Onsdag 14/3 Magdans

Det finns många vackra gamla arabiska palats, (här kallas de riad, vilket också betyder kvarter), där rika män med makt har bott. Lyxhus helt enkelt. Idag är dessa palats ofta omgjorda till tjusiga hotell eller restauranger. När de används som restuaranger är det mest turister som frekventerar dem, vilket kan bli lite enahanda. Marockaner hyr sådana lokaler främst för stora balunser som bröllop och andra stora fester.

Dar es-Salam (som betyder fredens hus) ligger på en småstor gata i närheten av mig och är ett ganska stort gammalt palats. Det ligger stora salar på rad, med mosaikklädda väggar och tak med stucko. Överdådigt värre med massor av mönster överallt. Visst var det väl lite kul att äta middag där, men det är samtidigt lite väl turistiskt, både till pris och utformning. 250 dirham för den billigaste middagen, med smårätter på fat till förrätt och en huvudrätt. Tajine med lamm, plommon och mandlar var visserligen gott, men man fick ingenting annat till. Dryck ingår inte heller, men det gick att få öl och vin, eftersom det är ett ställe för turister och rika marockaner. Alkohol är annars inte något som finns på alla restuaranger, men fransmännen har så klart luckrat upp attityden till alkohol genom sin ockupation på 1900-talet, som varade till 1956.

I det turistiska ingick dansshow när maten var uppäten. Först kom det in en kvinna med ett stort fat med ljus på huvudet. Ungefär som en lucia med en jättestor platt krona. Dock var denna marockanska lucia bra mycket bättre på balans än vår svenska variant. Den här dansade nämligen magdans med sitt ljusfat på huvudet. På slutet satte hon sig ner på golvet och rullade runt på olika sätt. Allt utan att ljusfatet rubbades det minsta. Bra jobbat får man säga!

Sedan kom det in en vanlig magdanserska. Inte för att jag är total expert, men jag vet ändå en hel del om magdans, och denna kvinna var inte bland de mest begåvade jag sett. Man skulle kunna tro att alla arabiska kvinnor av naturen är superduktiga på magdans, men det är de inte. Så klart.

Jag tyckte den här dansösen saknade inre utstrålning, hon verkade inte älska att dansa på det sätt en dansös ska. För mycket slentrian. Visst log hon och så, men näe... Inte var hon heller särskilt duktig rent teknisk, men turisterna på restaurangen kunde förmodligen inte urskilja detta och verkade nöjda. Och på stillbild ser det bättre ut än i verkligheten.

Sedan var det pang bom över. Alla turister gick direkt, det är inte ett ställe där det var tänkt att man ska spendera hela kvällen. Det kändes lite väl mycket som turistjippo, trots att det hela utspelade sig i en vacker och historisk miljö. Kanske har jag blivit för kräsen, vad vet jag.

Tisdag 13/3 Mönsteryrsel

Det är mönster och snirkliga och grafiska former överallt. Jag har fått mönster med hennafärg målat på min hand, av Khadija som gjort hennamålningar till bröllop, fester och andra festligheter i 14 år. Hon är otroligt duktig. Idag när jag sneddade över den bortersta halvan av Djema el Fna och några hennamålerskor försökte prångla på mig en hennamålning blev de imponerande av min målning och undrade om jag gjort den på torget. Näe, svarade jag. Det visar på vilken kvalitet hennamålningarna på torget är, alltså mycket fulare och slarvigare gjorda. Hennamålerskorna på torget ville uppenbarligen veta vem som konkurrerar med dem med så bra teknik. Nu behöver de inte oroa sig, min målning är gjord av en professionell och seriös målerska som aldrig skulle nedlåta sig till att lura turistkvinnor att betala dyrt för slarvigt utförda målningar.

Egentligen tycker jag att hennamålningar är som snyggast när den mörka hennaleran sitter kvar på handen, för när man tar bort leran blir färgen orange och mönstret inte lika distinkt. Det lär finnas mörkare hennamålningar, men då är det något annat som blandats i, troligen inte särskilt nyttigt.

