändrar jag mig och gör en låtlista ändå. Men då finns det risk att det blir många arabiska låtar som ingen annan än jag har hört.

Bakom hotellet

En helt vanlig bakgård bakom hotell Mayflower, ett legendariskt hotell i Hamra där många tuffa krigskorrespondenter bott genom tiderna.

För tillfället är det inte direkt överfullt. Förra sommaren var det ofta knökigt i den lilla baren på bottenvåningen, där murvlarna brukar sitta och skrävla.

Nu sitter där mest studenter från väst och en och annan professor, som ska studera de psykologiska effekterna av kriget förra sommaren i de södra delarna av landet.

Han lär väl troligen inte komma fram till att de mår bra. Min helt vilda gissning är att de är lite traumatiserade eller något annat i den stilen. Kanske att de också behöver psykologisk hjälp.

Jag säger som "Miss Universum", alias Katty Brandelius: "Det kunde jag ha berättat för er".

Men det är ju alltid bra att få ner sådant på print.

Henry's regellösa bar

Henry's bar i Hamra lär var den äldsta i Beirut. Henry ser i alla fall ut att ha stått bakom bardisken ett bra tag. Däremellan har han bott i Brasilien, Tyskland, Egypten och lite andra länder, men han tycker att Libanon är bäst.

Henry's skulle kunna vara en sunkig bar i Amsterdam eller någon annan europeisk stad med punkrötter. Här hänger kreti och pleti och det finns inga regler för vad man får eller inte får diskutera.

Efter alla år i baren står Henry numera nästan ut med punk och hårdrock, även om han föredrar arabisk musik. Vi kom väldigt bra överens när jag bad honom sätta på musik av den egyptiska sångerskan Oum Kholthoum. Då log han till och med sitt dystra leende.

På en annan bar jag besökte finns strikta regler. Bakom den bardisken stod också en äldre herre som innehaft sitt ställe i rätt många årtionden.

På hans ställe gäller tre tydliga regler: Man får inte diskutera politik eller religion, och man får inte kyssas.

Den som inte följer reglerna åker ut pronto.

Barometer på stämningen

På det här stället kan man kanske ta temperaturen på Beirut. En liten charmig bar någonstans i Hamra. Kanske skulle jag hitta tillbaka, kanske inte. Jo, det skulle jag nog. Om inte annat för att gå äta deras ruskigt goda mat igen. Kan verkligen rekommenderas.

Anyways. Här kan man stå i baren och diskutera politik öppet med smarta libaneser, som faktiskt inte avskyr alla palestinier, även om de flesta i landet nog kan sägas ha en mindre positiv inställning till dem.

Av detta kan man konstatera att bar-restaurangen Barometre (med franskt uttal) är ett ställe för mer öppensinniga, intellektuella och politiskt intresserade.

Man kan också slå sig i slang med konstnärer, frustrerade unga män från flyktingläger som visar hur man dansar dabke, den i hela Mellanöstern och från Balkan traditionella dansen som man dansar bredvid varandra på ett långt led. (Ser lätt ut, men är grymt svår!).

Om jag var ung palestinier i Libanon skulle jag också vara totalt frustrerad. Enligt libanesisk lag finns det en lista på 73 olika jobb som palestinier INTE får ha. Så har det varit sedan 1948. De får exempelvis inte jobba som läkare, advokater eller ingenjörer. (De får heller inte äga fastigheter eller mark, till skillnad från övriga länder här omkring).

Försök komma på ytterligare 70 förbjudna jobb och tänk er ett sådant liv. Hur ska man då försörja sig?

Det ruttna alternativet är att jobba för FN:s flyktingorgan för palestinska flyktingar, UNWRA. Men det är ju inte direkt någon lysande karriärväg i det långa loppet.

En annan, och lika förnedrande karriärväg, är att låta någon libanes officiellt stå för ens företag. (Om man ens hittar någon som är villig att göra det). Men då är man juridiskt helt utlämnad. Förnedrande i det långa loppet är också att jobba för en västerländsk NGO (Frivilligorganisation), som alla har sina egna regler och värderingar som man då måste följa. Inte kanske alltid för att man vill, utan för att man inte har något annat val.