Hennamålningar görs med en sorts stor spruta, ungefär som när man dekorerar kakor eller pepparkakshus med sockerglasyr. När leran torkat lite får man sitt mönster citronsockrat. Det är en fixeringsvätska gjord av citron, socker och vatten. Sedan ska man helst sova över natten med handen i en strumpa. Då håller färgen längre påstår de initierade. Jag betvivlar detta, har tidigare bara låtit hennan torka två till tre timmar och då har målningen hållit i ungefär två veckor. Den här gången har jag också plågat mig med att sova med handen i en strumpa (absurdt) och ska kolla om målningen håller längre.






Står man inte ut med mönster överallt kan Marocko vara ansträngande. Eller så blir man inspirerad. Det är små borderade mönster på kläder. Stora grafiska mönster och former på offentliga byggnader, mönster som är uppbyggda av mindre mosaikmönster. Det stora i det lilla. Ungefär som girihmönstren jag skrev om häromdagen. Dem kan man spåra i många mönster man ser omkring sig här.










I Koranskolan, som ligger inne i ena ändan av den stora basaren, finns det tusentals mönster. Koranskolan är idag ett museum, men fram till 1960-talet var den fortfarande i bruk som skola, där pojkar fick studera Koranen, klassisk arabiska, matematik, astronomi, geografi och lite andra ämnen.

Och farbrorn på bilden karvar ut mönster i gips i stuckoteknik. Det skulle ha kunnat bli bokstäverna högst upp på bilden på fotot till höger om honom, det är samma teknik. För de som inte vet är det arabiska bokstäver i kufi-stil, lite fyrkantigt stiliserade. Att karva ut sådana mönster är än idag ett levande hantverk.

I samma anda är kalligrafi en stor konst här. Idag såg jag en kalligraf i arbete, han skulle undervisa några nybörjare. Det är mycket att tänka på, bokstäverna ska hålla sig inom en viss höjd och bredd, penseldragen ska utföras med tunnare slängar på slutet och det gäller att vara både stadig och snitsig i sin handföring. Dessutom kan kalligrafin kombineras med snirkelmönster, då blir det riktigt snurrigt om man är lagd åt det yrsliga hållet.

Och den som kan läsa vad kallligrafen håller på att skriva på bilden ovanför till vänster (ledtråd finns på någon annan dag), och vad som står på bilden till höger ovanför, vinner ett pris. Okänt vad. Priset beror på vem vinnaren blir. Svar mailas till marexa@yahoo.com. Pristagaren kommer inte att utses på ett korrekt eller rättvist sätt.

Måndag 12/3 Ourikadalen

Bergsklättring i getstil i Ourikadalen en bit upp i bergen ovanför Marrakech. Dal låter kanske inte så högt, men det var det, för dalen börjar uppe i berberbyn Setti Fatma, uppe i bergen där vägen tar slut. Lagom dagsutflykt från Marrakech, en dryg timme. Längst upp är bergen snöklädda, hur tjusigt som helst. Berberna är Marockos urbefolkning, som bodde här före de arabiska muslimerna kom till landet på 800-900 talet. Marrakech lär ha grundats år 1062 av en federation krigiska berberstammar om insåg att ett visst mått av samarbete ändå var lönsamt. Det var mycket tjafs på den tiden (lång historia som jag drar en annan dag) och därför är Marrakech omgiven av en gigantisk stadsmur. Almoraviderna hette den första sammanslutningen av berber som styrde.

På vägen till Setti Fatima besök på en lokal berbermarknad, som sett ut ungefär på samma sätt sedan Medeltiden eller tidigare. Det finns till och med smeder, som arbetar för hand i enkla verkstäder. (Mången västerländsk kille skulle nog ha avundats smedens muskler, det såg ut som att han tillbringat otaliga timmar på gym, men de är en naturlig följd av hårt arbete).

Varje måndag kommer bönder från trakten till souk al-Ithneen (måndagsmarknaden) för att sälja berg av lokalt odlade grönsaker som morötter, tomater, lök, fänkål, plus en massa frukt. Apelsiner är inte oväntat en vara som finns i överflöd. Varorna läggs i stora högar på marken. Det säljs även kött, färska och torkade kryddor, naturliga skönhetsprodukter, kläder, levande eller döda får, keramiktallrikar och skålar, men också avlagda och trasiga småsaker som skulle slängas i väst, t.ex gamla nycklar till hus, trasiga leksaksbiler och andra prylar som verkar helt oanvändbara.

På marknaden finns många tillfälliga restauranger, enkla ställen där folk från trakten samlas för att byta veckans skvaller och ta en kopp te och en tajine tillsammans.

Vid utkanten av marknaden ligger åsneparkeringen. Åsnor är ofta förtalade i den här delen av världen, att kalla någon för ”åsna” är ett starkt nedsättande uttryck, mycket starkare än i väst. Men jag har alltid varit på åsnornas sida, de är snälla och hjälper människorna att bära saker i bergen och på andra oländiga ställen, så de ska ha all uppskattning. Titta bara på grönsaksåsnan som dignar under sin börda, vilket lass den bär. Men faktiskt verkar det som att åsnorna här i berberbergen får den uppskattning de är förtjänta av.

I Setti Fatma startade vi i lättsam stil på en oländig bergsstig full av stenar, upp mot ett första litet vattenfall. Här och där lite smyckesförsäljare i skogen, men jag har fått en överdos av allt komersiellt för tillfället. Strax före oss stapplade en gammal farbror fram över den branta stenstigen, med käpp i handen. Trots sin ålder gick han fortare än vi och tipsade om var man skulle stiga för att inte halka ner för berget.

En bit högre upp kom vi till vattenfallen, snyggt värre! En kille i djellaba med orm höll hov för sina kompisar och lät sig fotograferas av turisterna för några dirhamn. Också ett jobb. Ormen lär ska vara en sorts farlig kobrasläkting från Sahara, dock med gifttänderna borttagna. Jag är ingen ormälskare, så jag höll mig på behörigt avstånd.

Fick supersött mintte, det kanske behövdes en sockerkick för den getklättrarstrapats som visade sig finnas bakom det lilla caféet vid vattenfallen. Berget var kanske inte helt lodrätt brant, men det kändes så, och vår guide hjälpte till att dra oss upp för en särskilt knepig bit. Tror inte att jag hade kommit upp där annars, inte nog med att det var brant, berget var också halt och ingen av oss hade bergsbestigarskor, bara vanliga gympadojjor. Däremot hade vi inte flipflops, som vissa andra turisttjejer hade på sig. Med sådana skor har man inte en chans att klättra upp där vi kravlade.

Efter den värsta biten var det ”bara” brant och en hisnande utsikt i stekande sol. Småläbbigt att gå där på bergsstigarna när det stupade ner rätt många meter och det ligger lömskt grus som är ovanligt halkigt, trots att det inte ser ut så. Vår guide hävdade att det aldrig skett någon olycka där något turist rasat ner för berget.

Så småningom planade berget ut en bit och vi nöjt av utsikten. Där uppe kunde man också se att det inte bara var ett vattenfall, som vi sett vid caféet, utan tre! (Fast jag råkade visst inte ta någon liggande bild, och det verkar inte gå att vända stående bilder i den här bloggredigeraren).

Väl nere från berget åt vi lunch på en av alla de små halvt primitiva restauranger som växt upp längs dalen. Vi åt tajine, standardmarockansk mat tillagad på eld i stort fat med toppigt lock, då blir maten extra saftig. En smågalen trumfarbror kom och underhöll oss, det är tydligen seden i bergen när man går på restaurang. Ganska rolig var han i alla fall.

Sedan en promenad genom berberbyn, eller snarare också lätt bergsbestigning, de flesta gatorna kan knappast kallas gator. Det var snarare steniga uppförslut och knöggliga halvplana ytor. Istället för badrum, vilket fortfarande inte är en självklarhet ens i städerna, har berberfolket i bergsbyarna en egen sorts bastu, ser ut som stora getingbon. Man eldar utifrån och inuti i mitten finns en vattenreservoar som värms upp.

Sedan blev vi bjudna till en berberfamilj, som har sin kossa boende på bottenvåningen och själva bor en våning upp. Ungefär som i Sverige för hundra år sedan.

På vägen hem skulle några rida lite på kameler utmed vägen, och det gick bra i cirka två minuter innan kamelerna fick spader och började kränga och galoppera så att en åkte av och en annan höll på att halka av. Men det var en vig tjej, hon kom ner på bägge fötterna utan att bryta något ben. Lite chockad bara. Sedan fick kamelerna ännu mera spel och skuttade iväg ensamma innan deras skötare hann fånga in dem. Eftersom jag inte fick med kamelskutten på bild blir det inget foto.