Eller så kan man tigga sig till svarta skitjobb och jobba för usla pengar. Då kan man hoppas på att man inte alltid blir blåst på sina pengar.

Jag beundrar och hyser all respekt för de få palestinier i Libanon som trots allt orkar studera på universitet, för det leder ytterst sällan till något.

Seriös i Beirut

Gebran Tueni hette en engagerad publicist i Libanon. Mannen med mustaschen och det stora leendet på bilden. Hans farfar startade tidningen al-Nahar på 1930-talet.

På senare år kritiserade Gebran, tydligt, öppet och med starkt patos ett visst grannland och de i Libanon som är pro-detta-land. Det slutade med att Gebran blev mördad med en bilbomb för två år sedan. Vem som stod bakom mordet är ännu oklart.

För att hedra hans minne och för att diskutera pressfrihet (eller snarare bristen på den) i Mellanöstern ordnar den internationella organisationen WAN, World Association of Newspapers, sedan två år en konferens i Beirut.

Här på WAN:s hemsida kan man läsa mer.

Ett särskilt pris delas numera ut till minne av Gebran Tueni, som var mycket aktiv i WAN. Journalister och publicister från länder i regionen samlades för att diskuterade en massa problem som medierna här har i förhållande till myndigheter och allmänheten, till exempel när det gäller att skildra ämnen som kan anses tabu, både av myndigheter och läsare.

Även om det sker med myrsteg, så går utvecklingen i alla fall framåt liiite. I vissa länder kan medierna numera ta upp ämnen som korruption, homosexualitet, prostitution och liknande "heta" ämnen som tidigare ansetts olämpliga.

Men den "röda linjen" går ännu vid att öppet kritisera religion och makthavare.

Skönt häng på Prague

Ett av mina favvoställen i Beirut är helt klart Prague, ett avslappnat ställe där man kan dricka kaffe, vin och öl på från tidig morgon till sent på natten. Eller snarare till tidigt nästa morgon.

Öppettiderna här är inte reglerade av någon kommunal myndighet. Man har öppet tills folk går hem. Kanske kan man också äta på Prague, men jag försökte aldrig.

Gratis trådlöst, fritt och SNABBT internet har de också, vanligt på liknande ställen i Hamra.

Fritt och snabbt är något man uppskattar efter Syrien, där nätet är 90-talslångsamt, eftersom alla måste koppla sig förbi brandväggen runt landet för att komma in på de sajter som farbror storebror inte tycker att man ska få komma åt, men som alla klåfingriga och nyfikna ändå vill in på. Typ Facebook, som för övrigt varit blockerat i Syrien i några veckor nu. Löjligt.

Det är tur att bägge sidor i "internetkriget" är lika uppfinningsrika. Katt-och-råtta-leken är hyfsat jämbördig so far, vilket man uppskattar när man besöker vissa länder...

Efter kriget 2006

Så här kan julikrigets efterdyningar se ut. En stor bro bombades sönder i sommarkriget 2006. Gissa av vem.

Fram tills nu är reparationerna av bron uppe i bergen, på vägen ner mot Beirut, inte helt klara.

Det finns de som säger att landets infrastruktur bombades tillbaka 20 år i tiden.

Det man kan konstatera är i alla fall att turistnäringen, som växte snabbt före sommaren 2006, fick sig ett allvarligt avbräck. Det kryllar inte direkt av besökare här nu.

Sedan dess står både Libanon och Syrien på svenska UD:s lista över länder man inte bör besöka. Om man ändå gör det och något händer tar svenska ambassaden inte något ansvar för en.

Samtidigt lever folk sina vanliga liv också här.

Helt vanligt gråväder

En helt vanligt vinterdag i bergen upp mot gränsen Syrien-Libanon. Sunkiga hak längs vägen som inte gör någon glad.