Dessutom är kamelerna inte kameler, utan dromedarer med bara en puckel, men alla här säger kameler. Det är bara på den Arabiska halvön som man har riktiga tvåpuckliga kameler, på andra ställen är det dromedarer som gäller. Någon som vet varför?

Förresten kan man paddla någon sorts sportig extrakort kanot i den strida Ourikafloden, se bilden. Om man klickar på den blir den stor och det syns ännu tydligare hur strid den lilla floden är. (Man kan klicka på alla bilderna för att få dem större upptäckte jag häromdagen).

Nu är jag trött och matt. Bergsklättring och för mycket frisk luft. Lär nog sova extra gott inatt.

Söndag 11/3 Girihmönster

Förra veckan läste jag en artikel i Dagens Nyheter om att västerländska matematiker nu kommit på det österlänningar känt till i massvis med århundraden, ungefär sedan 1200-talet. Det handlar om de mönster som man bland annat kan se här i form av gatstenar. (Bilden här bredvid är tagen på Muhammed V-avenyn i centrala Marrakech). Det handlar om så kallade girihmönster. Nej just det, vi västerlänningar är inte så insatta i dem. Så... läs och lär!

Synd bara att artikeln på nätet inte visar de fem olika sorts byggbitar som dessa girihmönster bygger på, det var fascinerande att se. Alla bitarna har lika långa sidor, men de har helt olika form. Från varje sida går linjer till de andra sidorna, och det är dessa linjer som bildar mönstret som syns på bilden här ovan. Formen på själva byggbitarna syns inte i det färdiga mönstret, och tanken är att de aldrig ska synas. Det är strecken som bildar mönster som är det viktiga. Finurligt värre.

(Jag har också köpt ett par skor med girihliknande mönster, håller på att bli hjärntvättad av dessa mönster, ser dem överallt, men måste erkänna att jag är förtjust. Nöjd med mina skor är jag också! Vad då, jag skofreak?).

I alla fall. Det vi västerlänningar sällan känner till är att muslimerna var mycket framgångsrika och duktiga på bland annat matematik, astronomi, geografi och en massa andra vetenskaper redan på 800-talet och framåt. Bagdad var ett dynamiskt centrum för kunskap och vetenskapsmän från länder nära och längre bort samlades där. (Det var förresten arabiska sjömän som importerade kompassen till väst, från kinesiska sjöfarare).

Långt senare fick västvärlden ta del av väsentliga matematiska kunskaper utvecklade av arabiska snillen (algebra är ett arabiskt ord och det var araberna som introducerade siffran "noll" i matematiken), men är det något vi ger dem cred för idag? Inte direkt vad?

Dessutom var det arabiska vetenskapsmän och översättare som såg till att vi västerlänningar idag har tillgång till de gamla grekernas visdom, bland annat Platons och Aristoteles filosofiska tankar. Det var nämligen araberna som översatte deras skrifter så att västvärlden senare fick tillgång till dem. Tack vare dessa vetenskapsmäns ansträngningar fick vi igång nya tankar i Europa på medeltiden, vilket ledde till upplysningen och reformationen, som i sin tur banade väg till det (lyckosamma och framgångsrika?) samhälle vi har idag... Men fortfarande idag framstår det i våra skolor som att denna kunskap bara dök upp från ingenting. Det enda jag fick veta när jag gick i skolan var att araberna uppfann "nollan", mer var det inte.

Ibland kan det vara både bra att klädsamt att backa lite längre, för att inse att det finns andra som genom tiderna haft något väsentligt att komma med. Att de faktiskt gett oss viktig kunskap som är basen för vårt nuvarande samhälle och utveckling. Men det är väl inte direkt politiskt korrekt idag att hylla araberna som ett smart folk som gav oss högt stående vetenskap. Vad skulle hända om vi började se våra medmänniskor med lite mera respekt för deras historia? Skulle nutidshistorien bli annorlunda?...

Lördag 10/3 Hemma

Hemmadag med omställningar i huset, några flyttar ut, andra kommer ikväll. Jag byter rum till ett av mina favoriter, ett litet hus på en terass högt upp nära himlen. Det blev en massa kånkande två trappor ner, över gården (bilden nertill) och upp tre trappor. Nu är jag mer än nöjd! Har dessutom en schysst uteplats för mig själv. Tände lyktan för lite mysstämning och fotografering, det blev inte så tokigt. På kvällen hör man också trummorna från Djema el Fna i bakgrunden, magic... lätt att stanna hemma på sin altan.