Toaletten vid gränsen var kräkäcklig. Jag var glad att det var vinter. På sommaren hade den antagligen stunkigt som i en grisstia. Eller njae, kanske inte just som hos grisarna, men något annat som luktar vidrigt.

Bildlöst vid gränsen

Det är som sagt inte alltid helt ok att plåta. Särskilt inte vid den syriska gränsen. Personalen där är inte helt charmig. Snarare åt det bister-barska hållet. Här ska upprätthållas auktoritet och inget tjafsande med foto är tillåtet.

Jag hade dock gärna velat ta en bild på en plansch som satt uppsatt hos tullen på syriska sidan. Bilden var på landets chef. Texten ovanför hans huvud löd: "Bashar, hoppet". Om den saken lär det finnas en hel del olika åsikter.

Syrisk packåsnebil

Så här kan det se ut vid den syriska delen av gränsen mot Libanon. (Snabbt smygtagen bild innan vi kom för nära...)

De gula taxibilarna som bara går långdistans kan man se i både Libanon och Jordanien. Oftast dock inte så här fullastade.

Billigast är att dela taxi med andra. Det finns tre platser bak och en plats fram. Varje plats kostar cirka 500-700 syriska pund, beroende på hur bra man dealar med taxichaffisen. Jag prutade ner från 800 till 600.

Vill man ha hela taxin själv eller för två, får man betala för antalet platser. Vi åkte konstigt nog i en fin och ny taxi, sådana man sällan ser. Men de gula amerikanarna är rätt sköna att åka i också.

Svårt posta brev

Här går det inget bra. Hur ska man kunna nå brevlådan?
Postlådan står för övrigt i den totalt uppgrävda basargatan jag tagit bild på tidigare.

Det ser lika illa ut vid affärerna längs gatan. Ibland får kunderna balansera på ranka plankor för att komma in i dem.

Nu har jag fått veta att det inte bara ett allmänt grävande som pågår, även om det faktiskt ser rätt ostrukturerat ut.

Tydligtvis är det så att man hittat en massa gamla arkeologiska fynd under basargatan, surprise surprise - NOT - eftersom Damaskus ju är en stad med mångtusenårig historia.

Men enligt mina underrättelser vet myndigheterna inte riktigt hur de ska hantera utgrävningarna. Jag förstår dem. Hur ska de kunna gräva ut hela gatan när samtliga affärsinnehavares kunder knappt kan komma in i affärerna. Om affärsinnehavarna skulle kunna kräva skadestånd av staden (vilket jag inte har en aning om det är möjligt) lär det handla om miljonbelopp.

Ultramodern bar

Ännu senare på natten blev det besök på en ultramodern bar med trendig inredning som skulle passa i vilken västerländsk storstad som helst.

Barklubben verkade frekventeras av bortskämda unga brats runt högst 20 år. De brölade och dansade till västerländsk musik.

Dock var de inte lika fulla som motsvarande västerländska ungdomar skulle varit vid den tidpunkten, typ strax efter 3 på natten. Alltid något.

Fest med de utvalda

Efter bröllopsyran blev det fest och middag med folk från de fina kretsarna. Lokalen var en lyxig klubb på dyra hotellet.

Förrätterna serverades med start kl 22. Därefter kom det in tre huvudrätter, den sista serverades vid midnatt. Vid ettiden på natten kom desserten in.

Däremellan dansade folk västerländska danser som bugg och allmän "styrdans" till en lokal coversångare, som på affischen utannonserades som "den kände sångaren", vilket ju snarare antyder att han inte alls är så känd som han vill vara.

Sångaren var i alla fall språkbegåvad. Han sjöng på arabiska, engelska, franska och spanska med bra uttal på samtliga språk. Repertoaren var allt från Tom Jones "Delila", till Gloria Gaynors "I will survive" och en massa andra hiskeliga västerländska smörsånger.

Först sent på natten blev det arabisk musik, och en stund senare svepte den mest dekadenta magdansös jag någonsin sett in på golvet. Jag hade ingen lust att fota henne, hon dansade inte särskilt mycket, utan ägnade sig mest åt någon sorts otroligt tacky uppvisning som är bäst att förpassa till historiens svarta hål.