Det enda andra jag fick gjort under dagen var en snabb tur till ett litet snabbköp i hyfsad närhet. Fick som vanligt hoppa undan alla galna mopedister som kör som dårar på de smala gatorna, som nästan inte kan kallas mer än bredare gränd.

Bredvid snabbköpet ligger en saluhall som stinker ladugård. Hann inte gå in och titta, men jag måste gå tillbaka och se vad det är som luktar så illa där.

På väg hem, strax innan avfarten från den halvstora grändgatan, mitt emot kvartersmoskén, köpte jag smått torra, men goda apelsiner av en söt liten farbror i djellaba (morgonrocksliknande klänning brukar folk beskriva dem som, fast det tycker jag är en rätt nedsättande beskrivning).

Farbrorns affär är ett sunkigt litet hål i väggen. Det kändes som att jag var hans första kund för dagen för han såg så glad ut och fem apelsiner kostade fem dirham. Det såg så synd ut om honom att jag ville köpa alla apelsinerna.

Fredag 9/3 Atlasbergen & barhäng

Medinan är full av överraskningar. Bara i nästa gränd från mig ligger en fin, men väldigt hemlig restaurang, med ett café högst upp på en vacker takterass. Under alla år jag varit i Marrakech har jag aldrig upptäckt detta ställe och jag är inte säker på om det finns med i guideböcker. När jag frågade sade personalen att de inte vill göra reklam, och det kan man verkligen inte anklaga dem för att göra. Inte den minsta indikation på den halvstora gatan utanför. Hade jag inte fått reda på var detta ställe ligger hade jag aldrig hittat, för hur skulle man kunna förstå att det in i en liten halvsunkig gränd, runt hörnet och in en bit, skulle finnas ett sådant ställe.

Utsikten från takterassen är verkligen inte dålig, särskilt inte en dag som denna när det är klart och man ser Atlasbergen i horisonten. Och jo, någonstans uppe i bergen kan man faktiskt åka slalom och annat nerför.

På kvällen var vi på Storkrestaurangen. Vet inte om den verkligen heter så, eller bara kallas så för att det bor en massa storkar intill. Sedan hasade vi över gatan och ett litet torg till Kozybar, som får sägas vara den närmaste lokala baren. Det finns inte direkt några barer i medinan.

I baren hängde ett gäng turistiska fransmän som jag kände mig mindre positiv till. (De betedde sig lite som om de ägde stället). För tillfället hyser jag aversion mot fransmän. Har kanske läst för mycket om hur främst fransmän och britter betedde sig illa när de koloniserade Mellanöstern och Nordafrika, med start i början av 1800-talet, och jag tycker mig spåra en översittarattityd än idag bland dagens franska turister här, plus lite andra händelser som inträffat de senaste dagarna med fransmän inblandade. En kille jag känner som kör ut turister till öknen är inte heller särskilt positiv till just fransmän. Han tycker att de och belgare är de minst trevliga. Näsan i vädret säger han. De turister han föredrar är tyskar, holländare och svenskar.

Eftersom det var fredag spelade ett band. Sångarmannen till vänster heter Alexander och kommer från Kanada. Han har bott i Marrakech i några år och försörjer sig med att sjunga västerländska smörsånger på barer och hotellrestauranger runt om Marrakech.

I pausen dök Alexander upp bakom våra höga barstolar, så jag intervjuade honom lite, och det visade sig att han har ett ganska tråkigt liv tycker jag. Spelningar på kvällen, dagtid är han bara hemma eller går ut och shoppar. Men han kan 300 låtar och det funkar tydligen bra att försörja sig på det i Marrakech, eftersom turisterna gärna vill känna sig som hemma och inte behöva höra arabisk musik, och de rika marockanerna tycker att det är coolare med västerländsk musik. Men på det stora hela var det en trevlig kväll och jag kan gärna rekommendera Kozybar, utifall jag skulle vara en resebroschyr med tips om nattlivet i Marrakech.

Torsdag 8/3 Kvinnodagen

Det enda sättet jag firat internationella kvinnodagen på är att jag medlade i ett bråk mellan en arg man och en arg kvinna, samt att jag hörde på den arabiska radion att de pratade något om en kvinno-eid, (Eid = fest), så det verkar som att 8:e mars firas här också.