Sedan fortsatte det så här...

När brudparet tågat in fortsatte sjungandet och speladet av de rosaklädda kvinnorna i följet, samt män i randiga långskjortor. Trummisen var troligen från Indonesien eller något, han såg definitivt inte ut att vara härifrån.

Sådana här uppvaktningsgäng är ofta professionella och kan hyras in till bröllopsfester.

Bruden såg dock konstig ut. Hatt och klänning á la Marie Antoinette, det har jag aldrig sett förut. Någon trodde att hatten var ett modernt alternativ till brudslöjan. Själv tycker jag att hennes utstyrsel såg rätt corny ut. Det tyckte även några lokala förmågor som jag konsulterade i frågan. Notera att modern håller upp hennes släp.

Den obligatoriska bröllopsfotografen (alla bröllop foto- och filmdokumenteras in i minsta detalj, ju fler kamreror desto bättre) var för ovanlighetens skull en kvinna. Där ser man, yrkeskåren utvecklas även här.

Hotellfint bröllop

Råkade hamna mitt i en bröllopsfest på ett hotell med många stjärnor. Det anses fint att ha fest på sådana ställen.

Utanför entrén stod det här gänget och spelade och sjöng. I en lång vit limosin någonstans utanför bilden satt brudparet och väntade. Exakt varför de väntade visste ingen, men kanske för att entrén skulle bli mer effektfullt.

(Jag försökte för övrigt ta en bild på huset mitt emot hotellet, men då kom det genast en barsk man och sade att det inte gick för sig. Huset råkade nämligen vara högkvarteret för en viss sorts illa beryktad myndighet som inte är särskilt populär bland befolkningen).

Efter en stund traskade bruden och hennes mamma och övriga släktingar in i hotellfoajén, där den tutande musiken med trummor fortsatte en bra stund.

Separatistiska hårsalonger

I den ofta sedvanliga separatistiska anda som ännu råder häromkring finns det naturligtvis hårsalonger för kvinnor och hårsalonger för män. Aldrig mötas de tu.

De som männen går till kan man se in i från gatan. Dem som kvinnor frekventerar går det inte att få den minsta lilla skymt in i, det är heltäckande gardiner som gäller.

Det konstiga är dock att det nästan alltid tycks vara män som är hårfrisörer, oavsett vilket kön som ska piffas till.

I den här lilla minimala salongen trängdes fyra män, två mästare och två underhuggare, som troligen var någon sorts lärlingar. De fick utföra skräpgörat, som att tvätta hår och kamma ut blonderade halvmeterlånga hårförlängningar, som en kvinna utanför bilden skulle ha i sitt naturligen svarta hår.

Notera att killen till vänster, som färgar håret svart på en tjej, inte använder plasthandskar. Hans händer måste ju se fina ut. Det lär väl inte dröja många år innan han utvecklat avancerade allergier.

Familjära hörnhelgon

I vart och vartannat hörn i den kristna delen av gamla stan ser man sådana här helgonburar.

Jag har dock aldrig tidigare sett en mänsklig religiös auktoriet som Moder Theresa inspärrad i en sådan, men någon häromkring gillar henne uppenbarligen skarpt.

De flesta helgonburarna består av en bild på Maria, som här, eller en Jesusfigur. Plus lite dekorationer omkring, ibland blommor, ibland ljus, som någon går och tänder. Ofta också några elektrifierade ljusslingor, som bidrar till gemytet.

Det är tydligen lokala familjer som bygger hörnhelgedomarna för att hedra det helgon eller den religiösa auktoritet de gillar bäst. Det verkar inte som att man behöver byggnadstillstånd för dem, med tanke på hur de är utformade, men jag kan ju ha fel.

Populär lokalkrog

Den här lokala restaurangen, inklämd i en liten gränd, är i princip fullsatt från morgon till kväll. Trots att den ligger i gamla stan i kvarter med många turister, tycks de inte hitta dit.