Så här långt idag har jag inte tagit några skojiga bilder, så det får bli en vy från min tillfälliga balkong, mot den terass jag ska ha om några dagar. Det blir högre upp, närmare himlen, med bättre utsikt och skugga i stort sett hela dagen, så det kommer att bli toppen när jag ska sitta och studera och kontemplera!

Det är tröttsamt med bråk, så efter lite pluggande somnade jag en stund, innan jag pallrade mig ut på en promenad och gallerirunda i nya stan, Gueliz. På vägen såg vi en trafikolycka, en kvinna som blivit påkörd, huh det såg inget bra ut, men jag tror hon överlevde! Folk kör som galningar och man får be till Gud och springa fort när man ska korsa en gata.

Det första galleriet var ett fotogalleri, skulle ha platsat i New York eller något, med en massa svartvita bilder på främst marockanska konstnärer och intellektuella. De flesta namnen kände jag inte igen, men det syntes på bilderna att det var personer som hade utstrålning och något i huvudet.

Sedan gick vi på några andra gallerier, men konstvärlden är inte direkt utvecklad i ett muslimskt land som detta till följd av bildförbudet i religionen, så det är mest fransmän och andra västerlänningar som bor här som startar gallerier och de är inte alltid nödvändigtvis i toppklass.

De snyggaste bilderna denna dag hittade jag i en gång utanför galleriområdet ut mot den stora gatan. Någon sorts kombination av avancerad väggkonst och muslimsk variant av grafitti med ökentema tycker jag det ser ut som. Eller hur ska man bedöma dem?


Sedan promenerade vi tillbaka till gamla staden och jag tog kort på det som man skulle kunna tro är juldekorationer som hänger över gatorna, men det är det inte. De tre stjärnorna är till för att hylla den nya prinsessan som föddes för kanske en eller två veckor sedan. Nu har kungen två barn med sin 15 år yngre fru, en son på kanske tre fyra år och en dottern. Vad hon ska heta vet jag inte, inte heller om folket är glada. Kungen är dock glad, som låtit sätta upp alla dessa tre stjärnor, som har en blinkande plupp i mitten. Om det inte var ett muslimskt land skulle man kunna tro att det var de tre Vise mannen, men vad jag kan komma ihåg finns inte den berättelsen i Koranen.

Drottningen sägs vara dataingenjör och hon syns i både skvallertidningar och i seriösa tidskrifter. Hon är den första drottningen som blivit presenterad offentligt, så det var en revolution när kungen gifte sig och alla fick se henne. Det är också en revolution att hon synts i offentligheten även efter giftermålet, och bland annat därför har hon blivit en förebild för unga driftiga marockanskor.

Sedan blev det dags för mat, idag på ormtjusartorget Djema el Fna, där det varje kväll finns en massa utomhusstånd där man för en extremt billig penning kan äta god mat. (Nåväl kanske inte gourmetstandard, men rätt gott ändå). Det finns två nummer på stånden som man ska komma ihåg, 14 för fisk och 31 för kött. Vid de två är det alltid fullt av marockaner, då fattar man att det är de bästa.

Det visar också att trots att turistinvasionen i Marrakech varit massiv de senaste åren och det nu sägs att Marrakech är en mer kriminell stad än Casablanca, så är Djema el Fna fortfarande en viktig del i marrakechbornas liv. Vi satte oss vid 14 och fick in en tallrik friterad fisk, en tallrik tomatsås, en tallrik aubergineröra, bröd och dricka. Summa 24 dirham, kanske 20 kronor. Ingen var dum mot oss, tvärtom blev vi bjudna på mat av våra marockanska bordsgrannar i väntan på vår egen mat, och vi kom hem välbehållna.

Onsdag 7/3 Lyxhotell i Medinan

Seg dag, sov sent och tog en promenad innan frukost. Det var ingen vidare promenad, för jag begav mig till ett helt vanligt bostadsområde dit inga turister går, så antingen blev jag uttittad eller så skulle diverse idiotkillar säga 'ca va' hela tiden, vilket de sannerligen inte gör på samma sätt mot sina medmarockanskor. Jag försökte uppfostra en av dessa ca va:are som hade den dåliga smaken att komma upp till mig, genom att på irriterad franska och arabiska tala om för honom att han minsann inte hälsar på alla okända marockanska kvinnor, jag lade dessutom till att jag tycker att många män har dålig respekt for västerländska kvinnor. Då såg han skamsen ut och slank iväg fortare än kvickt.

Strunt detsamma, turism har sina baksidor på de flesta platser på jorden, det tycks vara ett internationellt problem och inget man ska anklaga specifika länder for. Betänk bara alla idioter som florerar i de södra delarna av Spanien, Frankrike, Italien och Grekland under sommarmånaderna. (När jag var 2 veckor i Aten under off-season var grekerna inte alls lika påstridiga som de är sommartid).

I alla fall, jag pallrade mig hem och fick en god frukost av mig själv och satt sedan och pluggade i skuggan på min terass mest hela dagen.

Den feta vita katten kom förbi. Den katten har inga balansproblem eller någon höjdskräck. (Det är ungefär 15 meter ner från kanten till marken där katten står).

Jag tog också en bild på den stackars grannhunden som bor på en bakgårdsterass. Man skulle kunna tro att det är trevligt, men jag tycker det ser ut som att hunden bor i ett fängelse. Inte alls konstigt att den ylar och skäller, skulle jag ocksa göra om jag levde i samma miserabla värld som hunden. (Ser det inte ut som ett hell-hole?).

Och på tal om djur så är det en tupp som gal på morgonen i mitt kvarter. Mitt i staden! Någon av grannarna har tydligen hönsgård hemma. Andra djurarter som förekommer är ugglor eller någon sorts andra fåglar som ho-ho:ar, vilket är ganska mysigt.

Nu dags för middag någonstans med min granne...

Det blev ett schysst italiensk-franskt ställe i, Gueliz, den nya stadsdelen utanför medinan. Alla taxichaufförer var på ockerhumör igen och vägrade köra på taxameter, så vi promenerade dit. Skönt kvällsväder, som en bättre svensk sommarkväll. Vi drack lite rosevin bara för att det var så somrigt, och på tillbakavägen hamnade vi i baren på det nya lyxhotellet Hotel Les Jardins de la Koutoubia.

Det var inte jag som var suddig i kanterna, det var bara lite dåligt ljus, därav den oskarpa bilden. I baren träffade vi en marockansk man, som jobbar som kypare i lyxhotellsbaren och som bott och jobbat i Sundsvall ett år i slutet av 1970-talet. Han tyckte att det var mycket bättre att vara i Marocko, fast kompisen han åkte med till Sundsvall 1979 jobbar fortfarande kvar på samma jobb.

Dessutom kan man fundera över alla underliga jobb som finns här i världen, inne på en tjusig toalett hade någon stackare varit tvungen att bemöda sig med att lägga ut rosenblad i rätt mönster. Hur är det att ha ett sådant jobb? (Får man lägga ut rosenbladen hur man vill, eller talar chefen om det?).

I alla fall, på hotellets innergård har de en snygg pool och hela stället är tjusigt värre med fem stjärnor och vi struntar i att de rev en massa gamla riader (fina gamla arabiska hus, som är som små palats) för att kunna bygga detta lyxhotell. Money rules, som de säger i Ryssland...
Här kan man se hur tjusigt det är.

Enkelrummen kostar 1.950 dirham för en natt, kungliga sviten 10.000 dirham. Några minuters promenad bort, med lika bra närhet till Djema el Fna, ligger många enklare hotell där det kostar 100-150 per natt.

Tisdag 6/3 Djema el Fna

Idag fick jag sova ut, det var skönt att inte vakna under en diskbänk till ljudet av marockanska köksor som skrattar och flamsar. Mina nya fönsterluckor är dessutom snyggare än på hotellet.

Efter frukost lyckades komma igång med det jag ska, så framåt eftermiddagen kande jag mig nöjd och hungrig och tog en sväng genom gränderna till ormtjusartorget Djema el Fna. Satte mig på en rätt turistig restaurang, men utsikten över torget fick uppväga nackdelarna.

Turisterna flöt runt i par eller förvirrade grupper och som vanligt trummade gnawa-killarna och dansade transig dans. Tyvärr tog jag bilden med kameran stående och den här automatiserade bloggredigeraren har ingen knapp där man kan vända bilden. Det får bli en sådan bild en annan dag.