Vi, plus några japaner i sällskap av ett gäng lokala människor, var de enda utlänningarna.

I övrigt befolkades restaurangen av tjejgäng som satt och bolmade på vattenpipor i timmar, med bebisar och småungar hängandes i hasorna, gubbar som åt affärslunch med vin eller helpavor whisky på bordet och lite blandade sällskap av allehanda slag.

Det var fullt ös hela tiden. Servitörerna sprang som små skållade råttor, alla borden var i princip fullsatta hela tiden. No wonder. Maten var god, servicen bra och inte särskilt dyrt. Hit ska jag gå igen.

Tyvärr är bilden inte särskilt bra. Det blir en del helt eller halvt smygtagna bilder här, för det är inte helt ok att fotografera hur som helst. Jag skyller på att jag är turist.

Restaurangen heter förresten Haretna ("vårt kvarter") och ligger nära Bab Touma.

Julfirande på operan

Har varit på finkulturell aktivitet på den nya operan här i Damaskus. Den är några år gammal och det är tydligen prestigefyllt att gå på evenemang där.

Det var någon sorts julfirande, med en gigantisk kör på över 250 personer (jag gjorde en överslagsräkning), som sjöng julsånger på arabiska och engelska.

Det fina med kören, som heter något med "Glädje" (farah, på arabiska), är att den består av både kristna och muslimer. Det gjorde även publiken, så det var ju ett ypperligt tillfälle att visa att det faktiskt går att leva tillsammans i någon sorts harmoni, trots olika religioner. Så är man också i den här regionen sedan tusentals år van att i mer eller mindre grad leva i hyfsad respekt för varandra.

Trots att muslimer inte firar jul så deltog de muslimska körmedlemmarna med liv och lust i sångerna. Inte helt oväntat, man kan ju anta att de deltog frivilligt. Och just blandade körer är väl inte det "man" främst brukar tvinga folk att delta i mot sin vilja som någon sorts straff. (För övrigt tycks många här inte alltid hålla benhårt på alla religiösa regler, folk är rätt pragmatiska och inte så dömande tycks det som, man blandar lite som man vill ibland).

Anyways. Tydligen skulle högste chefen för landet ha kommit till konserten, men han backade ur av någon anledning. Hade ju varit intressant att vara på samma tillställning. Men hade han kommit hade vi inte fått några biljetter, för det här årliga evenemanget är tydligen poppis och biljetterna tar slut direkt.

När chefen inte kom innebar det att alla de biljetterna som han och hans stora följe skulle ha blev fria. Det var några av dem vi fick. VIP-biljetter dessutom, det vill säga på parkett.

Typiskt nog hamnade vi dock på den sidan av salongen där en stor kamerarm störde utsikten. Det är inte helt ovanligt i arabiska länder vid kulturevenemang. Ofta ska en kameraman dokumentera aktiviteteten. Då tycks det vara helt normalt att han går runt på scenen och ställer sig mitt framför en eventuell sångare. Ingen invänder. Eller så är det en kamerarm som i det här fallet störde utsikten nästan hela tiden. Ja ja. Men det var fint ändå.

I slutet av konserten höll en känd präst ett tal, där han bland annat berättade att det var chefen för landet himself som betalat för att kören skulle kunna uppträda på operan, (dyr att boka för en fattig kör), dessutom helt på eget initiativ. Det ni! ;-). Det tyckte alla var fint och bra. I alla var det vad de sade.

Kören var duktig och väldigt stilig. Alla hade guldklänningar och glitter i håret, så det var effektfullt. Mycket finare än på min kassa bild. Väldigt snygga ljusspel hade de också. Plus fluffiga vita moln hängandes från taket. En liten stund snöade det också i ett hörn.

Sedan åkte vi till ett fint ställe i en fin stadsdel där man röker vattenpipa natten lång. Det var fullt, 90% män, och ungefär varannan person satt och puffade på en argheele. Inget rökförbud i sikte här inte. Men å andra sidan är lokalerna hyfsat välventilerade, så det är inte så illa som det låter.