Vid 16-tiden börjar förberedelserna för kvällens matparty, alltså alla de mobila restauranger som rullas ut på torget och där man kan äta god mat billigt. (Har aldrig blivit magsjuk).

Sedan gick jag in i den stora marknaden och tappade som vanligt bort mig i gränderna, trots mitt goda lokalsinne. Men det tycks inte funka i två städer här i världen, den ena är Amman och den andra är Marrakech. Om man tar av från de stora gatorna i marknaden tappar man snart riktningen. Men jag hittade ut efter ett tag.

Köpte några arabiska CD-skivor med ny popmusik, så att jag kan roa mig på mitt rum där jag inte har tv.

Inhandlade också de där röda oliverna längst fram på bilden med den bistra olivfarbrorn. Köpte också av den sorten som ligger två snäpp bakom de röda. Total kostnad för kanske 300 gram oliver, sex kronor. Prisvärt får man säga. Dessutom goda. Nu ska jag gå och handla lite ost, bröd och annat som passar till oliver.

Söndag 4/3 och Måndag 5/3

Det började inte så bra. Flyget 1,5 timme försenat från Stockholm. När jag kom fram fick jag telefonsamtal om att jag inte kunde komma in i huset där jag ska bo, hushållerskan hade valt att åka iväg, irriterande. (Bara så där, trots att hon visste att jag skulle komma!).

På flygplatsen dividerade jag om priset för en taxi. Chaufförerna, som förhandlade kollektivt mot mig (vad är det för stil, det var ju bara en som fick köra mig i slutändan!) ville ha 150 dirham (cirka 120 kr), jag ville ge 100 dirham. Vi enades om 120 dirham. (Bredvid mig hoppade besättningen från mitt plan in i en trevligt förbeställd minibuss, som skulle ta dem till något schysst förbokat hotell).

Min taxichaffis Mehdi var rätt trevlig och tyckte det var skojigt att jag pratade en sorts ufo-blandning av arabiska och franska. Ingen av chaffisarna kunde direkt någon engelska att tala om.

Nar jag kom till hotellet jag tänkt bo på var det fullt. Trött och sur vid midnatt, hade gått upp klockan fem på morgonen. Hade ingen lust att släpa runt mina två tunga väskor. Den sura portiern var i alla fall schysst nog att kolla med ett annat hotell runt hörnet och det ligger i riktning mot vart jag ska, sä det blev rätt ok. (Och innergården visade sig vara väldigt snygg på morgonen, se bilden!)

Det var ganska bra, med tanke på omständigheterna, förutom det faktum att jag fick hotellets sista lediga rum - det absolut sämsta rummet, intill köket. Orkade inte ens ta kort på det, så irriterad var jag. Rummet hade fönsterluckor för bägge fönstren, för att det ena vätte mot kökets bakgård och det andra mot köket! Så inget ljus och inte heller några glasfönster att stänga, det kändes som att sova under diskbänken, för så fort någon var i köket kändes det som att de stod bredvid min säng. Jag sov inte så värst bra eller länge.

På morgonen blev jag på bättre humör, åt en trevlig frukostbuffé på den mysiga takterrassen. Härligt frasiga nygräddade pannkakor ingick.

Sedan fixade jag ett marockanskt mobilnummer och gick tillbaka för att checka ut. Utanför mitt rum satt hotellägarinnan, hon kommenterade att jag tydligen klagat till portiern på att det var störande att bo i det rummet. Jo du, sade jag, det kändes som att sova i köket. Hon tog inte illa upp, då hon mer än väl insåg hur rätt jag hade.

Ägarinnan visade sig vara en trevlig läkare som driver hotellet med sin man, förutom att hon har en egen läkarpraktik. Jobb från morgon till sena kvällen. Eftersom jag ändå inte hade något vettigare för mig slog jag mig ner och beställde lunch. (Sju sorters vegetariska förrätter och tagine med kyckling, grönsaker och sockerkokta gula russin). Vi babblade vidare och det slutade med att vi kom överens om att jag ska bli privatlärare lite då och då åt hennes 17-åriga dotter som behöver bättra på sin engelska, för hon ska bli läkare som sin mor. Sådant är jag alltid med på att stödja.

Annars är det varmt och skönt, bättre än svensk sommar. Bara ben och svettigt i hårbotten. Inte en gnutta snö så långt ögat når.